”Jag var så full, jag kanske inte ens sa nej”/Jonna 17 år
”Han var ju min pojkvän som jag var kär i, då kan jag väl inte kalla det våldtäkt?”/Sandra 19 år
”Jag hade ju legat med rätt många innan, jag får väl skylla mig själv. Ingen kommer att tro mig ändå”/Marie 29 år
”Det var ju inte så farligt, vet inte ens om jag kan kalla det övergrepp ens. Men jag mådde dåligt efter”/Anna 25 år
Många som varit utsatta för någon form av övergrepp har svårt att definiera det de blivit utsatta för. Sa jag nej tillräckligt högt? Kan han ha trott att jag ville? Har jag varit med om en riktig våldtäkt?
Med riktig våldtäkt syftar man då ofta på de våldtäkter som lyfts fram i media, det vill säga, överfallsvåldtäkter där våld använts. I själva verket vet vi av statistik och genom forskning att de allra flesta kvinnor våldtas inomhus av män de känner. Av en vän eller bekant, av en arbetskamrat, en klasskompis eller av ens egna partner. Detta ger oss en helt annan bild.
Att få sina fysiska gränser och sin integritet kränkt genom att bli sexuellt berörd mot sin vilja är ett mycket allvarligt brott. Att bli våldtagen av sin man eller pojkvän är minst lika allvarligt som att bli våldtagen av en okänd. I båda fallen är det sexuella övergrepp och ingen har rätt att förgripa sig på en annan människa.
Alla sexuella handlingar som görs mot dig, inför dig eller som någon får dig att göra är sexuella övergrepp, oberoende av vad du själv upplevde att du ville eller inte. Det är du och ingen annan som avgör vad som är emot din vilja, eller vad som är en sexuell handling. Handlingar som utåt sett inte ser sexuella ut kan ändå vara sexuellt laddade. En handling som i ena stunden kan vara välkommen och njutbar kan vid ett annat tillfälle vara ett övergrepp, trots att det kanske är samma person som utför handlingen. I slutänden är det bara du som kan bestämma vad det är som du har varit med om.
Många kvinnor reagerar på en traumatisk situation som en våldtäkt innebär genom att bli paralyserade. Man slåss eller skriker inte. Det gör att det ofta inte behövs något våld för att våldta någon, det blir inga blåmärken eller yttre skador. Såren finns istället på insidan. Det är väldigt vanligt att man lägger skulden på sig själv vilket ofta leder till att man inte vågar berätta för någon. Det är också vanligt att man förtränger, men vi vet av erfarenhet att händelsen brukar komma ikapp och om man inte bearbetar det man utsatts för kan det få många konsekvenser i livet.
Övergrepp är inte mindre brottsligt om du inte vågar eller kan göra motstånd. Men för en del kvinnor kan det underlätta den psykiska läkningsprocessen efter övergreppet, om de kan finna en styrka i att de försökt göra motstånd.
För mig vet jag inte, jag försökte allt.....jag försökte att stoppa honom, jag paralyserades, jag grät, jag var tyst, jag bad.....det räknades inte.
Blir så arg, ledsen och frustrerad när jag vet hur många förövare det finns och hur många som mår dåligt för att dessa förstört så mycket i deras liv. Stå på er,ni är värda så mycket mer.....det finns hopp!
Känner du igen dig, behöver du någon och prata med?
Kontakta Novahuset eller närmaste kvinnojour.
Glöm inte att du är värdefull!
Helt trött idag, igår var det dop och fest. Barnen höll låda till halv tolv så sov länge idag hela familjen. Straxt ut och gå en promenad i solen på Lidingö, hälsans ö:)
Kram P
söndag 29 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Åhhh, vilket bra inlägg. Det gick rakt in i mitt hjärta och jag känner igen mig så väl. Både att förtränga och att inte veta sa jag nej?! Det är nog mitt fel och alla de tankarna. Och att bli paralyserad. Jag minns att jag låg och räknade brädorna i taket men inte vad som hände ... förrän långt senare!
Styrka till dig! Du ger kraft! Hoppas du känner du får lika mycket tillbaka!
/Desirée
Hej Gumz!
Känner verkligen igen mig i det du skriver. Tänk att man verkligen kan bli våldtagen av sin egen pojkvän??!!
Jag vet att man kan bli det...
Det finns säkert massor som inte tänker så när det väl händer, det gjorde inte jag, men nu i efterhand så var det ju självklart, man behövde få en viss distans till det för att fatta. Konstigt!
Stor kram till dig vännen!
Tack för kommentarerna fina tjejer.
Kom alltid ihåg att INGET som hänt är ert fel, ni är värdfulla!
Styrkekramar till er
Beundrar dig för det du gör...
Bara så du vet =)
Kramar Sofie
Skicka en kommentar