Att drömma

I flera år har jag förföljts av drömmar, mardrömmar. De första åren visste jag ej att jag drömde, då ingen "klagade"(bodde själv med Alma) men när T kom in i våra liv fick jag veta att jag sparkades, grät, skrek och mumlade saker. Någon som antagligen fått stå ut med och hört de var ju min fina A.....
Då kom jag inte ihåg drömmarna på samma sätt som nu. Kanske en försvarsmekanism, det var för tungt att komma ihåg och då hade jag ju Paulina masken på om dagarna med. Så ingen fick veta.
Det man inte vet mår man inte dåligt av....eller?
Stämmer inte på mig, att jag inte kom ihåg mina drömmar var nog inget bra, hade nog behövt visa och känna, inte förtränga allt. Min kropp har senare visat sig att den mått sämre av att bära denna klump inom mig.
Jag tog till knep för en jobbig situation men nu i efterhand har kroppen visat i hur den egentligen mått/mår. Så nu måste jag lyssna, behöver min kropp vila, får jag ta det lugnare.
När jag börjat bli klar med bearbetning, fok har vetat om vad som hänt, jag har slappnat av....då kom kroppens reaktioner. Det var man ju inte beredd på då, men nu vet jag hur det fungerar.
Men denna trötthet....har känt mig halvlevande länge, som i en bubbla.

Dessa drömmar har innehållt jagade, mord, övergrepp, bilder från olika hotell/lägenheter,hot....det mesta.
Har kunnat vakna av en så sann dröm att jag trott att jag håller på att dö, vaknat rädd, med ångest o minnesbilderna tillbaka.
Nu har jag börjat drömma "bra" drömmar (dock blandat, de hemska är ej borta). Det känns skönt att få lite fina drömmar med, vakna med nya tag, kärlek och lugn. Även om de fina drömmarna bryts ner och äts upp av de mörka många gånger, kommer jag ihåg dem. Försöker se det som ännu ett steg framåt.....

"Carpe diem"

Kram P