Att tro någon

I mitt jobb och med människor i övrigt vill jag väl tro det bästa om dem. Jag har nog alltid varit för godtrogen för mitt eget bästa. Vill tro att människor är goda innerst inne, att omständigheter gjort dem vad de blivit (om de nu inte är goda).
Det är nog inte alltid så lätt, så svart och vitt. Vissa vandrar hemska vägar som gör dem till dem de är men vissa är kanske födda såna....vissa har nog en kombination av gener och det sociala.
Trots att jag vet att det finns hemska människor kan jag inte önska dem illa (ibland har jag dock gjort det, i den hemska mörka stig jag ibland famlat fram till). Jag vill hellre se att de får hjälp, hjälp för deras skull men även för omgivningens. Jag vill att de finner förståelse för att de gjort fel...tyvärr omöjligt ibland. Vissa gör inte fel och vissa är evigt oskyldiga..... Ännu sorgligare....

Min godtrogna sida har många gånger skadat mig, svek av vänner och av "honom". Det har gjort ont, därför är min tillit lite skadad men vill ändå tro det bästa. Försöker därför att umgås med vänner som är just vänner, pålitliga och varma. De som ger i stället för att ta energi. De som finns där i vått och torrt. De som älskar mig precis som jag är!

Att tro någon eller inte? Något jag fått lära mig i mitt jobb, i studier och bland underbara "förebilder" är att alltid tro kvinnan. Detta är något jag följer och kommer fortsätta följa. Jag tycker att man ska tro i första hand.
Sedan ska man absolut ha klart för sig att lögner förekommer. Lögner i detta "ämne" är hemskt, det drabbar så många.
Men att gå in med inställningen att inte tro på de människor som öppnar sig, ger en del av sig till oss vore fel, vore oetiskt. Det känner man..... Jag kände stödet, att de trodde mig och vet vad det betydde. Hade jag inte känt det av de människor som just är till för det hade hela jag rasat, jag hade inte orkat kämpa själv...aldrig.

Jag känner ett svek idag, ett svek över att någon jag trodde och litade på. Det visade sig att hon var någon annan. Någon med den föreställningen att inte tro. Jag känner mig återigen sviken. Att ha öppnat mig för någon som inte är den jag trodde. Jag lade mitt tro, mitt hopp och tillit i dennes händer....för att idag känna mig krossad. Som tur är står jag upp, jag låter inte mina ben vikas....mina ben är tränade för dessa gånger när någon slår undan mina ben.

Vårat jobb är att tro på det som sägs, finnas som stöd, lyssna och inte frågesätta och häpnas. Blir det anmälan är det upp till polisen med hjälp av advokat, läkare, psykolog mfl att hitta bevis (el stödbevis) och komma fram till saningen. Vi behöver vara en hjälpande hand i allt detta....och det behövs många fler.

Nu väntar en lugn helg med familjen, underbart. Trygga famnar och mycket kärlek.

Kram Paulina