Andras smärta..

Jag läser gärna verklighetsbaserade böcker som "14 år till salu", artisten Jessika A bok om hennes uppväxt och relation till sin mamma som levde med ett beroende, Magdalena Graafs bok om hennes misshandlande man mfl.
Likadant när det gäller bloggar, jag gillar Birro och det han gör. Han skriver så bra med sån känsla och ärlighet...gillar ärliga människor. Han skriver om sin smärta att förlora sitt barn men även om andra viktiga saker.
Vet inte om jag dras till andras hemska upplevelser/trauman av någon anledning men tror det fyller en viktig funktion för mig. Att känna igen sig i tankar, handlingar eller ord är viktigt för mig.

Sen vill jag gärna hjälpa om jag kan, helst skulle jag vilja rädda hela världen...går ju inte riktigt tyvärr:)
Men kan stötta verksamheter/organistioner mfl som gör detta, barncancerfonden , bris, friends mfl. Tycker deras jobb är så viktigt.

Ibland tänker jag på ensamheten, hur hemskt det är och känna sig helt ensam. Rädd, övergiven, sårad och tom. Jag har känt så, men när man tänker efter finns så många bra människor runt mig som älskar mig, familj, släkt och vänner. Så är inte ensam. (man kan dock känna så ändå ibland)
Men tänk på dem som inte har dessa runt sig....tänker på de mobbade, de som inte har familj att prata med/lita på (de kanske rent av måste vara de som tar hand om föräldrarna, trots att de är barn själva).
Denna ensamhet kan jag inte helt ut förstå då jag inte varit där, men kan ändå känna att jag har någon inblick av det....
Jag blir så berörd och det måste vara så otroligt svårt för dessa barn/vuxna.
Mobbning måste vara bland det värsta man kan vara med om, usch ryser...
Ta hand om varandra!

Skrev igår att man ofta kan relatera till ett problem och vill stötta just " det" när man varit med om det själv....det stämmer delvis med mig när det gäler våldtäkt och misshandel. Jag brann för dessa problem redan innan jag "drabbades" men man ser det annorlunda efter sitt eget trauma och erfarenheter.
Cancer har alltid varit något jag varit rädd för och alltid gett en peng då och då till forskning mm, när sedan farmor dog i cancer och sedan även mina vänners son blev det en ännu viktigare "fråga".
Mobbning har jag aldrig utsatts för, känner inte heller någon som blivit mobbad eller har mobbat. Men att förebygga det är något otroligt viktigt och vi måste alla våga säga ifrån och lägga oss i när vi ses att det pågår.

Lägga sig i, det är svenskar inte så bra på. När det gäller våldtäkt och misshandel ligger man väldigt lågt, likaså mobbning. (de retas bara, låt de sköta det själva, det är nog inte så farligt....)
Vi svenskar blir ju förklarade galna rätt fort för "normala" saker, om vi säger hej till en främmande människa, sätter sig bredvid någon i bussen när det förövrigt är tomt. Och då menar vi inte illa...

Närmas mobning jag ha kommit är fördomar, attityder, skitsnak som jagstött på. Är ju en sorts mobbning. Att folk dömer en, sina handlingar och val. Att folk pratar om andra bakom ryggen, trots att de inte känner de eller deras historia. Att folk orkar lägga sig i andras liv....hjälp och stötta, hur vore de?!

Läste på text tv samt på nätet nyss att en gravid kvinna blivit våldtagen i sitt hem igår, nån som knackade på och .... Vad hemskt! Man läser så ofta om sådant här så det är nästan "normalt", så får det inte bli. Det är dock bra att det syns....så något kan göras.

Barnen är hos mina föräldrar över helgen, jag ska sova och bara ta det lugnt... Sov inget i natt, vill inte att Alma ska ha sin medici mer men outhärdligt....vaknade typ 20 ggr i natt. Jag blir så ledsen, rädd, orolig, frustrerad, trött och känner mig maktlös. Det vill man inte känna som mamma. När vänder det? Gått sju år.....zzzzzz

Nu fredagsmys och vila
Sköt om er ni fina därute

Du vet väl om att du är värdefull,
att du är viktig här och nu.
Att du är älskad för din egen skull,
för ingen annan är som du

"Sluta aldrig hoppas,
sluta aldrig be
sluta aldrig önska
under kan ju ske...."

Kram P