Tankar från mörkret

Då kom tankarna tillbaka igen....igår och inatt ville de förvirrat springa runt i mitt huvud. Ville inte ge sig. Som en påminnelse om det som varit, att det faktiskt hänt och det var ett trauma man alltid bär med sig.

Trots att det inte gav samma panikkänsla som förr så klart kroppen minns. Jag gråter inte hysterisk längre, jag kan leva ett normalt liv, jag mår inte illa av tankarna längre, jag har kommit vidare.
Nu är det mer som en smärta, en sorg jag bär. Jag accepterar tankarna och minnena när de kommer, tänker lite och brukar sedan kunna kasta mig in i nuet igen. (speciellt lätt blir det när två flickor förgyller min vardag).

Minnet som kom igår var något en nämndeman sa till mig i rättegången, han ansåg inte att det var möjligt att bli bunden i de sängarna som jag beskrev. Hur visste han? Vem var han att säga det? Berätta för mig att jag fantiserade, ljög? Nejdu gubbe tänkte jag. Det är fullt möjligt för så ser sanningen ut. (Det fick han äta upp då jag blev arg och ville bevisa att jag pratade sanning och tog med mig polis och advokat till rätt hotellrum och lät en polis lägga sig som mig, klick, ett kort) Ha! Där fick han. De trodde mig sedan och gick helt på min linje.

Allt för sanningen.....men ack så plågsamt. Då kommer jag ihåg minnena som for i mitt huvud, skräcken spred sig och jag blev stel. När jag kom hem gick tankarna tillbaka....tillbaka till rummet och det som hände där. En hårdhänt, aggressiv, otäck och äcklig man som band mig till ett kors i sängen. "Han" satt först och tittade på, verkade gilla ju otäckare det blev. Jag försvann i dimman, försvann från verkligheten. Skulle jag uppleva morgondagen? Skulle det sluta?
Att inte kunna röra sig, varken till armar och ben, vara helt utlämnad till en man (två) som inte verkade ha några gränser var oerhört skrämmande. Slag, nyp, spott....hårt.... Verkligen i någon annans våld. Han (de) kunde göra allt med mig där jag låg som en docka....redo att användas....att förbrukas. Ta livet ur....ännu en gång. Suga ur den sista orken ur mig.....igen.....sista hoppet.

Nu när jg tänker tillbaka är jag lättad att jag kom därifrån, det hade kunnat gå hur som helst. Ingen ville/kunde rädda mig, ingen fanns där för mig.....jag var ingen. Jag var ensam.

Dessa minnen bär jag med mig föralltid, inte några fina minnen men jag tror att även svåra minnen kan ge oss något. Jag måste vända det så. Jag måste ha tron och hoppet. Jag kan inte fastna i det förgångna. Det kan hjälpa mig att förstå andra, förstå hur verkligheten ser ut. Det kan hjälpa mig inse hur skört livet är, hur lätt livet förändras.

När inte ni har tron och hoppet, tror jag åt er! Den kommer återvända till er så länge bär jag den nära mig.
Ni är unika och värda att uppleva detta fina liv. Ge aldrig upp!

Vill också passa på att tacka för allt stöd jag får, här, på mailen och ute i "verkliga" livet. Sånt som får mig att kämpa vidare och orka. Orden fyller på mig när jag går på tomgång.

Jag vill även tacka er som blivit medlemmar på Novahuset, det betyder mycket för oss. Är du inte medlem, gå in på Novahuset och bli det, kostar ingenting. "En liten sak som gör mycket".

Nu OS och förhoppningsvis ny medalj/medaljer. Helt slut i huvudet så blir skönt med döläge i soffan.

Kram P