Min Alma slutade årskurs 1

Skolavslutning med min stora A, tänk att hon gick ut ettan idag. Så fort det går. Jag kom på mig att stå och le, ögonen fylldes av tårar....lyckotårar. Men även mycket tankar och minnen.
Tänk vad vi gått igenom min A och jag.
Att bli gravid med "exet" som utnyttjade, svek och tryckte ner mig var aldrig planen (ej från min sida, men hans). Planen var aldrig att gå igenom graviditeten, förlossningen och småbarnsåren själv med henne. Men så blev det och det kan tyckas "lustigt" men det var en underbar tid min lilla och jag hade. Då levde jag i mitt förnekande och förträngande och levde bara då, tillsammans hon och jag. Jag njöt av att varje morgon få vakna med henne, varje dag få uppleva nya saker och lägga sig varje kväll med vetskapen om att hon sov tryggt nära mig. Hon fick mig leva, vara lycklig, se framåt och le igen. Hon gav mig så mycket!
Det var aldrig något tvekan om att hon var älskad från första dagen jag fick reda på att jag var gravid. Jag tänkte inte på hur hon blev till, hon var mitt barn, mitt älskade barn.
Nu i efterhand kan jag se problemen jag då valde att inte se, jag kan se och känna känslorna allt medför, kan förstå problemen det skapat för oss båda och kan se framtiden som oviss men ändå full av kärlek. Det kan hålla mig ovanför ytan.
Jag har aldrig ångrat en sekund eller val jag gjort....hon är en välsignelse.

Mamma älskar dig Alma, mer än allt+lite till:)

Kram Paulina