Rädsla

Även detta är omöjligt att förklara....och tyvärr många gånger få förståelse i. Att känna rädsla kan vi nog alla relatera till på något vis, vi har alla något vi är rädda för.
Men att känna sig rädd för sitt liv, sin trygghet, sin familj är något helt annat. Det kan göra vilken människa som helst panikslagen, galen och allmänt virrig.
Min rädsla har gått i perioder, ibland har den funnits men tryckts undan av förnekelse, förnekande och bortskjutning. Ibland har lyckan av mina nära fått den att blekna. Tyvärr har den ibland även satt klorna i lyckan, att lyckan är beroende på någon viss person...att mycket hänger på vissa händelser och val. Att lyckan gör mig ännu räddare.....för vem vill mista det bästa man har?!
Det har ibland varit svårare att acceptera räslan i lyckliga stunder, för då finns det något vackert, något värdefullt som man aldrig vill mista. Ibland ger lyckan en skuldkänslor, äventyrar jag andras liv pga mina val?
Dessa tankar gör en galen, förvirrad, snurrig och skräckslagen. Ibland kan jag bli svag av lyckan, för ensam skulle jag inte ha så mycket att vara rädd för. Knäppt? Kanske, men det jag uthärdat har varit värre.

Att inte ha kontroll.....att inte veta....gå me undran om något så viktigt....sitt och andras liv. Mitt liv kan ibland kännas meningslöst och mindre viktigt om jag jämför tex med mina barns...mina änglar, mina skatter och det finaste jag har. Mina prinsessor.
Men de behöver mig och jag är inte klar med dem:) Vill se dem växa upp, bli stora och gamla, vill finnas för dem i vått ocgh torrt och dela allt med de söta flickor jag har.

Det värsta i all rädsla är otryggheten. Vad kan jag vänta? Vad finns bakom detta hörn? Att ryckas upp från sängen av drömmar är en sak men av verkligheten...när/om jag står öga mot öga mot döden? Det är så det känns ibland och har känts genom åren. Att vända sig om, att lyssna efter ljud, leta efter "lustigheter" och våndas.....har ibland kännts som man bit för bit dras ner, försvinner från jorden, slutar existera. Det är inte så jag vill ha det och som sagt, ibland kan lyckan stå över rädslan, jag kan släppa den. Och tro mig, då njuter jag. Av luften, av solen, av kärleken, av mina flickor, allt som gör livet meningsfult.

Det är svårt att förklara för någon som inte hotats till livet, varit på den sidan där hoten är verkliga, så nära. Att ligga vaken om natten för att han kan komma in och skada mig, att någon han tar dit skadar mig. Att veta att alla spel han utsatte mig (oss) för kunde allt gå fel, med vilja eller av misstag.
Med dessa mörka ögon och fradgande mun kunde allt hända, livet hängde skört på en tråd. Skulle jag överleva denna lek? Skulle jag överleva natten? För stunden, mitt i helvetet, vet jag ej vad jag önskade. Inget kunde vara värre än det som hände.
Efteråt, när han satt inne, kändes varje dag ifrån honom och i frihet som en lättnad. Då var livet och jag åter enade, jag ville, jag önskade och hoppades på ett fint långt liv och det viktigaste...jag vägrade ge upp. Jag insåg att mitt liv var viktigt, att det gick om jag bara gjorde jobbet. Det var jag värd. Jag var inte beredd att vara den som till sist tog mitt liv, som satt in sista sticket i hjärtat och dog. För så hade det blivit, om jag gav upp, gav allt hopp till andra. Då hade jag valt att strunta i mig själv, det vägrade jag. Jag hade då tynat bort mer och mer, ensam. Gammal kanske men aldrig lycklig, aldrig fri och ensam. Det vägrade jag ge honom eller någon. Jag ville många gånger att någon skulle ta mig därifrån, rädda mig, få mig fri. Men det kunde bara en person göra, JAG. Stödet runt mig hjälpte mig orka det.

Rädslan är något man behöver dela, något man måste få förståelse för. Att människor inte bara viftar undan den, trots att de menar, väl betyder mycket. Rädslan, oron och paniken måte tas på allvar. Många gånger kan det räcka med en kram, några ord men man kan även behöva prata om det och få nya vinklar på det. Att vifta bort någons rädsla är som att visa att det de känner inte stämmer, de har fel och är lite tokiga. Vem kan säga det om man inte varit i deras kropp och fått utstå samma rädsla, rädslan för sitt liv.
Jag vet att otryggheten får ens tankar att rusa och man får panik, hittar inga vägar ur pyramiden. Det är läskigt, som man tappar verkligheten, går in i en tokvärld och får inte grepp på något. Man är inte riktigt sig själv, inte som man vill vara heller för den delen. Det är en kamp...kamp om livet även här.

Med två sjuka barn blir de pysslande i natt, krama deras små händer och vara en tröstande famn. Då ler jag och hela kropen värms av kärlek. Den kärlek jag ger och den jag får...rädslan är för en sekund glömd. Inte helt borta men denna gång segrar lyckan.

Glöm aldrig hur värdefulla just NI är
Kram på er