Att anmäla

Detta med att anmäla är inte alltid lätt och många gör ju aldrig det. Det kan handla om mycket, om rädsla, misstro till rättsväsendet/bemötandet, hot eller annat.
Jag anmälde fyra år efter de övergrepp jag varit med om och detta var pga en kvinna. Hon hade varit utsatt för samme man länge, alldeles för länge. Hon lyckades fly och tog det stora steget att anmäla. Hon hade inget annat än det och döden att välja mellan ansåg hon, och jag förstår henne.
Hon fick mig att träda fram, från att ha legat i skuggan många år. Förföljd, rädd och orolig och aldrig riktigt hel.
Jag valde att anmäla dels för min skull men mestadels för att styrka hennes berättelse och för att stoppa honom i framtiden. Jag trodde först att jag var den enda, den dumma som "gått" på allt, som inte lämnade och som varit med om hans övergrepp.
När hon trädde fram, min själasyster, blev jag arg för vad ha gjort. Det han gjort mot mig kom i skymundan och jag tror jag behövde den känslan, att bli arg, riktigt förbannad.
Jag behövde den för att våga fortsätta kampen, fortsätta det jag satt igång.
Det visade sig att vi var flera som varit utsatta.....
Att styrka hennes berättelse blev min räddning. Jag bearbetade och kom vidare.
Jag är denna kvinna evigt tacksam och jag tänker på henne ofta. (vi har idag lite kontakt, en viss kontakt som ingen kan ersätta).
Jag önskar henne all lycka, det är hon värd!

Det var dock inte första gången jag anmälde. Jag gjorde ett "klent" försök redan 2003(då film o foton på mig var på nätet.)
Jag gick ensam till polisen (första misstaget), jag berättade inte allt (andra misstaget), jag gick hem och förträngde igen (tredje o sista misstaget).
Nu i efterhand ser jag det inte som misstag men då...varje bakslag fick mig längre ner på banan. Jag vågade inte, ville inte, visste inte hur.
Nu kan jag se det på ett annat sätt, jag vågade inte, jag kände skuld och skam. Det borde denna polis sett, förstått. Denna kunskap/förståelse borde man ha i dessa ärenden. Klandrar jag henne? Kanske inte egentligen då jag var den bästa skådespelaren någonsin men jag tycker man borde veta mer om dessa brott. Man berättar ofta inte allt första gången, man tar lite i taget, kollar läget, kollar förtroende mm. Att vara där ensam var ett stort minus, det borde hon vetat med. Man behöver stöd.
Detta hoppas jag förändras, mer kunskap i ämnet, mer samverkan mm. Fick inget nummer till tex kvinnojouren. Det hade kunnat gjort det hela annorlunda. Ett samtal med dem hade kanske fått mig förstå att jag inte var ensam, att de trodde på mig och inget var mitt fel. Jag hoppas Novahuset kan finnas för många framöver och ge dem det som behövs, stöd.

Något som plågat mig genom åren är, han hade kanske inte utsatt flera under dessa år om jag anmält tidigare. Men å andra sidan kan jag inte ge mig den skulden, den bär han.
Sedan tror jag att det var min historia plus den andra kvinnans som gjorde att han fick så långt straff, han hade gjort det förr och med flera.

Pust....nu lämnar vi anmälningar. Innan vill jag bara påminna om, att jag fick sedan en otroligt bra man som polis, som fanns där, stöttade o bar mig. Likaså gäller åklagare och målsägarbiträdet, underbara män som trodde mig, stöttade och fanns där för mig när jag var som skörast och som mest behövde dem. Tack!

Ska ta ett bad, tog nyss en tur på löparbandet. Sedan blir det tv och jobb.

Ni är värdefulla och det finns ljus i tunneln....

Kram på er