Visste aldrig när han skulle ringa, om..... I så fall säga vad?
Visste aldrig om han skulle komma, om....
Visste aldrig på vilket humör han var, om.....
Visste aldrig om jag behövde var rädd, om....
Visste aldrig om jag skulle va tvungen att åka iväg med honom till andra.....om....
Visste aldrig när han "bjöd" in andra, om.....
Visste aldrig om jag vågade somna.....om....
Visste aldrig om jag skulle leva i morgon, om.....
Visste inte när jag återigen skulle utsättas för övergrepp....om....
Att inte ha kontroll var förvirrande, skrämmande.
Nu kan en viskning, ett ord få mig att minnas. Det hugger lite men inte alls som förr. Då kommer jag ihåg att ett litet knak fick mig att hoppa högt, jag blev kall av vissa låter, dofter, ord....
När jag minns tillbaka var det mycket som liknade att inte leva....jag var i ett fängelse. Ett fängelse jag själv måste släppa mig ut ifrån. Jag måste kämpa, hitta vägar ut ur fängelset, ur laborinten.
Hur svag jag än kände mig, måste jag burit någon styrka....någon lyfte mig, någon bar mig och någon tog mig bort från det värsta. Någon var jag. Jag bröt mig loss. Jag hittade ut.
Greppet någon kan ha om en är skrämmande och går ej att beskriva i ord, man tänker hans tankar, hans verklighet blir min, jag är inte min. När man inte får välja vad man gör om dagarna, när man inte får välja sina tankar och känslor eller vad man vill göra. Då känner man sig tom. Det är lätt att falla för dessa förövare, deras sätt. Innan man vet ordet av är man i greppet, hjärntvättad och utan makt....makten om sitt liv.
Skrämmande....när jag nu tänker hur jag kunde tänka är jag glad att jag lyckades ta mig ur greppet. Jag tänkte inte som mig. Jag önskar ibland att någon tagit mig, avinstallerat hans tankar, fått mig tillbaka till verkligheten, till allvaret. Men ingen fick chansen mitt i förhållandet, jag fick ju ej träffa någon.
Efteråt var det många som hjälpte mig. Men jag valde att förtränga. Jag önskar att det då var möjligt att träffa mig, som jag är idag. Jag hade sagt hårt men ömsint.
-Du måste prata med någon
-Byt nummer, fixa skyddad adress, anmäl om du orkar
-Du är inte ensam
-Älska dig själv, du har inte gjort något fel. Du är värd mer.
-Sätt dig aldrig i offerrollen, det du har varit med om är hemskt, men nu har du ett ansvar att hjälpa dig själv. Gör något åt situationen. Sätt dig säkert, bearbeta om be om hjälp. Våga lita på människor...Livet och framtiden är underbart, låt dig själv upptäcka det. Låt dig själv bli lycklig, detta är inte slutet. Du kan allt du önskar....
Önskar så någon hade pressat mig, så inte fyra år....fyra år av värdefull tid hade passerat. Som jag ägnat åt honom, rädslan och förträngning. Aj vad min kropp skrek av denna förträngning.
Men dessa år var också fantastiska....min älskade dotter föddes. Hon gav mig ett nytt liv, hon var min räddning och ljus. Men hela denna tid var jag två personer.
Att jag sköt på problemen fick konsekvenser, det blev svårare att lita på folk, att prata om det. Kroppen hade blivit i sämre skick under varje år....varför sköt jag på det?
Min förklaring var min dotter, jag ville att hon skulle ha en "normal" uppväxt med en glad mamma. Vad jag inte insåg var att ett barn känner en mors mående....trots det påklistade leendet.
Men nu är nu. Jag tog mig ur det, jag har bearbetat. Nu kan jag vara hård mot mig själv, det måste man ibland....på ett fint sätt. Men för att jag ska få det liv jag förtjänar måste jag stå på mig. Måste ta ansvar för mitt liv och min framtid.
Vad långt det blev, fingrarna gick av sig själva idag.
Nu blir det fredagsmys.....
Fick ett mail igår från en tjej, det värmde. Hon skrev så fint om mig, blev så rörd. Känns bra att veta att många sett/hört/läst om mig och att det ger hopp mm. Det betyder allt för mig. Tack L för mailet, det gjorde att jag fick ny kraft, till mig själv och Novahuset.
Kram Paulina
4 kommentarer:
Du är helt otrolig, vad stark du är!!
kram
Du är också stark, även om du inte alltid känner dig som det.
Styrkekram
Tycker det är väldigt positivt, modigt och bra att du flytt från din misshandlare. Vi alla andra har också lämnat.
Vill understryka Paulina att våld mot kvinnor är vanligt, finns omkring oss, tyvärr, bakom stängda dörrar men även öppet.
Det är inte ditt fel, det är inte mitt fel, det är misshandlarnas fel och ansvar.
Jag är också en normal tjej, har universitetutbildning, har jobb, har bra meriter, varit ordförande i olika föreningar, framgångsrik människa, ser bra ut, god medborgare, snäll människa mot sina medmänniskor...men vad fick jag för det? Jo, jag fick våld fr män som misshandlade mig och försökte misshandla psykiskt, fysiskt, sexuellt, ekonomiskt...you name it. Eller våld fr kvinnor också på samma sätt. Eller förakt, mobbning.
Så för att sammanfatta, finns sunda människor som behandlar andra med respekt och inte vill såra andra. Samt finns många vardagspsykopater där ute bland oss, på jobbet, skolan i familjer, som inte sitter i fängelser, men som mobbar, våldtar, misshandlar på olika sätt och gör livet till ett helvete för oss vanliga människor.
Enda skillnaden mellan oss och de är att vi har empati, känslor för våra medmänniskor. De har inte, det är bevisat att i deras hjärna är ett stort hål på det stället där känslor,empati för andra borde finnas.
Enda sättet är att söka sig till sunda människor och distancera sig fr, undvika, ha inte nära psykopater....springa 1000 mil så fort man ser ngn varningssignal...
Önskar dig allt bra! Tack för att du berättar och sprider sanningen om vad som egentligen händer i samhället, bakom den fina fasaden om fester, fina kläder...o.s.v....Jag gör också som du, berättar överallt vad jag varit med om.
Kram, M
Tack M,önskar dig allt gott med. Bra att du med pratar om detta vanliga problem, det behövs mer information i samhället.
Kram
Skicka en kommentar