Ibland orkar man bara inte mer....

Jag är inte den som gillar och klagar, brukar kunna vända det mesta och kunna tänka positivt men ibland blir en liten sista dropp det som gör att man tappar greppet.
Det har varit mycket de senaste åren, mina "erfarenheter", A:s icke sömn, kämpande med myndigheter samtidigt som det runt oss varit dödsfall, sjukdomar, handikapp och så mycket annat. Ibland är det övermäktigt, svårt att orka.
Det brukar kräva någon/några dagar av lugn och bara vara.
Som nu...
Jag vet att min inre styrka klarar det men för stunden blir det jobbigt. Önskar någon var här nu. Vännerna känns långt borta just idag. Jag är inte den som ber om hjälp, drar mig nog mer undan. DUMT!
Det blev några dagar på intensiven, barnen har varit oroliga, rädda och ledsna. Tunnelbanan, rusningar, kämpande med gråt, hålla masken på....pust. Många gånger kan det bli ilska istället för sorg barnen visar, innan själva sorgen väl kommer. Då får den närmast ta det, i detta fall jag.
Min älskade syster tog ledigt två dagar och har varit underbar, likaså min underbara, fina vän Nina. Tack för att ni bjöd in hela familjen. Det betydde så mycket.
Min chock kom nu när jag kom hem och slappnade av....då kom även stressen över allt som måste och ska göras. Jag är trött, uttömd just nu och jag måste idag få säga....Varför? Jag orkar inte mer, kan inte de onda räcka nu? Allt jag vill ha nu är lugn. NU FÅR DET FAN VA NOG! (så nu har jag klagat).

Tro inte att jag är tacksam för det är jag. Är otroligt tacksam för det jag faktiskt har men jobbigt när något kan tas ifrån en så fort. Man måste få känna.... Jag kommer antagligen i morgon tycka detta inlägg inte längre stämmer men just nu är det tufft. Känns som allt händer mig och de mig nära, vilket jag gärna också tar på mig.

Jag hoppas på sömn i natt, att få vakna utvilad till sol och njuta i morgon med mina fina döttrar.
Jag är glad mitt i allt kaos också, det har gått bra. Så bra det kunde iaf. Nu när chocken lagt sig kommer någon sorg och tänk om tankar....
Ska försöka lämna dessa, brukar ändå inte finnas svar.
Ska lägga mina barn, krama dem och säga att mamma och pappa älskar dem för alltid. Vi finns alltid där även om jag nu är själv några dagar med dem....A vill ha en egen mobil så hon kan ringa och messa pappa hur mycket hon vill:) Hon tog detta hårt och lilla E frågade på intensiven, hur ser pappa ur? Tror hon var rädd och hon blir orolig på sjukhus pga floridakrocken och svägerskans sjukhus"besök". Då var det slangar mm överallt och tror det var något som satte sig. Mina småttingar....

Ikväll tycker jag synd om mig själv med godis, i morgon nya tag:)
Tack ni vänner som bryr er! Ni är så betydelsefulla

Kram P