Kroppen hänger inte med

Yr, illamående och helt loooost.
Så läskigt att vara så här yr, inget riktigt grepp på vad som händer....och denna mag/kräksjuka gör det inte bättre. Gillar inte och vara såhär, känns som kontrollen tas ifrån mig och jag blir sårbar.
Blir vilodag idag, med den stora tjejen som med är dålig. Lite mysigt och ligga sjuk till sängs med henne, prata och bara ha varandra. Inte varje dag man får det, hon blir större och större och antar att det gäller att ta tillfället när det ges. Snart är man kanske inte alls så rolig att vara med eller ens prata med....men ett tag till är hon mammas lilla flicka. (kommer hon nog alltid va:)).

I helgen är det fullspäckat, så måste vila mig frisk. Svärmor kommer med man för att fira valborg så blir att vara social, ser fram emot en lugn och rolig helg.
Får jobba hemma idag, skulle föreläst. Så typiskt, är inte sjuk ofta och hade sett fram emot de. Hoppas det går fler tåg.
Nu lite vila....så jag blir piggare och friskare.
Ta hand om er!

Kram P

Ska sexköpslagen ändras?

Riksåklagare vill höja böterna/straffet för sexköpare... De som köper sex idag är många gånger rika, välbärgade män så det syns ioch känns inte i deras plånbok. Det lär väl heller inte avskräcka dem men en bot på 500 typ. Vi får se om det blir ändring? Vad tycker ni?
Det är många gånger svårt att hitta dessa sexköpare om man inte tar dem på plats eller har riktigt bra bevis. Många fall där tjejer blir offer för olika sexhärvor har en man (oftast) koll på nummer, namn och kontakter. Då är det honom man måste hitta för att allt ska uppdagas, sen kanske det inte räcker med ett nummer. Tjejen kanske inte vill, vågar göra något åt det...det kan ju finnas de som går fria eller "bara" får böter.
Jag vet själv hur svårt det vore att hitta och få "de mina" fällda, en fanns på film så polisen kunde hitta honom i passregistret men många andra visste jag inte vad de hette, knappt var de bodde mm. HAN hade ju all kontakt, han bestämde ju....Han vågade nog inte heller sätta dit dem eller hitta dem, de hade kunnat gjort att han fälldes. (vilket han ändå gjorde, men han kanske trodde domaren och nämndemännen skulle tro honom) . Man minns ju inte allt heller, det man inte vill minnas glömms gärna.....eller etsar sig fast.
Lite läskigt att de är kvar därute då vissa var så otäcka, elaka och hårda. Sanningen kanske kommer fram till slut, med någon annan stackare som träffar på dem.

Svårt med detta, det har uppdagats så många sexhärvor på senaste tiden och jag vet ju att det är många fler. Jag har kontakt med tjejer som tvingats sälja sex. Man måste jobba med detta, det är viktigt tycker jag.
På torsdag ska jag föreläsa om min historia igen, det är alltid nervöst och spänt men vet att det är en viktig sak för mig och andra att göra. Varje gång tar jag mig ett steg från mörkret, blir stolt över mig själv att jag gör något jag alltid haft svårt för (prata inför folk). Jag växer, blir starkare och lyckligare.

Ha en fin dag
Kram P

Ansvaret för barnen.....

Det är många gånger lätt att lägga ansvaret på någon annan. Att skjuta bort och ifrån sig saker. Nu tänker jag på barnuppfostran (men andra saker med).
I förra veckan läste jag i aftonbladet om en tjej som utsatts för kränkningar och förföljelser på nätet. Läs här
Malin Wollin som jag annars anser vara en klok och bra bloggare skrev efter detta, enligt mig, ett skrämmande inlägg. Här
Hon skriver att hon överlämnar allt ansvar om nätet och farligheter där till skolan och skriver "Jag har lock att lägga över brunnar". Lock? Det finns inga lock som gäller våra egna barn, inte heller något ansvarsöverlämnande. De är just våra och vårt ansvar, även om andra ska hjälpa oss. Hur kan man lägga locket på när det gäller sina barn, de bästa man har? Man vill väl vara i deras liv med både de jobbiga och bra sakerna?

Jag anser självklart att skolan har ett stort ansvar, har man datorer på skolan har man också ansvaret att informera om kränkningar, övergrepp på nätet. Likaså har de ju ansvar att agera när detta händer, i verkliga livet eller via nätet/mobiler mm på skoltid.
Men att säga att de har hela ansvaret är fel, fegt och bara dumt anser jag. Föräldrarna har alltid det största ansvaret, att informera, finnas där, stötta och älska sina barn.
Man kan aldrig förhindra allt som händer men att informera om konsekvenserna och följderna av sina handlingar är som förälder oerhört viktigt. Samt att informera om deras rättigheter och att våga prata om jobbiga saker. Jag gör det redan på mina barn....

Om mitt barn slår ett annat på skolan, fuskar eller gör annat dumt har jag ju också ansvar. Det gäller inte bara nätet och övergrepp. Man har ju säkerligen dator hemma med så då är det väl viktigt och ha koll vad barnen gör/inte gör. Visa intresse för deras intresse, för det är ändå där många barn och ungdomar "hänger" idag. Det är deras intresse, som vi måste engagera oss i.

Idag strålar solen, underbart med en ny vecka och nya planer. Blir nog en promenad längst vattnet....hade varit trevligt med en vän vid min sida som vill lyssna på allt som bubblar i huvudet:)
Ta hand om er fina ni

Kram P

Detta med sex....

Pratade igår och idag men en fin vän och kom på hur få det är som känner mig, helt och fullt ut. Som förstår mig, som vet mina innersta demoner och tankar. Som uppskattar mina bra egenskaper men även mina fel. Kan sakna det många gånger..... Vill nog många gånger att någon ska kunna läsa mig, se igenom mig så jag slipper berätta. Har svårt att ta bort masken, den har ju varit mitt liv så många år.....men skyddar den eller skadar?

Att förstå någon helt ut går nog aldrig men att ha viljan till det är viktigt för mig. Jag känner mig ofta missförstådd, svår och krävande. Om jag går till mitt inre vet jag att jag bara är lite trasig inombords....men inte dum, inte lustig eller tokig. Det är händelser och personer som gjort mig till den svikna person jag är, en person som har svårt med viss närhet, viss tillit och kontroll.

Jag och min vän kom även in på sex och de är ett svårt område för mig....så mycket hemska minnen men också så mycket vackert. Vi pratade om detta i tisdags på volontärutbildningen jag höll, många av oss hade ställt upp för att bli omtyckta, ställt upp för att det var länge sen osv. Är det ok? Är det ett övergrepp? Tror det är vanligt, eller jag vet! Det vi vill diskutera i skolor bla.

Många gånger har jag känt mig utnyttjad, jag har valt en "enkel" väg till uppmärksamhet och en tillfällig känsla av att jag dög. Som plåster på såren för förra gången sen förra gången osv.....ett övergrepp mot mig själv.
Efter övergreppen med HAN och "dem" blundade jag så länge för det om hänt, kastade bort det, orkade inte ta vid det, det var för tungt att minnas. Då lyckades jag på nåt sätt trycka bort det så långt att sex gick att genomföra (låter kliniskt)....jag kunde till och med njuta. Men det blev ändå en viss känsla efteråt....duger jag till mer?
Nu nio år senare kan jag ibland inte ens tillåta mig att tänka på det, sex. Det blir lätt lite smutsigt, något jag inte har rätt till. Vilket jag vet att jag har. Men samhället och andras attityder om en våldtäkt spelar en stor roll här. Jag känner ibland att jag är dömd, dömd att sluta leva, sluta ha sex, sluta få orgasm och sluta va kåt.....Många anser att som våldtagen ska man inte ha sex mer, för då var ju inte själva övergreppet så hemskt. Jag tycker absolut inte så och jag vill inte leva så....
Det var många år sen, har jag inte lidit nog? De tog något från mig och jag har mot alla odds tagit mig tillbaka, på egen hand. Bestämt mig för att acceptera och leva nu, ta vara på livet. Att de inte ska få ta mer av min tid, ta fler år. Jag har försonats.....

Jag hoppas att de fina stunderna och närheten blir fler. Tror att det viktiga är att den jag älskar med är lyhörd, förstående och att jag är trygg. För ibland måste jag få backa, ta en paus och sluta. Jag måste få känna avsky....jag måste få känna skuld....men det viktiga är att jag innerst inne vet sanningen. Att jag har rätt till detta! Det är ju inte denna man jag avskyr utan händelser som hänt för länge sedan. Känslorna finns kvar, otrygghet, otillit.....och inte förmågan att våga släppa taget, släppa fram allt jag vill och känner.
För mig blir det fult många gånger, det har HAN matat mig med, efteråt har attityder och media matat mig vidare, i rätten kom det upp, av "vänner"har jag hört sorgliga saker....och framför allt av mig själv. Att någon kränker en, smutskastar och trycker ner en så tar tid att bygga upp men jag är stolt över resan jag redan gjort och vet att jag kommer i hamn. Att känns sig värdelös, bara duga till en sak mm som jag hört vill jag släppa ut genom andra örat....tro på det de nära runt mig säger. Lära mig älska mig själv igen, för det är ändå det viktigaste....

Det är lätt att hjälpa andra men svårare med sig själv....Jag vet vad jag bör känna, bör göra, bör veta och bör tänka, men ibland felar även jag. Jag har trots allt varit med om hemska övergrepp mot mig och min person....Och ingen person är den andra lik, vi är alla unika vad vi än utsatts för.

Tack ni fina som finns för mig, ser mig som den jag är och som ger mig kärlek och trygghet och framförallt respekt.

Ha en fin helg

"Lev livet, livet går inte i repris"

Kram P

Att drömma

I flera år har jag förföljts av drömmar, mardrömmar. De första åren visste jag ej att jag drömde, då ingen "klagade"(bodde själv med Alma) men när T kom in i våra liv fick jag veta att jag sparkades, grät, skrek och mumlade saker. Någon som antagligen fått stå ut med och hört de var ju min fina A.....
Då kom jag inte ihåg drömmarna på samma sätt som nu. Kanske en försvarsmekanism, det var för tungt att komma ihåg och då hade jag ju Paulina masken på om dagarna med. Så ingen fick veta.
Det man inte vet mår man inte dåligt av....eller?
Stämmer inte på mig, att jag inte kom ihåg mina drömmar var nog inget bra, hade nog behövt visa och känna, inte förtränga allt. Min kropp har senare visat sig att den mått sämre av att bära denna klump inom mig.
Jag tog till knep för en jobbig situation men nu i efterhand har kroppen visat i hur den egentligen mått/mår. Så nu måste jag lyssna, behöver min kropp vila, får jag ta det lugnare.
När jag börjat bli klar med bearbetning, fok har vetat om vad som hänt, jag har slappnat av....då kom kroppens reaktioner. Det var man ju inte beredd på då, men nu vet jag hur det fungerar.
Men denna trötthet....har känt mig halvlevande länge, som i en bubbla.

Dessa drömmar har innehållt jagade, mord, övergrepp, bilder från olika hotell/lägenheter,hot....det mesta.
Har kunnat vakna av en så sann dröm att jag trott att jag håller på att dö, vaknat rädd, med ångest o minnesbilderna tillbaka.
Nu har jag börjat drömma "bra" drömmar (dock blandat, de hemska är ej borta). Det känns skönt att få lite fina drömmar med, vakna med nya tag, kärlek och lugn. Även om de fina drömmarna bryts ner och äts upp av de mörka många gånger, kommer jag ihåg dem. Försöker se det som ännu ett steg framåt.....

"Carpe diem"

Kram P

Från mörkt till ljust

Pust, sov bättre i natt. Det behövde jag.
Mycket pga att min dotter sov. Jag vaknade inte heller stressad med ångest. Inte heller av mardrömmar. Idag njuter jag av detta:)

Blir även jobb med Novahuset, ni har ej missat vår msn-jour va?
Söndagar 20-22
Tisdagar 10-12, 13-15
Torsdagar 19-21

Eller glömt bli medlem, gratis men otroligt betydelsefullt. http://www.novahuset.com/

Många gånger när jag läser andras bloggar där de utsatts för övergrepp undrar jag tyst inom mig själv. Vad gjorde att jag kravlade upp ur den mörka brunnen, hur lyckads jag ta mig upp?
Jag vet inte svaret på det, ibland låter det så osannorlikt.
För jag var ju dålig, svag, äcklig och värdelös. Det var så han sa och det var det han fick mig att tro o känna. Att jag bara dög till en sak, att jag inte kunde ta mig därifrån för ingen skulle tro mig. Jag vet inte om det var hoten och rädslan som gjorde att jag inte vågade gå först, eller om det var min självkänsla som verkligen sög. När jag nu ser tillbaka på allt är det svårt att se att det var jag, så nedbrutet, hjärntvättad, rädd och använd.

Jag är glad för de i min närhet, glad för den lilla Paulina som fanns inom mig som kämpade....kämpade hela vägen, till försoning, till ett liv.
Jag är glad att mina barn finns, räddade mig då och räddar mig nu. Hade aldrig A blivit till, hade jag inte tagit mig därifrån.....inte så "fort" iaf. Jag kanske ej funnits nu, självmord eller att någon tog mitt liv är två alternativ som är mest troliga. Skrämmande! Även om jag aldrig velat dö så kändes det som enda utvägen ibland. Jag ville bara bort.
"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva"

Nu när man sitter med solen i ansiktet, barnen runt sig känns allt så avlägset, men ändå så nära.
Jag lever igen, jag gör det jag alltid drömt om (Novahuset), jag finns! Jag accepterar de mörka stunder som kommer ibland,för de måste få finnas. Jag kan visa mig svag. Känslorna är nu hanterbara....vilken känsla.

Kämpa på och håll hoppet i din hand....inte får hårt och inte för löst....det måste överleva. Du måste överleva, för du är viktig o värdefull.

Kram P

Det kommer ifatt en i perioder

Det som hänt finns alltid i mitt bakhuvud, men i dag är det hanterbart. Det är skrämmande, ledsamt och svårt men hanterbart.
Det får finnas där, det får göra mig ledsen ibland.....så länge jag ej fastnar där.

Något som inte är lika hanterbart är tröttheten. Någon inre stress som finns inom mig, som jag inte får bukt med. Att inte få sova är tortyr, man blir tokig, galen och så oerhört slut. På något sätt har denna trötthet, detta icke sovande blivit en del av mig. Jag undrar egentligen hur kroppen mår?
Att inte få sova när barnen är små är förståeligt, jobbigt men som sagt....förståerligt. Det kan man ta, det är de små liven värda.
Men att detta sedan pågår i 9 år är inte nyttigt, inte bra och inte hanterbart. Att inte få sova är tortyr för alla, inte bara för dem som varit med om något trauma (även om det kan göra det ännu värre).
Min äldsta dotter (HANS och min) sover inte bra, får medcin och är i ett ständigt orosmoment. Det som hänt mig kan jag ta nu efter bearbetning men att de skadar mina nära fortfarande är inte accetabelt, inte ok men här är jag rätt maktlös. Detta ger mig en inre stress som är svår att ro på.
Ibland känns det bara så tungt, men är så glad att jag ändå lyckas vända de guldkorn jag finner på vägen och kan leva. Att stöta på dessa hinder om och om igen efter allt som hänt kunde krossa mig, men någon liten figur inom mig vägrar ge upp, vägrar släppa in det mörka. Vill bara leva nu och här och njuta.

Icke sömn:
-Din hjärna får problem med att fungera optimalt eftersom den inte regenerats och startats om.
-Du får större aptit på fet mat och sötsaker eftersom kroppen behöver snabba kalorier.
-Svårt att koncentrera dig, lätt stressad och irriterad
-Ditt minne blir sämre och din förmåga att lösa uppgifter som kräver full uppmärksamhet försämras
-Du mister din kreativitet och kan inte tänka klart eftersom hjärnan går på tomgång
-Omdömet och reaktionsförmågan försämras avsevärt.
-Du riskerar att utveckla en depression eller en reell psykisk sjukom om du sover dåligt
-Blodtrycket stiger eftersom stressnivån är högre än vad kroppen tål. Kroppen befinner sig i ständig beredskap, något den inte är gjord för att klara av
-Du känner dig trött, du har ej fått den viktiga djup sömn som kroppen behöver för att ladda om
-Du är förvirrad och uppfylld av information som kan verka oöverskådliga för hjärnan eftersom den inte kunnat städa undan

Stämmer på mig det där och det jobbiga är att lösningen känns rätt långt bort. Dels för att de verkar gå hand i hand, dels för de är i ett hjul som löser av varandra runt runt, dels för att samhället inte hjälper när man behöver.
Men som jag säger, se det positiva i saker så löser det sig.

Idag blir det att njuta av solen, mitt underbara arbete i Novahuset och mina barn, mina fantastiska barn som gör så ett stort bekymmer blir rätt så litet.....

Kram på er, hoppas er sömn inte bråkar med er

Okunskap

Det är skrämmande när man får höra el läsa när andra dömmer och är fördomsfulla. Man tänker, detta kan denna person inte mena, men tyvärr gör dem det. Det finns också en del av dem där ute, som verkar veta allt trots att de inte har varit med om detta eller jobbar med detta. Deras åsikter är hämtade från typ ingenstans....
Jag tycker absolut att man ska få tycka vad man vill, men att kränka någon är aldrig ok enligt mig. Att dömma människor man inte känner, att vara fördomsfull med dem man anser "olik" sig själv. Vem är inte olik andra och vem är normal? Vad är normalt?

Man behöver rensa huvudet från dessa kommentarer ibland, de stutsar ofta från mig ganska fort som tur är. Det handlar många gånger om okunskap att dömma andra.
När jag inte känner till något som för mig är "annorlunda" eller något jag ej upplevt behåller jag mina tankar för mig själv eller säger dem lite mer försiktigt. För hur ska jag kunna veta allt? Jag tycker inte lika med alla men respekterar dem som tycker annorlunda än mig, jag dömmer dem inte. Så länge man inte sårar någon anser jag att man får känna/tycka och vara olika.

En promenad med min stora A är nu avklarad, vi gick långt. Det var sol men sån blåst. Nu tittar fräknarna fram:)Lustigt nog är det alltid hon som har mer energi än mig när vi kommer hem, blir helt slut:) Så nu väntar en lugn myskväll med familjen och lördagsskålen:)

"Tänk före ni talar"
Kram på er

Svek

Man ska aldrig behöva ångra att man anmäler, men ibland trycks man under ytan och får ingen luft.....då kommer dessa tankar.
Det är inte vem som helst som håller i handen som trycker mig under ytan nu heller, det är samhället, myndigheterna...

Att anmäla är en otroligt jobbig sak att göra, ett stort steg. Att få stöd då är viktigt, likaså i rätten men lika viktigt är det med stöd efteråt. Som med skyddspaket, skyddad id mm. Målet myndigheterna har måste väl vara att de som utsätts anmäler, då har man väl ett ansvar att hjälpa dem som gör det också.
Det ska inte drabba en mer om man anmäler. Man har redan varit med om tillräckligt.
Man kan fråga sig varför man ska anmäla om man inte får stöd och skydd efteråt.

Jag anser dock att man ska anmäla men något viktigt är att det måste bli förändring.

Trött, yr och seg idag. Får sätta mig ute i solen och få ny energi och luft. Det fick jag förresten av deltagarna på utbildningen i tisdags. TACK!
Åkte till Linköping för att vara med på första dagen:) Blir glad åt människor som vill hjälpa till, de behövs.

Kram P

Msn jour och volontärutbildning

Hektisk dag....lite mycket att göra som inte gick och få gjort. Men fick intala mig själv de värdefulla orden, man gör inte mer än man kan. En fin och klok vän skrev på hennes blogg idag: Fundera inte på det du borde gjort och det du inte hann göra utan det du faktskt gjorde. Det tar jag till mig en dag som denna. Det man gjort är alltid mer än man tror....och värdefullt.

La nyss lillan, gööör trött. Hon busade hela natten i natt så ej så lustigt att det blev en tidig kväll. Nu ska jag förbereda mig inför morgondagen, då det är Novahusets första dag på volontärutbildningen. Så spännande och kul med många intresserade.

Nu har Novahuset börjat med msn-jour, söndag, tisdag och torsdag (olika tider) finns vi där för dig om du behöver råd och stöd, fråga något eller bara behöver någon att prata med.
Denna skuld och skam människor som varit utsatta för övergrepp bär kan visa sig på många olika sätt. Många tar hela ansvaret, frågesätter sig själv och gömmer det inom sig. Detta är några röster vi fått höra:

"Jag var så full, jag kanske inte ens sa nej"

"Han var ju min pojkvän som jag var kär i, då kan jag väl inte kalla det våldtäkt"

"Jag hade ju legat med rätt många innan, jag får väl skylla mig själv.....ingen kommer tro mig ändå"

"Det var inte så farligt, vet inte om jag kan kalla det övergrepp ens....men jag mådde dåligt efteråt"

"Att det var min pappa som var gärningsmannen var extra svårt att uttala"

"Det började så oskyldigt, med en bild via webcamen"

"Han fotade mig naken, sen när det tog slut spred han bilden....jag ville bara försvinna"

Du är aldrig ensam. Vi finns här. Ta hand om er....

Kram Paulina

Kalla fakta, koppleri och våldtäkter

Ser nu på kalla fakta, känner igen mig. Tänker på kostymnissar som träffar mig för pengar tillsammans med "han". Det är "han" som fixat mötena, han följer med, är ofta med i själva sexakten med annars tittar han på.
Känner igen hur de ser ut, finklädda, familjefäder, vissa till och med snygga.....trevliga till en början men när sexet börjar blir de förbytta, det ska vara hårt, brutalt.
Gangbang, dessa möten.
Dessa tillsynes vanliga män, killar, gubbar.....

Trasiga, svaga tjejer pratar de också om nu i kalla fakta.....absolut de finns, men jag har mött de motsatta tjejerna med. Hela, starka med ett tryggt nätverk runt sig. Det finns bland alla. Vi kan inte "dömma" ut eller peka ut några, detta kan ge ännu mer skuldkänslor för de "starka, lyckliga och trygga" tjejerna. Ingen ska bli bli behandlad så här, oavsett vem man är.
Tyvärr har många dålig självkänsla och vill hjälpa sig själv med detta, att bli uppmärksammad av dessa män. Ibland går man då så långt att sälja sig själv. Detta är något att jobba med.

Så starkt av denna "Maria" som gick in till polisen och anmäler detta, det ledde till stora nyheter, åtal och domar. Tankarna går till dessa flickor och alla ni där ute som lever i detta eller lyckats ta er bort därifrån.
I dessa härvor som kommit fram framkommer direktörer, polismästare. politiker, lärare, scoutledare mfl.
Fy....åt dessa män. Tyvärr finns det mycket sådant ute i landet idag. Det måste vi veta och jobba med. Dessa män går igång på det dominanta sexet, att bestämma. De är inte ute efter ett jämställt sex utan kontroll och makt....

En professor säger att 1-2 % män har någon sexuell avvikelse, ofta då flera. Dessa avvikelser kan vara sadistiskt sex, urinsex mm.
han säger också att om man inte får hjälp kommer man säkerligen göra det igen. Idag får man ju ingen hjälp i fängelset, eftersom terapin är frivillig och de anser sig "oskyldiga". Många döms bara till böter för sexköp med....
Skrämmande att det finns många gärningsmän där ute, brr

Ta hand om er....
Tack mina fina flickor och T, för en underbar dag i solen...lillan cyklar nu själv och vi vuxna har ont i ryggen efter allt spring:)Men ett soligt vårväder råder verkligen bot på det, hoppas det råder bot på mig med....blev sjuk under dagen. Så nu blir det en soffkväll o sova tidigt, måste bli frisk.

Kram Paulina

När nuet kryper nära....

Mörker, natten är här....borde sova.
Ligger vaken.
Tankarna yr, grubblar, oron sprider sig.

Att alltid hitta motsånd, att få kämpa är krävande, man blir så trött, frustrerad och ledsen.
Har försonats med de övergrepp jag upplevt, har försonats med att bära en sorg. En sorg som jag försökt och lyckats vända, använda mig av.
Men motståndet.....
Att samhället inte kan hjälpa en gör mig arg, besviken. Måste ändras.....

Att inte känna att man kan skydda sina barn och sig själv är skräckinjagande. Får mig att leva i ett ständigt orosmoment, katastroftänket är påslaget hela tiden. Att inte kunna vara säker på att mina barn har en mamma framöver. Det kan man inte garantera ändå, det finns ju sjukdomar och olyckor men detta är bara för onödigt, det kan förhindras men finns hjälpen? För mig och andra....

Tänker på utvägar....det finns många planer, mina tankar leker, de lever ett eget liv mitt i kaoset.
Lyssnar till barnens andetag, i natt sover vi i samma rum alla tre. Kände de att mamma behövde deras kärlek, deras liv nära inpå mig?
De ger mig lugn men även panik....maktlöshet. Vi kunna erbjuda dem vanliga liv, utan oro.
Trygghet.....
Kärleken omger oss, den räddar oss varje stund. Den är mäktigast, övervinner allt.
Deras andetag behöver jag höra.....för att mina ska finna näring att fortsätta.

Flyktkänsla, oro, panik, ångest, stress, rädsla och frustration.....Jag räcker inte till
Vakar, är på min vakt hela tiden, planerar. Det tär på en. Vart slutar det?

Man tycker man har varit med om nog, lyckats ta mig från det mörka, börjat leva, gått vidare. Men samhället sviker, de bygger på denna stress, helt i onödan.

Själ, tankar, hjärta spinner, far iväg.... Kan ej somna. Kan ej släppa fram andra tankarna, fastnar här....i maktlösheten.
Klarvaken, vill slappna av, bli lugn och somna...
Vill ha kontroll, behöver veta, behöver känna mig trygg behöver känna att jag kan vakta mina barn, skydda dem.

Låg vaken i natt, var tvungen att skriva av mig...idag nya tag. Jag vet att jag och andra i landet behöver samhällets hjälp mer än vi får. Det kommer jag fortsätta kämpa för, så här ska man inte behöva leva, det är ingen värd. Vet vad jag vill ändra, ger mig inte, ger mig aldrig.
När inte längre det som hänt gör ont kommer nästa hinder, det är inte rättvist.
På måndag är det nya planer, ideer som ska förverkligas eller övertyga andra om att förverkliga....
För er där ute.....

Kram Paulina

Bälstad inget unikt fall

Bälstaskolan granskas i vår....tyvärr är de inte unika i der som hänt. Detta händer på fler ställen, ibland i mindre skala ibland liknande. Dessa övergrepp och kränkningr sker i vår vardag, under skoltid, på fritiden varje dag runt om i landet.
Att människor blir kränkta på nätet, känner sig tvingade till att ta av sig tröjan eller att sälja sex.
Att fälla en kommentar på nätet anser många unga inte vara så farligt men vem avgör de? Kränkningar och hot är lika verkliga där som i verkliga livet för de som drabbas.

Jag och Novahuset tycker det är viktigt att alla kommuner tar sitt ansvar, att ingripa när man ser/hör något, att man tar det på allvar. Det gäller skolor, föräldrar, personal mfl. Alla som kan möta dessa utsatta.
Det är också viktigt med information i skolor. Har man dator på skolan måste man också informera om nätet. Likaså uppdatera lärare om hur verkligheten ser ut i dag (vissa lärare kanske är äldre o inte "hänger" med, eller helt oförstående datavärlden). Att prata med ungdomar om detta är också viktigt, allt som är olagligt i verkligheten är även det på nätet.

Man tänker ofta efteråt när man är yngre, det gjorde jag med. Vilka konsekvenserna blev fattade man när det redan var för sent. Men på nätet måste man tänka innan, det som finns på nätet stannar också många gånger där. Det man gör/eller utsätts för som ung kan förfölja en lång tid framöver.

I Bälstad är det granskningar på gång, det vore nog bra om alla kommuner tog en titt på sina rutiner och krishanteringar så inget sådant kommer upp igen i just deras kommun. Att man tänker ett steg längre, förebyggande. Alltså INFORMATION och KUNSKAP!

Det har fått mycket plats i media, jag hoppas att det mest är på gott. Det jag vill att människor i detta land ska förstå är att det som hänt är inte unikt.....det är tyvärr heller ingen överrasknig för mig som möter detta ofta i jobbet. Övergrepp både i verkliga livet och på nätet ökar, dags för mer insatser.

Nu väntar en myskväll med mina tjejer....bara vi hemma idag:) TJEJMYS!
Trevlig helg.

Kram Paulina

En dikt

Kom och tänka på en dikt jag hade, började rota i mina kaoslådor.....hittade den bland tings och hovrättsdomarna. Är på över hundra sidor, en stor bibba. Den stör inte, men den ligger där som en påminnelse. Vissa grejer är bra för mig att läsa, när de tror mig, när han blir fälld mm. Men det finns också sånt som gör mig arg, när ett nej inte betrakas som ett nej, att de inte förstår de psykiska hotens betydelse och när de frågor om mina tidigare sexpartners och klädsel....blah.
Det var dock hans försvarsadvokat eller han själv som tog upp detta för att smutskasta mig, inte nämndemännen eller domaren, bra där!

Här får ni i alla fall en dikt värd att tänka på:

Dagen i dag är en märklig dag
Den är din
Gårdagen föll ur dina händer
Den kan inte få mer innehåll än du givit den
Morgondagen vet du inget om
Men dagen i dag den har du
Använd dig av den
I dag kan du glädja någon
I dag kan du hjälpa en annan
Dagen i dag är en märklig dag
Den är din

När jag läser denna tänker jag på att försonas med det som varit, det går inte ändra på det utan det du kan göra nu är att leva nu. Försöka se framåt....trots svårigheter. För det är vi alla värda!

Nu ska jag göra klart en ansökan för Novahuset.

Kram på er

Att anmäla

Detta med att anmäla är inte alltid lätt och många gör ju aldrig det. Det kan handla om mycket, om rädsla, misstro till rättsväsendet/bemötandet, hot eller annat.
Jag anmälde fyra år efter de övergrepp jag varit med om och detta var pga en kvinna. Hon hade varit utsatt för samme man länge, alldeles för länge. Hon lyckades fly och tog det stora steget att anmäla. Hon hade inget annat än det och döden att välja mellan ansåg hon, och jag förstår henne.
Hon fick mig att träda fram, från att ha legat i skuggan många år. Förföljd, rädd och orolig och aldrig riktigt hel.
Jag valde att anmäla dels för min skull men mestadels för att styrka hennes berättelse och för att stoppa honom i framtiden. Jag trodde först att jag var den enda, den dumma som "gått" på allt, som inte lämnade och som varit med om hans övergrepp.
När hon trädde fram, min själasyster, blev jag arg för vad ha gjort. Det han gjort mot mig kom i skymundan och jag tror jag behövde den känslan, att bli arg, riktigt förbannad.
Jag behövde den för att våga fortsätta kampen, fortsätta det jag satt igång.
Det visade sig att vi var flera som varit utsatta.....
Att styrka hennes berättelse blev min räddning. Jag bearbetade och kom vidare.
Jag är denna kvinna evigt tacksam och jag tänker på henne ofta. (vi har idag lite kontakt, en viss kontakt som ingen kan ersätta).
Jag önskar henne all lycka, det är hon värd!

Det var dock inte första gången jag anmälde. Jag gjorde ett "klent" försök redan 2003(då film o foton på mig var på nätet.)
Jag gick ensam till polisen (första misstaget), jag berättade inte allt (andra misstaget), jag gick hem och förträngde igen (tredje o sista misstaget).
Nu i efterhand ser jag det inte som misstag men då...varje bakslag fick mig längre ner på banan. Jag vågade inte, ville inte, visste inte hur.
Nu kan jag se det på ett annat sätt, jag vågade inte, jag kände skuld och skam. Det borde denna polis sett, förstått. Denna kunskap/förståelse borde man ha i dessa ärenden. Klandrar jag henne? Kanske inte egentligen då jag var den bästa skådespelaren någonsin men jag tycker man borde veta mer om dessa brott. Man berättar ofta inte allt första gången, man tar lite i taget, kollar läget, kollar förtroende mm. Att vara där ensam var ett stort minus, det borde hon vetat med. Man behöver stöd.
Detta hoppas jag förändras, mer kunskap i ämnet, mer samverkan mm. Fick inget nummer till tex kvinnojouren. Det hade kunnat gjort det hela annorlunda. Ett samtal med dem hade kanske fått mig förstå att jag inte var ensam, att de trodde på mig och inget var mitt fel. Jag hoppas Novahuset kan finnas för många framöver och ge dem det som behövs, stöd.

Något som plågat mig genom åren är, han hade kanske inte utsatt flera under dessa år om jag anmält tidigare. Men å andra sidan kan jag inte ge mig den skulden, den bär han.
Sedan tror jag att det var min historia plus den andra kvinnans som gjorde att han fick så långt straff, han hade gjort det förr och med flera.

Pust....nu lämnar vi anmälningar. Innan vill jag bara påminna om, att jag fick sedan en otroligt bra man som polis, som fanns där, stöttade o bar mig. Likaså gäller åklagare och målsägarbiträdet, underbara män som trodde mig, stöttade och fanns där för mig när jag var som skörast och som mest behövde dem. Tack!

Ska ta ett bad, tog nyss en tur på löparbandet. Sedan blir det tv och jobb.

Ni är värdefulla och det finns ljus i tunneln....

Kram på er

Lugnet....

Klev ur bilen igår. Jag kände ett lugn som spred sig. Lukten av gräs, blommor och vår. En inre ro...lugnet spred sig över hela kroppen, hela sinnet, hela min själ.
Är nu där jag alltid är i harmoni, lycklig och där jag bara har det skönt. Hela familjen är här, barnen cyklar, vi fikar ute i solen, värmen ger mig energi och jag känner mig fri.
Ska njuta här nu några dagar, underbart.

Igår kväll tog jag, barnen och T en underbar promenad kvällssolen, kom på mig själv att gå och le. Jag är den människa jag vill vara här, trygg. En underbar känsla.

Nju nu av påsken, hoppas ni får sol och vår hos er med. Det är ni värda.

Kram Paulina