Vad är ett övergrepp? Var går gränsen?

Många jag kommer i kontakt med vet inte vad de utsatts för. De definierar det oftast inte som våldtäkt eller övergrepp till en början. I bakhuvudet tänker de på en ful gubbe i busken som hoppar fram, man skriker och slåss, sen får man sår och mår dåligt.

Vi som varit där eller som jobbar med detta vet att det ofta inte går till så här, det kan vara snälla Pelle i klassen eller en nära vän eller partner som utsätter en. Och det behöver inte ske med skrik och slag.

Själv paralyserades jag....flydde upp i taket, med blicken, med hela mig. Flydde till en trygg plats, långt borta. Känns lite overkligt att jag lyckades fly upp i tomma intet, till en annan plats, när flera gjorde mig illa. Det måste gjort ont, jag stängde av, kände inget. Kroppen stängde av, stängde ner. Det kom efteråt, smärtan. Och ibland kunde jag ej stänga av.......

På nätet tror många ungdomar att samma regler inte gäller, man kan vara råare, hårdare och kränka lättare. Men samma regler gäller där som i verkligheten. Många säger dock att det är lättare att både vara dum och snäll på nätet än face to face. Så kan det vara men man ska alltid försöka tänka efter en extra gång vad det man säger/skriver kan ge för konsekvenser.

Jag tror många lever lite i en fantasivärld på nätet, det som sägs/händer där stannar där och det finns inte riktigt på något sätt. Man flyr verkligheten lite vilket kan bli oerhört skrämmande.

Många tror att en kränkning inte är så farligt, men det psykiska kan många gånger vara värre. Mår du dåligt över något som någon gör mot dig är det fel och en kränkning/övergrepp mot dig.
De som utsätts för brott på nätet, tex att man känner sig "tvingad" på olika sätt att visa sig med bh, naken eller kanske sälja sex har ofta en extra stark skuldkänsla. Som "det var ju jag som kontaktade honom", man kanske tycker man har varit aktiv i det som händer. Men kom ihåg, ingen har någonsin rätt att utsätta dig för något du inte vill. Trots att du påbörjat ett "samtal".

I dagens samhälle finns det så mycket krav, det handlar om oral och analsex, rakningar, orgasmer mm. Man ska ha gjort så mycket, men gränsen är hårfin för man får ju inte göra för mycket....enligt många. Detta gäller speciellt tjejer, man ska vara erfaren men inte för erfaren då är man en hora. Var går gränsen? Vem bestämmer den? Har inte tjejer rätt att ha sex med många om de vill? Rätt att vara kåta?

Jag tycker det är viktigt att prata om detta i skolor, vart går gränsen, vad har jag rätt till samt attityder och normer kring detta.
Gränsen går när du känner att du gör något mot din vilja.
Hur ska man då visa det, man kanske är rädd, känner att man måste ställa upp eller gör det för att bli omtyckt?
Det är också viktiga saker att prata om, självkänsla, vad känns bra, gör jag detta för min skull eller någon annans?

Kan bli tokig på alla krav, dessa ideal, alla måsten. Media spelar en stor roll, bara sen jag var tonåring har mycket ändrats (och jag är inte särskilt gammal:))
Man behöver inte se ut som alla andra, man kan vänta med sex om man vill. Man ska försöka följa sin egna röst, men i tonåren är det extra svårt för många.

Som ni ser finns det mycket och prata om och det är vikgit att det görs också, på skolor, fritidsgårdar mm. Det jobbar vi för just nu.

DU DUGER PRECIS SOM DU ÄR!
Och drabbas du av övergrepp eller kränkningar är inget ditt fel!
INGEN HAR RÄTT ATT GÖRA NÅGOT MOT DIG SOM DU INTE VILL!

Kram på er fina

Onormalt....

Många gånger verkar andra veta vad som är normalt när det gäller en våldtäkt. Hur man beter sig under själva övergreppet, hur man beter sig efteråt mm. Det kan man inte veta. Men ändå tycks alla göra det och de verkar också dömma andra som inte går i deras "normala" spår.

Som en god vän till mig sagt, det finns inga onormala känslor för denna onormala situation. Allt är normalt, man kanske inte skriker, man kanske döljer det o beter sig som inget har hänt efteråt, man kanske ser det utifrån, som det hänt någon annan. Man kan leva i förnekelse. Man kan skratta, gråta, inte visa någonting..... Allt är normalt.
Det måste alla förstå för att inte dömma och de som arbetar med detta måste verkligen förstå detta för att kunna hjälpa.
Jag vet själv att jag ibland under rättegången log eller skrattade (så det inte syntes) för sanningen och verkligheten var så hemsk och så svår att få in så jag flydde, gjorde det overkligt. Om man då inte har kunskap om detta "onormala" som är normalt kan det bli väldigt fel. Som om det är ett skämt, inte så farligt, inte sant mm.

Just nu är hela landet fullt av attityder/normer/vetande kring våldtäkt. Vi kommer fortsätta lyfta det och ta det ett steg längre, jobbar på det. Full fart framåt! Hoppas det går vägen.

Glöm ej bort hur fina o värdefulla ni är!

Kram P

Regn och våld

Aldrig har regn luktat så gott som igår kväll när jag var på väg hem... Det var länge sen doften fanns, vår.

Just nu är det mycket på gång med Novahuset, mer måste göras i Sverige. Även om vi visste det innan kanske det syns ännu mer nu med Linnea fallet. Alla kommuner, alla skolor, all personal, alla föräldrar och alla ungdomar måste ta sitt ansvar och det måste finnas mer hjälp överallt.
Vi kan inte bo i Sthlm allihopa för att vi ska få den bästa hjälpen (vet att det finns bra hjälp på andra ställen med men fokus är sthlm).
Men som sagt så har vi nåt på gång och det är spännande. Ser fram emot fortsättningen.

Såg ett program häromdagen om våldtäktena i Kongo och forna jugoslavien och även här. Det används i krig, tortyrvåldtäkter. Ryser!
De pratade om att våldtäkter var ett trauma och liknade tortyr många gånger. De tog upp något viktigt, att våldtäkterna lever i det tysta. Det ska inte synas och märkas, man ska brytas ner. Sakta sakta....
Det är målet med tortyr....där är våldtäkt ett vapen i krig här är det ett vapen utan krig.
Det är också det många människor har svårt att förstå, att som utsatt döljer man det många gånger, det kanske inte syns och märks, men det är ju målet.
Att vara med om ett sådant övergrepp, tortyr, går inte beskriva, går inte förklara på ett enkelt lätt sätt.
Att brytas ner, för att tystas.....är hemskt.

Detta som hänt Linnea och Jennifer är hemskt och ska inte få hända men jag hoppas att det kan föra debatten och problemet framåt. Att mer görs, överallt i landet.

Barnen är ute och cyklar, i vårgruset....Cyklarna har varit insnöade ett antal månader nu så gladare barn var länge sen jag såg:).
Alma och jag såg mig på tv igår, hon fnissade och sa-Mamma där är du? Hjälper du nån där?:) (hon vet att jag jobbar med råd o stöd för tjejer som varit med om svåra saker).
Så söt hon är.
Det var aktuellt som sände ett klipp från riksdagsseminariumet där Beatrice Ask uttalade sig om rosa (lila?) kuvert. Har ju blivit väldigt omtalat.
Gillar den kvinnan, hon gjorde gott intryck på mig. Mailade henne nyss, hon svarar alltid fort och visar engagemang för dessa frågor. Det hon sa kanske kom ut lite fel, men skönt att se politiker som människor och inte bara robotar som inte styrs av känslor. Hon menade inte och hänga ut oskyldiga, vilket är helt fel.... Det hela har blivit lite fel... Tanken var god, att det inte är vi "offer" som ska skämmas utan förövaren. Vi som ska skyddas, inte dem.

Ha en fin helg....
Kram P

Fruktansvärt inslag....

Såg ni uppdrag granskning igår? Kolla annars på svtplay.... Jag är mörkrädd, spyfärdig och förtvivlad.

Dessa fördomar, denna okunnighet och grymhet. En människa har fått ta alla dessa slag, men det sjuka är att hon är den våldtagna, offret. Alla vände henne ryggen och hyllade mannen. Hela samhället tog hans parti, hon fick fly..... Han fick tillfälle att våldta ännu en tjej....
Till och med präst och rektor tog ställning (trots att rektorn ville vara neutral, genom det gör man det accetabelt) för killen. De stöttade honom mer än henne.

Är detta rätt?
Ska det gå till så här?
Är inte flickan värd mer än så här?

När ska människor förstå att det syns inte på utsidan vem som är en våldtäktsman och inte heller vem som är offer. När ska vi stötta och ta tag i detta, på allvar?

Alla mina tankar, min styrka går till henne.
Inget var ditt fel och det som hänt är hans fel (samhället numera med).
Jag önskar hon får bearbeta detta och kan gå vidare.....med (nästan) hela Sverige i ryggen.

Läs mer här o en bra blogg om detta här

Kram P

Att slå på den som ligger

Inte ska man slå på den som ligger?
Ett nytt bakslag i dag...tungt. Har med samma saker att göra och jag blir mer och mer besviken på myndigheterna. Skärpning!
Men som alltid reser jag mig upp, starkare!
Jag tror på mig själv numera men jobbigt att behöva kämpa för sin rätt. Att kämpa när man är svag är tufft....
Jag vet att många där ute kämpar i samma krig, trots att det inte ska behövas.
Nu blir det att planera för att få till förändringar och uppmärksammas, detta ska inte få hända i Sverige år 2010. Stå upp för de som behöver!
Blir ett bad nu, koppla av, samla krafter för att resa mig...återigen.
Efter regn kommer sol som man säger.
Solen befinner sig just nu i mina två barnrum här hemma. Mina flickor lyser upp min vardag, grå som ljus....
Mamma älskar er!

Tips!
I morgon kl 20 på svt1, uppdrag granskning. 14 åriga Linnea blev våldtagen på en skoltoalett. Men när hon anmälde övergreppet och våldtäktsmannen dömdes förlorade hon sina kompisar och vuxenvärlden vände henne ryggen.

Mina tankar går till henne.

Kram P

Hjälp istället för skälp.....

Jag darrar, jag frustar.....
Hjärtat slår i hundratio och jag blir så arg, frustrerad....och trött.
Dessa okunniga människor.
I samhället möter "offrena" myndigheter inom polis, rättsväsendet, sjukvård, ams, socialen, försäkringskassan och skatteverket....bl a. Dessa människor måste väl ha kompetens, kunnande i dessa frågor om de ska handlägga ett fall som rör våld och övergrepp?! Det är väl självklart.
Nu blir man straffad på nytt, gå igenom ännu en "rättegång" och måste stå upp för mig. Som om jag är den skydige. Kämpar för min trygghet, helt sjukt! Skatteverket ställer nu frågor jag trodde lämnades i rätten, han blev ju dömd där, läs på.
Men rädsla och oro är inte grunden för förlängt skydd. Som om vi ej behöver det mer.

Har inte samhället ett ansvar för "offren", att bemöta dem bra och hjälpa dem? Inte bara ett år utan längre fram i tiden. Kanske för alltid. Det vi kräver är inget som kostar, förstår ingenting. Liv borde vara viktigast.
Nu bråkar de med mig om vår skyddade adress. Konkreta bevis nu, väldigt lätt. Ingen har kunnat nå mig för jag haft detta skydd, och inte är han väl så dum och skriver ett hotbrev?

Ska man behöva bekämpa ännu ett krig? Ännu en strid för sina rättigheter? Att inte känna sig trygg och att inte känna att man kan skydda sina barn är fruktansvärt och så påfrestande.

Just när livet börjar bli normalt efter alla år, den stora tjejen börjar känna lugn och ro så blir det bakslag. De märker hur jag stressar upp, blir orolig och rädd. Jag försöker sätta på masken och dölja det, men dessa barn känner mig så väl. Bättre än mig själv ibland. Vi andas samma luft, vi är samma människa. Så känns det ibland, de mår som sin mor. Och detta vill jag ej utsätta dem för.
Ska man inte se till barnens bästa? Deras trygghet?
Har vi inte lidit nog?

Ska vi behöva slita upp dem från sin trygghet? Flytta runt? Utomlands? Gå under jorden? Inte jag/vi som gjort något fel. Inte vi som är dömda. Jag vågade anmäla till sist, ska inte det vara meningen? Ska man inte bli hjälpt efter också, inte bara innan och under.
Hotet sitter väl inte kvar ett år utan flera, kanske för alltid. Har ju inte visat sig att han bättrat sig, han inser ju inte ens att han gjort fel. (inte mot någon av de alla han utsatt).

Vet ni vilken fråga jag fick? Vad kan hända om ni inte får skyddad adress? Herregud, vi kommer leva i rädsla, oro och det kommer tära på oss, vi kan dö. Hur långt ska det behöva gå? Nån dog visst, ups då.

Nej mer kunniga människor som arbetar med dessa frågor. Hon verkar ej läst mitt fall ordentligt för samma frågor jag svarat på kommer igen. Okunnig och oengagerad, bu.

Krav på kommuner och myndigheter. Samhället måste hjälpa istället för att skälpa. Tänk vad många jag vet om som kämpar i liknande "krig", som inte får pengar från försäkringskassan för att våldtäkten var så länge sen eller det ska gå över eller inte var tillräckligt för sjukskrivning (trots läkarens underskrift). Vissa som tre år efteråt väntar på besked om de får pengar. De som lever som fångar eller på flykt för att de inte får skydd.
Hoppas de blir ändring. Myndigheterna måste ha kunskap i deras arbete, så är det väl för alla?

Jag vet att vi är många och något måste göras. Tar upp kampen, för oss alla. Det är vi värda!

Kram på er

Att hänga ut...

Häng ut sexköpare tycker Beatrice Ask. Jag tycker att det kan vara bra men ändå dåligt. Bra att de ska skämmas men man måste vara säker när man hänger ut någon också. Innan en rättegång kan man inte vara det.
Sedan tror jag inte det hindrar alla, vissa har ett beroende de inte kan stoppa, vissa kan inte se ett steg längre och tror inte att just de åker fast så de fortsätter.
Jag tycker det är bra att fruarna får veta, jag lider med de som tror mannen är på affärsresa eller bara borta en stund. Vanliga grannar som ser ut som vem som helst...men som köper sex.... Hemskt att göra så mot sin fru och barn och mot den de köper.

Jag vet inte vad man ska göra med dem, hjälplinjer för dem? Mer stöd?
Jag tycker det är mer viktigt att förebygga att det händer, mer prat och stöd för unga killar. Något viktigt är också att fängelset inte bara ska vara förvaring. Vet ju att de får välja om de ska ha terapi och som jag också känner till sitter ju många där oskyldiga (säger de). Då får de ingen terapi. Det är mer skrämmande, att de sitter av ett straff och kommer ut likadana. Mot nya offer....kanske.
Så är det i mitt fall, han erkänner nog aldrig, så ingen hjälp och likadan när han är ute.
Å andra sidan är det svårt att hjälpa någon som inte inser sina brister och vad han/hon gjort.

För mig spelade inte själva "försäljningen" jätte roll, det var ju kränkningen i sig som är hemskt. Ett fruktansvärt trauma och övergrepp. Alla som utsätts för övergrepp, det gäller både offer för sexköp och övergrepp utan betalning, är viktiga och måste få hjälp. Likaså de som köper sex och de som utför övergrepp, de är lika vidriga. Det är ju samma sak, övergrep och en stor kränkning.

Men vad ska man göra? Hårdare straff? Hänga ut? Hjälpa dem? Hur?

Nu tillbaka till tv:n
Kram

Uppdatering....

Nyhetsmorgon och riksdagsseminariumet gick bra. Jag önskar av hela mitt hjärta att människor därute verkligen gör något åt problemet. Kommunerna måste ta sitt ansvar och göra mer för de utsatta. Bra bemötande och bra hjälp måste man få. Inget snack om saken!
-Krav på kommunerna
-Sjukvården måste ta alla prover trots att man inte vill anmäla just då (man kanske ändrar sig)
-Traumacenter
-Mer information/samverkan och kunskapsutbyte är OTROLIGT viktigt
-Att skolan tar sitt ansvar. Ang sexuella övergrepp, hot eller kränkningar via dator (har man dator på skolan har man också ett ansvar för information om vad som kan hända på nätet) eller i verkligheten. Ungdomar idag vet inte många gånger vart gränsen till övergrepp går och därför accepterar de kanske något de inte mår bra av.

Detta va några saker vi pratade med Beatrice Ask om. Hon gav mig ett mycket bra intryck.
Skriver mer ikväll, ville bara uppdatera:)

Behöver du hjälp eller vill du bli volontär http://www.novahuset.com/

Kram på er

Minnen....

Det fanns en tid då det mesta var mörkt, jag hade gett upp om morgondagen. Skuld, skamkänslor, förrakt mot mig själv var min vardag. Jag var oviktig, jag fanns inte. Ingen skulle tro mig, ingen skulle bry sig.

Det fanns dagar då jag blev översköld av vågor, kalla som is.
Dagar då smärtan var så stark att den försvann.
Jag förträngde, förnekade, ville ej se sanningen.
Jag var någon annan, jag fanns inte.

Som en spegel hade jag gått sönder....i tusen bitar.
Jag letade efter bitarna, för att sätta ihop dem....en efter en....
I en förhoppning om att det skulle bli som förut.
Som ett pussel låg de framför mig, kunde ej se de tydligt nog.

Jag ramlade, jag ställde mig upp, ramlade på nytt.
Maktlös, hoppet var nu svagt
Små ljus gjorde att jag överlevde, en liten styrka, ett liten hopp som inte gav sig
Små ljus räddade mitt liv.

Jag slocknade aldrig, jag var en glöd....det är jag glad för idag då livet ler mot mig

Tack min dotter för att du var/är mitt ljus, mitt hopp. Då var det du och jag mot världen, du lyfte mig, gjorde mig levande. Jag tillät dig inte se mina känslor men du visste. Så liten, så klok. Din lilla hand i min var min räddning. Jag levde för dig. Nu lever jag fortfarande för dig och din syster men även för mig själv. Tack, jag älskar dig.

Tack familj och vänner! Ni som fanns för mig och finns än idag. Tack M, som räddade mitt liv, som var min borg, min trygget, mitt stöd. Som avinstallerade mig från "hjärntvätten" (ser det lite så). Utan dig vet jag ej om jag levt....

Glöm aldrig bort att ni är värdefulla!

KRAM P

Det kan hända oss alla....

Dagen har varit full av intervjuer och i morgon fortsätter det. På torsdag blir det seminarium och tv, mycket nu...
Försöker förbereda mig samtidigt som jag och barnen är lite krassliga.
Lite stressande men är förväntansfull. Det är så bra att detta problem lyfts, hoppas på förändring nu så fler får hjälp. Får det de har rätt till, var de än bor.
Vet hur jobbigt det är, vilket maktlöshetskänsla man känner när man inte orkar kämpa för sig själv, sin rätt. Jag kommer lyfta allas röst och kämpa, för nu har min ork kommit tillbaka och jag vänder det hemska till något bra.
Alla behöver absolut inte synas i media men tycker det är bra att det finns de som vill. För att stå upp för er där ute och visa på att vi är vanliga, normala människor. Att det kan hända oss alla.

Läste idag om en pedofil som tog kontakt efter en blocketannons. Familjen skulle sälja ett djur på blocket och den åttaåringa dottern var då med på bild. Då började pedofilen ringa....helt sjukt. Men skrev ju häromdagen om att "hänga" ut barn och hur farligt det kan vara. Man kan inte vara försiktig nog. Att det ska behöva vara så? Läs mer Här

Det tog tid men idag kan jag säga till mig själv att jag är viktig, stark, älskar mig själv och att jag är stolt över vad jag tagit mig ur.
Jag duger som jag är, trots prestationer. Jag har dagar där jag är nere och dagar då spegeln inte alls visar den jag vill-men dessa dagar har de flesta, eller?
Det är skönt att känna så....att man kommit till att acceptera sig själv och det som hänt. Att felet ligger hos honom. Jag vet att det finns ljus i den mörka tunneln, det går att komma ur. Ni kan också ta er dit, en jobbig väg......men med stöd kommer det bli bättre. Det finns inget att förlora....
Ni och era liv är värdefulla!

By the way....vill du gå i grupp på Novahuset och träffa andra i liknande situation? Eller vill du hjälpa till som volontär? Kontakta oss via vår hemsida www.novahuset.com.

Ta hand om er och era nära

Kram på er
Paulina

Att kasta sig utför stupet

Ibland måste vi våga ta steget, våga för att vinna. Vinna kärlek, lycka och frihet. Det känns som att kasta sig utför ett stup. Först mycket tankar, rädsla, oro och ångest sedan för ett ögonblick, en otrolig lättnad.
När man väl landat blir man stolt över sig själv och det man tagit sig igenom. Man har satt sig själv främst, denna viktiga gång. Sin hälsa, sin lycka och sitt liv.
Man måste ta sig igenom det mörka innan det kan ljusna, man kan inte gömma sig och hoppas något går över av sig själv.
Vi måste själva ta steget, ta ansvaret att påverka våra liv. Att bearbeta det svåra, att förändra vårt tankesätt och börja se på saker som de fatiskt är. När man är i sorg/kris efter övergrepp har man ofta en tendens att se det så svart och vitt, så omöjligt och att vi bär det mesta av skulden. Vi ser det med "deras" ögon (förövarens). Vi ser oss värdelösa, svaga, äckliga och inte värda att lägga tid, tro och ork på. Deras ord har byggt djupa bon inom oss, de ettsar sig fast. Då behöver vi den utsträckta handen. Någon annans tankar, ord och kärlek. Någon som kan hjälpa oss ur detta mörker.

Jag vet att du/ni klarar er om ni kastar er ut, ni har någon som tar emot de gånger ni faller. För det måste man få göra i en bearbetning.
Det kommer vara värt det.... skräcken kommer sen bli en befrielse.

Jag önskar jag vågat ta steget tidigare, men glad att jag överhuvudtaget gjorde det. Tror jag gjorde det när det fanns ork till det, innan stängde jag bara av. Idag är jag stolt över det jag klarat och det jag gör idag. Jag ser på det med andra ögon, njuter här och nu och lever. Jag tog kommandot över mitt liv igen, min revansch.


Om ni inte har någon vän, någon anhörig att vända er till finns vi på Novahuset, tjej och kvinnojourer i hela Sverige.
Du är värdefull, så sätt dig främst och bry dig om dig själv.

Kram på er, hoppas solen tittar på er som på oss (är dock hemma med två sjuka barn, jag är också sjuk) Men i morgon är en anan dag:)

Blandad kompott

Efter det sista inlägget dog datorn....därav avbrottet i mitt skrivande. Den krascha. Min vän skickade ett meddelande med virus, tack vännen:) Men men hoppas min kära kusin kan rädda den. Hann iaf spara de viktiga bilderna och dokumenten jag hade.....TUR!

Nu blir det pappas dator tills den andra är lagad.

Helt slut idag, har blivit en helt sjuk moffardag. Först shoppa tavla, burger king, bio med hela familjen (popcorn och dricka som sig bör), fika, sen nu film och lördagsgodis innan melodifestivalen. Kroppen kommer protestera snart.....spricker väl. En tur på gymmet vore verkligen nåt nu, känner mig rätt seg dock.

Men dagen var mysig, min fina familj. Härligt att kunna gå på bio med båda mina två stora tjejer:)

Helgen blir att planera nästa veckas seminarium i riksdagen, där jag ska va med i panelen. Börjar dagen på nyhetsmorgon i tv 4. Jorå...blir nog bra. Viktiga frågor och blir mer och mer säker i mitt jobb. Vi behövs och fler därtill, det visas i rapporter och i statistik men inget görs. Jag ska försöka bli lite tuffare och hårdare, det behövs annars blir man överkörd.

Hoppas det jag vill ha sagt kommer fram och att de förstår att det görs inte nog, inte på långa vägar.
Nu har vi även ett projekt på gång, med Ryssland. Det handlar om övergrepp och låter spännande. Men det är stort och hoppas vi kan få in fler att samverka med. Vore högst intressant så vi får se hur det blir, fått svar på lite frågor vi sände dem iaf.

Nu melodifestival, hörs i morgon. Ta hand om er och era nära.

Kram P

Hänga ut barn?

Hoppas inlägget går bra...datorn hänger sig. Full med virus, så måste fixa den. Datorer ska bara funka, visst?

Efter gårdagens inlägg kom jag och tänka på bilder och nätet. Det händer mycket på nätet, många övergrepp och kontakter tas där (både bra och dåliga). Pedofiler kan få kontakt med varandra och barn, se bilder och filmer.
Nu för tiden hänger ofta föräldrar ut sina barn, i media, på tv och internet. Kattis Ahlström diskuterade det för ett tag sedan i debatt, hon var stark emot att barn utsattes för detta. I tv program som ensamma mamma söker, i tidnigar, i program där familjer har problem mm. Hon hänvisade till barnkonventionen.
Hon ansåg att barnen inte valt detta.
Jag är kluven, blandade känslor. Många gånger kan jag hålla med

Jag anser att vi alla får göra det vi känner är bäst men vi borde vara försiktiga och tänka efter innan. Våra barn växer också upp och borde kanske då få välja? Det ska inte bara vara bäst för oss utan för barnen.
Jag skulle gärna visa er bilder på mina flickor, massor av dem. Jag vill visa dem för världen, så stolt är jag. Jag gör inte det, dels för vi har skyddad id och vill ej att alla ska veta hur de ser ut nu men även tänker jag på, vill de va med här? Har jag rätt att välja åt dem? Behöver jag hänga ut dem?

Tyvärr ser jag sånt dagligen i "jobbet", lite jobbskadad antar jag. Men det räcker med en badbild eller en vanlig bild för att pedofiler gillar kortet, tittar på det eller sparar det (finns alltid sätt att göra det även om man tror bilden är skyddad av nedladdning). Vill ej ta risken att någon tillfredställer sig till mitt barn.

Jag vet att våra barn ses varje dag och något kan hända i verkliga livet, men varför öka risken? Till och med poliser som jobbar med detta tar nu bort sina bilder på deras barn som de haft på nätet. För de vet hur verkligheten ser ut och hur vanligt detta är...tyvärr.

Alla får göra som de vill men jag tänker inte visa mina barn här, hur mycket jag än vill. Jag är en stolt mamma ändå.

Pust, tog mig igenom detta inlägg med 5 avbrott....j....dator.
Men solen skiner så bara kolla ut och få energi. Sen är barnen hemma dag med, studiedag, de ger mig alltid positiv kraft och kärlek. De får mig att ta mig igenom varje dag, mörk som ljus. Nu blir det lek, sen kommer Teds mormor och övernattar:)

Kram på er

Lillan fyra år

Skulle ville överrösa er med bilder på min söta, underbara 4 åring men ni får nöja er med ett kort när hon är 2 månader gammal. Lika underbar då:)

Idag gick Alma och jag upp, nästan i sömnen, och gjorde i ordning lite mys och paket till Ella. Vi sjöng och sen hög hon tag i paketen. Hon blev såååå glad. Pappa ted som är på jobb, ringde och sjöng. Stackarn, han hade velat vara med. Han var så ledsen.

Nu väntar kalas med släkten....igen. (i helgen firade vi av Ted och Ella också:))

Så fort det går, min lillan är 4 år (och tjatar på syskon typ varje dag sen några år tillbaka). Nyss låg jag med henne i min famn och sög till mig varje stund, varje ögonblick. Hon har blivit en sådan fin flicka och jag är så stolt.

Grattis min skatt, mamma älskar dig mest i hela världen.....o lite till. (som hon alltid säger till mig och Ted innan hon somnar).

Jag är så lyckligt lottad som har mina två fina sessor, ni gör mitt liv komplett och ni får mig alltid att inse vad som är viktigast i livet. Ni räddar mitt liv varje dag genom att bara finnas.

Ha en underbar dag i solen.....idag är mitt liv helt molnfritt:)

Kram Paulina

Skulle jag känna igen er?

Idag är det vår dag:) Kvinnodagen! Olika tillställningar på stan mm, ska ner och köpa paket till "lillan" som fyller i morgon och tänkte se om jag ser någon från kvinnojouren på stan. De skulle visst vara på olika ställen idag.
Sol idag igen, underbart! Nu värmer den också. ÄNTLIGEN!

När jag är ute och far omkring så tänker jag många gånger, tänk om jag stöter på någon jag mött, någon jag varit tvingad att ha sex med. Efter den tanken kommer nästa....skulle jag känna igen dem?
Ibland har man en tendens att minnas mer än man tror, så kanske skulle jag känna igen dem. Någon av dem iaf. Men det känns ändå som ja förträngt många ansikten, jag fanns ej för dem varför skulle de finnas för mig?
Jag vet inte om jag gjorde de medvetet, jag såg hellre igenom dem än på dem. La inte märke till om de hade födelsemärken eller så. Nån doft kanske hängde sig kvar och något litet minne men svårt att minnas dem.
Det jag kommer ihåg är vart vi var och ungefär hur de såg ut. Vad de gjorde. Det är tillräckligt att bära. Kanske inte tillåter mig minnas mer.
Det är lustigt, ibland när jag tänker tillbaka minns jag smärtan men ibland minns jag att jag kände precis INGET. Ibland kom smärtan efteråt ibland uteblev den helt, den satt sig inombords.

Ibland tackar jag min kropp att den stängde av, för hade jag överlevt denna smärta? Antagligen med ännu mer motgång.
Man kan fråga sig hur det är möjligt, att kunna fly bort från känslor och smärta. Ibland gick det inte som sagt men ibland var jag tvungen....för att överleva. Många gånger flög jag upp i taket, paralyserades och fanns inte. Paulina stängde av....
Läskigt att i efterhand inse detta, att jag just i detta ögonblick gett upp.....men samtidigt gjorde allt för att överleva. Då var jag helt i någon annans våld.

Vissa platser ser jag framför mig än, kan rita upp planlösningar på lägenheter/hotell. Men de som bor där vill jag bara förtränga.
Skulle jag möta er, skulle jag känna igen er?
Vem vet?
Bryr jag mig?

Ha en solig fin dag ni underbara

Kram Paulina

Råd

Många gånger tränger minnen fram vid olika liknelser mm. Något man ser, en plats, dofter mm kan påverka oss och få oss att rysa. Det finns stunder som är jobbigare att utföra med ett övergrepp bakom sig. Jag har nämnt läkare, tandläkare mm. Tessan i 14 år till Salu har gett bra tips ang gynokologbesök:

• Klänning eller lång tröja, så känns det inte lika avklätt. Många säger att höga strumpor också känns bra.


• Filt! Ta med eller be om att få låna. Min bm frågade om jag ville låna en filt, det kändes bra att svepa in sig och täcka benen.


• BERÄTTA - du behöver inte berätta allt. Men att du varit utsatt för övergrepp och att det känns jobbigt är viktigt att berätta för att den som undersöker ska förstå.

Och till sist. Känns det alldeles för jobbigt så avbryt. Det är inte meningen att man ska gå därifrån och känna sig utsatt igen.

Råd till utsatta

• Prata med någon. Du ska inte behöva gå igenom detta själv. En vän, en jour, Novahuset.
  
• Skriv dagbok. Dels för att få ur dig känslor men också för att dokumentera när det händer, vad som händer och hur det kändes.
  
• Lägg skulden och skammen där den hör hemma, på förövaren. INGET är ditt fel.
  
• Läs på/skaffa dig information om övergrepp/misshandel för att förstå normaliseringsprocessen mm
  
• Glöm inte att se och älska dig själv, du är viktig och värdefull

Kram Paulina

Sorgepeng?!

Ni har kanske läst om den mamma som fick sin sjukpenning indragen eftersom hon inte infann sig på arbetsförmedlingen dagen efter att hennes son dog i hennes famn efter en tids cancer.
Helt sjukt....men antar att det är reglerna det är fel på och måste ändras. Men medkänsla måste man väl ha?
Vem skulle ha lust, ork och vilja att uppsöka ams dagen efter en sådan sorg? Allt man vill just då, kan jag tänka, är att få tid tillsammans med de man älskar, få sörja och få ett "fint" avsked. Att ta upp en samtal och fixa dessa "små och obetydliga saker" just då. Vem bryr sig om annat än sorgen? Vem ska behöva det? Och vem kan kräva det?
Mina tankar går till Victor, hans familj och hans nyfödda syster Wilma. Det är tragiskt det som hänt, mest att de förlorat sin son....inte pengarna i sig.

Tyvärr förvånas man inte, de finns vissa riktlinjer som man själv upplevt inom andra "händelser", som det jag jobar med. Man har sina riktlinjer och regler och lämnar känslorna helt. Förstår att man inte bara kan gå på känsla men då måste ju något ändras.
Hoppas det kommer en lagändring, att det ses över framöver.
Moderaterna vill nu att om ett omyndigt barn dör ska föräldrarna ha rätt till ersättning från föräldraförsäkringen under två veckor. De vill införa en sorgepeng till följd av domen. Vet inte om pengar gör något annorlunda....mest tanken.
Upp till politikern nu!
Hoppas fler kämpar än föräldrarna, denna kamp ska de inte behöva ta själva.....styrkekramar till er

Att bli skälpt....

Känner mig så trött.....ledsen.....orklös.....maktlös.....arg.....frustrerad

Det är ett problem, att samhället inte tar sitt ansvar, att man blir dåligt bemött (om man nu blir bemött i överhuvudtaget).
Vi som varit utsatta för övergrepp skriker som jag skrivit innan i tystnad, vi hörs inte.....då finns vi inte. Vi orkar inte alltid stå upp för våra rättigheter, vi vågar inte, kan inte, vet inte ens om vi har varit med om övergrepp....

Nu flera år efter övergreppen orkar jag stå upp för mig själv och kämpar för alla er andra. För jag vet att musten går ur en, man orkar inte....
Trots att jag gått vidare, kommit vidare från övergreppen och det som hände lever jag med sviterna varje dag.
Att myndigheter, människor tror att man måste må helt bra flera år senare, att man inte behöver mer hjälp.
Myndigheterna och samhället sviker oss.
Först tar vi modet till oss att anmäla (långt ifrån alla gör det), sen blir många bemötta som skit (inte jag) som om de bär skulden, sedan går de upp i rätten och får vissa frågor som absolut inte är berättigade eller ens intressanta. Om det leder till en dom är det viktigt att stödet inte tar slut där. Alla som är utsatta, de som anmält och inte, de som fått en dom eller inte måste få hjälp och stöd så länge de behöver.
De har de (NI) rätt till, de är de (NI) värda!
Man ska inte behöva kämpa mer.....gå ännu mer mot strömmen. Man var ett offer i händelsen, när man väl tar sig ur det måste man ändå få stöd kring de frågor som alltid kommer finnas.
Om gärningsmännen döms, får de ett tidsbestämtstraff. Vi får livstid.....särskilt när samhället sviker. Man ska inte behöva kämpa mot försäkringkassan om sjukskrivining, kämpa mot skatteverket om skyddad adress, kämpa hos polisen om besöksförbud mm mm. Borde de inte förstå allvaret? Och vara på "vår" sidan.

Just nu har jag suttit med min skyddade adress och kämpat, bara för det gått några år är då allt packat och klart? Lugnt och tryggt? Nej vi behöver det lugnet en skyddad adress ger, stressen det annars ger skadar mig men främst mina barn. Jag kämpar på.....argare och argare! Förklara sig, varför? Han har inte kunnat kontakta mig pga skyddad adress så inget nytt har hänt. Ska det behöva hända nåt innan? Han kanske aldrig kommer kontakta mig men om....

Förstår att det finns människor som ansöker av inte så allvarliga orsaker, likaså finns de dem som utnyttjar soc och frsk för pengar (sjukskrivniung mm). Men något som gör mig så arg är att "han" har skyddad id pga vad?! Han sitter ju i fängelse just nu och innan påstod han att han var hotad.
Man ska vara mytoman och manipulativ, då lyckas man komma åt och utnyttja det mesta....Men är man rädd, orolig och ärlig vart finns då stödet?
Förändring måste ske. Det ska jag punktera på seminariumet i riksdagen om några veckor.
Stöd oss istället för att skjälpa!

Får så många mail ang detta, de mailen ser inte dem som bestämmer tyvärr. Det borde dem....komma ur glaskulan lite.
Läste förresten om polischefen som nu är anhållen för våldtäkt, grova våldtäkter och koppleri (som han). Att han inte får det lätt i finkan.....tror människor på det? De är ju skyddade och omger sig bara med andra sexualbrottslingar på speciella anstalter. De skyddas bättre än vi.... Att han är polis är väl inte poppis men han får ju skydd. Fint va?
Jag säger inte att de inte borde få det men vi borde också få det. Vi borde också vara viktiga.

Stå upp för era rättigheter, ta hjälp från andra.....ni klarar mer än ni tror och NI ÄR VÄRDEFULLA!

Kram P