Ett straff - en hjälp? Eller kanske både och

Polischefen överklagade ju sin dom, vilket inte alls var oväntat. De flesta våldtäkts och övergreppfall brukar ju överklagas och det får man nästan vänta sig.... Detsamma gällde mitt (våra) fall.
Det är ett tungt slag i magen för offren, att behöva dra allt igen. Gå igenom de raderade minnena och återuppväcka det hemskaste och mörkaste.
För mig var beskedet om överklagan jobbigt men ändå väntat och jag var förberedd. Tingsrätten var svår men ändå lyckades jag ta mig igenom det. Nämndemännen gav mig tro och hopp, deras ögon gav mig tillit.
Hovrätten kom att bli värre. Och jag önskar det vore/hade blivit annorlunda i en hel del där. Inte i straffet dock, det blev maxstraffet 14 år, men bemötandet där var kyligt, hårt och det varma hoppet och tron fanns inte på samma sätt i deras ögon. Stenansikten. Det är deras jobb, att vara neutrala och jag kan inte anklaga det för annat men det kändes i min kropp, själ och hjärta. Det sved och vred om.
Det jag såg var att mitt sexliv, kläderna fick mer plats i hovrätten. Min skuld. Det gjorde mig arg men jag behövde den ilskan för att orka.

Jag fick gå igenom allt igen, i minsta detalj....tårar, minnen och känslor jag inte visste om eller kunde hantera.
Trots detta behövde jag denna andra hovrättsakt. Det kan låta lustigt men att genomborra historian, att inte få välja vad jag skulle berätta och minnas och berätta ALLT visade sig göra gott. Det var tvunget att genomarbetas. Hade jag släppt det där hade jag nog slutit mig igen. Glömma, glömde....glömt.
Jag hade valt att inte prata om det förbjudna, det som ingen visste. Hade valt att berätta de "lugnaste" hemska minnena. Inte de vidriga, äckliga och hemska som jag nu kan nämna nästan utan att blinka. (kommer självklart mörka dagar me)
Visst gick jag igenom allt i tingrätten och kanske hade det räckt men jag tror inte det. Hovrätten var ett måste även för mig, liksom för honom. Jag är lycklig att det gick vår väg även i hovrätten och önskar tjejerna detsamma.

Dessa tjejer kanske inte känner som mig, eller ser de det inte nu. Jag förstod det först många år senare. Vi är alla olika och jag önskar bara de har bra stöd och sänder dem all kraft.
Så tjejerna har tuffa dagar, veckor framför sig av smärta och jobbiga minnen men jag önskar att det blir för dem som för mig. Att de kan ge något bra i slutet.
Det bästa hade varit om han erkände allt och de slapp detta från början....(det bästa vore självklart om han varit en bra man och inte gjort detta)

Det som behöver ändras är hur man ser på offrena, deras sexliv, klädsel och leverne. Där behövs förändringen. Ingen ska behöva känna denna skuld i rätten, tryckt ner i halsen. Tror det får många och backa, inte berätta allt. Detta gäller även hos polisen.
Jag är tacksam för stödet jag hade, annars hade jag kanske inte upplevt något positivt alls. Stödet är avgörande, de lyfte mig. Tack!

Nu kommer svärmor snart och mannen i em. Vi ska hämta barn, fika och äta gott sen festivaldags:)

Kram P