Jag darrar, jag frustar.....
Hjärtat slår i hundratio och jag blir så arg, frustrerad....och trött.
Dessa okunniga människor.
I samhället möter "offrena" myndigheter inom polis, rättsväsendet, sjukvård, ams, socialen, försäkringskassan och skatteverket....bl a. Dessa människor måste väl ha kompetens, kunnande i dessa frågor om de ska handlägga ett fall som rör våld och övergrepp?! Det är väl självklart.
Nu blir man straffad på nytt, gå igenom ännu en "rättegång" och måste stå upp för mig. Som om jag är den skydige. Kämpar för min trygghet, helt sjukt! Skatteverket ställer nu frågor jag trodde lämnades i rätten, han blev ju dömd där, läs på.
Men rädsla och oro är inte grunden för förlängt skydd. Som om vi ej behöver det mer.
Har inte samhället ett ansvar för "offren", att bemöta dem bra och hjälpa dem? Inte bara ett år utan längre fram i tiden. Kanske för alltid. Det vi kräver är inget som kostar, förstår ingenting. Liv borde vara viktigast.
Nu bråkar de med mig om vår skyddade adress. Konkreta bevis nu, väldigt lätt. Ingen har kunnat nå mig för jag haft detta skydd, och inte är han väl så dum och skriver ett hotbrev?
Ska man behöva bekämpa ännu ett krig? Ännu en strid för sina rättigheter? Att inte känna sig trygg och att inte känna att man kan skydda sina barn är fruktansvärt och så påfrestande.
Just när livet börjar bli normalt efter alla år, den stora tjejen börjar känna lugn och ro så blir det bakslag. De märker hur jag stressar upp, blir orolig och rädd. Jag försöker sätta på masken och dölja det, men dessa barn känner mig så väl. Bättre än mig själv ibland. Vi andas samma luft, vi är samma människa. Så känns det ibland, de mår som sin mor. Och detta vill jag ej utsätta dem för.
Ska man inte se till barnens bästa? Deras trygghet?
Har vi inte lidit nog?
Ska vi behöva slita upp dem från sin trygghet? Flytta runt? Utomlands? Gå under jorden? Inte jag/vi som gjort något fel. Inte vi som är dömda. Jag vågade anmäla till sist, ska inte det vara meningen? Ska man inte bli hjälpt efter också, inte bara innan och under.
Hotet sitter väl inte kvar ett år utan flera, kanske för alltid. Har ju inte visat sig att han bättrat sig, han inser ju inte ens att han gjort fel. (inte mot någon av de alla han utsatt).
Vet ni vilken fråga jag fick? Vad kan hända om ni inte får skyddad adress? Herregud, vi kommer leva i rädsla, oro och det kommer tära på oss, vi kan dö. Hur långt ska det behöva gå? Nån dog visst, ups då.
Nej mer kunniga människor som arbetar med dessa frågor. Hon verkar ej läst mitt fall ordentligt för samma frågor jag svarat på kommer igen. Okunnig och oengagerad, bu.
Krav på kommuner och myndigheter. Samhället måste hjälpa istället för att skälpa. Tänk vad många jag vet om som kämpar i liknande "krig", som inte får pengar från försäkringskassan för att våldtäkten var så länge sen eller det ska gå över eller inte var tillräckligt för sjukskrivning (trots läkarens underskrift). Vissa som tre år efteråt väntar på besked om de får pengar. De som lever som fångar eller på flykt för att de inte får skydd.
Hoppas de blir ändring. Myndigheterna måste ha kunskap i deras arbete, så är det väl för alla?
Jag vet att vi är många och något måste göras. Tar upp kampen, för oss alla. Det är vi värda!
Kram på er
måndag 22 mars 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vill du kontakta mig! Vill inte skriva om skyddet här.Men har nog tips och råd om inte lösningen direkt. Lever ju under skydd också.
Tack snälla...
Maila mig gärna paulina@novahuset.com
Kram
Hoppas att de hjälper dig. Så hemskt att de inte bara kan förstå mera. Kram
Skicka en kommentar