Minnen....

Det fanns en tid då det mesta var mörkt, jag hade gett upp om morgondagen. Skuld, skamkänslor, förrakt mot mig själv var min vardag. Jag var oviktig, jag fanns inte. Ingen skulle tro mig, ingen skulle bry sig.

Det fanns dagar då jag blev översköld av vågor, kalla som is.
Dagar då smärtan var så stark att den försvann.
Jag förträngde, förnekade, ville ej se sanningen.
Jag var någon annan, jag fanns inte.

Som en spegel hade jag gått sönder....i tusen bitar.
Jag letade efter bitarna, för att sätta ihop dem....en efter en....
I en förhoppning om att det skulle bli som förut.
Som ett pussel låg de framför mig, kunde ej se de tydligt nog.

Jag ramlade, jag ställde mig upp, ramlade på nytt.
Maktlös, hoppet var nu svagt
Små ljus gjorde att jag överlevde, en liten styrka, ett liten hopp som inte gav sig
Små ljus räddade mitt liv.

Jag slocknade aldrig, jag var en glöd....det är jag glad för idag då livet ler mot mig

Tack min dotter för att du var/är mitt ljus, mitt hopp. Då var det du och jag mot världen, du lyfte mig, gjorde mig levande. Jag tillät dig inte se mina känslor men du visste. Så liten, så klok. Din lilla hand i min var min räddning. Jag levde för dig. Nu lever jag fortfarande för dig och din syster men även för mig själv. Tack, jag älskar dig.

Tack familj och vänner! Ni som fanns för mig och finns än idag. Tack M, som räddade mitt liv, som var min borg, min trygget, mitt stöd. Som avinstallerade mig från "hjärntvätten" (ser det lite så). Utan dig vet jag ej om jag levt....

Glöm aldrig bort att ni är värdefulla!

KRAM P