Skammen och skulden....

Att berätta det man varit med om medför vissa känslor, vissa starkare än andra och andra starkare/svagare dag för dag.
I början och under rättegången var skammen och skulden oerhört starka känslor. Jag tyckte mycket var mitt fel, om jag inte gjort så, om jag förstått mm. Jag kände mig äcklig, dum och värdelös. Jag skämdes över det som hänt, att jag varit så dum och inte såg hans små "dumheter" i början. Och lät det gå så långt.
Nu i efterhand vet jag ju hur det går till, man märker inte när "övertagningen" och greppet tas/sker. Greppet tas så man inte märker något, en process som smyger sig på. Och sedan tar över helt.
Nu vet jag att inget är mitt fel, ingen har rätt att göra så mot mig och jag kunde inte gjort annorlunda för att skydda mig. Han bär ansvaret, helt.

Jag pratar om det som hänt numera, utan skuld. Men ibland kan denna skam dyka upp. Jag vet ju innerst inne att det är inte jag som är äcklig, även om sakerna jag tvingats till har varit det. Jag vet att jag inte velat göra detta om jag hade haft ett val, jag vet också att jag inte valt de män jag "mött" om jag fått välja själv.
Jag vet att skammen inte borde finnas inom mig. Men man har hört så mycket, från honom, från samhället och omvärlden. Attityder, normer och åsikter. Hans nedvärderande ord bröt ner mig till noll, det tar lång tid att bygga upp. Samtidigt stöter man på dessa attityder även bland "vänner" och samhället och då är man på plus minus noll igen. Men jag klättrar upp igen:)

Ibland mötts man (jag) av åsikter, tankar och ord, ibland av tystnad, ibland av en blick. Oj vad en blick kan säga mycket. Många gånger är jag stark och tar inte åt mig för jag vet sanningen, jag vet hur det är. Ibland är jag inte lika stark. Ibland sätter min mask sig på mig självmant och spelar orörd och sen känns det av på kvällen hemma.
Jag tror och vet att många av mina skuld och skamkänslor inte behövts finnas. Hade människor runt en inte dömt och tyckt en massa hade jag funnit en inre ro. Nu har jag kämpat upp den mestadels själv. Jag är näst intill klar men vet faktiskt inte om jag någonsin kommer bli helt "hel".

Det säger jag inte av sorg, frustration eller av ilska. Jag säger det för att jag har accepterat att jag varit med om något traumatiskt, något som kommer leva inom mig för alltid. Det går att leva med det, jag har bearbetat. Jag önskar bara så innerligt att människo runt om i landet/världen vore mer empatiska och förstående. Att inte dömma någon och sparka den som redan ligger. Lyft dem istället, hjälp dem och stötta dem. Var stolta över dem, att de tagit sig igenom detta mörker och fortfarande står upp. Det är med eran (delvis) hjälp de kan stå helt. Med stödet omkring dem finns inte onödiga hinder.

Idag går mina tankar till alla jag mött, alla de tjejer som bär samma sorg. Alla de tjejer jag mailar, alla ni som läser här!
Ni är värdefulla och hoppet finns inom er, ibland starkare och ibland starkare. Men det sviker aldrig!

Kram P