Att slussas

Blir trött....
Ibland tror jag att vi kommit längre och får hopp om ljusning....men sen får man se sanningen i vitögat igen....alla är visst inte med på båten. Inte samma båt iaf.
Det varierar från kommun till kommun, vilket också är katatrof....

Hur kan man låta människor i sorg slussas runt? Det gäller inte bara övergrepp, utan sorg i allmänhet med allt vad det kan innebära. Vart ska de vända sig?
Just nu ser det tyvärr ut så att de slusss runt mellan olika instanser och får själva bygga upp kraft och ork inom sig för att fortsätta kämpa för sitt välmående. Det orkar inte alla heller kan jag tillägga.
Är vi inte bättre än så? Ska vi nte hjälpa de som inte orkar stå själva, orkar kämpa och som inte mår bra. De "svaga" som i min mening är oerhört starka som själva söker hjälp.
Borde inte de tas emot me öppna armar, en kram och stöd? Tror man att dessa människor orkar hur mycket som helst? De behöver hjälp så fort som möjligt för att inte ge upp om samhället, sig själva, om hoppet och livet.

Istället får de stånga sig fram i en hård värld. Den är hård även när man mår bra, hur lätt är det då att stånga sig fram i mörker?
En hjälpande hand är det man behöver. Inte att berätta sin historia för fler och fler för att sedan bli skickad iväg på nytt, till nya människor.

Detta gör mig arg, frustrerad men ännu mer målmedveten. Vi (Novahuset mfl som jobbar med detta) behövs och Gud och de som känner mig vet att detta sporrar mig till att kämpa vidare. Det ska inte vara så här!
De människor som bär sorg, som varit med om övergrepp mm ska inte behöva ge upp sitt sökande på hjälp när de väl tagit all sin kraft till en kontakt.
Vi måste mötas tidigare. Samverkan är o och ö.
Nu börjar denna vårtermin med att kämpa, ta nya kontakter och förhoppningsvis hjälper det någon. Det är jag säker på. Hoppas jag kan få fler att engagera sig också. Det behövs fler som kämpar....
Alla har rätt till rätt hjälp!

Ta hand om er, ni är värdefulla.
Ni duger och är unika precis som ni är.....glöm inte det

Kram Paulina