Galenskap

När är man galen? Vad gör personer galna? Vad tänker man när man tänker på en galen person? Räcker det med en diagnos för att man är galen? Har alla galna ens en diagnos? Vem får och kan ställa den? Var går gränsen?

Det är inte alltid roligt att höra att någon är galen, med tanke på att personen hade blivit sårad om det sades på fel sätt.

Jag har flera gånger känt mig galen, instängd i min egna kropp. Många tankar jag har haft har även varit luddiga och galna. Minnsluckor, vem var när och hur? Ibland har jag sett på mig själv ovanifrån, som en annan person....det där är inte jag. Jag har brottats med mina egna tankar som ibland varit helt motsatta varandra. Ett krig har pågått inom mig. Gör det ej en galen så säg mig vad som gör det?

När man varit med om ett trauma....borde det inte vara rätt naturligt med galna känslor? Vart går gränsen till sjukligt galen? Kan sviterna av övergrepp göra en tokig, absolut....men i läkarens definition? Att utnyttjas, bli sviken, hotad till livet, kontrollerad och kränkt. Borde det inte ibland resultera i tillstånd värre än "bara" tårar?

Måste man vara typ schizofren för att vara galen? Eller är man galen även som deprimerad? När man vill dö?
Tycker gränsen är svår och jag tror att vi alla känner oss galna ibland, frisk som sjuk. Jag kan inte se någon anledning till att galna inte ska få hjälp, kanske inte samma hjälp men någon hjälp.
Det är svårt att prata om vad galet är, vi alla ser på de olika. Normal eller inte.....vad tråkigt det vore om alla reagerade lika och var lika. Jag kanske tycker någon är galen men som är frisk och ses normal av just dig?

I mitt mörker gjorde tankar mig tokig, som jag skrev om min rädsla. Vad hände? Hände det mig? Har jag varit med om det? Varför gjorde jag inte så? Lever jag? Vill jag leva? Hjälp mig....ta mig härifrån....
Jag ville bli liten, räddad. Kunde inte bara någon fixa mig....få mig bort....få mig att glömma. Inte så lätt, jag var ju tvungen att göra jobbet själv. Under "jobbet" (bearbetningen) blev jag galen igen, är jag förföljd.....vem ska tro mig....jag får nog skylla mig själv.....
Efter bearbetningen blev jag galen på nytt, jag vill hämnas, hata......det övergick till någon annan galenskap, jag tyckte synd om honom....önskade att han fick hjälp. Även den galenskapet gick över till att känna ingenting! Det är väl totalt galet?

Något som man just då inte förstår, är att jag var ju inte galen utan det var situationen som gjort mig detta. Situationen var galen....minst sagt.

Så vem är vi att dömma? Och vem kan säga att man är galen? Finns det inte stuationer som skulle göra oss ala galna?
Något som jag tycker r helt tokigt (galet....ville bytta ord för att ej bli tjatig:))är att inte se individer som vi är och tänka på orsakerna bako det, att inte älska här och nu (känslomässigt:)), ta vara på det fna vi har och låta oss vara lite galna ibland. Vem skadar man? (omman nu ej blir tokgalen).

I skeddet efter ett övergrepp/sorg är det därför viktigt att prata med någon för att inte känna sig tokig, att jag bär skulden och att man inte är ensam.
Ensam är inte stark i dessa situationer, tro mig.

Lustigt inlägg? Men sen är jag lite galen med.....:)

Ta hand om era nära....hur de än mår.

Nu ska jag hämta mina prinsessor som legat och sparkat på mig hela natten.....sängen får inte vara tom när pappa inte är hemma:) Brukar få besök av två tassande små troll inpå småtimmarna. Mysigt....trots lite orolig sömn.

Kram Paulina