Reflektioner över förra inlägget

Ibland är det viktigt att gå tillbaka, känna efter och inse att jag kommit en bra bit på den krokiga vägen framför mig. När jag läser igenom det jag skrev igår framkommer det tydligt att jag inte är kvar i skammen och skulden. Den delen i mitt liv är avklarat, jag har bearbetat och kommit fram till att det var han och de andra männen som varit skyldiga till brott och ansvariga för dessa handlingar.

Under de år jag levde med hoten och rädslan samt minnena jag begravde djupt inom mig själv, bar jag på väldigt starka skuld och skamkänslor.
Frågor och tankar fanns där hela tiden och något nästan varje fråga började med var "varför".
Detta ord, detta många gånger anklagande ord.....mot mig själv.

Varför hände detta mig? Varför just jag?
Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Vad är det för fel på mig? Är jag svag?
Varför gjorde han detta? Hur kunde de övriga göra detta? Hur kunde de inte se? Hur kan man vara så ond?
Varför skrek jag inte? Varför öppnade jag dörren? Varför gick jag inte iväg?
Varför var jag så dum och höll kontakten? Varför hade han sån kontroll över mig?
Varför gick jag inte till polisen? Varför öppnade mig inte för fler och berättade det som skedde? Varför gömde jag mig inte?
Varför spelade inte min vilja/känslor någon roll?
Varför?

Då var det var så lätt att fastna i tankar som varför, både under de åren han var "fri" men även en bit in i min bearbetning. Efter gårdagens inlägg fanns inga såna frågor. Något jag reflekterade över först efteråt. Ingen skam ingen skuld. Jag har lämnat dem och dessa frågor.
Jag blev stolt och kände mig fri ännu en gång.....en bit till på vägen.

Vissa frågor kan man svara på med hjälp av rätt bearbetning, som tex att jag gjorde allt för att överleva och skydda mina nära. Jag vågde inget annat än att finnas "tillgänglig". Jag vet också att detta kan hända vem som helst, att det var just jag är bara "otur" och beklagligt. Det händer tyvärr oftare än vi tror. Både hög och lågutbildade, rika och fattiga, svarta och vita. Många gånger är det en extra merit att ge sig på de omtänksamma och starka....
Ingen förtjänar det mer än andra och det är aldrig "offrets" fel.
Jag vet också nu vilket grepp de har om en, man bryts sakta ner bit för bit, isoleras från omvärlden, går i deras koppel och styrs helt av dem. Som en jäkla robot....
Man lever deras liv, deras tankar.....mina fick inte finnas, jag räknades inte. Man blir som hjärntvättad och det som händer blir mer och mer normalt (normaliseringsprocessen).

Vissa frågor kan man aldrig få svar på och det måste man försonas med.... Att inte veta. Det kan vara svårt att lämna men det tar energi och ork från oss som vi bättre behöver för att komma vidare, komma ur det tänket vi har.
De är inte värda all tid och energi vi lägger ner på dem och våra varför frågor. Vi är viktigare!

Kom ihåg att ingen har någonsin rätt att göra något mot dig som du inte vill! Det är aldrig ditt fel. Du är värd mer än att gå runt att bära dessa skuld och skamkänslor. Det är ljusare på andra sidan vägskälet, lovar!

Ta hand om er!
Nu blir det ut och njuta av en underbar kall men solig och vacker dag. Pricken över i:et är mina fina flickor som gör det så mycket lättare för mig att njuta och leva NU och komma vidare. Jag tror de flesta av oss har några som ger oss energi och kärlek att klara detta!

Glöm inte bort att det inte är ni som är svaga, ni är de starka som överlevt detta. Ni klarar det!Det är vi kommer ut ännu starkare på andra sidan.....inte dem.

Kram P