Känslorusning...

I helgen blev det tydligt. Tydligt att det lever kvar i en. Även om jag kommit långt tror jag att jag får leva med vissa känslor.
Detta med närhet, det är svårt. Jag är väldigt fysisk av mig, har alltid varit. Tycker det är mysigt och kramas, att känna någon nära. Det med sex går numera rätt bra, även om man ibland får sina attacker och minnen. Att slappna av kan vara svårt, trots att man har trygghet runt sig och man vet att man kan och får säga nej. Att man respekteras trots det.
I fredags var jag helt ensam, mannen jobbade och kom hem idag, söndag. A var hos min syster och kille och E var hos mina föräldrar. Hade hela dagen fullt upp för att på kvällen mysa ihop i soffan och äta gott helt ensam. På lördagen kom föräldrarna med barnen, de hade haft det sååå mysigt. Vi gick på marknad och hade en mysig dag. Inga minnen eller tankar. Vi fikade....och mamma kramade mig, länge och tog ett grepp om mig som fick mig att få panik. Känslan kom helt plötsligt, ingen förvarning....fick panik. Det bara sköljde över mig. Kände mig fasthållen och närheten blev oerhört jobbig.
Jag brottade mig nästan ur greppet och rusade iväg och sprattla. Jag vill inte, släpp mig, jag får panik sa jag.
Både mamma och pappa förstod vad som hände. Det gör ont att se deras ögon, att "det" inte fått lämna deras dotter. Att jag fortfarande har det i mig. Jag såg smärtan och sorgen.
Det kändes lustigt att känslan kom just då, med just mamma. Den kvinna som antagligen älskar mig mest på denna jord.
Jag brukar kunna krama om vänner jag träffar, mina släktingar och familj utan problem. Antar att jag då går in i kramen självmant, vet vad om ska hända. Jag har kontroll. Denna gång blev det hastigt och det fick mig nog att reagera.

Det är vissa stunder man blir ifattsprungen av det förflutna. Som förra helgen då jag gick hem från affären på kvällen. En ljummen, underbar kväll. Det var knäpptyst, inga bilar, inga ljud....bara vinden och tystnaden. Det sätte igång känslor och tankar. Och utan att veta om det började jag gråta. Det liksom fyllde hela mig. Det var känslor från det mesta, men mest var det en frihetskänsla och ett lugn. Jag var lycklig. Jag tror det behövde komma ut. Det var länge sedan tårarna fanns hos mig. Det var behövligt! Den stunden var skön och oerhört viktig. Kom hem och sa:- Jag började gråta. Han höll om mig.....jag ville bara få ur mig allt. Stillsamt lät jag det komma, svärmor fanns i rummet intill. Och det var ju inget, var ju bara glad.

Så detta med känslor är svårt ibland. Det kommer ibland oväntat och plötsligt och man undrar varför nu.
Det är skönt att de runt mig vet hur det är, så de förstår mina känslor och ev utbrott. Tack för ert stöd.

Nu e barnen med pappen i badhuset, jag ska jobba lite. De behövde lite ensamtid.

Kram på er