Ful gubbe och döden

Det är ju ingen som kan se på någon att man är en pedofil, eller gärningsman på något sätt. Har många gånger skrivit att en våldtäkts"man" och sexköpare kan vara din granne, en klasskompis och chef. Många gånger är det den trevliga personen vi inte trodde sånt om.
Men man varnar ändå för de fula gubbarna, de med söndriga slitna kläder, halv eller helalkisar, de med håret i ett enda burr. De som sitter på parkbänken eller hoppar på oss från en buske. Vi varnar inte för de vanliga trevliga killarna (för det är ofta män vi varnar för), de vi träffar i skolan/jobbet eller på fest. Eller de vi möter ute på gatan med fru och barnvagn.
Varna får inte betyda skrämma. Det är en avvägning, svår ibland. Tror vi gör bäst i att prata om vad som kan hända och att vi då har den kunskapen att de kan vara vem om helst. Att vi har en öppen diskussion och vet vad våra barn, vänner gör.
Att de vet att vi finns där i vått o torrt, även om det händer. Och då inte ge dem mera skuld.

Detta har jag tagit upp förr och nu till grejen...

Vi var på festival i helgen och inväntade barnens farmor (trots att det inte är Almas riktiga farmor ser vi det så) vid ett bankomatuttag. Alma höll på att hoppa från en bänk o jag satt på andra sidan, med ryggen mot henne. Det var dag, mycket folk....jag hörde henne säga nej. Hon kom fram till mig, jag vände mig om och såg just denna fula gubbe. Denna gång var han inte normalt klädd, som en svensson utan var den snuskige, sunkiga fula gubbe många varnar för. Jag frågade vad han sagt. - Han frågade om jag ville hoppa upp och rida på honom och följa med så skulle jag få glass.
Jag blev tyst, trodde inte det var sant.
Hon sa då - Jag ville ju följa med på ett sätt, jag ville ju ha glass.
Jag blev ännu stummare, kramade henne. Sa (igen) att hon aldrig får följa med någon hon inte känner, att det var bra att hon ej gjort det. (hade ju sett det men nästa gång kanske hon skulle va själv).
Ville springa efter honom och slå honom, men det får man ju inte....:) Men ack så förbannad jag/vi var.

Jag fick ett prov på att det kan självklart vara fula gubbar som beter sig också men vad som är mest skrämmande var: Om en sån ful sunkig gubbe nästan lyckas få med sig min 8 åriga dotter hade en välklädd, trevlig kille/man/kvinna haft det ännu lättare och kanske lyckas.
Usch, oroande. Vill inte oro eller skrämma henne men pratar om henne om det ibland. Likaså respekt och ett nej är ett nej. Kan vara småsaker som om lillasyster inte vill kramas o säger nej. Att respektera varandra och deras kroppar, tankar och känslor.
Jag tror inte jag skrämmer dem, för vi pratar så mycket roligt också. Det får inte bara bli hemskheter. Jag hoppas de kan prata med mig om allt. Än så länge känns det så, vi har en bra relation. När de mår dåligt eller är ledsna över något berättar de vad som hänt. Det känns bra, att sluta sig är inget bra....i know. Även om föräldrar inte behöver veta allt ska de veta att de kan prata om allt om de vill.

Apropå de så var vi på kyrkogården igår. "Hälsade på" min farmor och Theo. Det var känslosamt, några tårar kom. Likaså tusen frågor från en nyfiken och lite ledsen Ella. Vart är de nu? När kommer de upp från marken? Hur kommer de till himlen? Är de ensamma? Varför dör man? Pust vilka frågor.....som vi försökte förklara på bästa sätt. På vägen hem var det två småtöser som grät och tänkte i baksätet.
När Ella skulle sova grät hon igen och sa till sin pappa: Jag vill inte att Theo ska vara död, jag vill leka med honom. Jag vill inte dö, vill inte ligga själv i jorden....lova att du är där då pappa.
Vad säger man? Vad vet man om döden? Jag vet bara vad jag önskar.... Och hon verkade nöjd med svaret.
Det är svårt och prata om svåra saker men också viktigt. Vi kan inte skydda barnen mot allt även om man vill.

Så helgen har upptagits av en ful gubbe och döden som samtalsämnen. Nu ligger jag halvdålig i sängen. Ont i hjärtat, vet ej om det är stress eller annat. Men ingen fara, barnen leker med pappa och jag får tid att vila och lyssna på deras gyllene skratt och lek. Den värmer hjärtat som snart ska må bättre igen. Nu lagar de mat och dukar, min kock och mina älskade barn. Love u!

Kram P