Glöd....

Tillbaka här, inte helt återställd men tillbaka:) Barnen mår bättre vilket är viktigast. Tack för alla kommentarer, sms och hälsningar, ni betyder mycket. Glad att jag har vänner som bryr sig....en "liten" tanke kan göra sååå mycket. Försöker tänka på det själv så ofta jag kan...

Idag "slutade" en vän att blogga av olika orsaker. Kan förstå henne, dels har hon en nyfödd liten flicka hemma samtidigt som orden inte kom när och som de skulle.... Hon inspirerade mig till att börja skriva och jag har alltid gillat hennes blogg trots det svåra och tunga innehållet.

När jag började blogga tänkte jag, jag vill inte skriva om vad jag äter, klär på mig mm, för vem f... bryr sig.
Jag tyckte jag hade något att berätta, jag var skyldig att lyfta ett viktigt problem, ett samhällsproblem. Det var ett ansvar, en skyldighet, ett måste.
Jag läser mest bloggar med ett "syfte", någon som berättar sina tankar, känslor på riktigt, någon som upplevt något som kan vara värt att dela med sig av.
Vi alla har olika livshistorier och många av oss bär viktig kunskap. Vaför inte dela med oss?

Jag önskar ibland att fler gjorde det. Att öppna sig offentligt eller inte måste vara upp till var och en men att skriva om viktiga saker vore bra om fler gjorde (särskilt de med otroligt många "läsare").
De flesta "kända" och okända skriver om annat, smink, inneställen och dagens outfits. Det verkar vara många som gillar det, men önskar att de människorna kunde få in lite viktigt budskap ibland (vissa får det). Tänk vad många man skulle nå!
Jag hade utnyttjat mitt kändisskap, men hade nog aldrig blivit "känd" och jag skriver ju hellre om "tråkiga" saker:).
Har märkt att människor ofta ser problemet när de själva eller någon de känner drabbas, då först blir det viktigt och verkligt. Förståligt, absolut, men vi borde kunna beröras även när uomstående drabbas av orätvisor, sjukdom mm. Eller?

Det finns så mycket viktiga saker i världen som behövs uppmärksammas.
Det finns mycket att tänka över, som vad som är viktigt i livet....
Det finns mycket att göra, många i svåra situationer behöver hjälp från oss alla.
Men å andra sidan är detta bara mina åsikter:)...Vilken moraltant, bitterfitta eller vad jag nu kan kallas va?!

En STOR eloge till Hannah Graaf som har hjärtat på rätt ställe och skrev om detta idag, läs här.

Vi går vidare.....
Jag har en passion att rita på mitt drömhus som jag ska bygga nån gång,hm.....
När jag tog fram blocket från förr hittade jag några rader om förr. Jag tänkte efter, försökte minnas den mörka tiden då allt kändes hopplöst....sen såg jag mig idag och kände mig lycklig, stolt och stark. Allt är möjligt!

Bladen faller från träden samtidigt som mörkret lägger sig
I min kropp är mörkret en vana, den har bitit sig fast, den har blivit en del av mig
Ute tänds lampor för mörkret, i mig tänds.....ingenting.....
Ingenting orkar längre hållas vid liv, inte ens vid en glöd....
Ingenting, är jag dum? Mitt barn? Är hon en glöd, är hon glöden som kan rädda mig?

I kaoset ser jag mig själv, tom, utstängd och ensam...behöver inte känna mig ensam....
Känner mig äcklig, smutsig och jag hatar mig själv....hatar det jag ser, hatar den jag är, hatar det som hänt...
De tar i mig, jag vet inte längre vad de gör, är inte där....flyger iväg längst väggen...upp i taget....de kan inte röra mitt inre, de får min kropp, jag är inte där, vill inte känna, kan inte känna, klarar inte att känna.....det gör ont, jg flyr, nu känns det inte, inte länge eran, de pratar över mig, om mig, aldrig med mig
Vänds, böjs, tvingas till allt, vill inte, ingen ser, de vill inte se, de blundar som jag...

Skuld på mig, skuld på min kropp, min person...skäms....jag vill inte, låt det bara försvinna, tårar? Vet inte längre om de finns, ibland kommer de som ett vattenfall utan slut....ibland tom, inga känslor, stänger av...finns inte....tårarna räknas inte, min vilja räknas inte, jag är inte min egen, tilhör dig....jag räknas inte, betyder ingenting

Var är glöden? Behöver den....greppar något intill mig i sängen, i mörkret.....en hand, en liten varm hand intill min kropp....kan du vara min glöd....för bara en sekund?

Handen var min dotters...Visst var min dotter en livboj men trots hjälpen gjorde jag det själv. Det får jag inte glömma, det stora steget tog jag själv...men hon gav mig glöd....tack!
Det var tungt ett tag, några år från och till, kan knappt minnas men nu känns det som ett måste att gått igenom. Jag var nog tvungen att få känna det jag gjorde, för att få ur mig de olika känslor jag känt. Jag tror jag har gått igenom dem alla...

Nu ska jag gå tillbaka till boken jag läser,"Varför mördar min sin dotter". Den är bra och lärorik, den handlar om hedersmord. Man tänker mycket, man förstår en del saker som man innan trott att man aldrig kan förstå. En viktig bok och ett "viktigt" problem.

Ta hand om era nära och er själva.

Kram P