tisdag 4 maj 2010

Att lägga det på andra

Det tog ett tag innan jag förstod eller ville inse att det är jag som måste bära de tunga stenarna till "målet", jag som måste ta mig bort från de destruktiva tankarna och ta ansvar för mitt liv. Det kan ingen göra åt mig. Men hjälpen man får är avgörande och viktig. Dock kan de "bara" ge en verktygen och stötta på vägen, leda en fram till vilka val och vägar som är bäst att gå....men fortfarande är det mina ben som måste gå dem. Jag kan inte fly, jag kan inte hoppa upp på någons rygg. Få dem gå den där jobbiga vägen och tro att det försvinner. Många gånger ville jag bara låta någon ta hand om mig, "fixa" problemet. Välja den enkla vägen.... Det går inte till så.
Jag måste vara den som gör det!
Inga fusk, inga genvägar.
Jag önskar ibland att det funnits, för det var jobbigt att älta, bearbeta och till slut komma till insikten att det just nu inte är han som förstör mitt liv, det är jag själv.
Visst har han gjort fel och det borde aldrig hänt men detta nu (då).....förstör jag bra själv. Jag lät honom få finnas, få förstöra och ta upp tid för mig....dyrbar tid, som aldrig kommer igen.
Nu i efterhand ångrar jag mitt "spel", att jag dolde det, försköt det. Men att ångra är inget bra, man får lära av det ist. Jag får inse att då gjorde jag allt jag orka och kunde, jag överlevde. Just då var jag "tvungen" att förtränga för att orka, det var för jobbigt för att få finnas för mig då. Jag var mor och skulle minsann vara den bästa modern:) Så jag glömde.....

Poängen är ju dock att det går aldrig glömma helt, det ettsar sig fast någon annanstans inom dig och gror...tills det får vädras och äntligen komma ut.
Det var svårt att få fram det när jag väl försökte, hade legat bra där inne och gömt sig alltför länge. Visste ej hur jag skulle säga, vad jag kom ihåg och just då var ännu skulden och skammen så hög att jag inte tillät mig minas allt. Det blev utplock från minnet jag delade med andra, det andra hann fatt mig när jag var lugnare och tryggare i allt. Då blev jag min egen psykolog (fanns dock andra). Jag blev starkare, jag levde igen, jag tog åter kontrollen över mig själv.
Jag blev en ny människa med nya erfarenheter men jag, Paulina, byggdes även upp på nytt igen.

Man orkar mycket själv men inte allt. Man behöver få stöd och råd med människor som jobbar med detta eller varit där själva. Man måste få lära sig tänka rätt, känna tillit och släppa kontrollen. Släppa ut det.
Jag är glad att jag tog mitt ansvar, att jag valde att inse att jag är viktig och måste få detta "klart" för att få det livet jag vill och förtjänar.
Jag är glad att jag hade de nära jag hade, för att underlätta för mig på denna krokiga, svåra väg....
Idag ser jag att det är värt det, dessa år har gått mig förlorat delvis då jag gärna lät andra fixa mina problem. Så kan det inte gå till, ingen annan än DU kan göra något åt det.
Vissa frågor får man aldrig svar på, vilket kan vara svårt at inse. Men när man försonats.....inser man att alla dessa varför egentligen inte spelar någon roll.
Det är också skönt att acceptera alla de känslor som uppstår, de man trott varit onormala men som inte varit det. Kännt att man blir förstådd, trodd och fått stöd.
Det är viktigt att ta det i sin takt, men farligt när man fastnar i samma mönster för länge. Att inte se slutmålet utan delmål var viktigt för mig, för att inte känna av känslan att misslyckas. Och att inse att misslyckas, det gör vi faktiskt alla.
När det inte var mitt fel, när jag inte längre skämndes lämnade jag många tunga stenar. Det kan hända oss alla och jag är inte den enda där ute.....en samhörighet som är viktig att känna. Den fick jag i gruppen och de finns än idag kvar i mina liv. Som medsystrar som delar något svårt med mig men som ändå står för nuet och framtiden. Ett hopp. Vi klarar det, om vi bara vill.
På vägen har jag tappat många vänner och hittat många, jag har omprioriterat mycket och blivit ännu starkare. Jag är idag glad att jag vänt det hemska till något "bra". Jag är glad att jag idag tillåter mig ha mörka dagar, för det måste man få. Bara man återkommer till de bättre. Att vara stark är att visa sig svag ibland....

Idag blir det föreläsning, ytterligare något jag växer med. Gillar inte alls att prata inför folk men trotsar mig där. Efteråt blir jag stolt och vet att jag gjort något viktigt. Det är en härlig känsla.

Ta hand om er! Ni är värdefulla
Kram på er

4 kommentarer:

lillasyster tyst sa...

Vilket fint inlägg!
Du beskriver det så mitt i prick. Valen och stegen man måste ta själv!

Tack!

/K

att flyga utan vingar sa...

Det var väldigt kloka ord.

Hur man än vänder och vrider på det så är det verkligen bara man själv som kan/måste ta sig igenom det.
Det känns som att man någonstans på vägen står vid ett vägsjäl. Jag valde livet och framtiden och när jag väl gjort det så blev det oändligt mycket lättare.
Med det valet gjort och insikten om att jag inte var ansvarig för det som hänt blev vägen mindre krokig.
Nu ska jag snart återvända till mitt arbete och livet känns inte lika tungt längre.
Jag kan äntligen känna hopp igen och framförallt börjar jag äntligen hitta tillbaka till mig själv igen.

Ett jätte stort tack till dig Paulina!! Du har verkligen hjälpt/hjälper mig på vägen igenom din blogg och dina kommentarer!!

Ditt stöd igenom detta har varit/är ovärderligt. Din kamp lönar sig verkligen.
Jag är övertygad om att det du gör hjälpt och hjälper många fler i samma situation.

Många kramar

Inka sa...

Du är så klok min vän. Det känns ibland som att du skriver allt jag tänker/tänkt. Även fast vi inte hörs speciellt ofta eller äns känner varandra speciellt bra, ska du veta att du finns i mina tankar. Kram från en som är stolt över att ha ditt nummer i min telefonbok ;) Kram

Paulina sa...

Tack vänner. Ni är viktiga för mig med, skönt att ni finns. Tack!
Kram

 
Blogg listad på Bloggtoppen.se