Många gånger har jag fått frågan, var han utländsk? (om Jim)
Som om alla utländska våldtar eller?
Finns säkert några som gör men gärningsmän finns i alla "sorter", vit som färgad, rik som fattig, gift som singel, social som asocial, "snäll" som dum (vad folk runt om kan tycka) .
Vad jag har hört har han romskt ursprung men är född här och är svensk, ser svensk ut.
Man kan inte dra alla över en kant, tro att alla våldtäktsmän respresenteras av ett visst ursprung. Som SD ledaren uttryckte sig så fint för någon vecka sen. Att alla muslimska män våldtar och är överrepresenterade i fängelset för dessa brott. Han drog dock dagen efter tillbaka sitt uttal, då det inte fanns underlag för detta. Han hade hänvisat till brå tror jag. Fel med dess fördomar.
Igår dök ännu en tanke upp i mitt huvud, ett minne jag inte pratat mycket om då det inte var ett övergrepp. Vi åkte många mil i hans bil någon dag, tror vi var uppåt i landet. Var i början av "förhållandet". Han sa att han skulle sälja en sak till en kille, vi åkte in på en grusväg i skogen. Mannen vid ratten på den andra bilen var snygg, det lade jag märke till. Han verkade trevlig och glad, en normal kille. Han tittade mot mig och log.
Jim sa att det inte var aktuellt längre till honom och vi åkte vidare….mot nästa stopp.
Har tänkt på en sak, vad det mig han skulle sälja den kvällen i skogen? Backa han ur för att mannen var en väldigt snygg kille i 30 års åldern? Kan ibland tro att han letade efter de fula, gamla eller de elaka männen för övergreppen. Ingen fick väl vara "bättre" än honom utseendemässigt samt att jag skulle ju lida. Den ena värre än den andra….(ryser av minnen)
Bara tankar men kanske var så….
Nu ska vi handla lite, innan Nina kommer. Sen blir det promenad, taco ikväll och massa tjejprat. Alma ska på halloweenfest hos en klasskompis.
Läste att svenskarna äter mest smågodis i världen, säkert mycket på grund av mig:)Nej då men är en godisnarkman, sockerberoende helt...försöker dra ner på det men så svårt. Så här såg ställningen ut när jag fyllde i frågan på aftonbladet. GODIS Undra vad jag svarade? Svarade några dagar i veckan men kom på att det nästintill är varje dag, hm.
Kram på er, trevlig helg
fredag 30 oktober 2009
torsdag 29 oktober 2009
Trötthet och funderingar
Igår fick vi besök av vår förra barnflicka, hon är helt underbar. Barnen var på helspänn tills hon kom, de tycker om henne så mycket. Vi hade en mysig eftermiddag och kväll ihop. Barnen var helt slut och slocknade sen som stockar. Lyckliga:)
Nu är jag oerhört trött, en heldag med barnen i simhallen med en gammal vän och hennes dotter. Jätte mysigt.
I morgon kommer fina Nina, saknar henne så mycket. Blir mycket prat, om allt det näa vänner pratar om. Ska bli så kul att se henne igen:)
Just nu är jag som sagt trött men har många tankar i huvudet också. Måste vädra av mig i morgon. Viktigt att få ur sig.
Skriver mer i morgon, ska lägga mig tidigt.
Kram på er
Nu är jag oerhört trött, en heldag med barnen i simhallen med en gammal vän och hennes dotter. Jätte mysigt.
I morgon kommer fina Nina, saknar henne så mycket. Blir mycket prat, om allt det näa vänner pratar om. Ska bli så kul att se henne igen:)
Just nu är jag som sagt trött men har många tankar i huvudet också. Måste vädra av mig i morgon. Viktigt att få ur sig.
Skriver mer i morgon, ska lägga mig tidigt.
Kram på er
onsdag 28 oktober 2009
Höstdag med idéer
Det är sol och härligt höstväder, så fint ute. (Natta, det är så vackra färger ute:)). En promenad vid vattnet kanske kan göra underverk för kroppen. Är lite trött och mår illa (inte gravid...).
Igår föreläste jag på kvinnojouren i Norrköping, som vanligt jättenervös men gick bra. (valde dock en bäcksvart stig bredvid en kyrkogård som genväg dit, smart!)
Berättade min historia, om Novahuset och lite om sexuella övergrepp, hur vanligt det är, lite om bemötande och tips. Kändes bra efteråt, alltid intressant att utmana sig själv lite.
Att prata inför folk har aldrig varit min grej men på något sätt ska jag ändå alltid hålla tal vid bröllop eller stora fester. Gäller det någon jag älskar biter jag snällt ihop...det ögonblicket kommer aldrig igen så får faktiskt stå ut för mina nära. Vad gör man inte?
Det bubblar idéer inom mig, har en spännande kontakt som har fått mig att tänka lite. Vi får se vad som kommer ur idéerna. Fortsättning följer:)
På tågstationen hem igår (efter att i rädsla och oro för de arga sparkandes alkoholisterna i väntsalen ha blivit svans på en man som satt bredvid mig i väntsalen) bubblade tankarna inom mig. För mig är det viktigt att prata om det som hänt mig, det kan hjälpa andra men hjälper fortfarande även mig. Det är en skön känsla, att kunna prata "normalt" om det som hänt men ändå bli påmind om de "små" sakerna som hjälpte mig vidare. Det tar jag med mig i mina kontakter. Förhoppningsvis kan det hjälpa någon vidare.
Kram på er
Igår föreläste jag på kvinnojouren i Norrköping, som vanligt jättenervös men gick bra. (valde dock en bäcksvart stig bredvid en kyrkogård som genväg dit, smart!)
Berättade min historia, om Novahuset och lite om sexuella övergrepp, hur vanligt det är, lite om bemötande och tips. Kändes bra efteråt, alltid intressant att utmana sig själv lite.
Att prata inför folk har aldrig varit min grej men på något sätt ska jag ändå alltid hålla tal vid bröllop eller stora fester. Gäller det någon jag älskar biter jag snällt ihop...det ögonblicket kommer aldrig igen så får faktiskt stå ut för mina nära. Vad gör man inte?
Det bubblar idéer inom mig, har en spännande kontakt som har fått mig att tänka lite. Vi får se vad som kommer ur idéerna. Fortsättning följer:)
På tågstationen hem igår (efter att i rädsla och oro för de arga sparkandes alkoholisterna i väntsalen ha blivit svans på en man som satt bredvid mig i väntsalen) bubblade tankarna inom mig. För mig är det viktigt att prata om det som hänt mig, det kan hjälpa andra men hjälper fortfarande även mig. Det är en skön känsla, att kunna prata "normalt" om det som hänt men ändå bli påmind om de "små" sakerna som hjälpte mig vidare. Det tar jag med mig i mina kontakter. Förhoppningsvis kan det hjälpa någon vidare.
Kram på er
tisdag 27 oktober 2009
Känslor
52 barn räddades i prostitutionshärva i USA igår, 690 misstänkta sexförbrytare och 60 hallickar greps. Läs mer här
Kunde inte annat än börja tänka, känna och blir känslosam när jag läste det här. Evelina 4 år är spårlöst borta, hennes mor har kidnappat henne. I artikeln får man även se andra barn som kidnappats av sin mamma eller pappa. Det sätter igång mammakänslorna inom mig. Vilket maktlöshet, att barnet finns där ute och man inte kan hitta den. Å ena sidan glad att hon lever (förmodligen) men sån sorg att vara borta från sitt barn. Att missa stunder som aldrig kommer åter.
Jag förmodar att det finns fall där mamman/pappan känner sig tvungna att fly, där de känner att rättssystemet svikit dem när de är säkra på att barnet far illa. Jag hade flytt om jag var säker på att något hänt mina barn. Man skyddar ju alltid de man älskar....
Men sen finns det även tragiska fall då mamman/pappan hittar på saker. Inte jätte vanligt men man kan inte sticka under stolen med att det händer. Vilket övergrepp på barnet och på den oskyldigt anklagade. Att bli fråntagen sitt barn/sin förälder för en lögn.
Att mista sitt barn måste vara det värsta som finns i mina ögon, en del av en själv måste försvinna.
Att ens barn bli kidnappat är lika hemskt. Går egentligen inte jämföra. Kan tänka att man alltid sörjer sitt barn men att man kanske får ett avsked på ett annat sätt om barnet dör. Att veta att barnet finns därute måste göra en tokig.
Jag är helt känslomässigt slut, tankarna far och jag tänker på vad jag skulle göra, tycka....helt i onödan. Man kan aldrig sätta sig in i den sitsen.
Ska njuta av mina barn idag, att jag har dem hos mig och önska att de föräldrar (de bra) som har ett kidnappat barn kommer få återse det, helst så fort som.
Sköt om er
Kram P
Kunde inte annat än börja tänka, känna och blir känslosam när jag läste det här. Evelina 4 år är spårlöst borta, hennes mor har kidnappat henne. I artikeln får man även se andra barn som kidnappats av sin mamma eller pappa. Det sätter igång mammakänslorna inom mig. Vilket maktlöshet, att barnet finns där ute och man inte kan hitta den. Å ena sidan glad att hon lever (förmodligen) men sån sorg att vara borta från sitt barn. Att missa stunder som aldrig kommer åter.
Jag förmodar att det finns fall där mamman/pappan känner sig tvungna att fly, där de känner att rättssystemet svikit dem när de är säkra på att barnet far illa. Jag hade flytt om jag var säker på att något hänt mina barn. Man skyddar ju alltid de man älskar....
Men sen finns det även tragiska fall då mamman/pappan hittar på saker. Inte jätte vanligt men man kan inte sticka under stolen med att det händer. Vilket övergrepp på barnet och på den oskyldigt anklagade. Att bli fråntagen sitt barn/sin förälder för en lögn.
Att mista sitt barn måste vara det värsta som finns i mina ögon, en del av en själv måste försvinna.
Att ens barn bli kidnappat är lika hemskt. Går egentligen inte jämföra. Kan tänka att man alltid sörjer sitt barn men att man kanske får ett avsked på ett annat sätt om barnet dör. Att veta att barnet finns därute måste göra en tokig.
Jag är helt känslomässigt slut, tankarna far och jag tänker på vad jag skulle göra, tycka....helt i onödan. Man kan aldrig sätta sig in i den sitsen.
Ska njuta av mina barn idag, att jag har dem hos mig och önska att de föräldrar (de bra) som har ett kidnappat barn kommer få återse det, helst så fort som.
Sköt om er
Kram P
måndag 26 oktober 2009
Avprogrammering
Tiden efter de fyra mörka månaderna (som det i rätten fint kallades) hade jag en vän som var den enda som visste något. Jag fick bo hos honom en tid för att han inte tyckte jag skulle vara själv och ärligt talat var det det jag behövde. Att vara trygg.
Han grät med mig, kramade mig och fanns där. Han intalade mig gång på gång att inget var mitt fel och jag var en bra människa.
"Han" (den dumma) höll sig kvar i mitt liv i fyra år. För att kontrollera, göra mig rädd och bara visa att han fanns där. Detta gjorde att jag behövde tiden med min vän M. Jag var gravid, kände mig ensam och hade varit med om hemska övergrepp.
Han (Jim) ringde, ibland varje vecka och ibland nån gång i månaden....bara för att visa sig. I början ringde han oftare och då var stödet jag fick avgörande.
När jag hörde telefonen ringa ville ja inte svara och blev arg. Men vågade inte ignorera. Svarade, med en len, varm och snäll röst. En röst som inte riktigt tillhörde mig, den jag var några sekunder tidigare. Hade gått in i hans våld.....gav med mig, gav upp....
Efteråt kunde jag skrika och säga allt det jag egentligen ville sagt tidigare men inte vågat. Efter varje samtal väntade avprogrammering.
Efter samtalen kunde jag bland vara kvar i hans grepp, han ville ses, han ville det och det....
M satt sig med mig och rabblade upp allt han gjort mig, fick det att gå in i mitt huvud vad som hänt, vem han var och hur jag mådde.
Det var viktiga stunder.... Jag behövde sanningen för att förstå att detta hänt mig, att det var verkligt.
Han fick mig att komma tillbaka till verkligheten, för att vid nästa samtal åka dit igen. Men min vän gav inte upp. Hur mycket det tärde på honom, hur ont han hade så fanns han där.
Jag bodde där ibland, vi träffades ofta och hördes varje dag. Han var min livboj. Visste att jag borde släppa honom men kunde inte. Jag kände att jag inte klarade mig utan honom, utan avprogrammering och utan stöd.
Det var som att vara beroende eller vara med i en sekt. Jag "behövde" något jag mådde dåligt av. Jag var fast i ett grep jag inte kunde lirka mig ut ifrån. Ville bara bort, ville inte vara rädd, ville säga vad jag tyckte och följa det. Ville inte bli styrd av nån annan, inte vara hjärntvättad.
Samtidigt var jag gravid. Jag var ledsen att inte ha en far till barnet, för mig var det så jag såg på det. Det var hon och jag. Men samtidigt var jag glad över mitt barn, min räddning.
Ett halvår tror jag denna avprogrammering höll på från och till. Jag blev mer och mer mig själv och starkare.
På mors dag 2002, när jag hade jätte mage och Alma skulle komma om två månader åkte M och jag till Stockholm. Han bjöd mig på Chess i mors dag present, jag var lycklig. Den kvällen släppte jag allt. Att få vara med min mage och min vän betydde den kvällen allt. Den dagen/kvällen är jag idag oerhört tacksam för.
Det tog ytterligare år att pränta in i mitt huvud att försöka stå emot, tro på mig själv och acceptera det som hänt. Då kände jag mig ensam, jag fick ta mig igenom det själv. Det är självklart, livet måste få gå vidare för min vän men kände mig i den stunden rädd. Tänk om jag inte kan stå emot, tänk om nåt händer mig, tänk om jag bara behöver prata och få en kram. Kanske behövde jag en avprogramering igen....ville inte, kunde inte ta den själv.
Jag hade mig själv och tankarna. Jag hade även min dotter. För henne var jag tvungen att vara världens bästa, gladaste mamma och förtränga.....
Just det kanske det var det enda rätta just då. Nu är jag glad att det kommit ur mig, att jag fått bort de känslor jag hade och bearbetat minnena.
Det kanske borde hänt tidigare, kanske inte. Det är inte så viktigt längre, när jag skulle bearbetat det. Bara att jag gjorde det räddade mig.
Nu är jag fri och jag får ta det därifrån.
Att leva här och nu och älska och älskas av mina nära.
Ha en bra dag
Kramar P
Han grät med mig, kramade mig och fanns där. Han intalade mig gång på gång att inget var mitt fel och jag var en bra människa.
"Han" (den dumma) höll sig kvar i mitt liv i fyra år. För att kontrollera, göra mig rädd och bara visa att han fanns där. Detta gjorde att jag behövde tiden med min vän M. Jag var gravid, kände mig ensam och hade varit med om hemska övergrepp.
Han (Jim) ringde, ibland varje vecka och ibland nån gång i månaden....bara för att visa sig. I början ringde han oftare och då var stödet jag fick avgörande.
När jag hörde telefonen ringa ville ja inte svara och blev arg. Men vågade inte ignorera. Svarade, med en len, varm och snäll röst. En röst som inte riktigt tillhörde mig, den jag var några sekunder tidigare. Hade gått in i hans våld.....gav med mig, gav upp....
Efteråt kunde jag skrika och säga allt det jag egentligen ville sagt tidigare men inte vågat. Efter varje samtal väntade avprogrammering.
Efter samtalen kunde jag bland vara kvar i hans grepp, han ville ses, han ville det och det....
M satt sig med mig och rabblade upp allt han gjort mig, fick det att gå in i mitt huvud vad som hänt, vem han var och hur jag mådde.
Det var viktiga stunder.... Jag behövde sanningen för att förstå att detta hänt mig, att det var verkligt.
Han fick mig att komma tillbaka till verkligheten, för att vid nästa samtal åka dit igen. Men min vän gav inte upp. Hur mycket det tärde på honom, hur ont han hade så fanns han där.
Jag bodde där ibland, vi träffades ofta och hördes varje dag. Han var min livboj. Visste att jag borde släppa honom men kunde inte. Jag kände att jag inte klarade mig utan honom, utan avprogrammering och utan stöd.
Det var som att vara beroende eller vara med i en sekt. Jag "behövde" något jag mådde dåligt av. Jag var fast i ett grep jag inte kunde lirka mig ut ifrån. Ville bara bort, ville inte vara rädd, ville säga vad jag tyckte och följa det. Ville inte bli styrd av nån annan, inte vara hjärntvättad.
Samtidigt var jag gravid. Jag var ledsen att inte ha en far till barnet, för mig var det så jag såg på det. Det var hon och jag. Men samtidigt var jag glad över mitt barn, min räddning.
Ett halvår tror jag denna avprogrammering höll på från och till. Jag blev mer och mer mig själv och starkare.
På mors dag 2002, när jag hade jätte mage och Alma skulle komma om två månader åkte M och jag till Stockholm. Han bjöd mig på Chess i mors dag present, jag var lycklig. Den kvällen släppte jag allt. Att få vara med min mage och min vän betydde den kvällen allt. Den dagen/kvällen är jag idag oerhört tacksam för.
Det tog ytterligare år att pränta in i mitt huvud att försöka stå emot, tro på mig själv och acceptera det som hänt. Då kände jag mig ensam, jag fick ta mig igenom det själv. Det är självklart, livet måste få gå vidare för min vän men kände mig i den stunden rädd. Tänk om jag inte kan stå emot, tänk om nåt händer mig, tänk om jag bara behöver prata och få en kram. Kanske behövde jag en avprogramering igen....ville inte, kunde inte ta den själv.
Jag hade mig själv och tankarna. Jag hade även min dotter. För henne var jag tvungen att vara världens bästa, gladaste mamma och förtränga.....
Just det kanske det var det enda rätta just då. Nu är jag glad att det kommit ur mig, att jag fått bort de känslor jag hade och bearbetat minnena.
Det kanske borde hänt tidigare, kanske inte. Det är inte så viktigt längre, när jag skulle bearbetat det. Bara att jag gjorde det räddade mig.
Nu är jag fri och jag får ta det därifrån.
Att leva här och nu och älska och älskas av mina nära.
Ha en bra dag
Kramar P
torsdag 22 oktober 2009
Nätet och sex
Jag har skrivit lite om bilder som sprids, människor som säljer sex mm och det har fått mina minnen att på nytt göra en resa.
"Han" tog bilder och filmade mig, lade det på nätet och sålde dem. Jag försökte stoppa det och gick till polisen. Det var 2004 tror jag (orkar inte leta efter papper). Jag hade fått vetskapen om att jag fanns för "försäljning". Köpte man filmen fick man ett gangbang med mig....(utan min vetskap).
Jag sökte då på sidor och hittade bilder, de lyckades jag få bort. (Tack till denna sida). Med filmen var det svårare
Tror att jag den dagen, när jag gick mot polishuset tänkte i mitt huvud. "Se igenom mig, se vad jag varit med om". Jag ville berätta allt men vågade inte och ville bara att de skulle kunna läsa mina tankar. Det var en kvinna jag mötte, hon kunde nog se på mig eller förstå att jag varit med om något. Eller?! (ett önsketänkande att kvinnor kan läsa tankar)
Jag önskar att hon den dagen gjort det, men kan inte beskylla henne för fel heller då jag skämdes och inte sa det rakt ut. Jag gav lite svar som för mig signalerade röd lampa och ÖVERGREPP.
Halva jag slets åt hållet att berätta, halva jag skämdes och känd sådan skuld och skam och sjönk ner i stolen och liksom försvann med orden och det som hänt. (hade man dock haft någon som jobbat mycket med dessa frågor är jag säker på att jag fått nån hjälp, skickad till kvinnojouren eller liknande. De hade förstått att nästan ingen säger allt första gången och detta bara var toppen av isberget)
Det gick inte styrka att det var just han som lagt ut och sålt filmen trots ip nr mm. Jag fick filmen av en kille som tog kontakt med mig för han kände igen mig. Han kände igen mig från en film som visade ett övergrepp, inte som en bekant känner igen någon eller en klasskompis från förr tar kontakt. Nej detta var inte på ett bra sätt att "kännas" igen.
(Filmen visades i rätten, och den åtalspunkten blev grov våldtäkt)
"Det man inte vet lider man inte av" fick en tydlig och sann betydelse just då. Innan visste jag inte om att jag haft en sida på nätet med detta innehåll, visste inte att fler förmodligen sett mig och köpt filmen och förväntade sig detta gangbang. Sjukt, är det inte?
Filmen fick min mur att rasa, jag dog inombords, jag grät och men en tanke i huvudet.
"Vad ska alla jag känner tycka"
En vanlig fråga för dessa utsatta och i detta fall jag.
Tänk om någon kände igen mig igen, mina föräldrar fick reda på det mm. Fasen vad det gjorde ont.
Jag ville bara fly, ta min Alma och fly landet försvinna och aldrig mer synas ute. Fly hade jag gjort förr....varför inte igen?
Den här gången valde jag att stanna, att plåga mig ytterligare då jag inte vågade prata om det. Sa inget till någon, jo nån då....mitt ex.
Vid den tiden hade han tjej och jag hängde efter honom som en svans. Inte för att få kärlek igen utan för att jag behövde hans stöd. Han var den enda som visste. Inte lätt för henne, ursäkta Becka min (idag) vän. Inte lätt för honom, jag satte honom i en svår sits . Han slets mellan två tjejer han tyckte om, på olika sätt, han ville finnas till för mig men var maktlös. Ursäkta för dina plågor M.
Jag förstår den maktlöshet dessa flickor känner som är på nätet, kanske för alltid med tankar om vem som kan se, vad folk tycker mm.
Det är inte ok. Även om jag hade blivit fotad frivilligt hade det inte varit ok att sprida det utan mitt samtycke och vetskap.
Jag har inte tänkt på det på länge. Det svider inte lika mycket i mitt hjärta när jag tänker på det, men visst är det jobbigt och fruktansvärt att inse att jag fortfarande kanske finns på nätet eller hemma i någons dvd ställ....och jag, jag är maktlös i frågan och kan inget göra....
Kram på er
"Låt det finnas frid inom dig. Låt dig känna att du är precis där det är meningen att du ska vara. Låt dig inte glömma de tillitsfulla, gränslösa möjligheter du och alla andra föddes med. Må du använda de gåvor du mottagit och förmedla den kärlek som har givits dig. MÅ DU VARA NÖJD MED DIG SJÄLV PRECIS SOM DU ÄR. Låt den här vetskapen sjunka in i hela din kropp och tillåta den att fritt få sjunga, dansa, berömma och älska. Den finns för alla och envar."
"Han" tog bilder och filmade mig, lade det på nätet och sålde dem. Jag försökte stoppa det och gick till polisen. Det var 2004 tror jag (orkar inte leta efter papper). Jag hade fått vetskapen om att jag fanns för "försäljning". Köpte man filmen fick man ett gangbang med mig....(utan min vetskap).
Jag sökte då på sidor och hittade bilder, de lyckades jag få bort. (Tack till denna sida). Med filmen var det svårare
Tror att jag den dagen, när jag gick mot polishuset tänkte i mitt huvud. "Se igenom mig, se vad jag varit med om". Jag ville berätta allt men vågade inte och ville bara att de skulle kunna läsa mina tankar. Det var en kvinna jag mötte, hon kunde nog se på mig eller förstå att jag varit med om något. Eller?! (ett önsketänkande att kvinnor kan läsa tankar)
Jag önskar att hon den dagen gjort det, men kan inte beskylla henne för fel heller då jag skämdes och inte sa det rakt ut. Jag gav lite svar som för mig signalerade röd lampa och ÖVERGREPP.
Halva jag slets åt hållet att berätta, halva jag skämdes och känd sådan skuld och skam och sjönk ner i stolen och liksom försvann med orden och det som hänt. (hade man dock haft någon som jobbat mycket med dessa frågor är jag säker på att jag fått nån hjälp, skickad till kvinnojouren eller liknande. De hade förstått att nästan ingen säger allt första gången och detta bara var toppen av isberget)
Det gick inte styrka att det var just han som lagt ut och sålt filmen trots ip nr mm. Jag fick filmen av en kille som tog kontakt med mig för han kände igen mig. Han kände igen mig från en film som visade ett övergrepp, inte som en bekant känner igen någon eller en klasskompis från förr tar kontakt. Nej detta var inte på ett bra sätt att "kännas" igen.
(Filmen visades i rätten, och den åtalspunkten blev grov våldtäkt)
"Det man inte vet lider man inte av" fick en tydlig och sann betydelse just då. Innan visste jag inte om att jag haft en sida på nätet med detta innehåll, visste inte att fler förmodligen sett mig och köpt filmen och förväntade sig detta gangbang. Sjukt, är det inte?
Filmen fick min mur att rasa, jag dog inombords, jag grät och men en tanke i huvudet.
"Vad ska alla jag känner tycka"
En vanlig fråga för dessa utsatta och i detta fall jag.
Tänk om någon kände igen mig igen, mina föräldrar fick reda på det mm. Fasen vad det gjorde ont.
Jag ville bara fly, ta min Alma och fly landet försvinna och aldrig mer synas ute. Fly hade jag gjort förr....varför inte igen?
Den här gången valde jag att stanna, att plåga mig ytterligare då jag inte vågade prata om det. Sa inget till någon, jo nån då....mitt ex.
Vid den tiden hade han tjej och jag hängde efter honom som en svans. Inte för att få kärlek igen utan för att jag behövde hans stöd. Han var den enda som visste. Inte lätt för henne, ursäkta Becka min (idag) vän. Inte lätt för honom, jag satte honom i en svår sits . Han slets mellan två tjejer han tyckte om, på olika sätt, han ville finnas till för mig men var maktlös. Ursäkta för dina plågor M.
Jag förstår den maktlöshet dessa flickor känner som är på nätet, kanske för alltid med tankar om vem som kan se, vad folk tycker mm.
Det är inte ok. Även om jag hade blivit fotad frivilligt hade det inte varit ok att sprida det utan mitt samtycke och vetskap.
Jag har inte tänkt på det på länge. Det svider inte lika mycket i mitt hjärta när jag tänker på det, men visst är det jobbigt och fruktansvärt att inse att jag fortfarande kanske finns på nätet eller hemma i någons dvd ställ....och jag, jag är maktlös i frågan och kan inget göra....
Kram på er
"Låt det finnas frid inom dig. Låt dig känna att du är precis där det är meningen att du ska vara. Låt dig inte glömma de tillitsfulla, gränslösa möjligheter du och alla andra föddes med. Må du använda de gåvor du mottagit och förmedla den kärlek som har givits dig. MÅ DU VARA NÖJD MED DIG SJÄLV PRECIS SOM DU ÄR. Låt den här vetskapen sjunka in i hela din kropp och tillåta den att fritt få sjunga, dansa, berömma och älska. Den finns för alla och envar."
onsdag 21 oktober 2009
Utbränd
Blir inget längre inlägg ikväll helt slut och måste lyssna på kroppen. Har jobbat för mycket på sista tiden, men kan inte hålla mig borta heller då nåt måste göras.
Trött, ledsen, stressad, arg och helt j.... slut. För att inte nämna hungrig, inte hunnit äta idag.
AJA BAJA!
Två steg bak och ett fram....kanske är tvärtom för det känns ändå som man kommer någonstans men motgångarna tar på en. Men som ni vet ger jag mig inte.
Så ett behövligt varm bubbelbad och glass ikväll är jag värd när barnen somnat. Ensam med dem i veckan med....
Kroppen måste återhämta sig, en ny dag i morgon.
Kram på er
Trött, ledsen, stressad, arg och helt j.... slut. För att inte nämna hungrig, inte hunnit äta idag.
AJA BAJA!
Två steg bak och ett fram....kanske är tvärtom för det känns ändå som man kommer någonstans men motgångarna tar på en. Men som ni vet ger jag mig inte.
Så ett behövligt varm bubbelbad och glass ikväll är jag värd när barnen somnat. Ensam med dem i veckan med....
Kroppen måste återhämta sig, en ny dag i morgon.
Kram på er
tisdag 20 oktober 2009
Helt ok att sprida nakenbilder på nån annan....tydligen
Helt sjukt, något måste ju göras åt detta. Ny lag?
Jag vet att många "drabbas" av detta och mår jätte dåligt. Ska väl inte vara ok att lägga ut varken bilder eller hotfulla texter?! Nyss var det ju en debatt och många artiklar om detta, om hur vanligt det var.
Läs mer här om en tjej som fick sina bilder utlagda på nätet av ett ex. Han friades då ingen lag finns mot detta....
"Inget generellt förbud finns mot att utan samtycke sprida bilder på någon. För att ofreda någon krävs dessutom att den angripne uppfattat angreppet när det skedde, inte först i efterhand"
Så skriver hovrätten i domen.
Jag blir mör....
Kan inte denna tjej tvingats till att vara med? Eller hon kanske ville vara med på bild (som var avsedd för honom, BARA) men inte vara på nätet och visas för andra.
Dags att agera!
Tack min älskade syster för ditt inlägg i din blogg idag, du betyder så mycket för mig. Love U
Kram på er
Jag vet att många "drabbas" av detta och mår jätte dåligt. Ska väl inte vara ok att lägga ut varken bilder eller hotfulla texter?! Nyss var det ju en debatt och många artiklar om detta, om hur vanligt det var.
Läs mer här om en tjej som fick sina bilder utlagda på nätet av ett ex. Han friades då ingen lag finns mot detta....
"Inget generellt förbud finns mot att utan samtycke sprida bilder på någon. För att ofreda någon krävs dessutom att den angripne uppfattat angreppet när det skedde, inte först i efterhand"
Så skriver hovrätten i domen.
Jag blir mör....
Kan inte denna tjej tvingats till att vara med? Eller hon kanske ville vara med på bild (som var avsedd för honom, BARA) men inte vara på nätet och visas för andra.
Dags att agera!
Tack min älskade syster för ditt inlägg i din blogg idag, du betyder så mycket för mig. Love U
Kram på er
Nominerad till Svenska hjältar
Tack Elisabeth, min vän, som tyckte jag förtjänade denna nominering. Det betyder så mycket för mig med ditt stöd.
Blir tårögd över stödet jag har hos er runt mig, betyder att jag får ork att kämpa för detta föralltid och förhopningvis hjälpa någon därute.
Jag är lycklig för att jag har er i mitt liv och lycklig för att jag lyckats vända det hemska mot något "positivt" och kommit ur det hemska. Med offerrollen och masken begravda.
Nu kan jag njuta av livet och mina två älskade töser, ni är mitt ljus, mitt liv. Som jag sagt så många gånger tidigare är det deras leenden, deras liv som räddat mig och som gör det än.
Mamma älskar er!
"Ingen kan göra allt men alla kan göra något"
Läs mer Här
Skriver mer ikväll, ta hand om er och varandra
Kram Paulina
Blir tårögd över stödet jag har hos er runt mig, betyder att jag får ork att kämpa för detta föralltid och förhopningvis hjälpa någon därute.
Jag är lycklig för att jag har er i mitt liv och lycklig för att jag lyckats vända det hemska mot något "positivt" och kommit ur det hemska. Med offerrollen och masken begravda.
Nu kan jag njuta av livet och mina två älskade töser, ni är mitt ljus, mitt liv. Som jag sagt så många gånger tidigare är det deras leenden, deras liv som räddat mig och som gör det än.
Mamma älskar er!
"Ingen kan göra allt men alla kan göra något"
Läs mer Här
Skriver mer ikväll, ta hand om er och varandra
Kram Paulina
måndag 19 oktober 2009
Styrka
En fråga jag ofta får på intervjuer lyder "- Vart har du fått din styrka ifrån?". Bra fråga egentligen för det får mig att tänka på att jag känner mig stark och att jag uppskattar det. (glömmer det ibland). Har tänkt lite på det där med styrka. Innan själva övergreppet kände jag mig stark och "ingen stampar" på mig attityd. Jag visste vem jag var, vad jag tyckte och ville och levde därefter. Jag var säker på mig själv och älskade mig själv, precis som jag var. Med fel och brister....
Styrkan försvann när jag mötte honom....den slocknade mer och mer.
Nu har den styrkan kommit tillbaka mer och mer, jag har tagit tillbaka den från "honom" och det som hänt. Stödet runt mig har byggt upp styrkan inom mig. Jag har samtidigt jobbat mycket med mig själv, att hitta styrkan inom mig igen. Så den kom både utifrån och inifrån, vilket har varit bästa medicinen.
Jag har hela tiden vetat att den pyrt någonstans där inne och aldrig riktigt slocknat, gällde bara att hitta den, att ge den näring igen för att växa.
Jag är evigt tacksam för de vänner och familj som verkligen finns för mig och älskar mig. Ni ger mig kraft. Och era gulliga mess gör mig så lycklig, tack för stödet och kraften ni ger mig.
Ni hjälper mig att bygga upp mig själv mer och mer.
Ibland kan jag även få styrka från andra överlevare (offer). Att se och höra vad andra utsätts för och hur de mår får mig att känna mer kraft, styrka och bli ännu mer målmedveten om att bättra hjälpen för de som är med om övergrepp.
I rätten blev jag stärkt av den andra kvinnan, hon gav mig jävlar anamat....Att veta att det hänt fler under många år och säkert skulle hänt fler gav mig ork och kraft att fullfölja den jobbiga processen. Jag är glad att jag tog mig i mål.
Först behövde jag vara stark sen blev jag det mer och mer.....
Jag insåg vad som hänt, accepterade det och så småningom släppte skulden och skammen.
Då kom en skyldighet mot mig, den grep tag i mig. Jag kände att jag hade ett ansvar att prata om detta, göra något åt problemet, lyfta frågan och visa en historia som slutat "bra" (bra bemötande av olika människor, polis, advokat och jourkvinnor).
Jag hade velat höra någon berätta sin historia under min tid av förnekelse, skuld och skam. Hade behövt höra att jag inte var ensam, att man kunde gå vidare och vända det hemska mot något "positivt". Att en vanlig tjej trätt fram och visat att det kunde hända "alla".
Jag vill självklart att fler ska våga anmäla men det måste komma från dem själva. Ingen ska tvingas anmäla, det viktigaste är att man pratar med någon om det. Att vädra av sig.
Likaså att prata i media, det är bra om fler vågar men det kanske inte är det bästa alternativet för alla. Alla har olika historier, olika tankar och man måste få välja själv.
Att acceptera och stötta allas egna val är viktigt, så otroligt viktigt.
Det är viktigt att man vet vart man vänder sig, om det händer. Att inte vara själv i tankarna och ångesten. Det förtär...
Men styrka för mig är även att visa sig svag och ledsen. Man måste få vara nere också, annars kommer masken tillbaka. Styrka är att säga, "idag är en skit dag" när någon frågar hur det är, att vila en hel dag om kroppen behöver det. Att lyssna på sig själv och kroppen är starkt!
Tack för all styrka ni ger mig, genom att finnas. Med er hjälp har jag lättare att ge mig själv den styrkan jag behöver med.
Nu ska vi göra en familjesol innan läggdags, jag och töserna:)
Kram Paulina
Styrkan försvann när jag mötte honom....den slocknade mer och mer.
Nu har den styrkan kommit tillbaka mer och mer, jag har tagit tillbaka den från "honom" och det som hänt. Stödet runt mig har byggt upp styrkan inom mig. Jag har samtidigt jobbat mycket med mig själv, att hitta styrkan inom mig igen. Så den kom både utifrån och inifrån, vilket har varit bästa medicinen.
Jag har hela tiden vetat att den pyrt någonstans där inne och aldrig riktigt slocknat, gällde bara att hitta den, att ge den näring igen för att växa.
Jag är evigt tacksam för de vänner och familj som verkligen finns för mig och älskar mig. Ni ger mig kraft. Och era gulliga mess gör mig så lycklig, tack för stödet och kraften ni ger mig.
Ni hjälper mig att bygga upp mig själv mer och mer.
Ibland kan jag även få styrka från andra överlevare (offer). Att se och höra vad andra utsätts för och hur de mår får mig att känna mer kraft, styrka och bli ännu mer målmedveten om att bättra hjälpen för de som är med om övergrepp.
I rätten blev jag stärkt av den andra kvinnan, hon gav mig jävlar anamat....Att veta att det hänt fler under många år och säkert skulle hänt fler gav mig ork och kraft att fullfölja den jobbiga processen. Jag är glad att jag tog mig i mål.
Först behövde jag vara stark sen blev jag det mer och mer.....
Jag insåg vad som hänt, accepterade det och så småningom släppte skulden och skammen.
Då kom en skyldighet mot mig, den grep tag i mig. Jag kände att jag hade ett ansvar att prata om detta, göra något åt problemet, lyfta frågan och visa en historia som slutat "bra" (bra bemötande av olika människor, polis, advokat och jourkvinnor).
Jag hade velat höra någon berätta sin historia under min tid av förnekelse, skuld och skam. Hade behövt höra att jag inte var ensam, att man kunde gå vidare och vända det hemska mot något "positivt". Att en vanlig tjej trätt fram och visat att det kunde hända "alla".
Jag vill självklart att fler ska våga anmäla men det måste komma från dem själva. Ingen ska tvingas anmäla, det viktigaste är att man pratar med någon om det. Att vädra av sig.
Likaså att prata i media, det är bra om fler vågar men det kanske inte är det bästa alternativet för alla. Alla har olika historier, olika tankar och man måste få välja själv.
Att acceptera och stötta allas egna val är viktigt, så otroligt viktigt.
Det är viktigt att man vet vart man vänder sig, om det händer. Att inte vara själv i tankarna och ångesten. Det förtär...
Men styrka för mig är även att visa sig svag och ledsen. Man måste få vara nere också, annars kommer masken tillbaka. Styrka är att säga, "idag är en skit dag" när någon frågar hur det är, att vila en hel dag om kroppen behöver det. Att lyssna på sig själv och kroppen är starkt!
Tack för all styrka ni ger mig, genom att finnas. Med er hjälp har jag lättare att ge mig själv den styrkan jag behöver med.
Nu ska vi göra en familjesol innan läggdags, jag och töserna:)
Kram Paulina
söndag 18 oktober 2009
Media och bebislycka
I bilen förut idag började jag nästan gråta, av lycka. Mitt ex och underbara vän och hans fina blivande fru födde i natt en dotter. Jag är så glad att de äntligen har lillan hos sig, jag är så glad för deras skull. De miste sin son i cancer förra året och nu har du välsignats med en dotter. Är övertygad att Theo ler i himlen och är en stolt storebror. Lycka till och välkommen Milla:)
News!
Idag i aftonbladet uttalade sig tre våldtagna tjejer (varav en var jag) om att vi inte ska känna skam. Tror att det är bra att vi "visar" oss, att vi är vanliga tjejer som ser "normala" ut och som vågar visa och stå för det som hänt oss utan att känna skam och skuld. Lägga tillbaka ansvaret på förövarna.
Tycker absolut inte att man måste visa sig och skylta med det som hänt men om man orkar och vill tycker jag det är bra så fler kanske kommer ur tänket att man är ensam om detta. Valet måste alltid komma från tjejen själv likaså om man ska anmäla. Vi kan bara vägleda....
Jag känner att det är min skyldighet att berätta vad jag varit med om och hjälpa andra. Då jag har väldigt bra erfarenheter av advokater, jourkvinnor och polis. Gillar inte medias bild av detta (som till viss del stämmer) , att åtal läggs ner, kvinnan/mannen bemötts hemskt och får inget stöd eller blir trodd.
Läs mer om Caroline här
Paulina (mig)
Anette
Anette var även med i tidningen igår läs mer
Experten uttalar sig här
Det har "diskuterats" mycket om Nätsex
Vill du läsa om ungdomar som säljer sex ta en titt här, det finns även de som säger att de ej mår dåligt över att ha sålt sex, läs här
Missade ni den manlige läkaren som fick testa en förlossnings smärtor:) Läs här.
Denna mannen kunde dock avbryta testet, kan vi kvinnor det när det börjar:)Men all smärta är värt det när man ligger med en liten i famnen. Trots att man stunden innan tror man ska dööööö. Blir tårögd och darrig när jag tänker tillbaka på mina förlossningar, då började livet om på ett annat sätt liksom. Livet fick en ny innebörd.
Mina änglar, mina fina flickor....
Lite blajinlägg idag men är trött och har sååå ont i tanden och huvudet:(
Aftonbladet hade i sin bilaga tips om resa för höstlovet, Orlando i Florida t ex. Längtar tillbaka, va ju där med familjen förra nyår två v. Underbart! Kolla detta och åk dit någon gång om ni har möjlighet. Underbart för barnen med alla olika parker. Vi var på seaworld, animal kingdom, wet and wild, aquatica, magic kingdom (disney world). Kommer återvända nån gång, då kanske Miami ist för att se mer. Underbara människor, de där amerikanerna.... Får njuta av minnena nu så kanske värken domnar.
Ta hand om er.
Kramar Paulina
News!
Idag i aftonbladet uttalade sig tre våldtagna tjejer (varav en var jag) om att vi inte ska känna skam. Tror att det är bra att vi "visar" oss, att vi är vanliga tjejer som ser "normala" ut och som vågar visa och stå för det som hänt oss utan att känna skam och skuld. Lägga tillbaka ansvaret på förövarna.
Tycker absolut inte att man måste visa sig och skylta med det som hänt men om man orkar och vill tycker jag det är bra så fler kanske kommer ur tänket att man är ensam om detta. Valet måste alltid komma från tjejen själv likaså om man ska anmäla. Vi kan bara vägleda....
Jag känner att det är min skyldighet att berätta vad jag varit med om och hjälpa andra. Då jag har väldigt bra erfarenheter av advokater, jourkvinnor och polis. Gillar inte medias bild av detta (som till viss del stämmer) , att åtal läggs ner, kvinnan/mannen bemötts hemskt och får inget stöd eller blir trodd.
Läs mer om Caroline här
Paulina (mig)
Anette
Anette var även med i tidningen igår läs mer
Experten uttalar sig här
Det har "diskuterats" mycket om Nätsex
Vill du läsa om ungdomar som säljer sex ta en titt här, det finns även de som säger att de ej mår dåligt över att ha sålt sex, läs här
Missade ni den manlige läkaren som fick testa en förlossnings smärtor:) Läs här.
Denna mannen kunde dock avbryta testet, kan vi kvinnor det när det börjar:)Men all smärta är värt det när man ligger med en liten i famnen. Trots att man stunden innan tror man ska dööööö. Blir tårögd och darrig när jag tänker tillbaka på mina förlossningar, då började livet om på ett annat sätt liksom. Livet fick en ny innebörd.
Mina änglar, mina fina flickor....
Lite blajinlägg idag men är trött och har sååå ont i tanden och huvudet:(
Aftonbladet hade i sin bilaga tips om resa för höstlovet, Orlando i Florida t ex. Längtar tillbaka, va ju där med familjen förra nyår två v. Underbart! Kolla detta och åk dit någon gång om ni har möjlighet. Underbart för barnen med alla olika parker. Vi var på seaworld, animal kingdom, wet and wild, aquatica, magic kingdom (disney world). Kommer återvända nån gång, då kanske Miami ist för att se mer. Underbara människor, de där amerikanerna.... Får njuta av minnena nu så kanske värken domnar.
Ta hand om er.
Kramar Paulina
lördag 17 oktober 2009
Förundras
Igår var jag med två andra från Novahuset på seminarium angående unga som utnyttjas via nätet. Det var mycket om bilder som sprida, unga som tvingas klä av sig framför web kameran eller som tvingas onanera. Vissa träffas sedan i verkligheten där många känner sig tvingade till sex eller att sälja sex.
Vi var i någon mellangeneration kan jag tycka sedan igår, vi var inte de runt 40-50 som inte är jätte intresserade och haja på internet men inte heller den generationen som kan allt och som föddes med datorn som en livsstil.
Jag kan känna att jag ändå inte är alltför gammal för att förstå dessa unga som oskyldigt skickar en bild till en vän eller pojkvän i tron om att bilden ska stanna där. Jag kan förstå det ögonblicket, man tänker inte längre....på konsekvenserna.
Det är inte bara lättklädda bilder som sprids utan även vanliga bilder som kan få en hemsk mening under. Det är ett hemskt övergrepp även det. Allt som sker på nätet är också övergrepp och allt som är olagligt i "verkliga" världen är även det där. Det var skrämmande att se hur många som utnyttjas via nätet.
Vi pratade lite efteråt och vi förundrades över hur vissa som arbetar med ungdomar blir förvånade på dessa sammankomster, att de inte vet hur det är. Jag blev också väldigt ställd när någon hade en fråga om gärningsmannen är lågutbildade? Eh?
Hur en gärningsman/kvinna och hur "offret" ser ut verkar vara en fråga som ALLTID dyker upp. Man vill ha en mall att gå efter, att kunna varna för dessa.
Tyvärr vet vi ju att förövaren kan vara i princip vem som helst, se ut hur som och kan jobba med vad som. Man kan inte peka ut den arbetslösa äckliga gubben som verkar lite skum, det kan lika gärna vara en familjefar/mor som är chef på ett företag. Likadant gäller offren. Det kan hända vem som, har till och med hört att psykopater gärna vill ha lite motstånd ibland och då söker sig till starka människor.
Lägg bort skygglapparna och öppna ögonen och sinnena. Det är i många fall man kan se ett samband med att en person är förövare och själv varit utsatt och visst är det många flickor som kommer från svåra förhållanden som utsätts. Men långt ifrån alla. Man kan inte generalisera. Vi får inte glömma att det händer alla. Annars blir det ännu mer skam och skuld i frågan. Jag borde stått emot för jag kommer från en bra familj....t ex.
Vi fick med oss bra material hem, blir att läsa som godnatt saga för mig sjäv, för att lära mig mer.
När jag kom hem igår var mina föräldrar barnvakt till barnen och bjöd på god mat.. Efter denna underbara middag blev det fredagsmys till idol. Idag kom äntligen vår nya soffa, blev så läckert:)
Dagen fortsätter efter soffhämtningen med lite jobb, lite lek och lite mys till kvällen.
Läst nyss om detta: Läppglans ska stoppa våldtäkt, nytt anti-våldtäkts- läppglans varnar om din drink har blivit spetsad med droger. Läs mer Här
Ta hand om er.
Kramar
Vi var i någon mellangeneration kan jag tycka sedan igår, vi var inte de runt 40-50 som inte är jätte intresserade och haja på internet men inte heller den generationen som kan allt och som föddes med datorn som en livsstil.
Jag kan känna att jag ändå inte är alltför gammal för att förstå dessa unga som oskyldigt skickar en bild till en vän eller pojkvän i tron om att bilden ska stanna där. Jag kan förstå det ögonblicket, man tänker inte längre....på konsekvenserna.
Det är inte bara lättklädda bilder som sprids utan även vanliga bilder som kan få en hemsk mening under. Det är ett hemskt övergrepp även det. Allt som sker på nätet är också övergrepp och allt som är olagligt i "verkliga" världen är även det där. Det var skrämmande att se hur många som utnyttjas via nätet.
Vi pratade lite efteråt och vi förundrades över hur vissa som arbetar med ungdomar blir förvånade på dessa sammankomster, att de inte vet hur det är. Jag blev också väldigt ställd när någon hade en fråga om gärningsmannen är lågutbildade? Eh?
Hur en gärningsman/kvinna och hur "offret" ser ut verkar vara en fråga som ALLTID dyker upp. Man vill ha en mall att gå efter, att kunna varna för dessa.
Tyvärr vet vi ju att förövaren kan vara i princip vem som helst, se ut hur som och kan jobba med vad som. Man kan inte peka ut den arbetslösa äckliga gubben som verkar lite skum, det kan lika gärna vara en familjefar/mor som är chef på ett företag. Likadant gäller offren. Det kan hända vem som, har till och med hört att psykopater gärna vill ha lite motstånd ibland och då söker sig till starka människor.
Lägg bort skygglapparna och öppna ögonen och sinnena. Det är i många fall man kan se ett samband med att en person är förövare och själv varit utsatt och visst är det många flickor som kommer från svåra förhållanden som utsätts. Men långt ifrån alla. Man kan inte generalisera. Vi får inte glömma att det händer alla. Annars blir det ännu mer skam och skuld i frågan. Jag borde stått emot för jag kommer från en bra familj....t ex.
Vi fick med oss bra material hem, blir att läsa som godnatt saga för mig sjäv, för att lära mig mer.
När jag kom hem igår var mina föräldrar barnvakt till barnen och bjöd på god mat.. Efter denna underbara middag blev det fredagsmys till idol. Idag kom äntligen vår nya soffa, blev så läckert:)
Dagen fortsätter efter soffhämtningen med lite jobb, lite lek och lite mys till kvällen.
Läst nyss om detta: Läppglans ska stoppa våldtäkt, nytt anti-våldtäkts- läppglans varnar om din drink har blivit spetsad med droger. Läs mer Här
Ta hand om er.
Kramar
torsdag 15 oktober 2009
Det går inte med ord att beskriva....
Jag har tänkt mycket på vad allt som hänt gett för resultat om man kan säga så. Jag kan ta skiten jag fått, de tuffa meningana, tankarna, blickarna och fördomarna. Jag kan ta folks attityder och misstro. Jag kan ta kampen mot de som tycker att denna fråga inte är så viktig. Jag kan ta mycket, jag kan ta skiten allt lett till. Jag kan inse och ta det som hänt.
Men något jag har svårt för är att se hur min familj och vänner påverkats. Min dotter som nästan aldrig sovit en hel natt utan medicin och drömmar, är rädd och orolig samtidigt som hon är överbeskyddande mot mig.
Mina föräldrar och systrar som mått dåligt pga det han gjort (syster Erika skriver så fint om det i sin blogg,love u).
Mina vänner som fått utstå att vittna, att känna sig förbisedda pga att jag inte vågat nämnt något till dem. En av de jag känner mest för är mitt ex som var den enda som visste allt, som fick bära allt själv och ta hand om mig, vittna om och om igen och ta på sig ett alltför stort ansvar. (kan inte få minnet ur huvudet när han vittnar, gråtandes) Jag kände mig skyldig....men ondeskeblicken gick mot bordet mittemot.Tack vännen , utan dig vore jag....tom och kanske inte där jag är idag.
Det kan jag inte ta och det är det som ibland får mig så fruktansvärt förbannad och ledsen! Detta har inte bara hänt mig utan så många andra. Vill inte ta det, kan inte. Vill inte se de jag älskar ledsna pga mig och det han gjort. Så orättvist.
Många i min närhet och även andra undrar säkert varför jag skriver om mig själv så här utlämnande. Varför jag öppnar mig och varför jag ens pratar om det. Men för mig ger de något, det är skönt att få ur mig alla känslor och dela det med andra som är där eller har varit där eller som bara vill läsa.
Vissa sk vänner anser nog att detta är min ensak, inget man pratar om. Men jag tycker tvärtom, det är just det vi måste göra för att fler ska våga anmäla, prata med någon om det som hänt och sluta känna skuld och skam för något om inte ska ligga på deras axlar.
När jag började blogga ville jag visa att här är jag, en "vanlig" tjej som blivit våldtagen. Jag döljer inte mitt ansikte eller mitt namn och definitivt inte min historia. Jag skäms inte, för jag har inget att skämmas för. Det som hänt ligger hos honom och de saker jag utsattes för är vidriga och äckliga men för det blir inte jag det. Det är handlingarna som är det!
Vi måste våga stå för de vi är och vad vi varit med om, vad vi tycker och känner. Jag gör det inte för att synas, att vara viktig. Men frågan/problemet är viktig. För mig är detta oerhört viktigt, att fler får den hjälp och stöd de behöver.
Jag fick i en intervju med aftonbladet frågan, "hur länge kan du jobba med detta?" Jag svarade tills jag dör...
Antar att så är fallet, på något sätt vägrar jag lägga mig ner och ge upp. Jag har varit med om detta hemska och rest mig, för mig är det en skyldighet att hjälpa andra och att se till att problemet "syns". Jag valde att kämpa, inte lägga mig ner och ge upp. Så jag kommer kämpa vidare, alltid. Tror journalisten undrade hur länge jag kan tänka mig att jobba ideellt med detta på heltid som jag nu gjort ett år. Ja att inte få lön för att känns men jag ger det en chans och till slut tror jag det kommer ge lön mm. Har gett detta ett år nu och kör på. Vi får se vart vi landar.
Det är även många som inte förstår hur man kan bli så fast hos en person, att någon kan koppla greppet om en. Det finns många bra böcker om det men de som frågesätter detta brukar tyvärr inte orka läsa om det utan vill ha en kort och enkelt svar.
Jag anser att alla kan hamna där, alla är potentiella offer. Det ligger inte hos dem (även om man säkert ibland kan vara mer sårbar), det ligger hos gärningsmannen (kvinnan). De kan sin sak, tro mig.
Jag trodde aldrig att jag kunde hamna där, men fördömde inte de som hamnade där. Jag ansåg att jag var stark och inte lät någon sätta sig på mig. Jag sa alltid vad jag tyckte och jag styrde och ställde mer med killarna än de med mig. Inte på något dumt sätt men jag ville ha mina vänner som var både killar och tjejer, jag gjorde det jag ville och sa min mening. (egentligen styrde jag inte utan var bara som man ska vara i ett jämlikt förhållande)
Att sedan vara i ett fast grepp, omöjligt att ta sig ur var förvirrande, skrämmande och nästintill overkligt. Har jag hamnat här? Hur? När hände det? Man märker det inte, när det händer. Nu i efterhand kan man se på det med andra ögon men jag kunde inte gjort det annorlunda. Förutom att öppna mig, att våga prata med någon. Det önskar jag att jag gjort.
Men lägger inte det på mig, jag vågade inte, jag skämdes och var livrädd. Jag gjorde det jag då tyckte var rätt i den situationen.
Ja kan ibland nu känna mig fri, att få gör det jag vill, att säga det jag vill och tycka vad jag vill. Vilken frihet! Ja har blivit en överlevare, inget offer syns längre....
Så därför skriver jag denna blogg, för att dela med mig av helvetet, visa att det går att ta sig vidare och njuta av det vackra livet. För jag är jag med allt det jag varit med om. De som inte älskar hela mig, med det som hänt kan inte älska mig på riktigt och vara min vän. Hur många står kvar? Inte många, men de riktiga.....som jag är glad över att jag har.
Jag saknar många av de vänner idag, tänker på er några mil bort.
"Ingen kan göra allt men alla kan göra något"
Ta hand om er, nu kommer min kära syster som ska sova här och ta barnen till skola och dagis i morgon då jag ska på möte. Blir och laga enkelt idag, falukorv och mjölkstuvade makaroner . Barnmat men en favvo:)
Ni barn är min räddning, inte bara genom er "tillkomst" och födelse räddade ni mitt liv, ni gör det dagligen genom att vara en del, den viktigaste, av mitt liv. JAG ÄLSKAR ER mina döttrar!
Usch nu kommer tårar, glädjetårar. Jag är en stolt mamma.
Jag är glad över att lyckats vända det hemska mot något positivt, ett måste för mig anser jag... Ingen gör det åt en, man måste ta sig dit själv. Ni är alla värda det!
Vilket liv hade jag haft annars? Det har varit värt dessa år av smärta. Vilken kamp men nu lever jag igen! I´m back and I will stay....
(ursäkta "blurret" idag, hade mycket tankar och känslor som var tvungna att komma ut)
Kram Paulina
Men något jag har svårt för är att se hur min familj och vänner påverkats. Min dotter som nästan aldrig sovit en hel natt utan medicin och drömmar, är rädd och orolig samtidigt som hon är överbeskyddande mot mig.
Mina föräldrar och systrar som mått dåligt pga det han gjort (syster Erika skriver så fint om det i sin blogg,love u).
Mina vänner som fått utstå att vittna, att känna sig förbisedda pga att jag inte vågat nämnt något till dem. En av de jag känner mest för är mitt ex som var den enda som visste allt, som fick bära allt själv och ta hand om mig, vittna om och om igen och ta på sig ett alltför stort ansvar. (kan inte få minnet ur huvudet när han vittnar, gråtandes) Jag kände mig skyldig....men ondeskeblicken gick mot bordet mittemot.Tack vännen , utan dig vore jag....tom och kanske inte där jag är idag.
Det kan jag inte ta och det är det som ibland får mig så fruktansvärt förbannad och ledsen! Detta har inte bara hänt mig utan så många andra. Vill inte ta det, kan inte. Vill inte se de jag älskar ledsna pga mig och det han gjort. Så orättvist.
Många i min närhet och även andra undrar säkert varför jag skriver om mig själv så här utlämnande. Varför jag öppnar mig och varför jag ens pratar om det. Men för mig ger de något, det är skönt att få ur mig alla känslor och dela det med andra som är där eller har varit där eller som bara vill läsa.
Vissa sk vänner anser nog att detta är min ensak, inget man pratar om. Men jag tycker tvärtom, det är just det vi måste göra för att fler ska våga anmäla, prata med någon om det som hänt och sluta känna skuld och skam för något om inte ska ligga på deras axlar.
När jag började blogga ville jag visa att här är jag, en "vanlig" tjej som blivit våldtagen. Jag döljer inte mitt ansikte eller mitt namn och definitivt inte min historia. Jag skäms inte, för jag har inget att skämmas för. Det som hänt ligger hos honom och de saker jag utsattes för är vidriga och äckliga men för det blir inte jag det. Det är handlingarna som är det!
Vi måste våga stå för de vi är och vad vi varit med om, vad vi tycker och känner. Jag gör det inte för att synas, att vara viktig. Men frågan/problemet är viktig. För mig är detta oerhört viktigt, att fler får den hjälp och stöd de behöver.
Jag fick i en intervju med aftonbladet frågan, "hur länge kan du jobba med detta?" Jag svarade tills jag dör...
Antar att så är fallet, på något sätt vägrar jag lägga mig ner och ge upp. Jag har varit med om detta hemska och rest mig, för mig är det en skyldighet att hjälpa andra och att se till att problemet "syns". Jag valde att kämpa, inte lägga mig ner och ge upp. Så jag kommer kämpa vidare, alltid. Tror journalisten undrade hur länge jag kan tänka mig att jobba ideellt med detta på heltid som jag nu gjort ett år. Ja att inte få lön för att känns men jag ger det en chans och till slut tror jag det kommer ge lön mm. Har gett detta ett år nu och kör på. Vi får se vart vi landar.
Det är även många som inte förstår hur man kan bli så fast hos en person, att någon kan koppla greppet om en. Det finns många bra böcker om det men de som frågesätter detta brukar tyvärr inte orka läsa om det utan vill ha en kort och enkelt svar.
Jag anser att alla kan hamna där, alla är potentiella offer. Det ligger inte hos dem (även om man säkert ibland kan vara mer sårbar), det ligger hos gärningsmannen (kvinnan). De kan sin sak, tro mig.
Jag trodde aldrig att jag kunde hamna där, men fördömde inte de som hamnade där. Jag ansåg att jag var stark och inte lät någon sätta sig på mig. Jag sa alltid vad jag tyckte och jag styrde och ställde mer med killarna än de med mig. Inte på något dumt sätt men jag ville ha mina vänner som var både killar och tjejer, jag gjorde det jag ville och sa min mening. (egentligen styrde jag inte utan var bara som man ska vara i ett jämlikt förhållande)
Att sedan vara i ett fast grepp, omöjligt att ta sig ur var förvirrande, skrämmande och nästintill overkligt. Har jag hamnat här? Hur? När hände det? Man märker det inte, när det händer. Nu i efterhand kan man se på det med andra ögon men jag kunde inte gjort det annorlunda. Förutom att öppna mig, att våga prata med någon. Det önskar jag att jag gjort.
Men lägger inte det på mig, jag vågade inte, jag skämdes och var livrädd. Jag gjorde det jag då tyckte var rätt i den situationen.
Ja kan ibland nu känna mig fri, att få gör det jag vill, att säga det jag vill och tycka vad jag vill. Vilken frihet! Ja har blivit en överlevare, inget offer syns längre....
Så därför skriver jag denna blogg, för att dela med mig av helvetet, visa att det går att ta sig vidare och njuta av det vackra livet. För jag är jag med allt det jag varit med om. De som inte älskar hela mig, med det som hänt kan inte älska mig på riktigt och vara min vän. Hur många står kvar? Inte många, men de riktiga.....som jag är glad över att jag har.
Jag saknar många av de vänner idag, tänker på er några mil bort.
"Ingen kan göra allt men alla kan göra något"
Ta hand om er, nu kommer min kära syster som ska sova här och ta barnen till skola och dagis i morgon då jag ska på möte. Blir och laga enkelt idag, falukorv och mjölkstuvade makaroner . Barnmat men en favvo:)
Ni barn är min räddning, inte bara genom er "tillkomst" och födelse räddade ni mitt liv, ni gör det dagligen genom att vara en del, den viktigaste, av mitt liv. JAG ÄLSKAR ER mina döttrar!
Usch nu kommer tårar, glädjetårar. Jag är en stolt mamma.
Jag är glad över att lyckats vända det hemska mot något positivt, ett måste för mig anser jag... Ingen gör det åt en, man måste ta sig dit själv. Ni är alla värda det!
Vilket liv hade jag haft annars? Det har varit värt dessa år av smärta. Vilken kamp men nu lever jag igen! I´m back and I will stay....
(ursäkta "blurret" idag, hade mycket tankar och känslor som var tvungna att komma ut)
Kram Paulina
måndag 12 oktober 2009
Att försonas
Försoning börjar med att den drabbade blir sedd läste jag igår. Försoning för mig är att släppa taget om det onda, det oundvikliga, det som hänt. Att släppa taget och att gå vidare. Att bli sedd handlar för mig om/när att han skulle ta in det som hänt och att det han gjort är fel. Då blir jag sedd. Det är även då jag kan förlåta. När jag är sedd och får en ursäkt.
Så jag har försonats och är villig att förlåta. Det är det jag kan göra, inget ligger mer hos mig. Så därför tänker jag nu leva det livet jag är värd och försöka njuta så mycket jag kan.
Försoning är ett svårt ord, låter lite religiöst eller spådomsaktigt:) Vi ryggar tillbaka, tycker att det låter fånigt, eller som något hemskt som aldrig kommer kunna hända ändå. Något vi förknippar med att glömma allt, att förlåta och godta det han gjort. Men egentligen handlar det mer om oss än om "den andra", den onde. När vi försonats ger det oss frid och ro i kroppen, att lämna de onda känslorna, hämnden och mörkret. Att se på livet för vad det är just nu.
Försoning...Jag har själv inte varit särskilt bra på det, än idag kan jag ibland gå ett steg tillbaka. Få tillbaka känslor som inte går att skriva/uttala här. Då är jag i mörkret och vem säger att det alltid måste vara ljust?
Vi alla är väl i en mörk dal nån gång, backar med allt det vi lärt oss. Men om vi än gång har försonats och "trillar" dit tror jag det är lättare att komm igen, komma upp igen. För det man känner i mörkret är inget man vill känna. Det tar på krafterna, man blir arg, ledsen, de runt en mår dåligt. Nej där vill jag upp ifrån.
Jag vill ha ro inom mig och det vet jag att försoning ger mig. Så kämpar vidare....tror det blir mindre och mindre bakslag om jag bara har hoppet och tron på det.
Jag har tänkt fel, har alltid tänkt att den andre inte ska få övertaget. Jag tänker inte ge mig, du har inte rätt. Lite trotsåldern....
Har tyckt att det varit viktigt att jag lärde mig stå upp för min sak, att inte sluta kämpa, att inte ta någon skit. Att försonats har ju gett honom gul flagg, kör på, kör över mig....trodde jag.
När jag har sett/hört människor som försonats har jag tänkt i fel banor men har velat komma dit ändå, till det fridfulla livet. Något tändes inom mig, tron, hoppet och viljan att nå dit. För att göra mig själv en tjänst, för att göra det jag är värd. Ge mig ett liv fyllt av kärlek, glädje och skratt.
När jag nu lyckats med det själv(för det mesta) är det skönt. Jag är inte längre en av de som hatar, som ser svart, som sitter fast i greppet och som ger all energi just till den som skadat mig mest... Det är han ju inte värd, det är ingen värd.
Låten "Jag är starkare än du" lever vilt i mitt huvud, för det är just det jag är.
Starkare än du, jag kan erkänna mina fel, jag kan be människor om ursäkt, jag är inte perfekt, jag gör fel men lär mig från dem, jag vill och kan kämpa vidare och jag kn släppa dig för du är inte värd detta.
Jag är starkare än du och kan försonas med det som hänt.
Jag är starkare än du som inte hatar mer.
Starkare än du som kan förlåta den som en gång tog mitt liv
Just för att jag tog det tillbaka:)
Men jag säger inte att alla kan,vill, måste och borde göra de. Men för mig funkar det och jag tror att det är viktigt att försöka och jag tror att det är en viktig del i bearbetningen.
Det finns dem som varit med om vidriga saker, en mamma som slår, en pappa som super, nån som mördare er dotter eller våldtar er son. Det är inte ok och jag tror det vore oerhört svårt att försonas med någon som gjorde mina barn eller familj illa men jag vet vet hur hemskt det är att leva i hatet så hade velat försonas med mig själv om inte annat eller för min skull.
Det gör inte att jag accepterar allt, att man kan stampa på mig, inte se mig och utnyttja mig.
Att bli lyssnad på, att bli trodd är ofta svårt för en människa som råkat ut för något som kränker själen. Men utan det är försoning inte möjlig. Man måste prata om det som hänt med någon. Annars kommer skulden och skammen, den kryper nära på en, in i en och förökar sig snabbt och då är det svårt att bli av med den och försoningen är långt borta.
Försoning kan aldrig börja med att någon slätar över problemet, låtsas som om ingenting har hänt, vänder bort blicken. Det krävs sanning.
Jag känner mig fri, jag har försonats. Jag kan till och med tycka synd om "honom" ibland för att han inte har den självinsikten, för det måste/borde nån gång komma tillbaka till en. Vad man gjort...
För att komma vidare måste den som begått felet erkänner vad den gjort. Det är oftast väldigt svårt, de skyller ofta ifrån sig mm. Så kan inte en försoning börja..
Man måste ta ansvar för det man själv har gjort, det är svårt. Vet själv när man gjort något dumt (som att bryta sig in i scouternas lada för att ha fest när jag var 15 år). När man sedan blir tvingad av sin pappa att gå och be om ursäkt skäms man ju ihjäl! Pinsamt, hemskt och jobbigt men nödvändigt. Jag gjore ju fel och får ta nsvar för det.
Det är dags att våga försonas. Våga, det är värt det, DU är värd det
Kram Paulina
Så jag har försonats och är villig att förlåta. Det är det jag kan göra, inget ligger mer hos mig. Så därför tänker jag nu leva det livet jag är värd och försöka njuta så mycket jag kan.
Försoning är ett svårt ord, låter lite religiöst eller spådomsaktigt:) Vi ryggar tillbaka, tycker att det låter fånigt, eller som något hemskt som aldrig kommer kunna hända ändå. Något vi förknippar med att glömma allt, att förlåta och godta det han gjort. Men egentligen handlar det mer om oss än om "den andra", den onde. När vi försonats ger det oss frid och ro i kroppen, att lämna de onda känslorna, hämnden och mörkret. Att se på livet för vad det är just nu.
Försoning...Jag har själv inte varit särskilt bra på det, än idag kan jag ibland gå ett steg tillbaka. Få tillbaka känslor som inte går att skriva/uttala här. Då är jag i mörkret och vem säger att det alltid måste vara ljust?
Vi alla är väl i en mörk dal nån gång, backar med allt det vi lärt oss. Men om vi än gång har försonats och "trillar" dit tror jag det är lättare att komm igen, komma upp igen. För det man känner i mörkret är inget man vill känna. Det tar på krafterna, man blir arg, ledsen, de runt en mår dåligt. Nej där vill jag upp ifrån.
Jag vill ha ro inom mig och det vet jag att försoning ger mig. Så kämpar vidare....tror det blir mindre och mindre bakslag om jag bara har hoppet och tron på det.
Jag har tänkt fel, har alltid tänkt att den andre inte ska få övertaget. Jag tänker inte ge mig, du har inte rätt. Lite trotsåldern....
Har tyckt att det varit viktigt att jag lärde mig stå upp för min sak, att inte sluta kämpa, att inte ta någon skit. Att försonats har ju gett honom gul flagg, kör på, kör över mig....trodde jag.
När jag har sett/hört människor som försonats har jag tänkt i fel banor men har velat komma dit ändå, till det fridfulla livet. Något tändes inom mig, tron, hoppet och viljan att nå dit. För att göra mig själv en tjänst, för att göra det jag är värd. Ge mig ett liv fyllt av kärlek, glädje och skratt.
När jag nu lyckats med det själv(för det mesta) är det skönt. Jag är inte längre en av de som hatar, som ser svart, som sitter fast i greppet och som ger all energi just till den som skadat mig mest... Det är han ju inte värd, det är ingen värd.
Låten "Jag är starkare än du" lever vilt i mitt huvud, för det är just det jag är.
Starkare än du, jag kan erkänna mina fel, jag kan be människor om ursäkt, jag är inte perfekt, jag gör fel men lär mig från dem, jag vill och kan kämpa vidare och jag kn släppa dig för du är inte värd detta.
Jag är starkare än du och kan försonas med det som hänt.
Jag är starkare än du som inte hatar mer.
Starkare än du som kan förlåta den som en gång tog mitt liv
Just för att jag tog det tillbaka:)
Men jag säger inte att alla kan,vill, måste och borde göra de. Men för mig funkar det och jag tror att det är viktigt att försöka och jag tror att det är en viktig del i bearbetningen.
Det finns dem som varit med om vidriga saker, en mamma som slår, en pappa som super, nån som mördare er dotter eller våldtar er son. Det är inte ok och jag tror det vore oerhört svårt att försonas med någon som gjorde mina barn eller familj illa men jag vet vet hur hemskt det är att leva i hatet så hade velat försonas med mig själv om inte annat eller för min skull.
Det gör inte att jag accepterar allt, att man kan stampa på mig, inte se mig och utnyttja mig.
Att bli lyssnad på, att bli trodd är ofta svårt för en människa som råkat ut för något som kränker själen. Men utan det är försoning inte möjlig. Man måste prata om det som hänt med någon. Annars kommer skulden och skammen, den kryper nära på en, in i en och förökar sig snabbt och då är det svårt att bli av med den och försoningen är långt borta.
Försoning kan aldrig börja med att någon slätar över problemet, låtsas som om ingenting har hänt, vänder bort blicken. Det krävs sanning.
Jag känner mig fri, jag har försonats. Jag kan till och med tycka synd om "honom" ibland för att han inte har den självinsikten, för det måste/borde nån gång komma tillbaka till en. Vad man gjort...
För att komma vidare måste den som begått felet erkänner vad den gjort. Det är oftast väldigt svårt, de skyller ofta ifrån sig mm. Så kan inte en försoning börja..
Man måste ta ansvar för det man själv har gjort, det är svårt. Vet själv när man gjort något dumt (som att bryta sig in i scouternas lada för att ha fest när jag var 15 år). När man sedan blir tvingad av sin pappa att gå och be om ursäkt skäms man ju ihjäl! Pinsamt, hemskt och jobbigt men nödvändigt. Jag gjore ju fel och får ta nsvar för det.
Det är dags att våga försonas. Våga, det är värt det, DU är värd det
Kram Paulina
Påverkad...
Natten var en plåga, minnen satte fart av gårdagens händelser, och sömnen blev aldrig ett njutningsfullt tillstånd som verkligen hade behövts.
Jag vet att jag påverkas av det jag ser, hör och på något sätt kommer i kontakt med under dagen, så också igår. Dagen började med att jag läste om en man som dödats i Söderhamn (där Jims första övergrepp på mig var, tillsammans med en annan kille), tänkte inte mer på det utan konstaterade bara att så var fallet. Det som hänt har hänt....
Under dagen blev det titt på en hästhoppningstävling med familjen (minnen från när Alma skulle träffa sitt halvsyskon, samma far, i ett ridhus) och jag märkte att jag under dagen var sur, lättirriterd och vet inte varför. Usch trött på mig själv. Så en god sömn hade behövts i natt...men icke,hoppas på denna natt.
Kvällen fortsatte med serien "Fallet", där Hagamannen var huvudfigur. Många minnen och tankar dök upp, om våldäkterna, hur tankar går och gått hos "honom", samt att ha barn med en våldtäktsman som inte direkt min dröm eller plan.
Antar att alla dessa faktorer/intryck gjorde att min natt blev mardrömsfylld, sömnlös, svettig och hemsk. Låg och vände och vred mig, sparkade och pratade....tydligen.
Lite sliten nu men glad över Ellas första avklarade dag på nya dagiset, hon stormtrivs:)I morgon går de till skogen och Ella och jag följer med.
Hoppas och längtar efter en sovande skön natt redan. Pappa kommer i eftermiddag för att äta spagetti och köttfärssås med oss flickor och lämna av Ölands päron:) Sen lär jag somna tidigt.
Läste idag på expressens hemsida om försoning mellan två människor. Det var en tjej som förlåtit sin far. Tanken ploppar alltid upp, om han någonsin skulle inse det hemska han gjort och ville be om förlåtelse/ursäkt vad händer inom mig då? Jag vet innerst inne att det aldrig kommer hända då han är så säker på att han inte gjort nåt fel och är oskyldig.
Men sanningen hinner väl i fatt oss alla? Psykopat eller ej?! Kanske på dödsbädden? Om inte i detta livet så i andra kanske?!
Jag har kommit fram till att jag kan försonas, för att jag behöver det. Det är inte för hans skull, utan för min. Att acceptera att det som hänt har hänt och inget kan göras åt det. Vi kan inte leva bakåt utan måste leva framåt....
"Att ge upp hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag" är precis det som måste göras för att få försoning med oss själva och det som hänt. Ack så svårt ibland men nödvändigt. Det är en lättnad att vara där. Kommit en till bit på vägen.
Har skrivit en inlägg här på bloggen som heter ursäkt och förlåtelse som beskriver det tydligt och bra. Ligger under våldtäkt och våld tror jag.
Lite fakta:)
Vad är försoning?
– Att acceptera att något smärtsamt har hänt och kunna gå vidare. Minnena finns kvar men man kan enas om en gemensam beskrivning kring vad som har hänt. Det är inte samma sak som att förlåta. Man kan försonas genom att se den andres perspektiv, men utan att förlåta.
Vad krävs för att kunna försonas?
– Att man kan få hjälp att läka såren genom dialog med den som tillfogat traumat eller med andra som kan visa förståelse, och att man skaffar sig upprättelse genom att göra något gott för sig själv som också bekräftas av andra.
När har man försonats? Hur känns det?
– När såren inte gör så ont längre och när traumat sjunker undan. Annat blir successivt viktigare och självkänslan kommer tillbaka.
Vad kan hända om man inte försonas?
– Risken finns att hämndfantasier och eventuella hämndhandlingar gror. Man kommer inte ur sin förödmjukelse och sin känsla av underläge. Men hämnden blir alltid destruktiv då den andre sen ger igen i sin tur – ofta genom att öka på lite extra dessutom och hämndspiralen är i gång.
Nu ska jag städa lite och spela ett och annat prinsesspel med lilla E:)
Njut av dagen gott folk och glöm inte att säga till er själva (och gärna andra) att ni (de) är värdefulla!
Kramar Paulina
Jag vet att jag påverkas av det jag ser, hör och på något sätt kommer i kontakt med under dagen, så också igår. Dagen började med att jag läste om en man som dödats i Söderhamn (där Jims första övergrepp på mig var, tillsammans med en annan kille), tänkte inte mer på det utan konstaterade bara att så var fallet. Det som hänt har hänt....
Under dagen blev det titt på en hästhoppningstävling med familjen (minnen från när Alma skulle träffa sitt halvsyskon, samma far, i ett ridhus) och jag märkte att jag under dagen var sur, lättirriterd och vet inte varför. Usch trött på mig själv. Så en god sömn hade behövts i natt...men icke,hoppas på denna natt.
Kvällen fortsatte med serien "Fallet", där Hagamannen var huvudfigur. Många minnen och tankar dök upp, om våldäkterna, hur tankar går och gått hos "honom", samt att ha barn med en våldtäktsman som inte direkt min dröm eller plan.
Antar att alla dessa faktorer/intryck gjorde att min natt blev mardrömsfylld, sömnlös, svettig och hemsk. Låg och vände och vred mig, sparkade och pratade....tydligen.
Lite sliten nu men glad över Ellas första avklarade dag på nya dagiset, hon stormtrivs:)I morgon går de till skogen och Ella och jag följer med.
Hoppas och längtar efter en sovande skön natt redan. Pappa kommer i eftermiddag för att äta spagetti och köttfärssås med oss flickor och lämna av Ölands päron:) Sen lär jag somna tidigt.
Läste idag på expressens hemsida om försoning mellan två människor. Det var en tjej som förlåtit sin far. Tanken ploppar alltid upp, om han någonsin skulle inse det hemska han gjort och ville be om förlåtelse/ursäkt vad händer inom mig då? Jag vet innerst inne att det aldrig kommer hända då han är så säker på att han inte gjort nåt fel och är oskyldig.
Men sanningen hinner väl i fatt oss alla? Psykopat eller ej?! Kanske på dödsbädden? Om inte i detta livet så i andra kanske?!
Jag har kommit fram till att jag kan försonas, för att jag behöver det. Det är inte för hans skull, utan för min. Att acceptera att det som hänt har hänt och inget kan göras åt det. Vi kan inte leva bakåt utan måste leva framåt....
"Att ge upp hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag" är precis det som måste göras för att få försoning med oss själva och det som hänt. Ack så svårt ibland men nödvändigt. Det är en lättnad att vara där. Kommit en till bit på vägen.
Har skrivit en inlägg här på bloggen som heter ursäkt och förlåtelse som beskriver det tydligt och bra. Ligger under våldtäkt och våld tror jag.
Lite fakta:)
Vad är försoning?
– Att acceptera att något smärtsamt har hänt och kunna gå vidare. Minnena finns kvar men man kan enas om en gemensam beskrivning kring vad som har hänt. Det är inte samma sak som att förlåta. Man kan försonas genom att se den andres perspektiv, men utan att förlåta.
Vad krävs för att kunna försonas?
– Att man kan få hjälp att läka såren genom dialog med den som tillfogat traumat eller med andra som kan visa förståelse, och att man skaffar sig upprättelse genom att göra något gott för sig själv som också bekräftas av andra.
När har man försonats? Hur känns det?
– När såren inte gör så ont längre och när traumat sjunker undan. Annat blir successivt viktigare och självkänslan kommer tillbaka.
Vad kan hända om man inte försonas?
– Risken finns att hämndfantasier och eventuella hämndhandlingar gror. Man kommer inte ur sin förödmjukelse och sin känsla av underläge. Men hämnden blir alltid destruktiv då den andre sen ger igen i sin tur – ofta genom att öka på lite extra dessutom och hämndspiralen är i gång.
Nu ska jag städa lite och spela ett och annat prinsesspel med lilla E:)
Njut av dagen gott folk och glöm inte att säga till er själva (och gärna andra) att ni (de) är värdefulla!
Kramar Paulina
lördag 10 oktober 2009
Så dumt.....
Ibland råkar man kläcka ur sig dumma grodor, ibland tänker man sig inte för och vissa meningar/uttryck kommer av bara farten. Har ett exempel som direkt när jag sagt det satte sig i halsen.
Min äldsta dotter Alma kom hem från skolan och sa att en kille i skolan var dum, sa dumma saker och retades mm. Först pratade vi om vad han sagt och jag sa att det var bra att hon berättade för mig och att hon även kunde säga till fröken. Vi hade en bra konversation och vi bestämde oss för att inte bry sig om honom och blev det värre skulle vi prata mer. När det hela börjar avslutas, fint och bra....kläcker jag ur ingnstans. (lite retsamt mellan mor och dotter)
"-Han tycker nog om dig och retas med dig därför, du vet att man säger att kärlek börjar med bråk.....".
ÄH!!!!!HUR TÄNKTE JAG?
Visst brukar man säga så men när jag tänkte efter ville jag smälla till mig själv, menar jag att man kan få slåss om man är kär, är det så man ska visa det?
Det hon vet om sin biologiska pappa är att han sitter i fängelse för att han gjort dumma saker mot mig och andra. Så denna kommentar blev något fel. Får man slås om man är kär? Eller åker man i fängelse?
Hon undrade inte över denna mening eller uttrck men jag gick och vände på det och kunde inte glömma det. Har ju hört detta uttryck många gånger men inte tänkt så mycket längre.
Jag vill ju att hon ska veta att man uttrycker sina kärlek med ord och vackra handlingar istället för att slåss. Inte ska hon tro att hennes far älskade mig, att det var därför han var dum och det var ok...nej då. Inte heller ska hon behöva ta det i skolan. Jag ska försök tänka efter en eller två gånger innan jag klämmer nästa uttryck....
Jag tror innerst inne att hon vet vad kärek är men man kan ju undra när dessa uttryck ändå finns.
Alma, min sessa, kärlek börjar vackert och blir vackrare och vackrare. Ingen som lägger hand, ett ont ord på dig förtjänar dig. Kärlek är något vackert.... Börjar det med bråk fortsätter det oftast med det också. Ta inte det, du är värd så mycket mer!
Ta hand om er fina människor
Kram och trevlig helg
Min äldsta dotter Alma kom hem från skolan och sa att en kille i skolan var dum, sa dumma saker och retades mm. Först pratade vi om vad han sagt och jag sa att det var bra att hon berättade för mig och att hon även kunde säga till fröken. Vi hade en bra konversation och vi bestämde oss för att inte bry sig om honom och blev det värre skulle vi prata mer. När det hela börjar avslutas, fint och bra....kläcker jag ur ingnstans. (lite retsamt mellan mor och dotter)
"-Han tycker nog om dig och retas med dig därför, du vet att man säger att kärlek börjar med bråk.....".
ÄH!!!!!HUR TÄNKTE JAG?
Visst brukar man säga så men när jag tänkte efter ville jag smälla till mig själv, menar jag att man kan få slåss om man är kär, är det så man ska visa det?
Det hon vet om sin biologiska pappa är att han sitter i fängelse för att han gjort dumma saker mot mig och andra. Så denna kommentar blev något fel. Får man slås om man är kär? Eller åker man i fängelse?
Hon undrade inte över denna mening eller uttrck men jag gick och vände på det och kunde inte glömma det. Har ju hört detta uttryck många gånger men inte tänkt så mycket längre.
Jag vill ju att hon ska veta att man uttrycker sina kärlek med ord och vackra handlingar istället för att slåss. Inte ska hon tro att hennes far älskade mig, att det var därför han var dum och det var ok...nej då. Inte heller ska hon behöva ta det i skolan. Jag ska försök tänka efter en eller två gånger innan jag klämmer nästa uttryck....
Jag tror innerst inne att hon vet vad kärek är men man kan ju undra när dessa uttryck ändå finns.
Alma, min sessa, kärlek börjar vackert och blir vackrare och vackrare. Ingen som lägger hand, ett ont ord på dig förtjänar dig. Kärlek är något vackert.... Börjar det med bråk fortsätter det oftast med det också. Ta inte det, du är värd så mycket mer!
Ta hand om er fina människor
Kram och trevlig helg
torsdag 8 oktober 2009
Hemmafru de la Paulina vs Fru Anka
Hemmafrulivet, glammigt värre va? Kanske om man lever som Fru Anka mfl. Kan ändå inte sluta undra, blir man inte lite rastlös på att bara göra det man vill? Jag funkar nog så. Hur mycket pengar jag än hade, hade jag velat jobba lite. Träffa människor, göra nåt "vettigt" och dra in lite pengar. Men jag vet inte, har inte varit där i den riktigt rika hemmafruvärlden.
Men hemmafru har jag varit och är delvis det idag. Jobbar ju ideelt nu men känner mig som en hemmafru. Tar hand om hushållet, barnen och inköp mm. Skulle dock aldrig göra det om jag hade en man som inte gjorde något eller som inte kunde vara "hemmaman" då jag jobba.
T städar när han är hemma och det är mest han som lagar mat. Samtidigt är han den som är bäst på att vara "lekförälder" (där ingår badhus, skogspromenader, fiskning, lek och bus). Hans tid, uthållighet och tålamod sinar inte lika fort som mitt.
Tror det blir annorlunda nu när Ella börjar på dagis och jag bara kommer träffa dem innan och efter skolan/dagis och inte HELA dagarna då samtidigt jobb, huset och mat ska fixas. Man får ett break från varandra som jag tror vi alla behöver.
Jag känner mig som en hemmafru, det är inte så vanligt häromkring. Är man hemma är man sjukskriven eller arbetslös. När jag bodde på "det andra" stället var det rätt vanligt att många var hemma med barnen, skötte lite dittan och datten och hade till och med barnflicka. Jag har också haft barnflicka, men då var det för jag studerade och T jobbade. Nu behövs det inte, men kanske när mitt jobb drar igång. Nån gång i veckan med hämtning på dagis, varför inte? Vi har ju våran älsklings nanny i stan med, perfekt! Barnen bara älskar henne och hon dem.
Det är först nu jag gillar att gå hemma, pyssla och hålla ordning och leka med barnen. Det är först nu jag börjar vänja mig och kan njuta. En höstdag som denna är det väl underbart att ta en promenad med lilla E längst vattnet innan syster och kompis kommer hem. Ikväll väntar fredagsmys med hela familjen. Pappa kommer hem...barnen är lika ivriga varje fredag.
Jag vet iallafall att om jag skulle fortsätta vara hemmafru hela livet, skulle det vara för att träffa barnen mer och sköta om huset. Inte för att gå på spa och shoppa varje dag (trots att det händer, dock inte varje dag) och lämna allt ansvar på någon annan. Något jag lärt mig är att varje stund med barnen är värdefulla och de är bara små en gång. Om några år får man väl tjata på dem för att de ska vara hemma och vilja umgås. Jag njuter av dem nu. Älskar er trollisar.
Nu fredagsmysinköp:)
Kram på er
Lite news....
Pedofilen de inte får tag på, han bloggar om en förskola i Stockholm där han jobbar. Är vi inte bättre än så här på att hitta folk bakom datorerna?
Handikappade får inte följa med på skolutflykterna, läs här. Diskriminering, barn är väl ändå barn och ska ha samma möjliheter och rättigheter, ändring tycker jag.
Vilka hjältar, läs om tvillingbrodern som kände sig som en tjej redan vid fem års ålder och fortfarande lever som det, han har fått utstå mycket och jag blir berörd av denna kille som står för den han är och blir glad över en sådan fin familj som han har till stöd, läs mer här och läs mer om cancersjuke Albin, risken att han dör är stor, men Albin vägrar sluta kämpa – han ska ju bli kock, läs här
Men hemmafru har jag varit och är delvis det idag. Jobbar ju ideelt nu men känner mig som en hemmafru. Tar hand om hushållet, barnen och inköp mm. Skulle dock aldrig göra det om jag hade en man som inte gjorde något eller som inte kunde vara "hemmaman" då jag jobba.
T städar när han är hemma och det är mest han som lagar mat. Samtidigt är han den som är bäst på att vara "lekförälder" (där ingår badhus, skogspromenader, fiskning, lek och bus). Hans tid, uthållighet och tålamod sinar inte lika fort som mitt.
Tror det blir annorlunda nu när Ella börjar på dagis och jag bara kommer träffa dem innan och efter skolan/dagis och inte HELA dagarna då samtidigt jobb, huset och mat ska fixas. Man får ett break från varandra som jag tror vi alla behöver.
Jag känner mig som en hemmafru, det är inte så vanligt häromkring. Är man hemma är man sjukskriven eller arbetslös. När jag bodde på "det andra" stället var det rätt vanligt att många var hemma med barnen, skötte lite dittan och datten och hade till och med barnflicka. Jag har också haft barnflicka, men då var det för jag studerade och T jobbade. Nu behövs det inte, men kanske när mitt jobb drar igång. Nån gång i veckan med hämtning på dagis, varför inte? Vi har ju våran älsklings nanny i stan med, perfekt! Barnen bara älskar henne och hon dem.
Det är först nu jag gillar att gå hemma, pyssla och hålla ordning och leka med barnen. Det är först nu jag börjar vänja mig och kan njuta. En höstdag som denna är det väl underbart att ta en promenad med lilla E längst vattnet innan syster och kompis kommer hem. Ikväll väntar fredagsmys med hela familjen. Pappa kommer hem...barnen är lika ivriga varje fredag.
Jag vet iallafall att om jag skulle fortsätta vara hemmafru hela livet, skulle det vara för att träffa barnen mer och sköta om huset. Inte för att gå på spa och shoppa varje dag (trots att det händer, dock inte varje dag) och lämna allt ansvar på någon annan. Något jag lärt mig är att varje stund med barnen är värdefulla och de är bara små en gång. Om några år får man väl tjata på dem för att de ska vara hemma och vilja umgås. Jag njuter av dem nu. Älskar er trollisar.
Nu fredagsmysinköp:)
Kram på er
Lite news....
Pedofilen de inte får tag på, han bloggar om en förskola i Stockholm där han jobbar. Är vi inte bättre än så här på att hitta folk bakom datorerna?
Handikappade får inte följa med på skolutflykterna, läs här. Diskriminering, barn är väl ändå barn och ska ha samma möjliheter och rättigheter, ändring tycker jag.
Vilka hjältar, läs om tvillingbrodern som kände sig som en tjej redan vid fem års ålder och fortfarande lever som det, han har fått utstå mycket och jag blir berörd av denna kille som står för den han är och blir glad över en sådan fin familj som han har till stöd, läs mer här och läs mer om cancersjuke Albin, risken att han dör är stor, men Albin vägrar sluta kämpa – han ska ju bli kock, läs här
onsdag 7 oktober 2009
Reklam
Ett bra ordspråk säger "ingen kan göra allt men alla kan göra något". Det stämmer så bra. Tänk om alla gjorde något, vilken värld vi kunde leva i. Vissa kanske kan bidra med sig själva, sin kunskap, sin tid eller sina pengar. Det finns mycket att bidra med och jag tror att många tänker det ska jag göra nån gång eller sen....
Många blir bekant med problemet genom att något händer de nära och kära, problemet blir deras vardag.
Jag har inte några miljoner på banken (jag har inget betalt jobb ens)men känner ändå att det lilla jag kan ge blir stort när många bidrar. Jag har vissa jag gärna skänker pengar till, Barncancerfonden, Bris, Rädda barnen, Unicef, Amnesty, Friends samt nu då Novahuset:)Mina små donationer stillar mitt samvete lite och jag kanske bara går miste om två middagar ute i månaden. Vad är det?
Alltid när man ser galor och tillställningar för olika människor eller sjukdomar blir jag ställd mot väggen, rörd och får en käftsmäll (en bra sådan). Vad bra man har det. Så kommer man på sig själv med att vara sur dagen innan för att jag inte kunde köpa alla fem tröjor jag sett utan bara två eller tre. Vilket problem va?
Jag behöver dessa program för att förstå att mat, vatten och tak över huvudet är lyx för vissa. Att mina problem egentligen inte är några problem. Jag trängs inte med hela familjen i ett rum, där toalett, kök och sovplats ska finnas. Vi har alla varsitt rum.
Jag blev aldrig mobbad i skolan, men tänk de som blir det. Att vara ensam är nog det värsta. Har ni sett reklamen de gör (friends). Att inte synas....jag blir ledsen varje gång jag ser den och ångrar ALLA gånger jag varit dum mot någon. Sen att de kanske inte ens har en familj att vända sig till...usch.
Sen har vi barncancerfondens reklam där 4 stolar står uppradade. 3 av 4 överlever cancer,brrrr usch vilken tanke. Man tänker inte, vilken lycka för dessa tre familjer utan känner med dem som finns i den fjärde familjen. (jag känner en "sån" familj och hade äran att lära känna denna ängel")
Persbranth säger klokt i unicefs reklam att många bara tänker göra något, men finns det nån mer rätt tidpunkt än NU? Sätt handling före tänket.
Det finns många där ute som är beroende av oss, varför inte hjälpas åt? Alla barn har inte vatten, sjukvård och absolut inte skola. Vissa barn har vi i Sverige, de apatiska barnen, de sjuka, kan vi inte ta hand om de barnen iaf, utan att skicka hem dem? Är inte det vårt ansvar.
Igår läste jag skrämmande nyheter
"Mellan 500 miljoner och 1,5 miljarder barn utsätts VARJE ÅR för våld på något sätt, enligt en rapport från fn:s barnfond, Unicef.
Det handlar om fysiska, sexuella och psykiska övergrepp i hemmet, i skolan, på instutioner eller i samhället i övrigt.
Rapporten visar också att över en miljard barn lever i konfliktdrabbade områden, varav 300 miljoner under 5 år. Mer än 150 miljoner barn i åldern 5-14 år tvingas att arbeta"
Jag fylldes av glädje och hopp när jag senare såg "The secret millionare" och fick följa David som var miljonär och skulle arbeta tio dagar som volontär på sjukan för att se hur det var. I slutet avslöjade han sin identitet och gav checkar till höger och vänster, till de som var värda det och som berört honom. Vilken man:)
Jag har många gånger önskat, när jag ser att lotto ger 20 miljoner, att jag vann massa pengar. Jag skulle självklart unna mig något själv och barnen men tänk att kunna skänka bort pengar till de som behöver, kunna tacka vänner och familj för allt stöd med en resa, kunna hjälpa till att bygga upp viktiga verksamheter. Det är min dröm, för att skänka.... Men jag spelar inte så lite svårt:)
Nu ska snart Ella och jag gå ut e stund och blåsa bort ser det ut som när jag tittar ut. Sol men träden viker sig dubbla:) Nu har jag babblat en massa igen, var tvngen att få ur mig lite åsikter bara....
"Det känns alltid bättre att ge än att få"
Ta hand o er.
Kram
Många blir bekant med problemet genom att något händer de nära och kära, problemet blir deras vardag.
Jag har inte några miljoner på banken (jag har inget betalt jobb ens)men känner ändå att det lilla jag kan ge blir stort när många bidrar. Jag har vissa jag gärna skänker pengar till, Barncancerfonden, Bris, Rädda barnen, Unicef, Amnesty, Friends samt nu då Novahuset:)Mina små donationer stillar mitt samvete lite och jag kanske bara går miste om två middagar ute i månaden. Vad är det?
Alltid när man ser galor och tillställningar för olika människor eller sjukdomar blir jag ställd mot väggen, rörd och får en käftsmäll (en bra sådan). Vad bra man har det. Så kommer man på sig själv med att vara sur dagen innan för att jag inte kunde köpa alla fem tröjor jag sett utan bara två eller tre. Vilket problem va?
Jag behöver dessa program för att förstå att mat, vatten och tak över huvudet är lyx för vissa. Att mina problem egentligen inte är några problem. Jag trängs inte med hela familjen i ett rum, där toalett, kök och sovplats ska finnas. Vi har alla varsitt rum.
Jag blev aldrig mobbad i skolan, men tänk de som blir det. Att vara ensam är nog det värsta. Har ni sett reklamen de gör (friends). Att inte synas....jag blir ledsen varje gång jag ser den och ångrar ALLA gånger jag varit dum mot någon. Sen att de kanske inte ens har en familj att vända sig till...usch.
Sen har vi barncancerfondens reklam där 4 stolar står uppradade. 3 av 4 överlever cancer,brrrr usch vilken tanke. Man tänker inte, vilken lycka för dessa tre familjer utan känner med dem som finns i den fjärde familjen. (jag känner en "sån" familj och hade äran att lära känna denna ängel")
Persbranth säger klokt i unicefs reklam att många bara tänker göra något, men finns det nån mer rätt tidpunkt än NU? Sätt handling före tänket.
Det finns många där ute som är beroende av oss, varför inte hjälpas åt? Alla barn har inte vatten, sjukvård och absolut inte skola. Vissa barn har vi i Sverige, de apatiska barnen, de sjuka, kan vi inte ta hand om de barnen iaf, utan att skicka hem dem? Är inte det vårt ansvar.
Igår läste jag skrämmande nyheter
"Mellan 500 miljoner och 1,5 miljarder barn utsätts VARJE ÅR för våld på något sätt, enligt en rapport från fn:s barnfond, Unicef.
Det handlar om fysiska, sexuella och psykiska övergrepp i hemmet, i skolan, på instutioner eller i samhället i övrigt.
Rapporten visar också att över en miljard barn lever i konfliktdrabbade områden, varav 300 miljoner under 5 år. Mer än 150 miljoner barn i åldern 5-14 år tvingas att arbeta"
Jag fylldes av glädje och hopp när jag senare såg "The secret millionare" och fick följa David som var miljonär och skulle arbeta tio dagar som volontär på sjukan för att se hur det var. I slutet avslöjade han sin identitet och gav checkar till höger och vänster, till de som var värda det och som berört honom. Vilken man:)
Jag har många gånger önskat, när jag ser att lotto ger 20 miljoner, att jag vann massa pengar. Jag skulle självklart unna mig något själv och barnen men tänk att kunna skänka bort pengar till de som behöver, kunna tacka vänner och familj för allt stöd med en resa, kunna hjälpa till att bygga upp viktiga verksamheter. Det är min dröm, för att skänka.... Men jag spelar inte så lite svårt:)
Nu ska snart Ella och jag gå ut e stund och blåsa bort ser det ut som när jag tittar ut. Sol men träden viker sig dubbla:) Nu har jag babblat en massa igen, var tvngen att få ur mig lite åsikter bara....
"Det känns alltid bättre att ge än att få"
Ta hand o er.
Kram
måndag 5 oktober 2009
To be or not to be
Tiden har många gånger stått still, jag liksom fastnade i tankar och mönster som varken var sanna eller nyttiga för mig. Jag fastnade även i minnen och känslor kring det förflutna. Skam, skuld, ångest och hat var vardag för mig.
Det stod still och jag kom inte framåt, snarare bakåt. Jag blev den isolerade, rädda och ensamma tjej han en gång ville åt, ville ha och äga.
Jag levde inte, jag andades inte av den friska doften, jag njöt inte av solen eller dennes strålar mot min kind....
Jag fanns inte, existerade inte.
Den känslan har jag provat.
Jag har även varit i förträngarkänslan, som ett starkt djur inom mig höll mig tillbaka för att känna och minnas. För min skull var jag tvungen, främst för mina nära, min barn.
Det var även ett annat djur, lika stark som också ville komma fram, ville bearbetas, måste ses.
Ville inte veta av det, ville inte ta i det.
När jag kom fram till vägskälet där två frågor stod.
"Är du villig och kämpa och leva" var till ena hållet och "Lägg dig ner och dö" åt det andra. För jag hade under väldigt länge vetat att dessa frågor var de viktigaste. Ja visste också svaret, det fanns aldrig något alternativ. Jag valde att kämpa, att leva och det är jag glad över idag.
För trots det hemska man gått igenom kan man inte se sig som ett offer hela livet, bara ge upp och invänta att se ljuset....(eller vad man nu ser). Man kan inte förändra det som hänt men man kan förändra sig själv och det man bär på.
Man måste ta tag i det, det är skitsvårt men nödvändigt. Det är man värd. Det var jag värd! Det var mina barn värda!
Just nu sitter jag med ett leende och lite fuktiga ögon...jag tjuvlyssnar på mina barn. Den stora tjejen läser för den lilla. Vad underbart, vad fint, denna syskonkärlek. Deras band gör dem starka, även mig lyfter den. Tänk om jag vid tidpunkten för vägskälet valt den andra vägen....gett upp. Då hade jag inte fått denna känsla inom mig som jag har idag, lycka. Att få njuta av varje dag,varje stund med dessa två flickebarn. Jag ryser.....vad livet kan vara underbart och ljust trots det mörka.
Antar att man bara får det man klarar av och detta ska jag absolut klara. Livet ligger framför mig....
Kom ihåg att ni är värdefulla!
Kramar en överlevare (inget offer)
Det stod still och jag kom inte framåt, snarare bakåt. Jag blev den isolerade, rädda och ensamma tjej han en gång ville åt, ville ha och äga.
Jag levde inte, jag andades inte av den friska doften, jag njöt inte av solen eller dennes strålar mot min kind....
Jag fanns inte, existerade inte.
Den känslan har jag provat.
Jag har även varit i förträngarkänslan, som ett starkt djur inom mig höll mig tillbaka för att känna och minnas. För min skull var jag tvungen, främst för mina nära, min barn.
Det var även ett annat djur, lika stark som också ville komma fram, ville bearbetas, måste ses.
Ville inte veta av det, ville inte ta i det.
När jag kom fram till vägskälet där två frågor stod.
"Är du villig och kämpa och leva" var till ena hållet och "Lägg dig ner och dö" åt det andra. För jag hade under väldigt länge vetat att dessa frågor var de viktigaste. Ja visste också svaret, det fanns aldrig något alternativ. Jag valde att kämpa, att leva och det är jag glad över idag.
För trots det hemska man gått igenom kan man inte se sig som ett offer hela livet, bara ge upp och invänta att se ljuset....(eller vad man nu ser). Man kan inte förändra det som hänt men man kan förändra sig själv och det man bär på.
Man måste ta tag i det, det är skitsvårt men nödvändigt. Det är man värd. Det var jag värd! Det var mina barn värda!
Just nu sitter jag med ett leende och lite fuktiga ögon...jag tjuvlyssnar på mina barn. Den stora tjejen läser för den lilla. Vad underbart, vad fint, denna syskonkärlek. Deras band gör dem starka, även mig lyfter den. Tänk om jag vid tidpunkten för vägskälet valt den andra vägen....gett upp. Då hade jag inte fått denna känsla inom mig som jag har idag, lycka. Att få njuta av varje dag,varje stund med dessa två flickebarn. Jag ryser.....vad livet kan vara underbart och ljust trots det mörka.
Antar att man bara får det man klarar av och detta ska jag absolut klara. Livet ligger framför mig....
Kom ihåg att ni är värdefulla!
Kramar en överlevare (inget offer)
Måndag
Måndag igen och sol....njuter!
På tvåan igår kunde man följa Cherin som kom ut och blev dödshotad på grund av att hon var lesbisk. (sämre än djur hette dokumentären).
När jag såg detta blev jag stolt över henne som vågar pratar om problemet, för det finns säkert många som känner igen sig. Antingen i fördomar om sexualitet eller ang hedersvåld. Säkert många "andra" misshandlade känner säkert igen sig en del.
Så idag sänder jag styrkekramar till denna Cherin.
De tävlade i sexövergrepp läs mer Här
Så fortsätter aftonbladet denna viktiga debatt, om kvinnovåld som lett till döden och i många fall kunde faktiskt något göras. Läs Mer
Kort inlägg men ska hälsa på Ellas nya dagis nu, hon LÄNGTAR. Sen blir det lunch med Juno, ska bli så kul att ses igen och smida planer och prata strunt också:).
Hörs mer ikväll.
Ha en bra dag vänner
Kram
På tvåan igår kunde man följa Cherin som kom ut och blev dödshotad på grund av att hon var lesbisk. (sämre än djur hette dokumentären).
När jag såg detta blev jag stolt över henne som vågar pratar om problemet, för det finns säkert många som känner igen sig. Antingen i fördomar om sexualitet eller ang hedersvåld. Säkert många "andra" misshandlade känner säkert igen sig en del.
Så idag sänder jag styrkekramar till denna Cherin.
De tävlade i sexövergrepp läs mer Här
Så fortsätter aftonbladet denna viktiga debatt, om kvinnovåld som lett till döden och i många fall kunde faktiskt något göras. Läs Mer
Kort inlägg men ska hälsa på Ellas nya dagis nu, hon LÄNGTAR. Sen blir det lunch med Juno, ska bli så kul att ses igen och smida planer och prata strunt också:).
Hörs mer ikväll.
Ha en bra dag vänner
Kram
fredag 2 oktober 2009
Tillbakablick
Har ju funderat lite på mina ältningar och funderingar på det som kunde varit och olika människor runt mig som jag inte har kontakt med. Tror det är mycket pga att kroppen skyddar sig och har tänkt att inget av det som hände hade hänt om tex vi varit ihop, om vi var vänner om det vore si och så. Jag vet själv att man aldrig ska säga aldrig, vem vet. Livet hade till och med kunnat vara ännu värre.
Någon (eller själva relationen) som jag tänker mycket på är den kille jag träffade precis innan Jim, Janne, Jan-Erik eller vad han idag kallar sig. (säger man inte att kärt barn har många namn,hm stämmer inte här).
Det var när jag kommit över mitt ex jag hade då, börjat komma ut i världen med nya tag igen.
Jag mötte denna Per i Linköping, på stora hotellet (nattklubb). Han utbildade sig till officer i LKPG, var halvsvensk, tvillingbror och uppvuxen i Norrtälje.
Vi träffades lite, sen kom Jim in i mitt liv och tog över mig totalt. Fick mig att tycka att hans kärleksförklaringar till mig var underbara, att ingen annan var redo för det livet jag ville ha utom honom. Jag började till och med tycka att hans svartsjuka och kontrollerande drag var gulligt i början(de första två veckorna innan allt började). Hade aldrig haft en kille förut som verkade vilja behålla mig till vilket pris som helst. Han fick mig att lämna mina känslor för Per, fick mig att tro att han och jag aldrig hade kulle få en framtid pga att Per inte tyckte om mig på rätt sätt.
Det är lustigt hur livet kan te sig, här "lämnar" jag denna underbara man för ett praktsvin. Jag tror det är mycket därför tankarna gått, hur hade livet sett ut om jag fortsatt med Per. Vi kanske inte hade varit rätt för varandra men jag hade undkommit Jim. Vi kanske hade haft några underbara stunder och minnen tillsammans, kanske.....hade vi varit rätt för varandra.
Samtidigt får detta mig att känna lite panik, då hade aldrig Alma kommit till världen, jag hade missat att träffa många av mina finaste vänner och jag hade aldrig mött T och fått en underbar far till Alma och en till gulldotter. Dessa barn har ju trots allt förgyllt mitt liv och gjort det värt att kämpa för livet.
Det är många tankar som kan fastna och gå på tomgång i huvudet, jag kommer ihåg en gång på ett hotellrum i Västerås. Jag messade med Per, Jim trodde han hade raderat mina vänner, ex killar och deras nummer men detta hade jag i huvudet. Jag visste då att jag var fast i ett grepp omöjligt att ta mig ur, jag ångrade då varje litet steg mot detta helvete. Som jag vet att jag inte ska/kan ånga då jag inte insåg allvaret.
Jag ångrade så att jag inte stannat i en trygg famn. Via det messet fick jag reda på att Jim ringt Per och bett honom backa, dra åt ....., att jag var hans.
Antagligen för att bana väg för sin egna plan. Om Per inte visade intresse skulle jag vara ett "lättare" byte.
Jag minns inte vad jag skrev denna gång, vet bara att jag ville förmedla hjälp och att jag tyckte om honom. Tror aldrig det nådde fram.
Hoppas att han idag mår bra, har ett liv med någon som älskar honom och hans officierkarriär satt fart.
Det är en av de personer och händelser som kan ettsa sig fast i mina tankar. Om, ifall, kanske....
Varje dag är en ny kamp att se dagen för vad den är och när jag idag ser en strålande sol på en blå himmel är livet lättare. Det so hänt har hänt och inget jag gör förändrar det. Det gäller bara att leva här och nu och NJUTA för fullo. Barnen längtar så efter att träffa sin pappa ikväll. Blir en lugn och mysig helg.
Ta hand om er
Is it true.....did I trhrow it away (ÄLSKAR denna sång)
En hemsk nyhet, tioåring våldtogs på skolgård i Linköping läs mer här. Blir så ledsen!
Kram på er
Någon (eller själva relationen) som jag tänker mycket på är den kille jag träffade precis innan Jim, Janne, Jan-Erik eller vad han idag kallar sig. (säger man inte att kärt barn har många namn,hm stämmer inte här).
Det var när jag kommit över mitt ex jag hade då, börjat komma ut i världen med nya tag igen.
Jag mötte denna Per i Linköping, på stora hotellet (nattklubb). Han utbildade sig till officer i LKPG, var halvsvensk, tvillingbror och uppvuxen i Norrtälje.
Vi träffades lite, sen kom Jim in i mitt liv och tog över mig totalt. Fick mig att tycka att hans kärleksförklaringar till mig var underbara, att ingen annan var redo för det livet jag ville ha utom honom. Jag började till och med tycka att hans svartsjuka och kontrollerande drag var gulligt i början(de första två veckorna innan allt började). Hade aldrig haft en kille förut som verkade vilja behålla mig till vilket pris som helst. Han fick mig att lämna mina känslor för Per, fick mig att tro att han och jag aldrig hade kulle få en framtid pga att Per inte tyckte om mig på rätt sätt.
Det är lustigt hur livet kan te sig, här "lämnar" jag denna underbara man för ett praktsvin. Jag tror det är mycket därför tankarna gått, hur hade livet sett ut om jag fortsatt med Per. Vi kanske inte hade varit rätt för varandra men jag hade undkommit Jim. Vi kanske hade haft några underbara stunder och minnen tillsammans, kanske.....hade vi varit rätt för varandra.
Samtidigt får detta mig att känna lite panik, då hade aldrig Alma kommit till världen, jag hade missat att träffa många av mina finaste vänner och jag hade aldrig mött T och fått en underbar far till Alma och en till gulldotter. Dessa barn har ju trots allt förgyllt mitt liv och gjort det värt att kämpa för livet.
Det är många tankar som kan fastna och gå på tomgång i huvudet, jag kommer ihåg en gång på ett hotellrum i Västerås. Jag messade med Per, Jim trodde han hade raderat mina vänner, ex killar och deras nummer men detta hade jag i huvudet. Jag visste då att jag var fast i ett grepp omöjligt att ta mig ur, jag ångrade då varje litet steg mot detta helvete. Som jag vet att jag inte ska/kan ånga då jag inte insåg allvaret.
Jag ångrade så att jag inte stannat i en trygg famn. Via det messet fick jag reda på att Jim ringt Per och bett honom backa, dra åt ....., att jag var hans.
Antagligen för att bana väg för sin egna plan. Om Per inte visade intresse skulle jag vara ett "lättare" byte.
Jag minns inte vad jag skrev denna gång, vet bara att jag ville förmedla hjälp och att jag tyckte om honom. Tror aldrig det nådde fram.
Hoppas att han idag mår bra, har ett liv med någon som älskar honom och hans officierkarriär satt fart.
Det är en av de personer och händelser som kan ettsa sig fast i mina tankar. Om, ifall, kanske....
Varje dag är en ny kamp att se dagen för vad den är och när jag idag ser en strålande sol på en blå himmel är livet lättare. Det so hänt har hänt och inget jag gör förändrar det. Det gäller bara att leva här och nu och NJUTA för fullo. Barnen längtar så efter att träffa sin pappa ikväll. Blir en lugn och mysig helg.
Ta hand om er
Is it true.....did I trhrow it away (ÄLSKAR denna sång)
En hemsk nyhet, tioåring våldtogs på skolgård i Linköping läs mer här. Blir så ledsen!
Kram på er
torsdag 1 oktober 2009
Höstskur och tårar
Det har vräkt ner hela morgonen och förmiddagen, höstregnet har kommit. På en vecka slog det om från sommarvärme till höst. Träden är vackra där ute med sina färger och visst kan jag känna att det är mysigt när det regnar. Med en filt över sig, tända ljus, ett bad och bara mys... En dag i allafall. Sen får det gärna klarna upp.
I morse skulle barnen cykla i regnet som slog ner på oss, det var dags för lämning på skolan. Det är rätt skönt att "behöva" lämna på skolan, dels för det är mysigt att följa med men det är även skönt att få en nypa luft på morgonen när luften är som härligast. Det är tröttsamt att ta sig upp ibland, men alltid värt det när man väl är hemma igen.
Igår var jag och intervjuades i Linköping, (ni får vänta lite med och se av vilka). Det var två trevliga män som mötte upp och det var lättsamt. Vi fotade i Bergs slussar då detta är en fin plats att se och eftersom verksamheten ligger i Linköping och Norrköping passade det perfekt. Det gick bra men man kommer alltid på mer att säga i efterhand:)
På kvällen kom allt över mig, jag kände mig sårbar, ledsen, rörd men nånstans ändå glad. Jag tänkte på allt som hänt dessa 9 åren. Först övergreppen i 4 månader sedan hoten och rädslan i ytterligare 4 år, sen följde tings och hovrätt (där jag var tvungen att vara borta från min älskade Alma och bar lilla E i magen och var rädd för missfall pga stress), sedan kom efterspelet med en dotter om inte sovit bra på 7 år pga händelserna jag utsatts för (så j... orättvist) och nu arbetet med Novahuset.
Det har varit mycket och vilken resa....Det har varit otroligt tufft men jag har växt och blivit starkare och jag är ändå glad. Kan se mig själv i spegeln och säga att jag är lycklig.
En sak som är säker är att utan min familj, vänner, bekanta som hjälpt mig och mest mina barn hade jag aldrig funnits här och levt detta lyckliga men ibland jobbiga liv och ha denna kraft inom mig att fortsätta mitt arbete som blir när mina ben inte orkar mer eller mina armar inte ens orkar fortsätt via dator. Öronen måste nog hinna bli dåliga med, annars kan jag göra telefonjobb för Novahuset:) Länge i framtiden kommer detta vara mitt liv, det är jag säker på.
Igår när dessa känslor kom över mig, var det jobbigt att återigen inse vilket helvete det varit men en sådan härlig känsla att det gått "väl" om man kan kalla det så. Det är så jag väljer att se det och det är så jag måste välja att se det för att leva vidare.
Jag ville bara skrika ut till mina nära vad de har betytt, och gör än, otroligt mycket.
Det betyder ALLT!
Därför vattnades mina ögon och tårarna kom. Jag lever och jag gör det med de bästa runt mig. Älskar er!
Mellan mina funderingar och min känslo bergodalbana har ja läst nyheter som får det att vända sig i min mage.
I morse skulle barnen cykla i regnet som slog ner på oss, det var dags för lämning på skolan. Det är rätt skönt att "behöva" lämna på skolan, dels för det är mysigt att följa med men det är även skönt att få en nypa luft på morgonen när luften är som härligast. Det är tröttsamt att ta sig upp ibland, men alltid värt det när man väl är hemma igen.
Igår var jag och intervjuades i Linköping, (ni får vänta lite med och se av vilka). Det var två trevliga män som mötte upp och det var lättsamt. Vi fotade i Bergs slussar då detta är en fin plats att se och eftersom verksamheten ligger i Linköping och Norrköping passade det perfekt. Det gick bra men man kommer alltid på mer att säga i efterhand:)
På kvällen kom allt över mig, jag kände mig sårbar, ledsen, rörd men nånstans ändå glad. Jag tänkte på allt som hänt dessa 9 åren. Först övergreppen i 4 månader sedan hoten och rädslan i ytterligare 4 år, sen följde tings och hovrätt (där jag var tvungen att vara borta från min älskade Alma och bar lilla E i magen och var rädd för missfall pga stress), sedan kom efterspelet med en dotter om inte sovit bra på 7 år pga händelserna jag utsatts för (så j... orättvist) och nu arbetet med Novahuset.
Det har varit mycket och vilken resa....Det har varit otroligt tufft men jag har växt och blivit starkare och jag är ändå glad. Kan se mig själv i spegeln och säga att jag är lycklig.
En sak som är säker är att utan min familj, vänner, bekanta som hjälpt mig och mest mina barn hade jag aldrig funnits här och levt detta lyckliga men ibland jobbiga liv och ha denna kraft inom mig att fortsätta mitt arbete som blir när mina ben inte orkar mer eller mina armar inte ens orkar fortsätt via dator. Öronen måste nog hinna bli dåliga med, annars kan jag göra telefonjobb för Novahuset:) Länge i framtiden kommer detta vara mitt liv, det är jag säker på.
Igår när dessa känslor kom över mig, var det jobbigt att återigen inse vilket helvete det varit men en sådan härlig känsla att det gått "väl" om man kan kalla det så. Det är så jag väljer att se det och det är så jag måste välja att se det för att leva vidare.
Jag ville bara skrika ut till mina nära vad de har betytt, och gör än, otroligt mycket.
Det betyder ALLT!
Därför vattnades mina ögon och tårarna kom. Jag lever och jag gör det med de bästa runt mig. Älskar er!
Mellan mina funderingar och min känslo bergodalbana har ja läst nyheter som får det att vända sig i min mage.
- Läs Detta (Osedvanlig grymhet i Guinea där de våldtog kvinnor offentligt. Soldaterna sköt överallt och folk föll. Kvinnor fick sina kläder avslitna. Soldaterna körde in sina gevär i deras vaginor).
- Kyrkopolitiker våldtog sina egna barnbarn. Han passade sin barnbarn flera gånger i veckan i dotterns villa. Dömd till fängesle – har kvar sina uppdrag i församlingen.
Läs mer Här - Småbarnsmamma låstes in och misshandlades och våldtogs i 4 dygn, läs mer här
- Såg även Detta, sexförbrytare i USA som får bo i skogen för att de inte får vara nära skolor mm. Jag tycker det är rätt att det tas på allvar och att de har koll på dem men är de inte människor de också och ska ha rätt till tak över huvudet? Man kan hata dessa människors handlingar men någonstans är man väl lika hemsk om man önskar dem detta? Eller? Jag vet inte...
Nu lite samtal, sen hämtning och mys med barnen och mamma som kommer idag. Igår var min fina älskade lillasyster på besök och var barnvakt då jag intervjuades. Tack för hjälpen sys.
Kramar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
