När nuet kryper nära....

Mörker, natten är här....borde sova.
Ligger vaken.
Tankarna yr, grubblar, oron sprider sig.

Att alltid hitta motsånd, att få kämpa är krävande, man blir så trött, frustrerad och ledsen.
Har försonats med de övergrepp jag upplevt, har försonats med att bära en sorg. En sorg som jag försökt och lyckats vända, använda mig av.
Men motståndet.....
Att samhället inte kan hjälpa en gör mig arg, besviken. Måste ändras.....

Att inte känna att man kan skydda sina barn och sig själv är skräckinjagande. Får mig att leva i ett ständigt orosmoment, katastroftänket är påslaget hela tiden. Att inte kunna vara säker på att mina barn har en mamma framöver. Det kan man inte garantera ändå, det finns ju sjukdomar och olyckor men detta är bara för onödigt, det kan förhindras men finns hjälpen? För mig och andra....

Tänker på utvägar....det finns många planer, mina tankar leker, de lever ett eget liv mitt i kaoset.
Lyssnar till barnens andetag, i natt sover vi i samma rum alla tre. Kände de att mamma behövde deras kärlek, deras liv nära inpå mig?
De ger mig lugn men även panik....maktlöshet. Vi kunna erbjuda dem vanliga liv, utan oro.
Trygghet.....
Kärleken omger oss, den räddar oss varje stund. Den är mäktigast, övervinner allt.
Deras andetag behöver jag höra.....för att mina ska finna näring att fortsätta.

Flyktkänsla, oro, panik, ångest, stress, rädsla och frustration.....Jag räcker inte till
Vakar, är på min vakt hela tiden, planerar. Det tär på en. Vart slutar det?

Man tycker man har varit med om nog, lyckats ta mig från det mörka, börjat leva, gått vidare. Men samhället sviker, de bygger på denna stress, helt i onödan.

Själ, tankar, hjärta spinner, far iväg.... Kan ej somna. Kan ej släppa fram andra tankarna, fastnar här....i maktlösheten.
Klarvaken, vill slappna av, bli lugn och somna...
Vill ha kontroll, behöver veta, behöver känna mig trygg behöver känna att jag kan vakta mina barn, skydda dem.

Låg vaken i natt, var tvungen att skriva av mig...idag nya tag. Jag vet att jag och andra i landet behöver samhällets hjälp mer än vi får. Det kommer jag fortsätta kämpa för, så här ska man inte behöva leva, det är ingen värd. Vet vad jag vill ändra, ger mig inte, ger mig aldrig.
När inte längre det som hänt gör ont kommer nästa hinder, det är inte rättvist.
På måndag är det nya planer, ideer som ska förverkligas eller övertyga andra om att förverkliga....
För er där ute.....

Kram Paulina