Botten

Många gånger när jag låg eller var på botten tror man att man ska drunkna, men någonstans inom mig fanns en kraft som var starkare. Den övervann.... Jag klarade även det. Känner inte botten så ofta längre men minnt av det mörka finns. Jag vet hur den kunde greppa mig...dra ner mig, hålla mig kvar. Där fanns bara mörka tankar men som tur var tittade jag upp i bland och tycktes se en strimma ljus. Det var inte slutet, det var inte omöjligt att nå dit....det fanns hopp.

Känslan av mörkret går inte beskriva och om minnet idag hade glömt hade även jag haft svårt att förstå. Att man bara finns.... Tankarna är inte mina, det som hänt är inte verkligt....jag orkar inte.
Hur ska jag orka?

När jag minns de mörkaste, tungaste stunderna kryper det inom mig, vill aldrig må så igen. Vill inte komma i närheten, vill skydda mig. Sätter upp mina murar. Har släppt ner murarna några gånger dessa år, några för att bli sviken,några för att hitta lycka/vänskap/kärlek.

Det kommer alltd finns goda och onda, alltid lycka och sorg. Vi kommer vara nöjda och missnöjda. Jag har varit med om många "dåliga" saker/situationer men även ofantligt många bra saker. Det svåra ligger i att fokusera på det bra. Det är ngot som idag kan sitta kvar inom mig. Nu ovanför den mörka brunnen och i ljusstrimman. Nu strider jag en ny kamp, tack för att den är på ovansidan. Och tack för att jag ändå minns det mörka,det kan ta mig framåt.

Kram P