Orden kommer inte....de verkar vilja vara i mitt huvud. Tankarna far där inne som i någon karusell. Men jag får inte ut dem....de verkar inte vilja komma på print. Så därför kommer inlägg nu när jag har något att säga:)
När man varit med om övergrepp händer mycket inom en, tankar man aldrig tänkt dyker upp, hemska flashbacks och drömmar är ens vardag. De kan gå över helt eller iallefall mildras med bearbetning och stöd. Men vissa saker kan följa en föralltid. Man vet inte riktigt hur man ska ta sig loss, komma ur det greppet som håller i en och drar en sakta ner igen.
Man påminns ibland, ofrivilligt, av övergreppen.
Många kan förstå att sex kan vara svårt efter övergrepp, likadant annan närhet som kramar, en klapp eller annat. Man kan även känna sig avklädd med tanken och då känna obehag.
Tilliten är ofta skadad också, den jobbar jag med varje dag, fortfarande. Vissa vet man finns där, vissa är man osäkra på och vissa sörjer man att det blev som det blev. Försöker att se det som så, om de försvunnit pga detta är det inget att bli ledsen för. De var inga vänner. Men ibland tar känslorna över förnuftet och man känner saknaden och sveket ändå, nära inpå sig.
Dessa saker har människor full förståelse för, oftast. Att dessa svårigheter är normala. Att gå till gyn kan man förstå....ibland. Sen kommer saker/situationer som påminner om det hemska, man kanske inte kan bo på hotell, vara ensam, gå till tandläkaren pga minnen av tex oralsex, tvång eller annan maktlöshetskänsla, att inte kunna/vilja äta och dricka för samma minnen och tankar. Dessa situationer är verkliga och hur skulle det bli om vi aldrig vågade gå till läkare, aldrig våga gå till tandläkaren mer och inte äta och dricka? Vi skulle tyna bort, både kroppen, tänderna och hela vi.
Därför är det viktigt med bra bemötande inom dess områden med, de områden man inte tänker på först kanske.
Så nog sätter det spår och det är inte över bara för att det är över. Det förföljer en. Det måste vi visa förståelse för, att det sätter sig djupt och långt in och kräver mycket av en själv.
Jag känner fortfarande obehag hos gyn, tandläkare men glad nog inget mer. Lite hel iaf:). Som jag skrev för några månader sedan skulle jag till tandläkaren, kom jag iväg? Nopp, sköt på det. Ajabaja.
Nya tag.....snart.
Vet att det kan underlätta att berätta lite innan så de förstår lite iaf. Har blivit bättre på det, ju bättre hjälp jag får dessto bättre blir erfarenheterna och sakta men säkert kan de hemska erfarenheterna bytas ut mot iaf bättre. Och jag har ju inget och skämmas för, det är inte jag som gjort fel.
Idag har vi styrelsemöte med Novahuset, blir trevligt och full planering.
Ta hand om er
Kram P
torsdag 28 januari 2010
tisdag 26 januari 2010
Lyckligt rus
En ny vecka med många möten och viktiga saker att göra. Vad är då det viktigt? Jobbmöten? Handla? Städa? Räkningar?
Det viktigaste blir att vara mamma. Hämtning och lämning på skola/dagis, laga mat och allt det "praktiska". Det går lite som på räls....medans den känslomässiga sidan med mys, spel med barnen, läxläsning, sagor och all kärlek är det som verkligen betyder något och som sätter sig i hjärtat varje gång. Det kan räcka med en kram, en blick eller ett ord och hela dagen är räddad. Lyckan stiger inom mig och jag klarar vad dagen ger mig.
Varje stund och varje aktivitet höjer mig och får mig le. Jag suger åt mig deras skratt, deras lycka och kärlek. De ger så mycket....utan att egentligen veta om det.
Jag är stolt över de kärleksfulla, varma, omtänksamma flickor jag fått, som jag blivit välsignad med. Vad vore jag utan dem? Vart hade jag varit i livet?
De har hjälpt mig så otroligt mycket i dimman jag varit i, fått mig att inse att jag inte kan förändra det som hänt men att JAG har ett ansvar nu.....på framtiden. Mitt ansvar har varit att bearbeta, leva och njuta nu och att älska. Älska andra men även mig själv.
Varje kväll innan jag somnar tackar jag för mina barn och varje morgon när jag väcker de yrvakna trollen påminns jag om vilken tur jag har. Vilket bra liv jag har. Jag ler.
Även när allt inte är en dans på rosor känner jag mig välsignad. Vad är ett litet gräl om att städa rummet, göra läxan, dela med sig, inte retas med syster..... De lever, de mår bra, de finns hos mig. Det enda som räknas...
Igår mötte jag människor som betyder mycket för mig, en gammal "stödjare", en nyfunnen "stödjare" som är guld värd. En människa att vända sig till ang Novahuset men även en vän på det personliga. Hon bär på kunskap, är klok och en väldigt fin människa.
Träffade även en blivande Novahuset volontär och en vän. Vännen är på många sätt speciell, hon bär allt vad en vän ska ha. Jag känner mig accepterad, känner tillit och ett lugn. Glad att exet har bra smak:)
De fyra tillsammans gav mig kraft och inspiration att jobba vidare, tack! De ger mig även inblick i hur livet ska vara. Vänner, familj, lycka och kärlek.
På kvällen igår kände jag mig lugn, lycklig och levande, allt efter dagen och det de fyra i min närhet hade gett mig. Efter att tassandes smygit in till sovande barn och gett dem varsin godnatt puss somnade jag lycklig. Älskar den känslan, då är jag oövervinnlig.
Kram på er
Det viktigaste blir att vara mamma. Hämtning och lämning på skola/dagis, laga mat och allt det "praktiska". Det går lite som på räls....medans den känslomässiga sidan med mys, spel med barnen, läxläsning, sagor och all kärlek är det som verkligen betyder något och som sätter sig i hjärtat varje gång. Det kan räcka med en kram, en blick eller ett ord och hela dagen är räddad. Lyckan stiger inom mig och jag klarar vad dagen ger mig.
Varje stund och varje aktivitet höjer mig och får mig le. Jag suger åt mig deras skratt, deras lycka och kärlek. De ger så mycket....utan att egentligen veta om det.
Jag är stolt över de kärleksfulla, varma, omtänksamma flickor jag fått, som jag blivit välsignad med. Vad vore jag utan dem? Vart hade jag varit i livet?
De har hjälpt mig så otroligt mycket i dimman jag varit i, fått mig att inse att jag inte kan förändra det som hänt men att JAG har ett ansvar nu.....på framtiden. Mitt ansvar har varit att bearbeta, leva och njuta nu och att älska. Älska andra men även mig själv.
Varje kväll innan jag somnar tackar jag för mina barn och varje morgon när jag väcker de yrvakna trollen påminns jag om vilken tur jag har. Vilket bra liv jag har. Jag ler.
Även när allt inte är en dans på rosor känner jag mig välsignad. Vad är ett litet gräl om att städa rummet, göra läxan, dela med sig, inte retas med syster..... De lever, de mår bra, de finns hos mig. Det enda som räknas...
Igår mötte jag människor som betyder mycket för mig, en gammal "stödjare", en nyfunnen "stödjare" som är guld värd. En människa att vända sig till ang Novahuset men även en vän på det personliga. Hon bär på kunskap, är klok och en väldigt fin människa.
Träffade även en blivande Novahuset volontär och en vän. Vännen är på många sätt speciell, hon bär allt vad en vän ska ha. Jag känner mig accepterad, känner tillit och ett lugn. Glad att exet har bra smak:)
De fyra tillsammans gav mig kraft och inspiration att jobba vidare, tack! De ger mig även inblick i hur livet ska vara. Vänner, familj, lycka och kärlek.
På kvällen igår kände jag mig lugn, lycklig och levande, allt efter dagen och det de fyra i min närhet hade gett mig. Efter att tassandes smygit in till sovande barn och gett dem varsin godnatt puss somnade jag lycklig. Älskar den känslan, då är jag oövervinnlig.
Kram på er
söndag 24 januari 2010
Killar/män i detta ämne
Jag har många gånger undrat vad som görs för killarna/männen (om vi nu inriktar oss på dem som förövare.....jag vet att det finns kvinnliga sådana med men i mycket mindre utsträckning).
Det finns många tjej och kvinnojourer och det är bra.....killjourer då? Nja inte lika många. De killar som utsatts för våld har inte lika många ställen att gå till, men nu har de fått ett skyddat boende (inriktning hedersvåld). Bra! Nu finns det iaf ett i Sverige.
Det är någt jag undrat över mycket.....vet att hedersvåldet finns i landet och det pratas mycket om kvinnorna och tjejerna i detta. Vilket är jätte bra, de måste få bra stöd och mer måste göras. Men sen har jag undrat, om en kvinna måste gifta sig med en man....måste det väl finnas män som tvingas gifta sig med dessa tjejer? Det måste finnas killoffer med? Eller bröder som "måste" utöva våld mot sin syster. Eller är homosexuella i en kultur där det är tabu. Läs mer om boendet i Höganäs här och här.
Jag tycker att det är bra att man/killjourer samt män för jämställdhet finns. Ibland kan jag tycka att det borde inte vara dem och vi utan oss tillsammans i allt arbete. Vi borde kunna samverka så framtida "offer" får information,råd och stöd och likadant med framtida gärningsmän.
Vi borde inte bara jobba med att ge de som drabbas bra hjälp utan förebygga och prata om attityder mm. Det måste vara huvudmålet, att få färre att utöva våld. Det är hos gärningsmännen "felet" ligger och får de ej hjälp hur ska vi då kunna lösa det?
I fängelset är terapin frivillig. Kan förstå det på ett sätt, man kan inte hjälpa en person som inte förstår att han/hon gjort fel och då är terapi bara bortkastat. Men efter jag var i riksdagen och lyssnade och såg på filmer ang detta tycker jag ändå att man borde kunna göra mer för dessa gärningsmän. Målet måste väl vara att de inte kommer ut som samma förbrytare som de var när de åkte in?
Vi fick se väldigt bra filmer de visar ang våld mot kvinnor (sexförbrytarna har väl nån behandling som kallas ROS tror ja). De filmera visade olika snuttar av gräl där de intagna fick prata om känslor, hur man kunde göra, vad han gjorde "fel", vad hon gjorde "fel" mm.
Kanske borde fler se dessa filmer och diskutera kring dem.....trots inställning.
Jag vet inte.....men något jag tänker på en del. Jag hoppas man i framtiden ger lika mycket stöd och hjälp till de framtida gärningsmännen och offren samtidigt som gärninsmännen i fängelset och offren utanför i samhället får rätt och bra hjälp.
Nu är myshelgen slut. En ny vecka, fullspäckad med möten mm väntar.
Sköt om er.
Kram P
Det finns många tjej och kvinnojourer och det är bra.....killjourer då? Nja inte lika många. De killar som utsatts för våld har inte lika många ställen att gå till, men nu har de fått ett skyddat boende (inriktning hedersvåld). Bra! Nu finns det iaf ett i Sverige.
Det är någt jag undrat över mycket.....vet att hedersvåldet finns i landet och det pratas mycket om kvinnorna och tjejerna i detta. Vilket är jätte bra, de måste få bra stöd och mer måste göras. Men sen har jag undrat, om en kvinna måste gifta sig med en man....måste det väl finnas män som tvingas gifta sig med dessa tjejer? Det måste finnas killoffer med? Eller bröder som "måste" utöva våld mot sin syster. Eller är homosexuella i en kultur där det är tabu. Läs mer om boendet i Höganäs här och här.
Jag tycker att det är bra att man/killjourer samt män för jämställdhet finns. Ibland kan jag tycka att det borde inte vara dem och vi utan oss tillsammans i allt arbete. Vi borde kunna samverka så framtida "offer" får information,råd och stöd och likadant med framtida gärningsmän.
Vi borde inte bara jobba med att ge de som drabbas bra hjälp utan förebygga och prata om attityder mm. Det måste vara huvudmålet, att få färre att utöva våld. Det är hos gärningsmännen "felet" ligger och får de ej hjälp hur ska vi då kunna lösa det?
I fängelset är terapin frivillig. Kan förstå det på ett sätt, man kan inte hjälpa en person som inte förstår att han/hon gjort fel och då är terapi bara bortkastat. Men efter jag var i riksdagen och lyssnade och såg på filmer ang detta tycker jag ändå att man borde kunna göra mer för dessa gärningsmän. Målet måste väl vara att de inte kommer ut som samma förbrytare som de var när de åkte in?
Vi fick se väldigt bra filmer de visar ang våld mot kvinnor (sexförbrytarna har väl nån behandling som kallas ROS tror ja). De filmera visade olika snuttar av gräl där de intagna fick prata om känslor, hur man kunde göra, vad han gjorde "fel", vad hon gjorde "fel" mm.
Kanske borde fler se dessa filmer och diskutera kring dem.....trots inställning.
Jag vet inte.....men något jag tänker på en del. Jag hoppas man i framtiden ger lika mycket stöd och hjälp till de framtida gärningsmännen och offren samtidigt som gärninsmännen i fängelset och offren utanför i samhället får rätt och bra hjälp.
Nu är myshelgen slut. En ny vecka, fullspäckad med möten mm väntar.
Sköt om er.
Kram P
torsdag 21 januari 2010
Galenskap
När är man galen? Vad gör personer galna? Vad tänker man när man tänker på en galen person? Räcker det med en diagnos för att man är galen? Har alla galna ens en diagnos? Vem får och kan ställa den? Var går gränsen?
Det är inte alltid roligt att höra att någon är galen, med tanke på att personen hade blivit sårad om det sades på fel sätt.
Jag har flera gånger känt mig galen, instängd i min egna kropp. Många tankar jag har haft har även varit luddiga och galna. Minnsluckor, vem var när och hur? Ibland har jag sett på mig själv ovanifrån, som en annan person....det där är inte jag. Jag har brottats med mina egna tankar som ibland varit helt motsatta varandra. Ett krig har pågått inom mig. Gör det ej en galen så säg mig vad som gör det?
När man varit med om ett trauma....borde det inte vara rätt naturligt med galna känslor? Vart går gränsen till sjukligt galen? Kan sviterna av övergrepp göra en tokig, absolut....men i läkarens definition? Att utnyttjas, bli sviken, hotad till livet, kontrollerad och kränkt. Borde det inte ibland resultera i tillstånd värre än "bara" tårar?
Måste man vara typ schizofren för att vara galen? Eller är man galen även som deprimerad? När man vill dö?
Tycker gränsen är svår och jag tror att vi alla känner oss galna ibland, frisk som sjuk. Jag kan inte se någon anledning till att galna inte ska få hjälp, kanske inte samma hjälp men någon hjälp.
Det är svårt att prata om vad galet är, vi alla ser på de olika. Normal eller inte.....vad tråkigt det vore om alla reagerade lika och var lika. Jag kanske tycker någon är galen men som är frisk och ses normal av just dig?
I mitt mörker gjorde tankar mig tokig, som jag skrev om min rädsla. Vad hände? Hände det mig? Har jag varit med om det? Varför gjorde jag inte så? Lever jag? Vill jag leva? Hjälp mig....ta mig härifrån....
Jag ville bli liten, räddad. Kunde inte bara någon fixa mig....få mig bort....få mig att glömma. Inte så lätt, jag var ju tvungen att göra jobbet själv. Under "jobbet" (bearbetningen) blev jag galen igen, är jag förföljd.....vem ska tro mig....jag får nog skylla mig själv.....
Efter bearbetningen blev jag galen på nytt, jag vill hämnas, hata......det övergick till någon annan galenskap, jag tyckte synd om honom....önskade att han fick hjälp. Även den galenskapet gick över till att känna ingenting! Det är väl totalt galet?
Något som man just då inte förstår, är att jag var ju inte galen utan det var situationen som gjort mig detta. Situationen var galen....minst sagt.
Så vem är vi att dömma? Och vem kan säga att man är galen? Finns det inte stuationer som skulle göra oss ala galna?
Något som jag tycker r helt tokigt (galet....ville bytta ord för att ej bli tjatig:))är att inte se individer som vi är och tänka på orsakerna bako det, att inte älska här och nu (känslomässigt:)), ta vara på det fna vi har och låta oss vara lite galna ibland. Vem skadar man? (omman nu ej blir tokgalen).
I skeddet efter ett övergrepp/sorg är det därför viktigt att prata med någon för att inte känna sig tokig, att jag bär skulden och att man inte är ensam.
Ensam är inte stark i dessa situationer, tro mig.
Lustigt inlägg? Men sen är jag lite galen med.....:)
Ta hand om era nära....hur de än mår.
Nu ska jag hämta mina prinsessor som legat och sparkat på mig hela natten.....sängen får inte vara tom när pappa inte är hemma:) Brukar få besök av två tassande små troll inpå småtimmarna. Mysigt....trots lite orolig sömn.
Kram Paulina
Det är inte alltid roligt att höra att någon är galen, med tanke på att personen hade blivit sårad om det sades på fel sätt.
Jag har flera gånger känt mig galen, instängd i min egna kropp. Många tankar jag har haft har även varit luddiga och galna. Minnsluckor, vem var när och hur? Ibland har jag sett på mig själv ovanifrån, som en annan person....det där är inte jag. Jag har brottats med mina egna tankar som ibland varit helt motsatta varandra. Ett krig har pågått inom mig. Gör det ej en galen så säg mig vad som gör det?
När man varit med om ett trauma....borde det inte vara rätt naturligt med galna känslor? Vart går gränsen till sjukligt galen? Kan sviterna av övergrepp göra en tokig, absolut....men i läkarens definition? Att utnyttjas, bli sviken, hotad till livet, kontrollerad och kränkt. Borde det inte ibland resultera i tillstånd värre än "bara" tårar?
Måste man vara typ schizofren för att vara galen? Eller är man galen även som deprimerad? När man vill dö?
Tycker gränsen är svår och jag tror att vi alla känner oss galna ibland, frisk som sjuk. Jag kan inte se någon anledning till att galna inte ska få hjälp, kanske inte samma hjälp men någon hjälp.
Det är svårt att prata om vad galet är, vi alla ser på de olika. Normal eller inte.....vad tråkigt det vore om alla reagerade lika och var lika. Jag kanske tycker någon är galen men som är frisk och ses normal av just dig?
I mitt mörker gjorde tankar mig tokig, som jag skrev om min rädsla. Vad hände? Hände det mig? Har jag varit med om det? Varför gjorde jag inte så? Lever jag? Vill jag leva? Hjälp mig....ta mig härifrån....
Jag ville bli liten, räddad. Kunde inte bara någon fixa mig....få mig bort....få mig att glömma. Inte så lätt, jag var ju tvungen att göra jobbet själv. Under "jobbet" (bearbetningen) blev jag galen igen, är jag förföljd.....vem ska tro mig....jag får nog skylla mig själv.....
Efter bearbetningen blev jag galen på nytt, jag vill hämnas, hata......det övergick till någon annan galenskap, jag tyckte synd om honom....önskade att han fick hjälp. Även den galenskapet gick över till att känna ingenting! Det är väl totalt galet?
Något som man just då inte förstår, är att jag var ju inte galen utan det var situationen som gjort mig detta. Situationen var galen....minst sagt.
Så vem är vi att dömma? Och vem kan säga att man är galen? Finns det inte stuationer som skulle göra oss ala galna?
Något som jag tycker r helt tokigt (galet....ville bytta ord för att ej bli tjatig:))är att inte se individer som vi är och tänka på orsakerna bako det, att inte älska här och nu (känslomässigt:)), ta vara på det fna vi har och låta oss vara lite galna ibland. Vem skadar man? (omman nu ej blir tokgalen).
I skeddet efter ett övergrepp/sorg är det därför viktigt att prata med någon för att inte känna sig tokig, att jag bär skulden och att man inte är ensam.
Ensam är inte stark i dessa situationer, tro mig.
Lustigt inlägg? Men sen är jag lite galen med.....:)
Ta hand om era nära....hur de än mår.
Nu ska jag hämta mina prinsessor som legat och sparkat på mig hela natten.....sängen får inte vara tom när pappa inte är hemma:) Brukar få besök av två tassande små troll inpå småtimmarna. Mysigt....trots lite orolig sömn.
Kram Paulina
onsdag 20 januari 2010
Miljövänligt för barn
Brukar du köpa ekologiska ting? Värnar du om miljön ? Har du barn? Då tycker jag du ska gå in på denna sida, Littlebloom . Där också en viss procent av det du köper går till välgörenhet.
Där finns tygblöjor, ekologiska barnkläder, giftfria leksaker och ekologisk hudvård. En del produkter är även Fairtrade-märkta. Från de fina kollektionerna från Lemoncurd går 5% till BRIS, UNICEF resp Naturskyddsföreningen. Där säljs även de fina fjärilsformade napparna från Difrax som visserligen inte är ekologiska men naturligtvis fria från Bisfenol A och har en rad andra fördelar som du kan läsa om mer under nappar. Dessutom kommer det finnas diverse andra små roliga saker och mer kommer in efterhand. Det finns även saker som säljs för UNICEF ett sätt för skaparen av hemsidan att bidra till barn i andra delar av världen.
Gå in och titta:) Jätte fina saker tycker jag.
Kram P
Där finns tygblöjor, ekologiska barnkläder, giftfria leksaker och ekologisk hudvård. En del produkter är även Fairtrade-märkta. Från de fina kollektionerna från Lemoncurd går 5% till BRIS, UNICEF resp Naturskyddsföreningen. Där säljs även de fina fjärilsformade napparna från Difrax som visserligen inte är ekologiska men naturligtvis fria från Bisfenol A och har en rad andra fördelar som du kan läsa om mer under nappar. Dessutom kommer det finnas diverse andra små roliga saker och mer kommer in efterhand. Det finns även saker som säljs för UNICEF ett sätt för skaparen av hemsidan att bidra till barn i andra delar av världen.
Gå in och titta:) Jätte fina saker tycker jag.
Kram P
tisdag 19 januari 2010
Rädsla
Även detta är omöjligt att förklara....och tyvärr många gånger få förståelse i. Att känna rädsla kan vi nog alla relatera till på något vis, vi har alla något vi är rädda för.
Men att känna sig rädd för sitt liv, sin trygghet, sin familj är något helt annat. Det kan göra vilken människa som helst panikslagen, galen och allmänt virrig.
Min rädsla har gått i perioder, ibland har den funnits men tryckts undan av förnekelse, förnekande och bortskjutning. Ibland har lyckan av mina nära fått den att blekna. Tyvärr har den ibland även satt klorna i lyckan, att lyckan är beroende på någon viss person...att mycket hänger på vissa händelser och val. Att lyckan gör mig ännu räddare.....för vem vill mista det bästa man har?!
Det har ibland varit svårare att acceptera räslan i lyckliga stunder, för då finns det något vackert, något värdefullt som man aldrig vill mista. Ibland ger lyckan en skuldkänslor, äventyrar jag andras liv pga mina val?
Dessa tankar gör en galen, förvirrad, snurrig och skräckslagen. Ibland kan jag bli svag av lyckan, för ensam skulle jag inte ha så mycket att vara rädd för. Knäppt? Kanske, men det jag uthärdat har varit värre.
Att inte ha kontroll.....att inte veta....gå me undran om något så viktigt....sitt och andras liv. Mitt liv kan ibland kännas meningslöst och mindre viktigt om jag jämför tex med mina barns...mina änglar, mina skatter och det finaste jag har. Mina prinsessor.
Men de behöver mig och jag är inte klar med dem:) Vill se dem växa upp, bli stora och gamla, vill finnas för dem i vått ocgh torrt och dela allt med de söta flickor jag har.
Det värsta i all rädsla är otryggheten. Vad kan jag vänta? Vad finns bakom detta hörn? Att ryckas upp från sängen av drömmar är en sak men av verkligheten...när/om jag står öga mot öga mot döden? Det är så det känns ibland och har känts genom åren. Att vända sig om, att lyssna efter ljud, leta efter "lustigheter" och våndas.....har ibland kännts som man bit för bit dras ner, försvinner från jorden, slutar existera. Det är inte så jag vill ha det och som sagt, ibland kan lyckan stå över rädslan, jag kan släppa den. Och tro mig, då njuter jag. Av luften, av solen, av kärleken, av mina flickor, allt som gör livet meningsfult.
Det är svårt att förklara för någon som inte hotats till livet, varit på den sidan där hoten är verkliga, så nära. Att ligga vaken om natten för att han kan komma in och skada mig, att någon han tar dit skadar mig. Att veta att alla spel han utsatte mig (oss) för kunde allt gå fel, med vilja eller av misstag.
Med dessa mörka ögon och fradgande mun kunde allt hända, livet hängde skört på en tråd. Skulle jag överleva denna lek? Skulle jag överleva natten? För stunden, mitt i helvetet, vet jag ej vad jag önskade. Inget kunde vara värre än det som hände.
Efteråt, när han satt inne, kändes varje dag ifrån honom och i frihet som en lättnad. Då var livet och jag åter enade, jag ville, jag önskade och hoppades på ett fint långt liv och det viktigaste...jag vägrade ge upp. Jag insåg att mitt liv var viktigt, att det gick om jag bara gjorde jobbet. Det var jag värd. Jag var inte beredd att vara den som till sist tog mitt liv, som satt in sista sticket i hjärtat och dog. För så hade det blivit, om jag gav upp, gav allt hopp till andra. Då hade jag valt att strunta i mig själv, det vägrade jag. Jag hade då tynat bort mer och mer, ensam. Gammal kanske men aldrig lycklig, aldrig fri och ensam. Det vägrade jag ge honom eller någon. Jag ville många gånger att någon skulle ta mig därifrån, rädda mig, få mig fri. Men det kunde bara en person göra, JAG. Stödet runt mig hjälpte mig orka det.
Rädslan är något man behöver dela, något man måste få förståelse för. Att människor inte bara viftar undan den, trots att de menar, väl betyder mycket. Rädslan, oron och paniken måte tas på allvar. Många gånger kan det räcka med en kram, några ord men man kan även behöva prata om det och få nya vinklar på det. Att vifta bort någons rädsla är som att visa att det de känner inte stämmer, de har fel och är lite tokiga. Vem kan säga det om man inte varit i deras kropp och fått utstå samma rädsla, rädslan för sitt liv.
Jag vet att otryggheten får ens tankar att rusa och man får panik, hittar inga vägar ur pyramiden. Det är läskigt, som man tappar verkligheten, går in i en tokvärld och får inte grepp på något. Man är inte riktigt sig själv, inte som man vill vara heller för den delen. Det är en kamp...kamp om livet även här.
Med två sjuka barn blir de pysslande i natt, krama deras små händer och vara en tröstande famn. Då ler jag och hela kropen värms av kärlek. Den kärlek jag ger och den jag får...rädslan är för en sekund glömd. Inte helt borta men denna gång segrar lyckan.
Glöm aldrig hur värdefulla just NI är
Kram på er
Men att känna sig rädd för sitt liv, sin trygghet, sin familj är något helt annat. Det kan göra vilken människa som helst panikslagen, galen och allmänt virrig.
Min rädsla har gått i perioder, ibland har den funnits men tryckts undan av förnekelse, förnekande och bortskjutning. Ibland har lyckan av mina nära fått den att blekna. Tyvärr har den ibland även satt klorna i lyckan, att lyckan är beroende på någon viss person...att mycket hänger på vissa händelser och val. Att lyckan gör mig ännu räddare.....för vem vill mista det bästa man har?!
Det har ibland varit svårare att acceptera räslan i lyckliga stunder, för då finns det något vackert, något värdefullt som man aldrig vill mista. Ibland ger lyckan en skuldkänslor, äventyrar jag andras liv pga mina val?
Dessa tankar gör en galen, förvirrad, snurrig och skräckslagen. Ibland kan jag bli svag av lyckan, för ensam skulle jag inte ha så mycket att vara rädd för. Knäppt? Kanske, men det jag uthärdat har varit värre.
Att inte ha kontroll.....att inte veta....gå me undran om något så viktigt....sitt och andras liv. Mitt liv kan ibland kännas meningslöst och mindre viktigt om jag jämför tex med mina barns...mina änglar, mina skatter och det finaste jag har. Mina prinsessor.
Men de behöver mig och jag är inte klar med dem:) Vill se dem växa upp, bli stora och gamla, vill finnas för dem i vått ocgh torrt och dela allt med de söta flickor jag har.
Det värsta i all rädsla är otryggheten. Vad kan jag vänta? Vad finns bakom detta hörn? Att ryckas upp från sängen av drömmar är en sak men av verkligheten...när/om jag står öga mot öga mot döden? Det är så det känns ibland och har känts genom åren. Att vända sig om, att lyssna efter ljud, leta efter "lustigheter" och våndas.....har ibland kännts som man bit för bit dras ner, försvinner från jorden, slutar existera. Det är inte så jag vill ha det och som sagt, ibland kan lyckan stå över rädslan, jag kan släppa den. Och tro mig, då njuter jag. Av luften, av solen, av kärleken, av mina flickor, allt som gör livet meningsfult.
Det är svårt att förklara för någon som inte hotats till livet, varit på den sidan där hoten är verkliga, så nära. Att ligga vaken om natten för att han kan komma in och skada mig, att någon han tar dit skadar mig. Att veta att alla spel han utsatte mig (oss) för kunde allt gå fel, med vilja eller av misstag.
Med dessa mörka ögon och fradgande mun kunde allt hända, livet hängde skört på en tråd. Skulle jag överleva denna lek? Skulle jag överleva natten? För stunden, mitt i helvetet, vet jag ej vad jag önskade. Inget kunde vara värre än det som hände.
Efteråt, när han satt inne, kändes varje dag ifrån honom och i frihet som en lättnad. Då var livet och jag åter enade, jag ville, jag önskade och hoppades på ett fint långt liv och det viktigaste...jag vägrade ge upp. Jag insåg att mitt liv var viktigt, att det gick om jag bara gjorde jobbet. Det var jag värd. Jag var inte beredd att vara den som till sist tog mitt liv, som satt in sista sticket i hjärtat och dog. För så hade det blivit, om jag gav upp, gav allt hopp till andra. Då hade jag valt att strunta i mig själv, det vägrade jag. Jag hade då tynat bort mer och mer, ensam. Gammal kanske men aldrig lycklig, aldrig fri och ensam. Det vägrade jag ge honom eller någon. Jag ville många gånger att någon skulle ta mig därifrån, rädda mig, få mig fri. Men det kunde bara en person göra, JAG. Stödet runt mig hjälpte mig orka det.
Rädslan är något man behöver dela, något man måste få förståelse för. Att människor inte bara viftar undan den, trots att de menar, väl betyder mycket. Rädslan, oron och paniken måte tas på allvar. Många gånger kan det räcka med en kram, några ord men man kan även behöva prata om det och få nya vinklar på det. Att vifta bort någons rädsla är som att visa att det de känner inte stämmer, de har fel och är lite tokiga. Vem kan säga det om man inte varit i deras kropp och fått utstå samma rädsla, rädslan för sitt liv.
Jag vet att otryggheten får ens tankar att rusa och man får panik, hittar inga vägar ur pyramiden. Det är läskigt, som man tappar verkligheten, går in i en tokvärld och får inte grepp på något. Man är inte riktigt sig själv, inte som man vill vara heller för den delen. Det är en kamp...kamp om livet även här.
Med två sjuka barn blir de pysslande i natt, krama deras små händer och vara en tröstande famn. Då ler jag och hela kropen värms av kärlek. Den kärlek jag ger och den jag får...rädslan är för en sekund glömd. Inte helt borta men denna gång segrar lyckan.
Glöm aldrig hur värdefulla just NI är
Kram på er
måndag 18 januari 2010
Botten
Många gånger när jag låg eller var på botten tror man att man ska drunkna, men någonstans inom mig fanns en kraft som var starkare. Den övervann.... Jag klarade även det. Känner inte botten så ofta längre men minnt av det mörka finns. Jag vet hur den kunde greppa mig...dra ner mig, hålla mig kvar. Där fanns bara mörka tankar men som tur var tittade jag upp i bland och tycktes se en strimma ljus. Det var inte slutet, det var inte omöjligt att nå dit....det fanns hopp.
Känslan av mörkret går inte beskriva och om minnet idag hade glömt hade även jag haft svårt att förstå. Att man bara finns.... Tankarna är inte mina, det som hänt är inte verkligt....jag orkar inte.
Hur ska jag orka?
När jag minns de mörkaste, tungaste stunderna kryper det inom mig, vill aldrig må så igen. Vill inte komma i närheten, vill skydda mig. Sätter upp mina murar. Har släppt ner murarna några gånger dessa år, några för att bli sviken,några för att hitta lycka/vänskap/kärlek.
Det kommer alltd finns goda och onda, alltid lycka och sorg. Vi kommer vara nöjda och missnöjda. Jag har varit med om många "dåliga" saker/situationer men även ofantligt många bra saker. Det svåra ligger i att fokusera på det bra. Det är ngot som idag kan sitta kvar inom mig. Nu ovanför den mörka brunnen och i ljusstrimman. Nu strider jag en ny kamp, tack för att den är på ovansidan. Och tack för att jag ändå minns det mörka,det kan ta mig framåt.
Kram P
Känslan av mörkret går inte beskriva och om minnet idag hade glömt hade även jag haft svårt att förstå. Att man bara finns.... Tankarna är inte mina, det som hänt är inte verkligt....jag orkar inte.
Hur ska jag orka?
När jag minns de mörkaste, tungaste stunderna kryper det inom mig, vill aldrig må så igen. Vill inte komma i närheten, vill skydda mig. Sätter upp mina murar. Har släppt ner murarna några gånger dessa år, några för att bli sviken,några för att hitta lycka/vänskap/kärlek.
Det kommer alltd finns goda och onda, alltid lycka och sorg. Vi kommer vara nöjda och missnöjda. Jag har varit med om många "dåliga" saker/situationer men även ofantligt många bra saker. Det svåra ligger i att fokusera på det bra. Det är ngot som idag kan sitta kvar inom mig. Nu ovanför den mörka brunnen och i ljusstrimman. Nu strider jag en ny kamp, tack för att den är på ovansidan. Och tack för att jag ändå minns det mörka,det kan ta mig framåt.
Kram P
fredag 15 januari 2010
Att tro någon
I mitt jobb och med människor i övrigt vill jag väl tro det bästa om dem. Jag har nog alltid varit för godtrogen för mitt eget bästa. Vill tro att människor är goda innerst inne, att omständigheter gjort dem vad de blivit (om de nu inte är goda).
Det är nog inte alltid så lätt, så svart och vitt. Vissa vandrar hemska vägar som gör dem till dem de är men vissa är kanske födda såna....vissa har nog en kombination av gener och det sociala.
Trots att jag vet att det finns hemska människor kan jag inte önska dem illa (ibland har jag dock gjort det, i den hemska mörka stig jag ibland famlat fram till). Jag vill hellre se att de får hjälp, hjälp för deras skull men även för omgivningens. Jag vill att de finner förståelse för att de gjort fel...tyvärr omöjligt ibland. Vissa gör inte fel och vissa är evigt oskyldiga..... Ännu sorgligare....
Min godtrogna sida har många gånger skadat mig, svek av vänner och av "honom". Det har gjort ont, därför är min tillit lite skadad men vill ändå tro det bästa. Försöker därför att umgås med vänner som är just vänner, pålitliga och varma. De som ger i stället för att ta energi. De som finns där i vått och torrt. De som älskar mig precis som jag är!
Att tro någon eller inte? Något jag fått lära mig i mitt jobb, i studier och bland underbara "förebilder" är att alltid tro kvinnan. Detta är något jag följer och kommer fortsätta följa. Jag tycker att man ska tro i första hand.
Sedan ska man absolut ha klart för sig att lögner förekommer. Lögner i detta "ämne" är hemskt, det drabbar så många.
Men att gå in med inställningen att inte tro på de människor som öppnar sig, ger en del av sig till oss vore fel, vore oetiskt. Det känner man..... Jag kände stödet, att de trodde mig och vet vad det betydde. Hade jag inte känt det av de människor som just är till för det hade hela jag rasat, jag hade inte orkat kämpa själv...aldrig.
Jag känner ett svek idag, ett svek över att någon jag trodde och litade på. Det visade sig att hon var någon annan. Någon med den föreställningen att inte tro. Jag känner mig återigen sviken. Att ha öppnat mig för någon som inte är den jag trodde. Jag lade mitt tro, mitt hopp och tillit i dennes händer....för att idag känna mig krossad. Som tur är står jag upp, jag låter inte mina ben vikas....mina ben är tränade för dessa gånger när någon slår undan mina ben.
Vårat jobb är att tro på det som sägs, finnas som stöd, lyssna och inte frågesätta och häpnas. Blir det anmälan är det upp till polisen med hjälp av advokat, läkare, psykolog mfl att hitta bevis (el stödbevis) och komma fram till saningen. Vi behöver vara en hjälpande hand i allt detta....och det behövs många fler.
Nu väntar en lugn helg med familjen, underbart. Trygga famnar och mycket kärlek.
Kram Paulina
Det är nog inte alltid så lätt, så svart och vitt. Vissa vandrar hemska vägar som gör dem till dem de är men vissa är kanske födda såna....vissa har nog en kombination av gener och det sociala.
Trots att jag vet att det finns hemska människor kan jag inte önska dem illa (ibland har jag dock gjort det, i den hemska mörka stig jag ibland famlat fram till). Jag vill hellre se att de får hjälp, hjälp för deras skull men även för omgivningens. Jag vill att de finner förståelse för att de gjort fel...tyvärr omöjligt ibland. Vissa gör inte fel och vissa är evigt oskyldiga..... Ännu sorgligare....
Min godtrogna sida har många gånger skadat mig, svek av vänner och av "honom". Det har gjort ont, därför är min tillit lite skadad men vill ändå tro det bästa. Försöker därför att umgås med vänner som är just vänner, pålitliga och varma. De som ger i stället för att ta energi. De som finns där i vått och torrt. De som älskar mig precis som jag är!
Att tro någon eller inte? Något jag fått lära mig i mitt jobb, i studier och bland underbara "förebilder" är att alltid tro kvinnan. Detta är något jag följer och kommer fortsätta följa. Jag tycker att man ska tro i första hand.
Sedan ska man absolut ha klart för sig att lögner förekommer. Lögner i detta "ämne" är hemskt, det drabbar så många.
Men att gå in med inställningen att inte tro på de människor som öppnar sig, ger en del av sig till oss vore fel, vore oetiskt. Det känner man..... Jag kände stödet, att de trodde mig och vet vad det betydde. Hade jag inte känt det av de människor som just är till för det hade hela jag rasat, jag hade inte orkat kämpa själv...aldrig.
Jag känner ett svek idag, ett svek över att någon jag trodde och litade på. Det visade sig att hon var någon annan. Någon med den föreställningen att inte tro. Jag känner mig återigen sviken. Att ha öppnat mig för någon som inte är den jag trodde. Jag lade mitt tro, mitt hopp och tillit i dennes händer....för att idag känna mig krossad. Som tur är står jag upp, jag låter inte mina ben vikas....mina ben är tränade för dessa gånger när någon slår undan mina ben.
Vårat jobb är att tro på det som sägs, finnas som stöd, lyssna och inte frågesätta och häpnas. Blir det anmälan är det upp till polisen med hjälp av advokat, läkare, psykolog mfl att hitta bevis (el stödbevis) och komma fram till saningen. Vi behöver vara en hjälpande hand i allt detta....och det behövs många fler.
Nu väntar en lugn helg med familjen, underbart. Trygga famnar och mycket kärlek.
Kram Paulina
torsdag 14 januari 2010
Tankspridd
Känner att ja har mycket inom mig nu, behöver ventilera.....få ur mig allt. Kan inte skriva allt här heller, dels pga tystnadsplikt och dels på att jag inte vill dela allt med alla pga snack.
Har fått reda på saker som jag inte vet vad jag ska göra med.....vissa saker måste göras och huvudet går på megaspinn....runt runt far tankarna och stressen kommer.
Man säger ju "det som inte knäcker dig gör dig starkare". Det har hittills i mitt liv varit sant, så säkert även denna gång.
Snart dags för möte med Novahuset med, skönt att prata av sig en del då.
Jag är "glad" över att arbetet där inte tagit så hårt på mig. Förstå mig rätt, man blir berörd och det är jobbigt emellanåt men det kunde påverka så pass att det inte gick och jobba med det. Pga det som hänt mig.
Vissa klarar det och vissa inte, det gäller både de med egen erfarenhet och inte. När de gäller de med egen erfarenhet är det extra viktigt att vara vaksam över hur det går, vi måste ju hela tiden vara säkra på att de som vänder sig till oss får bra hjälp. Därför är det viktigt att man är klar, fullt ut.
Jag tror jag är så klar och stark att det går om jag vill. Jag är glad att det hemska som hänt mig får betyda något bra, en hjälp till andra.
Med mycket tankar, frågor och funderingar slutar jag här för idag.....hoppas det klarnar lite i morgon. Får ta mig ett snack med någon nära....
Kram P
Har fått reda på saker som jag inte vet vad jag ska göra med.....vissa saker måste göras och huvudet går på megaspinn....runt runt far tankarna och stressen kommer.
Man säger ju "det som inte knäcker dig gör dig starkare". Det har hittills i mitt liv varit sant, så säkert även denna gång.
Snart dags för möte med Novahuset med, skönt att prata av sig en del då.
Jag är "glad" över att arbetet där inte tagit så hårt på mig. Förstå mig rätt, man blir berörd och det är jobbigt emellanåt men det kunde påverka så pass att det inte gick och jobba med det. Pga det som hänt mig.
Vissa klarar det och vissa inte, det gäller både de med egen erfarenhet och inte. När de gäller de med egen erfarenhet är det extra viktigt att vara vaksam över hur det går, vi måste ju hela tiden vara säkra på att de som vänder sig till oss får bra hjälp. Därför är det viktigt att man är klar, fullt ut.
Jag tror jag är så klar och stark att det går om jag vill. Jag är glad att det hemska som hänt mig får betyda något bra, en hjälp till andra.
Med mycket tankar, frågor och funderingar slutar jag här för idag.....hoppas det klarnar lite i morgon. Får ta mig ett snack med någon nära....
Kram P
onsdag 13 januari 2010
Text
Detta nedan fick jag idag på fb, tyckte texten var bra så skriver den här.
"Låt det finnas frid inom dig.
Låt dig känna att du är precis där det är meningen att du ska vara.
Låt dig inte glömma de tillitsfulla, gränslösa möjligheter du och alla landra föddes med.
Må du använda de gåvor du mottagit och förmedla den kärlek som har givits dig.
MÅ DU VARA NÖJD MED DIG SJÄLV PRECIS SOM DU ÄR.
Låt den här vetskapen sjunka in i hela din kropp och tillåta den att fritt få sjunga,
dansa,berömma och älska"
Inget är omöjligt och du klarar allt om du bara vill. Du är värdefull!
Kram P
"Låt det finnas frid inom dig.
Låt dig känna att du är precis där det är meningen att du ska vara.
Låt dig inte glömma de tillitsfulla, gränslösa möjligheter du och alla landra föddes med.
Må du använda de gåvor du mottagit och förmedla den kärlek som har givits dig.
MÅ DU VARA NÖJD MED DIG SJÄLV PRECIS SOM DU ÄR.
Låt den här vetskapen sjunka in i hela din kropp och tillåta den att fritt få sjunga,
dansa,berömma och älska"
Inget är omöjligt och du klarar allt om du bara vill. Du är värdefull!
Kram P
måndag 11 januari 2010
Jag 31 år
Idag fyller jag år, jag är nu 31 år gammal.... eller ung. Beror på hur man ser det.
Jag har aldrig brytt mig om ålder, ingen åldersångest alls. Det har bara varit en siffra för mig.
Ser fram emot vad just de året kan ge. Något mamma lärt mig är att man är så gammal man gör sig. Det finns unga som beter sig som tanter och tanter som aldrig blir just tanter. De är ungdomar livet ut.
Jag känner mig ibland ung i sinnet men ibland känner jag mig helt slut.....slut och sliten som en åttioåring....minst. Men så har det hänt en del i mitt liv med, det tar på kraft och det sätter sina spår. Men det har även lärt mig mycket.
Idag blir det fika, tack för alla gratulationer jag fått via samtal och mess.
Nu ska jag njuta av mitt 31 åriga liv och de fina döttrar livet gett mig:)
Kram P
Jag har aldrig brytt mig om ålder, ingen åldersångest alls. Det har bara varit en siffra för mig.
Ser fram emot vad just de året kan ge. Något mamma lärt mig är att man är så gammal man gör sig. Det finns unga som beter sig som tanter och tanter som aldrig blir just tanter. De är ungdomar livet ut.
Jag känner mig ibland ung i sinnet men ibland känner jag mig helt slut.....slut och sliten som en åttioåring....minst. Men så har det hänt en del i mitt liv med, det tar på kraft och det sätter sina spår. Men det har även lärt mig mycket.
Idag blir det fika, tack för alla gratulationer jag fått via samtal och mess.
Nu ska jag njuta av mitt 31 åriga liv och de fina döttrar livet gett mig:)
Kram P
söndag 10 januari 2010
Små betydelsefulla saker
En nyvaken dotter kommer upp, lägger sig i min famn....sju år...det går fort. Hon är stor nu men ändå min lilla flicka. Min räddning, mitt underverk.Nummer två kommer, vi kramas allihop. Jag njuter, denna tid, denna stund kommer aldrig mer. Det gäller att suga åt sig varje minut, varje minne och känsla.
Snart är de stora, man får be om en kram, "tigga" om att spela spel och att få vara en del av deras liv med problem och lycka.
Jag ser fram emot den tiden också men nuet är nu. Det är viktigt och den spelar roll.
Jag kramar dem, säger att jag älskar dem. Vi skrattar, vi kittlas och busar. Detta är lycka.....enkel men så värdefull.
Jag glömmer de sömnlösa nätterna, våra bråk och gnabb, jag glömmer det mörka i våra liv. jag ser bara dem och känner en stor lycka. Suger in den känslan, för att spara den och plocka fram den när det är tungt. För att kunna känna den igen, för att få ork att klara det svåra just då....för att veta att det finns och kommer fler stunder som denna.
Jag är lyckligt lottad.
Stunden som nyss var nuet är redan dåtid....det går fort. Ta vara på idag och era nära.
Kram P
Jag kramar dem, säger att jag älskar dem. Vi skrattar, vi kittlas och busar. Detta är lycka.....enkel men så värdefull.
Jag glömmer de sömnlösa nätterna, våra bråk och gnabb, jag glömmer det mörka i våra liv. jag ser bara dem och känner en stor lycka. Suger in den känslan, för att spara den och plocka fram den när det är tungt. För att kunna känna den igen, för att få ork att klara det svåra just då....för att veta att det finns och kommer fler stunder som denna.
Jag är lyckligt lottad.
Stunden som nyss var nuet är redan dåtid....det går fort. Ta vara på idag och era nära.
Kram P
lördag 9 januari 2010
Bemötande av sorg
Vi alla har nog varit med om någon sorg, dödsfall, flytt, avsked, övergrepp,sjukdom,skilsmässa och allt däremellan. Vi har också mött andra i sorg.
Många gånger vet vi inte hur vi ska bemöta människor i sorg. Jag har varit på båda sidor. Jag har mött dem med sorg och jag har burit sorg.
Jag vet att ofta spelar det ingen roll om vad man säger, hur man säger det.....det viktiga är att man finns, vågar närma sig och inte flyr personen i sorg.
Varför man frågar och pratar är viktigt, det visar att man bryr sig. Att någon ens pratar med en i sorg är så viktigt och många gånger avgörande för läkning mm. Man behöver prata om det, veta att det finns människor runt sig.
Många säger, jag vet inte vad man ska säga.... Finns där bara. Det är det viktiga. Det skulle vi själva velat om det var ombytta roller, visst?
Det finns dock saker man inte vill höra, som många fått höra. Jag vet....jag är en av dem.
Många gånger vet vi inte hur vi ska bemöta människor i sorg. Jag har varit på båda sidor. Jag har mött dem med sorg och jag har burit sorg.
Jag vet att ofta spelar det ingen roll om vad man säger, hur man säger det.....det viktiga är att man finns, vågar närma sig och inte flyr personen i sorg.
Varför man frågar och pratar är viktigt, det visar att man bryr sig. Att någon ens pratar med en i sorg är så viktigt och många gånger avgörande för läkning mm. Man behöver prata om det, veta att det finns människor runt sig.
Många säger, jag vet inte vad man ska säga.... Finns där bara. Det är det viktiga. Det skulle vi själva velat om det var ombytta roller, visst?
Det finns dock saker man inte vill höra, som många fått höra. Jag vet....jag är en av dem.
- Var inte ledsen
- Ersätt förlusten
- Sörj i ensamhet
- Tiden läker alla sår
- Var stark (för andras skull)
- Håll dig sysselsatt
Jag har många gånger hört, mister du en står det tusen åter mm. Visst det gör det men just nu mår jag dåligt. Låt mig vara ledsen. Samma gäller när någon nära dör och någon säger, han har det bättre där han är nu?! Visst personen kanske inte lider av sjukdom el liknande mer men vad är ett bättre ställe än här hos oss? Hur vet du att han har det bra? Vi kan alltid hoppas det men när man sörjer måste man få vara ledsen för att komma vidare.
Jag har varit med om att en ny kanin har köpts för att ersätta en annan när den dog. Vi köper en ny.....i all vänlig tanke men man måste få sörja den man hade först för att njuta fullt ut av den andra. Det kan även låta såhär "du hittar en ny flick/pojkvän snart" som jag nämnde ovan.
Att sörja själv är det många som lär sig, "ska du gråta, kan du göra det på ditt rum". Människor kanske inte vet hur de ska bemöta en när man gråter, då sluter man sig och gråter i ensamhet. Det bli liksom fult att gråta. Man skäms nästan.
Tiden läker alla sår.....du ska se att du snart mår bättre känner vi väl alla igen? Javisst kommer jag må bättre men NU mår jag inte bra.
Var stark, håll huvudet högt...är det inte mer plågsamt att hålla det inom sig? Att sticka huvudet i sanden löser inget. Ofta håller man sig stark för andra.....
Håll dig sysselsatt frasen har jag "mött" många gånger. Det är bättre om du kommer ut, det är bra att ha något att göra. Visst kan det vara bra men man måste även lyssna på kroppen. Försvinner sorgen för att jag jobbar/träffar vänner/pluggar? Den skjuts bara bort, gror inom en. Man måste bearbeta innan det kan försvinna. Och är man utbränd måste man "göra inget", finns inget val.
Som sagt är det inte alltid lätt att veta vad man ska säga och ofta menar man väl när man kläcker ur sig de fina fraserna jag nämnt. Men man kan försöka tänka lite längre....
Man gör det dock inte av illvilja. Att inte försöka kan jag tycka är mer illvilja och skulle/har sårat mig mer. Någon om drar sig bort eller låtsas som inget....
Något att tänka på....
Nu lördagsgodis och mys . Barnen sov borta i natt,nu är de hemma igen. MYSIGT! Ska krama mina älsklingar, de är mitt allt. Så glad att jag har dem, mina sorger flyger lättare förbi med dem nära.
Kram Paulina
fredag 8 januari 2010
Konstnär
Konstnären Tina Axelsson har skänkt en tavla till Novahuset och jag älskar den. Denna målade hon enbart för oss och fick den sedan skickad.
Tack Tina för denna läckra tavla, ditt stöd betyder mycket. Som jag ofta säger, hjälps alla åt tror jag vi kan få en bättre värld. Och vem blir inte glad över konst på väggen?
Kolla gärna in på Tinas blogg och se hennes vackra tavlor.
Denna tavla heter Love and Hope
Tack Tina för denna läckra tavla, ditt stöd betyder mycket. Som jag ofta säger, hjälps alla åt tror jag vi kan få en bättre värld. Och vem blir inte glad över konst på väggen?
Kolla gärna in på Tinas blogg och se hennes vackra tavlor.
Denna tavla heter Love and Hope
Kram Paulina
onsdag 6 januari 2010
Skrämmande siffror
Har precis lagt lilla E och är så full i skratt. Varje bok hon har kan hon helt utantill, så det gäller att inte hoppa över en mening....eller ens ett ord:)
Idag gjorde jag felet två gånger.....det avbröts med "men mamma" och en rättelse. Det är inte så att jag hoppade över en mening eller sida för att bli klar fortare utan jag försökte förenkla ord i meningar som " solen hade sjunkit" där jag ist använde frasen "solen hade gått ner" och istället för filur sa jag person. För att hon skulle förstå bättre...tänkte jag. Men icke rätt ska vara rätt.
Härligt att få skratta lite och bli glad i hela kroppen. Särskilt efter dagens jobb med statistik mm.
Sitter nu och har dragit ut statistikinformation ang sexualbrott. Den gamla informationen jag hade var från 2007 nu har jag från 2008....ännu mörkare på många plan.
Anmälda sexualbrott
Sverige
Idag gjorde jag felet två gånger.....det avbröts med "men mamma" och en rättelse. Det är inte så att jag hoppade över en mening eller sida för att bli klar fortare utan jag försökte förenkla ord i meningar som " solen hade sjunkit" där jag ist använde frasen "solen hade gått ner" och istället för filur sa jag person. För att hon skulle förstå bättre...tänkte jag. Men icke rätt ska vara rätt.
Härligt att få skratta lite och bli glad i hela kroppen. Särskilt efter dagens jobb med statistik mm.
Sitter nu och har dragit ut statistikinformation ang sexualbrott. Den gamla informationen jag hade var från 2007 nu har jag från 2008....ännu mörkare på många plan.
Anmälda sexualbrott
Sverige
- År 2003- 10815
- År 2008- 14693
Östergötland
- År 2003- 457
- År 2008- 637
Anmälda våldtäkter
Sverige
- År 2003- 2565
- År 2008- 5446
Östergötland
- År 2003- 110
- År 2008- 194
Vilket är en ökning med 36 % respektive 112 % de senaste fem åren i Sverige och 39 % respektive 76 % i Östergötland.
Hoppas jag inte får mardrömmar ikväll.
Är helt slut, var på badet idag med familjen och svärfar med son. Så roligt och mysigt. Väldigt trött nu bara av allt bus. Blir en tidig kväll.
Kram på er
tisdag 5 januari 2010
Att slussas
Blir trött....
Ibland tror jag att vi kommit längre och får hopp om ljusning....men sen får man se sanningen i vitögat igen....alla är visst inte med på båten. Inte samma båt iaf.
Det varierar från kommun till kommun, vilket också är katatrof....
Hur kan man låta människor i sorg slussas runt? Det gäller inte bara övergrepp, utan sorg i allmänhet med allt vad det kan innebära. Vart ska de vända sig?
Just nu ser det tyvärr ut så att de slusss runt mellan olika instanser och får själva bygga upp kraft och ork inom sig för att fortsätta kämpa för sitt välmående. Det orkar inte alla heller kan jag tillägga.
Är vi inte bättre än så? Ska vi nte hjälpa de som inte orkar stå själva, orkar kämpa och som inte mår bra. De "svaga" som i min mening är oerhört starka som själva söker hjälp.
Borde inte de tas emot me öppna armar, en kram och stöd? Tror man att dessa människor orkar hur mycket som helst? De behöver hjälp så fort som möjligt för att inte ge upp om samhället, sig själva, om hoppet och livet.
Istället får de stånga sig fram i en hård värld. Den är hård även när man mår bra, hur lätt är det då att stånga sig fram i mörker?
En hjälpande hand är det man behöver. Inte att berätta sin historia för fler och fler för att sedan bli skickad iväg på nytt, till nya människor.
Detta gör mig arg, frustrerad men ännu mer målmedveten. Vi (Novahuset mfl som jobbar med detta) behövs och Gud och de som känner mig vet att detta sporrar mig till att kämpa vidare. Det ska inte vara så här!
De människor som bär sorg, som varit med om övergrepp mm ska inte behöva ge upp sitt sökande på hjälp när de väl tagit all sin kraft till en kontakt.
Vi måste mötas tidigare. Samverkan är o och ö.
Nu börjar denna vårtermin med att kämpa, ta nya kontakter och förhoppningsvis hjälper det någon. Det är jag säker på. Hoppas jag kan få fler att engagera sig också. Det behövs fler som kämpar....
Alla har rätt till rätt hjälp!
Ta hand om er, ni är värdefulla.
Ni duger och är unika precis som ni är.....glöm inte det
Kram Paulina
Ibland tror jag att vi kommit längre och får hopp om ljusning....men sen får man se sanningen i vitögat igen....alla är visst inte med på båten. Inte samma båt iaf.
Det varierar från kommun till kommun, vilket också är katatrof....
Hur kan man låta människor i sorg slussas runt? Det gäller inte bara övergrepp, utan sorg i allmänhet med allt vad det kan innebära. Vart ska de vända sig?
Just nu ser det tyvärr ut så att de slusss runt mellan olika instanser och får själva bygga upp kraft och ork inom sig för att fortsätta kämpa för sitt välmående. Det orkar inte alla heller kan jag tillägga.
Är vi inte bättre än så? Ska vi nte hjälpa de som inte orkar stå själva, orkar kämpa och som inte mår bra. De "svaga" som i min mening är oerhört starka som själva söker hjälp.
Borde inte de tas emot me öppna armar, en kram och stöd? Tror man att dessa människor orkar hur mycket som helst? De behöver hjälp så fort som möjligt för att inte ge upp om samhället, sig själva, om hoppet och livet.
Istället får de stånga sig fram i en hård värld. Den är hård även när man mår bra, hur lätt är det då att stånga sig fram i mörker?
En hjälpande hand är det man behöver. Inte att berätta sin historia för fler och fler för att sedan bli skickad iväg på nytt, till nya människor.
Detta gör mig arg, frustrerad men ännu mer målmedveten. Vi (Novahuset mfl som jobbar med detta) behövs och Gud och de som känner mig vet att detta sporrar mig till att kämpa vidare. Det ska inte vara så här!
De människor som bär sorg, som varit med om övergrepp mm ska inte behöva ge upp sitt sökande på hjälp när de väl tagit all sin kraft till en kontakt.
Vi måste mötas tidigare. Samverkan är o och ö.
Nu börjar denna vårtermin med att kämpa, ta nya kontakter och förhoppningsvis hjälper det någon. Det är jag säker på. Hoppas jag kan få fler att engagera sig också. Det behövs fler som kämpar....
Alla har rätt till rätt hjälp!
Ta hand om er, ni är värdefulla.
Ni duger och är unika precis som ni är.....glöm inte det
Kram Paulina
måndag 4 januari 2010
Betydelsefullt.....
Hade en myslördag med hotell för hela familjen i Linköping, badade i pool, åt gott och mös....
Annars har det shoppats:)Matta, bord, lampa och kuddar....fint blev det.
Idag hade i bebisbesök, kan man bli annat än sugen? Det var fina vänner som kom, Martin och Becka med deras lilla Milla. Vilken goding....
Blir glad över att se vänner, de betyder mycket för mig. På senare tid har jag dalat lite på vänskapsbanden. Har inte träffat vänner på länge, inte lika mycket som jag önskat och velat. När man nu mötter vänner inser man att man saknar det. Har varit mycket familj, jobb och lovdagar nu men vänner är viktiga. För mig livsviktiga.
De ska man alltid hitta tid åt, de lyfter mig när jag börjar svacka. De får mig glömma de mörka och skratta. De bär mig över svårigheterna, ger mig hopp och lycka.
Nu när jobbet sätter igång efter "semestern" med behöver jag dem verkligen. Mycket steg bakåt och framåt väntar, i jobbet och i mitt liv. Klarar det inte själv....
Detta nya år ska jag bli bättre med vänskapsunderhållning, ta mig tid för dem och göra sånt jag mår bra av. För mig själv men även för mina barns....en lycklig mamma en bättre mamma.
Ser fram emot det nya år, nya möjligheter och jag tänker kämpa....för mig själv och för andra. Och tänka på vad just JAG vill och mår bra av.
"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden"
Kram Paulina
Annars har det shoppats:)Matta, bord, lampa och kuddar....fint blev det.
Idag hade i bebisbesök, kan man bli annat än sugen? Det var fina vänner som kom, Martin och Becka med deras lilla Milla. Vilken goding....
Blir glad över att se vänner, de betyder mycket för mig. På senare tid har jag dalat lite på vänskapsbanden. Har inte träffat vänner på länge, inte lika mycket som jag önskat och velat. När man nu mötter vänner inser man att man saknar det. Har varit mycket familj, jobb och lovdagar nu men vänner är viktiga. För mig livsviktiga.
De ska man alltid hitta tid åt, de lyfter mig när jag börjar svacka. De får mig glömma de mörka och skratta. De bär mig över svårigheterna, ger mig hopp och lycka.
Nu när jobbet sätter igång efter "semestern" med behöver jag dem verkligen. Mycket steg bakåt och framåt väntar, i jobbet och i mitt liv. Klarar det inte själv....
Detta nya år ska jag bli bättre med vänskapsunderhållning, ta mig tid för dem och göra sånt jag mår bra av. För mig själv men även för mina barns....en lycklig mamma en bättre mamma.
Ser fram emot det nya år, nya möjligheter och jag tänker kämpa....för mig själv och för andra. Och tänka på vad just JAG vill och mår bra av.
"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden"
Kram Paulina
fredag 1 januari 2010
Nyårslöften
Jag hittade dessa nyårslöften på sidan allt om barn och tyckte alla kan läsa och följa dem, föräldrar eller inte. Att ta vara på sig själv, ge dig själv egen tid och omge sig med de människor man gillar och mår bra av. Att göra det DU vill och lyssna på din inre röst och drömmar är viktigt! Så läs och följ de råd som passar dig...
8 nyårslöften varje förälder bör avlägga
1. "Jag ska acceptera att jag inte behöver vara perfekt". Nej, du behöver inte vara på topphumör jämt, det är okej att förlora tålamodet, all mat behöver inte lagas från råvaror och nej, du måste inte ställa upp som klassförälder jämt. Barnen har ingen nytta av att du försöker vara perfekt. Vad de verkligen behöver är någorlunda fasta gränser och regler, mycket kramar och pussar och en förälder som mår bra.
2. "Jag ska leka med barnen varje dag". Både små barn och lite större behöver egentid med sina föräldrar. Och även fast det kan kännas svårt att engagera sig i att leva sig in i deras fantasivärld när du vet att du har en massa annat att göra eller är trött är det viktigt att du gör det. Varför? För att leken är det sätt genom vilken barn utrycker sig. Och genom att vara där ger du ditt barns emotionella intelligens (E.I.) en skjuts.
3. "Jag ska ta hand om min kropp". När prioriterade du dina behov senast? Även om du måste tvinga dig själv – avsätt 30 minuter per dag, flera dagar i veckan, för träning. Det kommer att göra dig gladare, det bränner fett och det stärker ditt immunförsvar. Och det behöver inte ens handla om några avancerade spinning- eller aerobics-klasser – det duger gott med en rask promenad runt kvarteret eller i intilliggande skogen. Och medan du ändå är igång, försök att äta balanserat och se till att få så mycket sömn du bara kan om nätterna. (Det är inte för att du ska bli snygg och smal, utan för att kroppen ska må bra, du ska leva längre och mår man dåligt....är det väldigt skönt och bra att träna, att få ur sig känslor genom träning som annars fyller och trycker på inom din kropp)
4. "Jag ska lära mig att älska kaoset". Familjelivet är fullt av oväntade händelser – smittsamma sjukdomar, pinsamma situationer, tvätt och så mycket arbete att du inte kan se ljuset i tunneln. Men det är också fyllt av stunder av total lycka, kärlek, kladdiga pussar och ett mirakel eller två. Påminn dig själv om att barnen är en anledning till att sänka ribban.
5. "Jag ska prioritera middag med familjen". Klart att det är enklare att ta något på vägen hem eller att värma en pirog och äta framför teven eller datorn än att ordna med middag vid middagsbordet. Men det är inte maten som är det viktiga här. Det är familjen. Att sitta ner med barnen varje kväll ger er ett tillfälle att prata om dagen och komma närmare varandra. Studier har också visat att barn som äter middag med sina föräldrar i större utsträckning får bra betyg och löper mindre risk att hamna i trubbel.
6. "Jag ska fokusera mer på mitt förhållande". Ett äktenskap eller ett förhållande är något som måste tas om hand och hållas vid liv. Att uppfostra barn tar dock en massa energi och det kan bli svårare att få tid för varandra. Lösningen? Håll händer så ofta ni kan och hyr in en barnvakt en gång i veckan så att ni kan tillbringa tid tillsammans som ett par.
7. "Jag ska hålla kontakten med mina vänner". Man kan leva utan vänner – men varför skulle man vilja det? Se till att lägga åtminstone 15 minuter per dag på något som håller vänskapen vid liv – posta ett vykort (varför inte?), skicka ett mejl eller slå henne/honom en pling. Vänskap är inte bara bra för ditt känsloliv, det hjälper dig också att klara av stressade situationer genom att lätta lite på trycket, vilket i sin tur faktiskt också kan leda till att du sänker ditt blodtryck.
8. "Jag ska påminna mig själv om att tiden med barnen är värdefull". Föräldraskapet tar aldrig slut – men det gör barndomen. Du får en bebis – du blinkar – och helt plötsligt står en treåring framför dig och konstaterar ”Jag är stor nu”. De magiska åren passerar försvinnande snabbt och den där lilla ungen växer lite varje dag. Kom ihåg att kärnan i föräldraskap inte är de där milstolparna, utan de dagliga ögonblicken. Så stanna upp, var uppmärksam, lev i nuet och se till att uppskatta dem så fort du får chansen.
En viktig sak är också, ÄLSKA dig själv. Du är värdefull, unik, speciell och perfekt precis som du är!
Jag ska läsa dessa löften ofta och följa dem....man vet aldrig när livet kan vara slut. Det är viktigt att leva nu, följa sina drömmar och vara en bra vän, mamma, fru, dotter, syster och medmänniska.
För mig gäller det att följa mina planer med Novahuset, hjälpa de jag kan, godta mig själv och acceptera att livet nu blir precis som jag vill. Jag klarar det, bara jag vill! Det klarar vi alla, vi är värda det!
Kram Paulina
8 nyårslöften varje förälder bör avlägga
1. "Jag ska acceptera att jag inte behöver vara perfekt". Nej, du behöver inte vara på topphumör jämt, det är okej att förlora tålamodet, all mat behöver inte lagas från råvaror och nej, du måste inte ställa upp som klassförälder jämt. Barnen har ingen nytta av att du försöker vara perfekt. Vad de verkligen behöver är någorlunda fasta gränser och regler, mycket kramar och pussar och en förälder som mår bra.
2. "Jag ska leka med barnen varje dag". Både små barn och lite större behöver egentid med sina föräldrar. Och även fast det kan kännas svårt att engagera sig i att leva sig in i deras fantasivärld när du vet att du har en massa annat att göra eller är trött är det viktigt att du gör det. Varför? För att leken är det sätt genom vilken barn utrycker sig. Och genom att vara där ger du ditt barns emotionella intelligens (E.I.) en skjuts.
3. "Jag ska ta hand om min kropp". När prioriterade du dina behov senast? Även om du måste tvinga dig själv – avsätt 30 minuter per dag, flera dagar i veckan, för träning. Det kommer att göra dig gladare, det bränner fett och det stärker ditt immunförsvar. Och det behöver inte ens handla om några avancerade spinning- eller aerobics-klasser – det duger gott med en rask promenad runt kvarteret eller i intilliggande skogen. Och medan du ändå är igång, försök att äta balanserat och se till att få så mycket sömn du bara kan om nätterna. (Det är inte för att du ska bli snygg och smal, utan för att kroppen ska må bra, du ska leva längre och mår man dåligt....är det väldigt skönt och bra att träna, att få ur sig känslor genom träning som annars fyller och trycker på inom din kropp)
4. "Jag ska lära mig att älska kaoset". Familjelivet är fullt av oväntade händelser – smittsamma sjukdomar, pinsamma situationer, tvätt och så mycket arbete att du inte kan se ljuset i tunneln. Men det är också fyllt av stunder av total lycka, kärlek, kladdiga pussar och ett mirakel eller två. Påminn dig själv om att barnen är en anledning till att sänka ribban.
5. "Jag ska prioritera middag med familjen". Klart att det är enklare att ta något på vägen hem eller att värma en pirog och äta framför teven eller datorn än att ordna med middag vid middagsbordet. Men det är inte maten som är det viktiga här. Det är familjen. Att sitta ner med barnen varje kväll ger er ett tillfälle att prata om dagen och komma närmare varandra. Studier har också visat att barn som äter middag med sina föräldrar i större utsträckning får bra betyg och löper mindre risk att hamna i trubbel.
6. "Jag ska fokusera mer på mitt förhållande". Ett äktenskap eller ett förhållande är något som måste tas om hand och hållas vid liv. Att uppfostra barn tar dock en massa energi och det kan bli svårare att få tid för varandra. Lösningen? Håll händer så ofta ni kan och hyr in en barnvakt en gång i veckan så att ni kan tillbringa tid tillsammans som ett par.
7. "Jag ska hålla kontakten med mina vänner". Man kan leva utan vänner – men varför skulle man vilja det? Se till att lägga åtminstone 15 minuter per dag på något som håller vänskapen vid liv – posta ett vykort (varför inte?), skicka ett mejl eller slå henne/honom en pling. Vänskap är inte bara bra för ditt känsloliv, det hjälper dig också att klara av stressade situationer genom att lätta lite på trycket, vilket i sin tur faktiskt också kan leda till att du sänker ditt blodtryck.
8. "Jag ska påminna mig själv om att tiden med barnen är värdefull". Föräldraskapet tar aldrig slut – men det gör barndomen. Du får en bebis – du blinkar – och helt plötsligt står en treåring framför dig och konstaterar ”Jag är stor nu”. De magiska åren passerar försvinnande snabbt och den där lilla ungen växer lite varje dag. Kom ihåg att kärnan i föräldraskap inte är de där milstolparna, utan de dagliga ögonblicken. Så stanna upp, var uppmärksam, lev i nuet och se till att uppskatta dem så fort du får chansen.
En viktig sak är också, ÄLSKA dig själv. Du är värdefull, unik, speciell och perfekt precis som du är!
Jag ska läsa dessa löften ofta och följa dem....man vet aldrig när livet kan vara slut. Det är viktigt att leva nu, följa sina drömmar och vara en bra vän, mamma, fru, dotter, syster och medmänniska.
För mig gäller det att följa mina planer med Novahuset, hjälpa de jag kan, godta mig själv och acceptera att livet nu blir precis som jag vill. Jag klarar det, bara jag vill! Det klarar vi alla, vi är värda det!
Kram Paulina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
