Systra mi....

Det kallar vi varandra, jag och mina älskade systrar.... De är mina små systrar, de är mina vänner och jag kan inte tänka mig ett liv utan dem. Att de påverkats av det som hänt mig är självklart men man hoppas och tror inte de sätter sina spår som de visat sig gjort.
Så det drabbar inte bara en när någon närstående utsätts för övergrepp. ...

Jag önskar dem ett lugnt, tryggt liv fyllt med glädje, kärlek och lycka....inte att de ska plågas över det som hänt mig. De gör mig berörd, ledsen och arg....vill inte att dra på andra denna sorg.

Var en av orsakerna till varför jag höll det hemligt så många år.

Men någonstans vet jag att det var ett måste, att släppa ur balongen av alla minnen, tankar och känslor inom mig. Att prata om det, att anmäla och sedan komma till ett avslut.

Där är jag idag, det är sorgligt att många blivit lidande men jag klandrar inte mig själv för detta då jag vet vems "felet" är....

Idag är jag ändå glad att de vet, de accepterar mig och det som hänt. De älskar mig som jag är, utan skygglappar och masker. De finns alltid där för mig.
Ni betyder så mycket för mig.

Idag grät jag (typ nu), läste på min systers Karins blogg om hur hon kände när detta hände mig. Läs här
Min andra syster Erika har också skrivit om det. Läs gärna här

De berör mig, samtidigt blir jag så lycklig för just dessa fantastiska systrar är mina. JAG ÄLSKAR ER.

Kram en stolt storasyster