Känslor

52 barn räddades i prostitutionshärva i USA igår, 690 misstänkta sexförbrytare och 60 hallickar greps. Läs mer här

Kunde inte annat än börja tänka, känna och blir känslosam när jag läste det här. Evelina 4 år är spårlöst borta, hennes mor har kidnappat henne. I artikeln får man även se andra barn som kidnappats av sin mamma eller pappa. Det sätter igång mammakänslorna inom mig. Vilket maktlöshet, att barnet finns där ute och man inte kan hitta den. Å ena sidan glad att hon lever (förmodligen) men sån sorg att vara borta från sitt barn. Att missa stunder som aldrig kommer åter.
Jag förmodar att det finns fall där mamman/pappan känner sig tvungna att fly, där de känner att rättssystemet svikit dem när de är säkra på att barnet far illa. Jag hade flytt om jag var säker på att något hänt mina barn. Man skyddar ju alltid de man älskar....

Men sen finns det även tragiska fall då mamman/pappan hittar på saker. Inte jätte vanligt men man kan inte sticka under stolen med att det händer. Vilket övergrepp på barnet och på den oskyldigt anklagade. Att bli fråntagen sitt barn/sin förälder för en lögn.

Att mista sitt barn måste vara det värsta som finns i mina ögon, en del av en själv måste försvinna.
Att ens barn bli kidnappat är lika hemskt. Går egentligen inte jämföra. Kan tänka att man alltid sörjer sitt barn men att man kanske får ett avsked på ett annat sätt om barnet dör. Att veta att barnet finns därute måste göra en tokig.

Jag är helt känslomässigt slut, tankarna far och jag tänker på vad jag skulle göra, tycka....helt i onödan. Man kan aldrig sätta sig in i den sitsen.
Ska njuta av mina barn idag, att jag har dem hos mig och önska att de föräldrar (de bra) som har ett kidnappat barn kommer få återse det, helst så fort som.

Sköt om er
Kram P