En ny dag....en ny början
Mår bra idag, lite trött bara. Låg och grubbla lite igår men somnade rätt fort (fortare än vanligt nu för tiden iaf).
Lilla E låg kom upp och lade sig bredvid mig och gav mig lugn...och glöd till ny eld (kraft och hopp).
Jag har ofta frågor som åker runt i huvudet, som människor frågar och som är naturligt att de finns där.
Ångrar jag någon gång att jag inte berättade för fler? Det kan jag ångra lite men vet att jag gjorde det jag för stunden tyckte var rätt
Skulle jag velat gör det? Absolut men med rädsla, skam och skuldkänslor i kroppen vågade jag inte. Hade behövt det mer än velat.
Ångrar jag att jag anmälde? Var det värt det? Det har varit otroligt tufft och många gånger vill man bara ändra allt. Men i längden är det värt det, sanningen kom fram och jag fick upprättelse. Jag vill tro att det var det enda rätta för mig och mina nära, att det svåra blir lättare och lättare och framtiden kommer ge oss ro.
Hur känns det att ha barn med honom? I mina ögon är hon "min", trots att hon biologiskt är hans också. Hon har en pappa som älskar henne som sin egen. Men visst är det tufft, att bli påmind och alltid behöva "dras" med honom. Å andra sidan är hon mitt liv, min räddande ängel. Utan henne tror jag inte jag kommit bort från honom och kanske inte levt idag. Ångrar inte en sekund att jag valde att ha kvar henne...
Hur mycket vet hon? Hon vet bl a att "han" sitter i fängelse för han har gjort dumma saker mot mig och andra tjejer.
Hur kommer jag berätta vidare? Tar en dag i taget, när hon blir större och förstår mer kommer hon få svar på sina frågor.
Många frågor/svar kan vara självklara för andra, för mig likaså....men vissa frågor/svar kommer alltid ha för och nackdelar. Gäller bara att kunna hantera dem, hitta lugnet och hoppet i sig själv igen....
Att se på mina barn ger mig hopp....likaså att se hur långt jag kommit. Att det finns underbara människor därute. Det finns trots allt mycket vackert och fint i världen....i min närhet...i mitt liv och i mig:)
Tappa aldrig tron....dina drömmar....ditt hopp
"Hoppet är det sista som överger dig" brukar man ju säga (kommer aldrig släppa mitt hopp)
Kram P
måndag 23 november 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Känner igen mig i din historia runt pappan till din dotter, har en son tillsammans med en som misshandlade mig på olika sätt och det sista han kunde göra var att han skulle döda barnet (genom att upprepade gånger slå mig i min gravida mage) vi väntade tillsammans det gav mig den kraften jag behövde för att gå ifrån honom en gång för alla!
Det tog många år innan jag i mig själv kunde acceptera honom som pappa till våran son men det gick till slut även att jag vid ett tillfälle när sonen var 8 år gammal träffade pappan tillsammans med mitt nya barn och vår son eftersom sonen gick runt o trodde att han skulle komma o misshandla hans mamma och lillbror.
Vi träffades på en offentlig plats och det var inte problem någonstans vilket kändes bra att ha gjort för vårat gemensamma barn så han fick en annan bild av sin pappa i relation till oss andra i familjen.
Hans pappa dog när han var 10 år och de sista åren av hans liv kunde vi prata utan konflikter i samtalen däremot var han aldrig någonsin välkommen hem till mig under alla år.
Ingen mer än du vet hur du ska hantera det eller när tiden är mogen
Ditt liv
Ditt barn
Ditt beslut
..och finns väl ingen som är mer rädd om sitt barn än en förälder.
Där borde man också ändra samhällsynen att man inte är tillförlitlig lika mycket som ev vittnen till det man varit med om utan vad jag har varit med om i mitt liv att vi har "typ" en långvarig konflikt så brott kan inte styrkas..
Polisanmälde honom vid ett tillfälle och en annan gång var jag och pratade på polis stationen men det var ungefär som att jag var orsak till att han misshandlade mig..
Tur att det sedan dess har ändrats så mycket att man inte skuldbelägger offret i samma utsträckning som tidigare år.
Kram för ett mycket bra inlägg av dig du ger svar på saker som är svårt att sätta namn på själv.
//M
Tack M!
Det är alltid skönt med människor som kan förstå vad man menar, man kan ibland känna sig som man är ensam med sina prolem. Men vi båda vet ju tyvärr att många har våran erfarenhet.
Det gör så ont när barnen blir lidande, de är ju vårat allt.
Önskar dig och din familj ett lugnt, tryggt och lyckligt liv långt ifrån misshandel mm.
Styrkekramar till dig (er)
Skicka en kommentar