Att kasta sig utför stupet

Ibland måste vi våga ta steget, våga för att vinna. Vinna kärlek, lycka och frihet. Det känns som att kasta sig utför ett stup. Först mycket tankar, rädsla, oro och ångest sedan för ett ögonblick, en otrolig lättnad.
När man väl landat blir man stolt över sig själv och det man tagit sig igenom. Man har satt sig själv främst, denna viktiga gång. Sin hälsa, sin lycka och sitt liv.
Man måste ta sig igenom det mörka innan det kan ljusna, man kan inte gömma sig och hoppas något går över av sig själv.
Vi måste själva ta steget, ta ansvaret att påverka våra liv. Att bearbeta det svåra, att förändra vårt tankesätt och börja se på saker som de fatiskt är. När man är i sorg/kris efter övergrepp har man ofta en tendens att se det så svart och vitt, så omöjligt och att vi bär det mesta av skulden. Vi ser det med "deras" ögon (förövarens). Vi ser oss värdelösa, svaga, äckliga och inte värda att lägga tid, tro och ork på. Deras ord har byggt djupa bon inom oss, de ettsar sig fast. Då behöver vi den utsträckta handen. Någon annans tankar, ord och kärlek. Någon som kan hjälpa oss ur detta mörker.

Jag vet att du/ni klarar er om ni kastar er ut, ni har någon som tar emot de gånger ni faller. För det måste man få göra i en bearbetning.
Det kommer vara värt det.... skräcken kommer sen bli en befrielse.

Jag önskar jag vågat ta steget tidigare, men glad att jag överhuvudtaget gjorde det. Tror jag gjorde det när det fanns ork till det, innan stängde jag bara av. Idag är jag stolt över det jag klarat och det jag gör idag. Jag ser på det med andra ögon, njuter här och nu och lever. Jag tog kommandot över mitt liv igen, min revansch.


Om ni inte har någon vän, någon anhörig att vända er till finns vi på Novahuset, tjej och kvinnojourer i hela Sverige.
Du är värdefull, så sätt dig främst och bry dig om dig själv.

Kram på er, hoppas solen tittar på er som på oss (är dock hemma med två sjuka barn, jag är också sjuk) Men i morgon är en anan dag:)