måndag 10 maj 2010

Försvarsmekanismer

Vid en tramatisk händelse/situation upplever man en stark känsla av vanmakt. Det som händer är outhärdligt och kroppens vanliga skyddssystem vid fara, att slåss eller att fly, sätts ofta ur spel. Som skydd tar man då till omedvetna försvarsstrategier för att skydda sig själv.
Jag har alltid trott, innan mina övergrepp, att jag skulle skrika och slåss om det hände mig, jag hade en plan.....så blev det inte....

Isolering
Isolering innebär att man skiljer ut känslor från situationer och händelser. En kvinna/man kan tex i deltalj redogöra för vad som hände under våldtäkten men det är som om hon pratar om någon annan. Eller så går hon till jobbet eller skolan nästa dag som om ingenting har hänt. Det handlar helt enkelt om känsloblockering.

Splittring
Eftersom verkligheten blir outhärdlig splittrar man upp den i delar som man sedan har svårt att se sammanhang i. Det kan tex handla om minnesbilder från våldtäkten som inte verkar höra ihop. Det kan också handla om att man splittrar upp kropp och själ. En del beskriver det som om de lämnade sin kropp under våldtäkten. Andra kanske kan komma ihåg precis hur tapeten såg ut men kan inte minnas jälva övergreppet.

Bortträngning
Vid bortträngning stänger psyket helt ute minnen som är outhärdliga. Man kan inte komma ihåg bitar från tiden före, under eller efter våldtäkten. Ibland kommer inte ihåg något alls. Personer som utsatts för övergrepp som barn kan helt ha förträngt detta, minnesbilderna kan börja komma i vuxen ålder. Minnen från bortträngningar kan komma tillbaka i vaket tillstånd eller i drömmar, men det är inte alltid man kan koppla ihop dem med våldtäkten.

Förnekande
Vid förnekande så vägrar man att godta en verklighet som känns för hemsk och "bestämmer sig" därför för att det inte alls har hänt. När någon frågar hur man mår förstår man inte alls vad de pratar om. Kanske väljer man att se våldtäkten som om man hade sex.

Identifikation
När våldtäkten/våldtäkterna sker en relation kan vanmaktkänslan bli extra stor. Man klarar inte av att se personen som man kanske är beroende av och/eller älskar som en våldtäktsman. Man försöker "sätta sig in i den andres ställe" för att kunna förstå och känna empati. Han/hon har det så jobbigt just nu, han/hon är ju snäll egentligen men hans/hennes uppväxt var ju så svår.

Lägga skuld på sig själv
Att när man utsatts för våldtäkt lägger skuld på sig själva handlar om många saker, framför allt om de värderingar som råder i samhället. Men att lägga skuld på sig själv kan också vara en försvarsstrategi. Genom att vårt eget handlande får betydelse för det som har hänt kan vi känna att vi har en viss kontroll över situationen. Om jag bara hade gjort annorlunda, inte druckit, inte kysst denna.....så skulle det aldrig hänt. Det innebär att samma sak inte behöver hända igen.

Självklart är det aldrig ens egna fel men känner igen tankarna. Nu förstår jag att det är HAN som bär skulden, ansvaret och att det kan hända vem som helst. Jag kan inte skydda mig helt mot detta. Det är många av dessa (om inte alla) försvarsmekanismer jag gått igenom, hittat längst vägen. Jag har tyckt synd om honom för hans uppväxt, jag har lagt skulden på mig själv, jag har förnekat det som hänt, förträngt det, stängt av för att det har varit för tungt och svårt att hantera. Jag var tvungen att glömma för att bli en bra mamma, leva vidare.....
Jag glömde dock aldrig. Det kom tillbaka i mina drömmar, det fanns alltid i bakhuvudet. Klumpen i bröstet växte medans jag tryckte undan den....när den till slut fick det utrymme den behövde kom allt ur mig och jag blev änligen fri (friare). Jag har pratat om detta som om det vore någon vän jag berättade om, jag delade upp mig i kropp och själ..utan att egentligen inte tänka på det.
Jag slog bort det...det var inte så farligt...bara för att sanningen och verkligeheten var för farlig och hemsk att minnas. Jag har också minnen från lägenheter men inte från själva övergreppen, minnen av en soffa, en katt, en viss planlösning. Jag kan minnas vad jag åt innan men sen blir det suddigt. Jag kan även minnas att jag lämnade platsen, slöt ögonen och var uppe i taket. Paralyserades, ville bara bort.

Jag tror många känner igen sig. Vissa kanske också har vänner som varit utsatta och inte förstår hur man kan gå omkring som vanligt dagen efter, trycka undan allt. Det gjorde jag, här vänner har ni en bra förklaring.
Jag hade också alltid trott, förutm att skrika och slåss, att jag skulle prata med någon. Det gjorde jag inte heller. Jag ångrar det, så ni där ute, prata med någon....en vän eller kanske oss på Novahuset.

Ta hand om er, ni är värdefulla och INGET är någonsin erat fel

Kram P

1 kommentar:

Anonym sa...

Hej Paulina...jag såg att du varit inne på min blogg=)
Jättekul att du hittade till mig och kul att jag får äran att besöka din:)
Kan bara säga kämpa på gumman och stay strong:)

Hoppas vi hörs snart igen:)
kram frida

 
Blogg listad på Bloggtoppen.se