Skulle jag känna igen er?

Idag är det vår dag:) Kvinnodagen! Olika tillställningar på stan mm, ska ner och köpa paket till "lillan" som fyller i morgon och tänkte se om jag ser någon från kvinnojouren på stan. De skulle visst vara på olika ställen idag.
Sol idag igen, underbart! Nu värmer den också. ÄNTLIGEN!

När jag är ute och far omkring så tänker jag många gånger, tänk om jag stöter på någon jag mött, någon jag varit tvingad att ha sex med. Efter den tanken kommer nästa....skulle jag känna igen dem?
Ibland har man en tendens att minnas mer än man tror, så kanske skulle jag känna igen dem. Någon av dem iaf. Men det känns ändå som ja förträngt många ansikten, jag fanns ej för dem varför skulle de finnas för mig?
Jag vet inte om jag gjorde de medvetet, jag såg hellre igenom dem än på dem. La inte märke till om de hade födelsemärken eller så. Nån doft kanske hängde sig kvar och något litet minne men svårt att minnas dem.
Det jag kommer ihåg är vart vi var och ungefär hur de såg ut. Vad de gjorde. Det är tillräckligt att bära. Kanske inte tillåter mig minnas mer.
Det är lustigt, ibland när jag tänker tillbaka minns jag smärtan men ibland minns jag att jag kände precis INGET. Ibland kom smärtan efteråt ibland uteblev den helt, den satt sig inombords.

Ibland tackar jag min kropp att den stängde av, för hade jag överlevt denna smärta? Antagligen med ännu mer motgång.
Man kan fråga sig hur det är möjligt, att kunna fly bort från känslor och smärta. Ibland gick det inte som sagt men ibland var jag tvungen....för att överleva. Många gånger flög jag upp i taket, paralyserades och fanns inte. Paulina stängde av....
Läskigt att i efterhand inse detta, att jag just i detta ögonblick gett upp.....men samtidigt gjorde allt för att överleva. Då var jag helt i någon annans våld.

Vissa platser ser jag framför mig än, kan rita upp planlösningar på lägenheter/hotell. Men de som bor där vill jag bara förtränga.
Skulle jag möta er, skulle jag känna igen er?
Vem vet?
Bryr jag mig?

Ha en solig fin dag ni underbara

Kram Paulina