Skuld och skam, ett återkommande problem

Just nu springer en glad Ella fram och tillbaka med en blombok i handen mellan sitt rum och köket där jag sitter.
-Mamma, va heter den?

Jag svarar och hon ser på mig med ett leende och ett aha. Tror hon har bläddrat igenom hela barnblomboken snart, då lär hon nog vara rolig nog att börja om från sida ett igen snart.

Hon har lekt själv hela förmiddagen, inte för att jag inte haft tid utan det har varit självvalt. Ibland måste man leka med henne hela tiden och vissa dagar är hon i sin egna värld. Det är härligt att lyssna när hon leker och pratar med sina barn (dockor). Blir så full i skratt när hon låter som en själv. Hon säger samma saker som jag gör till dem, när jag är glad, ledsen eller arg. Hon brukar gå igenom de flesta kommentarerna. Hon kanske till och med är lite mer pedagogisk ibland, får se och lära:)

I natt var det en drömnatt och jag vaknade tvärt och kunde inte somna om. Låg och tänkte och vände på allt i mitt lilla huvud. Som så många gånger tidigare har jag haft en tryckande känsla över bröstet, en stor klump i halsen eller lätt beskrivet som en jäkla börda över mina axlar.

Skulden och skammen.

Den kom tillbaka i natt, när jag låg i mörkret och väntade på två små fötter som tassade i hallen och som snart skulle ligga och sparka på mig. (hon lägger sig ju alltid tvärs över sängen, varför gör barn alltid det?).
I natt var det inte någon skuld och skam över det som hänt mig, nopp det är jag ganska klar med trots att dimman kan komma ibland. Den går numera och blåsa bort.
Det var ångest, skuld och skam för min stora A:s sömn. Innerst inne vet jag väl att jag gör det jag behöver och måste. Men andras tankar, frågor och beskyllningar kan få mig sänkt....varför ta åt mig?

Jag tror ingen kan föreställa sig hur det är förens man varit där själv. Att inte sova när bebisen är liten är väl en självklarhet men att sömnen i sju år får spela den stora huvudroll i våra liv är fruktansvärt jobbigt och kväver kärlek, lust, ork och glädje. Man får jobba hela tiden med att inte tappa sig själv, sitt humör och sina nära.
Det här med medicin och dessa för mig anklagande frågor, varför mår din dotter dåligt över det som hänt dig? Varför får hon sömnmedicin?
Alla som har några hästar hemma i stallet vet ju att barn påverkas av de man gör, säger och även känner. A har levt med mig i sju år (+ ett i magen), varav två år själv utan pappa, syster och ett "normalt och vanligt" familjeliv. Det är klart att hon påverkas av mina känslor. Jag har gjort allt i min makt som mamma och försökt dölja mycket, att inte prata om vissa saker i hennes närhet men oron, ängslan och ångesten har liksom varit luften i vårt hem. Hon har inandats varje liten bråkdel av mina känslor som jag så snällt gömt undan....trodde jag (eller hoppades).
Läkare och psykologer har sagt att prio ett är att ni får sova, hela familjen och detta är en lösning för stunden. Just då känns det så rätt, så bra att de säger så, tack! Men sen kommer åsikter, synpunkter omkring mig och jag kan säga, de hjälper inte, de stjälper...något så enormt. Som om jag är en hemsk lat morsa som bara är trött. Nej ni, om ni visste vad jag försökt. ALLT!

Att hålla någon vaken är ett vanligt tortyrredskap, vilket jag kan skriva under på att det kan vara givande (dock inte rätt). Man orkar inte hur mycket som helst, att vakna minst 15 gånger per natt (däremellan hinner du/kan du inte somna för man inväntar nästa attack)är ohållbart. Det är särskilt jobbigt när det är det käraste du har som vaknar och du INGET kan göra. Inga kramar hjälper, inga ligga bredvid metoder, inga strunta i metoder, inga tända en lampa metoder, inga lugna ord från mamma hjälper. Då är man förstörd, man är maktlös. Till denna maktlöshetskänsla kommer gärna lite tårar, inte för att det hjälper någon men vem vill se sin dotter vara rädd, gråta, gapa och sparka utan att riktigt vara vaken och vem vill som förälder vara maktlös att trösta sitt barn?

Så jag undanbeder er alla, döm inte någon som älskar och gör allt för sina barn. Det är redan ett problem för mig, att tacklas med mina egna tankar i mitt huvud. Jag känner redan skam och skuld. Men som en gång innan har jag övervunnit den och det kommer jag göra även nu. För det är ju så, att inget (inte detta iaf:)) är mitt fel.
Önskar så att det som hänt bara drabbade mig, eftersom jag klarat det. Men när det gör så här mot mitt barn blir jag så frustrerad och ledsen. Hon har inte gjort sig förtjänt av detta, hon har ju räddat mitt liv, twize....
Ella och Alma, Mamma älskar er mest i hela världen. Det kommer bli lugnare och snart sover vi och lever vi som vi ska, utan en droppe theralen.

Nu ska vi köpa vykort som vi kan skicka de till gamla kompisarna som barnen saknar och hämta storasyster på skolan:) Mysdag med tre tjejer, det bästa som finns!

Ha en bra dag
Kram P