Det är snart jul, ute lyser snön upp lite men annars trycker mörkret på. Har svårt för mörker och gillar inte årstiden något vidare. Känns osäkert, lite ledsamt och dystert. Brukar göra det bästa av det, njuta av att snön lyser upp, burra upp mig framför brasan och tända ljus. Mysa under en filt. Krama om barnen lite extra.
Sånt gör det kalla mycket varmare.
Samtidigt som årstiden tynger ner mig lite ger den mig något ändå. Tid med barnen, då vi tillsammans har lång lov. Tid att umgås, tid att skratta och leva.
Just nu lyser även solen in genom fönstret på övervåningen, underbart.
Tar vara på varje ljusstråle.
Det blir en tung jul utan L, hade liksom räknat med julmys, presenter och promenader. Lite gråt och mycket skratt. Fortfarande har jag inte fattat, fast i ett grepp jag inte lyckats krypa ur. Jag saknar henne något enormt och hon finns med mig i allt jag gör.
Många kontakter påminner om henne på något sätt och det är kontakterna jag har som jag brinner för. Att stötta att finnas där och att hjälpa så gott det går.
Vissa genomgår nu rättegångar, vissa tvekar om de ska anmäla, vissa bor på hem eller i familjer, vissa har inte berättat för någon om det som hänt, vissa försöker och vissa har gett upp. Jag tänker på er alla.
Ni alla går genom olika resor och det är bara ni som kan bestämma vilken väg ni ska ta. Det som kopplar er samman är många liknande känslor som skam skuld och ångest.
Steg för steg kommer ni komma bort från dem, men spring inte fram ta det varsamt. Dagen kommer, med rätt hjälp ska ni komma ur detta oavsett om ni är i det nu eller har varit där och ännu kämpar framåt.
Jag önskar er alla detta, att se att inget är erat fel, att ni är värdefulla!
Jag önskar vi alla kan få en stund av ro och lycka i jultider. Även de som har familjer där det är kaos eller på något sätt skadat hoppas jag ni under jul möter någon ni känner er omtyckta av, att ni får en bekräftelse och en kraft att kämpa.
Jag finns här och under 2013 kommer jag kämpa hårdare än någonsin att det ska bli bättre hjälp, att stötta och driva frågan vidare.
Jag ska njuta av de som ger mig kraft inte de som tar, jag ska försöka sålla bort.....men det är svårt. Men behövligt för ett bra liv
Ta hand om er fina <3 br="br">Kram
fredag 21 december 2012
tisdag 4 december 2012
Minnen väcks
Mitt huvud minns, mitt hjärta minns och min kropp minns.
Kroppen kan påverkas och minnas av mycket, det kan vara dofter, platser, ord eller vissa beröringar. Själen minns sveket, tilliten som är svår att återskapa.
Huvudet minns allt som hänt men har ändå valt att vandra vidare. Att lämna att acceptera utan att godkänna. Inse sanningen och vända det.
När klumpen i bröstet trycker på känns det igen. Nu när det var länge sedan jag bara låg platt av rädsla, skuld, skam och sorg förstår jag inte alltid varför det kommer.
Det kan vara något kroppen påminns om och pang så ökar puls, andningen är högt upp och det känns som man bär något tungt över bröstet.
Har mina metoder jag lärt mig hitta själv. Vissa har jag fått hjälp med.
Många säger till utsatta: det är dags att gå vidare, det var så länge sedan.
Det är lätt att säga och tycka.
Men när någon inkräktar så enormt på din kropp, din person och långt in i själen är det svårt att bestämma allt själv.
I huvudet kan man välja sina tankar men kropp och själ lever sitt liv. De är svårstyrda, de glömmer inte på samma sätt och gå vidare för dem är att jag ändå lever.
Man måste låta det vara, acceptera detta.
Det är mycket som börjar om efter ett övergrepp, man blir som en ny person med nya känslor erfarenheter och tankar. Man bryts ner fort men byggs upp sakta. För att bli så hel man kan.
Förtränga är ingen väg för mig, har försökt det. Det blev värre. Det kommer ifatt en. Och då ännu värre.
Det är inte att gå vidare för mig. Jag vill lära mig leva med detta, ta lärdom och vända det.
Det fick en mening. Jag fick träffa er, jag fick hjälpa. Jag uppskattar det runt mig och jag brinner för allt jag gör.
Livet kan vara väldigt fantastiskt, även mitt i smärtan. Ingen kan förneka att det var hemskt och fruktansvärt men ljuspunkterna i livet väger upp. Jag skapar dem själv, med stöd från andra.
Nu ligger snön och glittrar ute, snöflingorna dalar ner från himlen. Jag önskar du var här Lollo men ler åt att du säger "Jag är med dig vet du väl".
Jag hoppas, önskar och tror det. På något sätt, på hennes sätt.
Jag är tacksam för förtroendena ni alla ger mig, oss på Novahuset. Jag vet att vi gör skillnad, nu ska vi bara bli fler och mer göras. På myndighetsnivå.
Kram på er fina därute i snön
Kroppen kan påverkas och minnas av mycket, det kan vara dofter, platser, ord eller vissa beröringar. Själen minns sveket, tilliten som är svår att återskapa.
Huvudet minns allt som hänt men har ändå valt att vandra vidare. Att lämna att acceptera utan att godkänna. Inse sanningen och vända det.
När klumpen i bröstet trycker på känns det igen. Nu när det var länge sedan jag bara låg platt av rädsla, skuld, skam och sorg förstår jag inte alltid varför det kommer.
Det kan vara något kroppen påminns om och pang så ökar puls, andningen är högt upp och det känns som man bär något tungt över bröstet.
Har mina metoder jag lärt mig hitta själv. Vissa har jag fått hjälp med.
Många säger till utsatta: det är dags att gå vidare, det var så länge sedan.
Det är lätt att säga och tycka.
Men när någon inkräktar så enormt på din kropp, din person och långt in i själen är det svårt att bestämma allt själv.
I huvudet kan man välja sina tankar men kropp och själ lever sitt liv. De är svårstyrda, de glömmer inte på samma sätt och gå vidare för dem är att jag ändå lever.
Man måste låta det vara, acceptera detta.
Det är mycket som börjar om efter ett övergrepp, man blir som en ny person med nya känslor erfarenheter och tankar. Man bryts ner fort men byggs upp sakta. För att bli så hel man kan.
Förtränga är ingen väg för mig, har försökt det. Det blev värre. Det kommer ifatt en. Och då ännu värre.
Det är inte att gå vidare för mig. Jag vill lära mig leva med detta, ta lärdom och vända det.
Det fick en mening. Jag fick träffa er, jag fick hjälpa. Jag uppskattar det runt mig och jag brinner för allt jag gör.
Livet kan vara väldigt fantastiskt, även mitt i smärtan. Ingen kan förneka att det var hemskt och fruktansvärt men ljuspunkterna i livet väger upp. Jag skapar dem själv, med stöd från andra.
Nu ligger snön och glittrar ute, snöflingorna dalar ner från himlen. Jag önskar du var här Lollo men ler åt att du säger "Jag är med dig vet du väl".
Jag hoppas, önskar och tror det. På något sätt, på hennes sätt.
Jag är tacksam för förtroendena ni alla ger mig, oss på Novahuset. Jag vet att vi gör skillnad, nu ska vi bara bli fler och mer göras. På myndighetsnivå.
Kram på er fina därute i snön
måndag 26 november 2012
Förbannad och ledsen på samma gång
Sitter nu med så många handlingar jag vill göra, sitter med så mycket agg mot vården som inte finns på många ställen. Sitter med sorg i hjärtat, för så många söker hjälp och får den inte.....och därför är det lika många som struntar i att söka hjälp för de vet sanningen.
Blir arg, ledsen....är inte förvånad längre då jag har varit med för länge för att bli det men samtidigt vill jag hoppas och tro att det blir bättre.
Men varje dag mailar unga om psykvården och soc som inte gör något, eller gör fel och ger de mer skuld och skam än de hade innan. Vissa blir inte trodda.
Jag skräms och skäms över samhället.
Vi på Novahuset möter de som inga myndigheter gör något av, de hjälper dem inte. Och det sjuka är att det är deras ansvar. Vi ska inte göra det, men vi gör det. Vi kan många gånger mer än dem, skrämmande även det.
Vet själv hur stort steg det är att söka kontakt, man går som en nedbruten själ och önskar någon såg en, brydde sig och fick en att må bättre. Vet hur många som vek undan och inte frågade de svåra frågorna. Men det är det vi är till för, att våga fråga och att finnas kvar.
Vi måste lyssna, vi måste tro det vi hör.....vad finns vi till för annars?
Alltför många söker idag kontakt med vården och går därifrån mer trasiga än innan. Ingen agerar, som om deras liv inte är viktiga.
Precis så kände L. Att de inte brydde sig ändå och tyvärr är jag tvungen att hålla med. Hur kan man annars ta det?
När ingen frågar, de vet att man mår dåligt men släpps ut i regnet igen för att klara sig själv.
Blir så arg att det finns så många som känner sig svikna av vården, något måste göras och idag tänker jag maila och fixa lite för här tänker jag inte sitta och acceptera att unga idag inte får den hjälp de behöver och är värda. Dags att utnyttja kontakter.
Önskar att ni som är på botten ändå kan se ett litet ljus. Jag såg en svag låga och det räckte. Ett steg i taget mot det och jag lovar att ni kan få det bra igen.
Gör det ni gillar, umgås med de ni får något av och prata med någon. Det behöver vi alla.
Ni är värdefulla
Kram P
Blir arg, ledsen....är inte förvånad längre då jag har varit med för länge för att bli det men samtidigt vill jag hoppas och tro att det blir bättre.
Men varje dag mailar unga om psykvården och soc som inte gör något, eller gör fel och ger de mer skuld och skam än de hade innan. Vissa blir inte trodda.
Jag skräms och skäms över samhället.
Vi på Novahuset möter de som inga myndigheter gör något av, de hjälper dem inte. Och det sjuka är att det är deras ansvar. Vi ska inte göra det, men vi gör det. Vi kan många gånger mer än dem, skrämmande även det.
Vet själv hur stort steg det är att söka kontakt, man går som en nedbruten själ och önskar någon såg en, brydde sig och fick en att må bättre. Vet hur många som vek undan och inte frågade de svåra frågorna. Men det är det vi är till för, att våga fråga och att finnas kvar.
Vi måste lyssna, vi måste tro det vi hör.....vad finns vi till för annars?
Alltför många söker idag kontakt med vården och går därifrån mer trasiga än innan. Ingen agerar, som om deras liv inte är viktiga.
Precis så kände L. Att de inte brydde sig ändå och tyvärr är jag tvungen att hålla med. Hur kan man annars ta det?
När ingen frågar, de vet att man mår dåligt men släpps ut i regnet igen för att klara sig själv.
Blir så arg att det finns så många som känner sig svikna av vården, något måste göras och idag tänker jag maila och fixa lite för här tänker jag inte sitta och acceptera att unga idag inte får den hjälp de behöver och är värda. Dags att utnyttja kontakter.
Önskar att ni som är på botten ändå kan se ett litet ljus. Jag såg en svag låga och det räckte. Ett steg i taget mot det och jag lovar att ni kan få det bra igen.
Gör det ni gillar, umgås med de ni får något av och prata med någon. Det behöver vi alla.
Ni är värdefulla
Kram P
måndag 19 november 2012
Du trodde du var ensam....
Du trodde du var ensam....kanske var du det till en viss del. Många kände dig som Islin, vissa kände dig som liten, vissa kände en del av dig. Allt du ville var att få hjälp, få trygghet och kärlek.
Jag tror och känner att jag kände dig på många sätt.
Jag kände barnen som fick uppleva mycket hon inte ska behöva.
Jag kände tonåringen som gick flytta, byta olika boenden och där symptomen fick mer hjälp än traumat.
Jag kände dig som en tjej som självskadade som bar på ångest.
Jag kände dig som en som kämpade men även gett upp, jag fick många gånger bära dig till möten.
Tyvärr fick jag även oftast bära dig därifrån för hemska och meningar kom från dem.
Ingen förståelse, ingen empati ingen medmänsklighet...
Du delade en hemlighet med mig, du bar modet att efter en tid berätta detta för dem då hörde vi de flesta okompetenta och förnedrande sakerna vi någonsin stött på.
Det skrev du aldrig om på din blogg, då ingen fick veta detta.
Vi ältade och pratade om detta hemma, där de skulle hjälpa dig men aldrig gjorde.
Vi pratade om det dag och natt, vi kämpade.
Nu kämpar jag din kamp för din skull, det ska bli nåt bra men ordentligt så tar lite tid snörpa.
Jag kände inte bara den L som bar hemligheter, sorg och minnen.
Jag kände den smarta, glada, snabbtänkta, envisa, lite småsura tjej.
Den som ibland var 5 igen och kröp upp i famnen.
Den som var tonåring och blängde med en blick som sa, ahhhh vad du är jobbig...som gick in till rummet och kom sen ut och bad om ursäkt.
Jag kände den underbara skrivaren som drömde om att bli journalist eller författare.
Den omtänksamma person som ville jobba på Novahuset nån gång, som ville förändra världen för alla därute.
Vi minns dig som vår underbara glada L som älskade våra fredagar med gottis, bad och lek medbarnen, vara i stallet och ibland bara va.
Har ditt tal till mig på mobilen än, din röst är där så nära.
Det talet berörde många och då förstod jag hur viktig jag var. Önskar bara det slutat annorlunda min lilla.
Priset jag fick då kommer alltid vara ditt och det kommer göra så vi fortsätter hjälpa andra.
Du kommer få göra mycket för andra från andra sidan. Önskar bara det vore från denna sida...
Du trodde du var ensam men lillan det är många som brytt sig om dig och det som hänt...så du vet.
Kram P
Jag tror och känner att jag kände dig på många sätt.
Jag kände barnen som fick uppleva mycket hon inte ska behöva.
Jag kände tonåringen som gick flytta, byta olika boenden och där symptomen fick mer hjälp än traumat.
Jag kände dig som en tjej som självskadade som bar på ångest.
Jag kände dig som en som kämpade men även gett upp, jag fick många gånger bära dig till möten.
Tyvärr fick jag även oftast bära dig därifrån för hemska och meningar kom från dem.
Ingen förståelse, ingen empati ingen medmänsklighet...
Du delade en hemlighet med mig, du bar modet att efter en tid berätta detta för dem då hörde vi de flesta okompetenta och förnedrande sakerna vi någonsin stött på.
Det skrev du aldrig om på din blogg, då ingen fick veta detta.
Vi ältade och pratade om detta hemma, där de skulle hjälpa dig men aldrig gjorde.
Vi pratade om det dag och natt, vi kämpade.
Nu kämpar jag din kamp för din skull, det ska bli nåt bra men ordentligt så tar lite tid snörpa.
Jag kände inte bara den L som bar hemligheter, sorg och minnen.
Jag kände den smarta, glada, snabbtänkta, envisa, lite småsura tjej.
Den som ibland var 5 igen och kröp upp i famnen.
Den som var tonåring och blängde med en blick som sa, ahhhh vad du är jobbig...som gick in till rummet och kom sen ut och bad om ursäkt.
Jag kände den underbara skrivaren som drömde om att bli journalist eller författare.
Den omtänksamma person som ville jobba på Novahuset nån gång, som ville förändra världen för alla därute.
Vi minns dig som vår underbara glada L som älskade våra fredagar med gottis, bad och lek medbarnen, vara i stallet och ibland bara va.
Har ditt tal till mig på mobilen än, din röst är där så nära.
Det talet berörde många och då förstod jag hur viktig jag var. Önskar bara det slutat annorlunda min lilla.
Priset jag fick då kommer alltid vara ditt och det kommer göra så vi fortsätter hjälpa andra.
Du kommer få göra mycket för andra från andra sidan. Önskar bara det vore från denna sida...
Du trodde du var ensam men lillan det är många som brytt sig om dig och det som hänt...så du vet.
Kram P
fredag 16 november 2012
Hjärtat skriker
Det gör ont, hjärtat skriker ut i smärta och du saknas mig. Vill inte se det overkliga det sanna. Vill inte förstå.
Jag visste att du kämpade mot demoner och minnen, både från förr och nu. Vi kämpade tillsammans och dina demoner var även mina.
Jag visste att livet här ofta gjorde dig ont,
jag visste att jag kanske inte skulle varit bortskämd med dig i min närvaro.
Jag visste att denna dag kunde komma.....men vem kan vara helt förberedd?
Du valde till slut att somna ifrån detta liv, du valde friden.
Och hur ont det än gör får jag tänka att du nu har lugn. Att ångest, minnen och allt hemskt runt om inte längre kan skada dig.
Jag får tänka på att valet av plats att somna på var nära oss som du ville, som du bestämt.
Jag kommer alltid hedra denna plats.
Jag har vandrat och jag har genomgått alla faser, chock, sorg, ilska i alla nyanser. Vi sörjer alla olika, jag har mitt och även de ändras. Ibland känner jag mig kall, ibland vägrar jag inse sanningen, ibland känns allt så hemskt ledsamt.
Jag har lovat dig och tänker hedra dig med att göra precis som du ville.....det kommer, måste bara få landa och samla kraft. Fler ska ej behöva genomlida detsamma som du.
Har kontakt med många som har det på liknande sätt som du, det gör ont och man blir så frustrerad. Varför gjorde de ej något och varför gjorde de så fel?
Idag är det fredag, och önskar du delade den med oss. Fredagsgott och mys med familjen. Film och bara va. Planera huset som vi flyttar till i morgon. Där ett rum gapar tomt efter dig. Kanske kommer någon annan bo där någon gång, det hade du velat. Någon att hjälpa.
Nu gråter jag, tårarna rinner nedför kinderna och det gör bara ont.....vill ta min lilla gumma i famnen och aldrig släppa.
Lyssnar på två låtar och skänker dem till dig snörpa. Sänder upp dem här text.
Älskar dig nu och alltid L min älskade L
Du log mot mig
En sista gång
Du var så lugn
Som om du redan gett dig av
Du såg på mig
Att jag var rädd
Hur kan man nånsin' va' beredd?
Jag fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
För en stund
Du gav mig allt
Ett hjärta kan
Du lever kvar i mig
Så länge livet ger mig tid
Du sa till mig 'Var inte rädd'
Men säg mig hur kan man nånsin' va' beredd?
Jag fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
För en stund
Min ängel..
(Jag fick låna en ängel)
Du spred ditt ljus (i mitt liv)
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
Jag fick låna en ängel
För en stund
Himmelen måste ha saknat sin ängel
den morgonen du försvann
jag önskar att jag kunde andats för digVi kämpade men vågorna vann
Åh jag skulle ge allt vad jag äger och har
för att ändra en enda sekund
Men stjärnorna viskar och himmelen sjunger
vi hade vår ängel en stundÅh det finns inga ord att beskriva
hur ont det gör
Åh det finns inga ord att beskriva
hur saknad du ärsaknad du är
Tiden står stilla och hjärtat mitt gråter
jag drömmer jag ser dig ibland
Jag vet du är säker, jag vet du är trygg
men jag saknar dig här i min famn
Jag tänker tillbaks och jag blundar och minns
alla dagar tillsammans med dig
Ja du var en ängel vi hade till låns
men himmelen ångrade sig
Åh det finns inga ord att beskriva
hur ont det gör
Åh det finns inga ord att beskriva
hur saknad du är
saknad du är
Jag kan inte förstå
hur hjärtat mitt slår
Hur solen kan skina
utan dig, utan dig
Kan inte förstå
hur hjärtat mitt slår
Hur solen kan skina
utan dig, utan digEn ängel till låns du varEn ängel till låns du var
En ängel till låns du var
Här hos mig
Jag visste att du kämpade mot demoner och minnen, både från förr och nu. Vi kämpade tillsammans och dina demoner var även mina.
Jag visste att livet här ofta gjorde dig ont,
jag visste att jag kanske inte skulle varit bortskämd med dig i min närvaro.
Jag visste att denna dag kunde komma.....men vem kan vara helt förberedd?
Du valde till slut att somna ifrån detta liv, du valde friden.
Och hur ont det än gör får jag tänka att du nu har lugn. Att ångest, minnen och allt hemskt runt om inte längre kan skada dig.
Jag får tänka på att valet av plats att somna på var nära oss som du ville, som du bestämt.
Jag kommer alltid hedra denna plats.
Jag har vandrat och jag har genomgått alla faser, chock, sorg, ilska i alla nyanser. Vi sörjer alla olika, jag har mitt och även de ändras. Ibland känner jag mig kall, ibland vägrar jag inse sanningen, ibland känns allt så hemskt ledsamt.
Jag har lovat dig och tänker hedra dig med att göra precis som du ville.....det kommer, måste bara få landa och samla kraft. Fler ska ej behöva genomlida detsamma som du.
Har kontakt med många som har det på liknande sätt som du, det gör ont och man blir så frustrerad. Varför gjorde de ej något och varför gjorde de så fel?
Idag är det fredag, och önskar du delade den med oss. Fredagsgott och mys med familjen. Film och bara va. Planera huset som vi flyttar till i morgon. Där ett rum gapar tomt efter dig. Kanske kommer någon annan bo där någon gång, det hade du velat. Någon att hjälpa.
Nu gråter jag, tårarna rinner nedför kinderna och det gör bara ont.....vill ta min lilla gumma i famnen och aldrig släppa.
Lyssnar på två låtar och skänker dem till dig snörpa. Sänder upp dem här text.
Älskar dig nu och alltid L min älskade L
Du log mot mig
En sista gång
Du var så lugn
Som om du redan gett dig av
Du såg på mig
Att jag var rädd
Hur kan man nånsin' va' beredd?
Jag fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
För en stund
Du gav mig allt
Ett hjärta kan
Du lever kvar i mig
Så länge livet ger mig tid
Du sa till mig 'Var inte rädd'
Men säg mig hur kan man nånsin' va' beredd?
Jag fick låna en ängel
Som spred sitt ljus i mitt liv
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
För en stund
Min ängel..
(Jag fick låna en ängel)
Du spred ditt ljus (i mitt liv)
I varje andetag
Du togs bort från mig
Alldeles för tidigt
Jag fick låna en ängel
Jag fick låna en ängel
För en stund
Himmelen måste ha saknat sin ängel
den morgonen du försvann
jag önskar att jag kunde andats för digVi kämpade men vågorna vann
Åh jag skulle ge allt vad jag äger och har
för att ändra en enda sekund
Men stjärnorna viskar och himmelen sjunger
vi hade vår ängel en stundÅh det finns inga ord att beskriva
hur ont det gör
Åh det finns inga ord att beskriva
hur saknad du ärsaknad du är
Tiden står stilla och hjärtat mitt gråter
jag drömmer jag ser dig ibland
Jag vet du är säker, jag vet du är trygg
men jag saknar dig här i min famn
Jag tänker tillbaks och jag blundar och minns
alla dagar tillsammans med dig
Ja du var en ängel vi hade till låns
men himmelen ångrade sig
Åh det finns inga ord att beskriva
hur ont det gör
Åh det finns inga ord att beskriva
hur saknad du är
saknad du är
Jag kan inte förstå
hur hjärtat mitt slår
Hur solen kan skina
utan dig, utan dig
Kan inte förstå
hur hjärtat mitt slår
Hur solen kan skina
utan dig, utan digEn ängel till låns du varEn ängel till låns du var
En ängel till låns du var
Här hos mig
torsdag 15 november 2012
Att gå vidare
Fick en kommentar häromdagen....på revansch inlägget. Funderade på om jag skulle lägga ut den och kom fram till, varför inte? Jag skäms inte, och ville berätta min sida.
Det stod en fråga, är det inte dags att gå vidare och sluta tycka synd om dig själv??
Jag log lite för mig själv, vilket jag är stolt över (förr hade självkänslan varit så låg att jag tagit åt mig).
Det finns alltid de som inte förstår, inte har bättre för sig än att tycka saker. Om man läser min blogg på riktigt kan man klart läsa att jag tycker inte synd om mig själv. Ja självklart är det fruktansvärt det som hänt och många därute har det kanske värre. Men ingens hemskheter går att jämföra, inga handlingar går att jämföra. Jag ser mig inte som ett offer utan en överlevare, jag vill inte att andra ska tycka synd om mig utan förstå vad de kan ge för konsekvenser av dålig hjälp, bra hjälp, att det går att komma vidare.
Jag får många mail, 99% är varma fina där de förstår mig och uppskattar det jag vill framföra. Att tycka synd om sig själv och inte gå vidare menas med att vara ett offer, att fastna och inte sluta älta sorgen.
Jag valde att gå vidare, att lämna det hemska så gott det går. Jag tror inte på att helt utesluta detta ur mitt liv, att glömma allt. För det kommer aldrig glömmas helt. Så varför inte göra något bra av de? Varför inte hjälpa andra? Ge dem hopp, stöd och hjälp. Varför inte slå tillbaka mot de som gjorde detta och säga, jag är starkare än er.
Jag lever igen och jag gör det ofta. Många dagar går i lyckans tecken, jag lever mitt liv här och nu, lever som inget hänt. Men det jag vill lyfta är att ja också har dåliga dagar och det måste man få ha. Ta en dag under täcket, gråta, skriva av mig sen gå vidare.
Att inte tillåta det hade varit dumt av mig och något ja märkt av senare. Det är ok med toppar och dalar, det är ok att pausa ibland. Jag vet att nästa dag är bättre, att inget var mitt fel, att livet går vidare. Det är att gå vidare. Att våga visa sig svag och att stå för den man är och har blivit.
Att hjälpa andra känns oxå viktigt och nåt som är bra med allt skit. Att vända det till något som betyder nåt för andra.
Så ge upp, låt mig och de med mig leva som vi gör. Verkar som du själv fastnat och inte går vidare då du hakar upp dig på någon som gör nåt bra. Du känner inte mig, du känner inte till allt omkring.
Jag vet sanningen.
Jag släpper dig och går vidare för jag har ett liv att leva och göra bra för mina nära, mig och de som Novahuset hjälper.
Jag har fullt upp med att glädjas med mina barn, mina nära och att ha det bra.
Stå på er därute, ni som mår dåligt. Det finns ett slut och det är ni värda❤
Kram på er och en stor tanke till min extra dotter i himlen. Älskar dig
Det stod en fråga, är det inte dags att gå vidare och sluta tycka synd om dig själv??
Jag log lite för mig själv, vilket jag är stolt över (förr hade självkänslan varit så låg att jag tagit åt mig).
Det finns alltid de som inte förstår, inte har bättre för sig än att tycka saker. Om man läser min blogg på riktigt kan man klart läsa att jag tycker inte synd om mig själv. Ja självklart är det fruktansvärt det som hänt och många därute har det kanske värre. Men ingens hemskheter går att jämföra, inga handlingar går att jämföra. Jag ser mig inte som ett offer utan en överlevare, jag vill inte att andra ska tycka synd om mig utan förstå vad de kan ge för konsekvenser av dålig hjälp, bra hjälp, att det går att komma vidare.
Jag får många mail, 99% är varma fina där de förstår mig och uppskattar det jag vill framföra. Att tycka synd om sig själv och inte gå vidare menas med att vara ett offer, att fastna och inte sluta älta sorgen.
Jag valde att gå vidare, att lämna det hemska så gott det går. Jag tror inte på att helt utesluta detta ur mitt liv, att glömma allt. För det kommer aldrig glömmas helt. Så varför inte göra något bra av de? Varför inte hjälpa andra? Ge dem hopp, stöd och hjälp. Varför inte slå tillbaka mot de som gjorde detta och säga, jag är starkare än er.
Jag lever igen och jag gör det ofta. Många dagar går i lyckans tecken, jag lever mitt liv här och nu, lever som inget hänt. Men det jag vill lyfta är att ja också har dåliga dagar och det måste man få ha. Ta en dag under täcket, gråta, skriva av mig sen gå vidare.
Att inte tillåta det hade varit dumt av mig och något ja märkt av senare. Det är ok med toppar och dalar, det är ok att pausa ibland. Jag vet att nästa dag är bättre, att inget var mitt fel, att livet går vidare. Det är att gå vidare. Att våga visa sig svag och att stå för den man är och har blivit.
Att hjälpa andra känns oxå viktigt och nåt som är bra med allt skit. Att vända det till något som betyder nåt för andra.
Så ge upp, låt mig och de med mig leva som vi gör. Verkar som du själv fastnat och inte går vidare då du hakar upp dig på någon som gör nåt bra. Du känner inte mig, du känner inte till allt omkring.
Jag vet sanningen.
Jag släpper dig och går vidare för jag har ett liv att leva och göra bra för mina nära, mig och de som Novahuset hjälper.
Jag har fullt upp med att glädjas med mina barn, mina nära och att ha det bra.
Stå på er därute, ni som mår dåligt. Det finns ett slut och det är ni värda❤
Kram på er och en stor tanke till min extra dotter i himlen. Älskar dig
tisdag 13 november 2012
Min lillsnörpa
Min älskade L
Skriver till dig idag åtta dagar sedan du lämnade jordelivet och sjutton dagar sedan du försökte ta ditt liv. Denna lördag blev en mörk dag. det var inte oväntat men inte heller väntat om att det var nu det var dags.
Vi tog en promenad timmarna innan, vi pratade om vårt nya stora hus där du alltid skulle ha en plats. Du följde oss hem efteråt, vi sa adjö och något inom mig gnager i mig än. Det var första och enda gången jag inte kramade dig hej då.
Om jag bara kunnat göra om denna dag, ta dig i famnen och stryka dig över huvudet och säga att allt kommer bli bra.
Som jag så ofta gjort förut, som du älskade, som du behövde.
Det känns ändå någonstans skönt att vi var med dig den sista veckan, du kanske inte uppfattade det men vi var där. Vi var där hela vägen din mor och vi, vi var med när beslutet togs och vi lämnade aldrig din sida. Vi fick även säga farväl en sista gång. Du låg där så kall, så vit och då hade du redan lämnat oss. Jag hoppas du kände oss fina du.
Jag önskar att du nu har frid, jag önskar du nu slipper kämpa.
Jag önskar jag kunde få ge dig denna sista kram.....
Jag önskar jag fick förklara, som så många gånger innan, att vi älskade dig, att du var en i familjen.
Jag önskar du fick vara hos oss, få hjälp....
Jag önskar du levde....
Du kom för några år sedan i våra liv och du fick en ettrig extra mamma, en extra pappa och systrar. Vi åt tacos på fredagar, vi badade och ni lekte, vi pratade och var i stallet och vi hade så fina stunder tillsammans.
Men vi hade även mörker. Vi kämpade ihop, vi satt ute på natten och jag höll hårt om dig när panikångesten var som värst. Vi kämpade mot öppenvården, sluten vården och soc. Du fick inte det vi skrek om, det du behövde.
Möte efter möte höll jag din hand. Det var vi mot världen, så kändes det när deras kommentarer sänkte dig mer än att hjälpa.
Jag blir arg, jag blir ledsen, jag blir allt på en gång.
Det du utstått i livet ska ingen behöva vara med om. Både som liten och vuxen kämpade du, du fick åter se vuxenvärlden svika dig på många sätt.
Din tid på jorden var alltför kort och alltför svår och jag önskar jag kunde vrida tillbaka tiden.
Jag vet dock att du hade stunder av lycka, de minnena kommer jag alltid bära inom mig och le åt.
Du var inte min biologiska dotter men som vi sa behöver det inte alltid vara blod som förenar oss. Det är kärleken.
Jag saknar dig, jag sörjer dig och jag älskar dig. Nu och alltid min underbaraste, klokaste, finaste L.
Vila där uppe nu, tills vi ses igen.
Hos oss är du alltid, förevigt i våra hjärtan och minnen.
Sov gott min älskade extra dotter. Jag kommer göra det jag lovat, lita på det. Det ska inte vara förgäves och fler ska inte behöva gå igenom samma sak som du. Du har mitt ord.
Du saknas oss, dotter, vän, syster och tjej
Kram finaste L
Skriver till dig idag åtta dagar sedan du lämnade jordelivet och sjutton dagar sedan du försökte ta ditt liv. Denna lördag blev en mörk dag. det var inte oväntat men inte heller väntat om att det var nu det var dags.
Vi tog en promenad timmarna innan, vi pratade om vårt nya stora hus där du alltid skulle ha en plats. Du följde oss hem efteråt, vi sa adjö och något inom mig gnager i mig än. Det var första och enda gången jag inte kramade dig hej då.
Om jag bara kunnat göra om denna dag, ta dig i famnen och stryka dig över huvudet och säga att allt kommer bli bra.
Som jag så ofta gjort förut, som du älskade, som du behövde.
Det känns ändå någonstans skönt att vi var med dig den sista veckan, du kanske inte uppfattade det men vi var där. Vi var där hela vägen din mor och vi, vi var med när beslutet togs och vi lämnade aldrig din sida. Vi fick även säga farväl en sista gång. Du låg där så kall, så vit och då hade du redan lämnat oss. Jag hoppas du kände oss fina du.
Jag önskar att du nu har frid, jag önskar du nu slipper kämpa.
Jag önskar jag kunde få ge dig denna sista kram.....
Jag önskar jag fick förklara, som så många gånger innan, att vi älskade dig, att du var en i familjen.
Jag önskar du fick vara hos oss, få hjälp....
Jag önskar du levde....
Du kom för några år sedan i våra liv och du fick en ettrig extra mamma, en extra pappa och systrar. Vi åt tacos på fredagar, vi badade och ni lekte, vi pratade och var i stallet och vi hade så fina stunder tillsammans.
Men vi hade även mörker. Vi kämpade ihop, vi satt ute på natten och jag höll hårt om dig när panikångesten var som värst. Vi kämpade mot öppenvården, sluten vården och soc. Du fick inte det vi skrek om, det du behövde.
Möte efter möte höll jag din hand. Det var vi mot världen, så kändes det när deras kommentarer sänkte dig mer än att hjälpa.
Jag blir arg, jag blir ledsen, jag blir allt på en gång.
Det du utstått i livet ska ingen behöva vara med om. Både som liten och vuxen kämpade du, du fick åter se vuxenvärlden svika dig på många sätt.
Din tid på jorden var alltför kort och alltför svår och jag önskar jag kunde vrida tillbaka tiden.
Jag vet dock att du hade stunder av lycka, de minnena kommer jag alltid bära inom mig och le åt.
Du var inte min biologiska dotter men som vi sa behöver det inte alltid vara blod som förenar oss. Det är kärleken.
Jag saknar dig, jag sörjer dig och jag älskar dig. Nu och alltid min underbaraste, klokaste, finaste L.
Vila där uppe nu, tills vi ses igen.
Hos oss är du alltid, förevigt i våra hjärtan och minnen.
Sov gott min älskade extra dotter. Jag kommer göra det jag lovat, lita på det. Det ska inte vara förgäves och fler ska inte behöva gå igenom samma sak som du. Du har mitt ord.
Du saknas oss, dotter, vän, syster och tjej
Kram finaste L
torsdag 27 september 2012
Revansch
Igår fick jag ett pris, ett pris för mitt arbete på Novahuset. Priset heter säkerhetsnålen och det delas ut varje år av IF försäkringar.
De senaste 11 åren har varit en kamp, en kamp emot de där ute, mot minnen, mot mig själv och den hjälp som borde funnits men som ofta lyser med sin frånvaro.
Det var en kamp under det hela men kampen efter har varit minst lika tuff.
Den starka Paulina inom mig har lyft mig när jag inte orkat, när hälften av kroppen liksom gett upp och inte orkat. Den lilla rösten av självkänsla, av hopp och styrka som fanns kvar inom mig gav sig inte....och det gav resultat. Jag klarade det, jag hämtade mig sakta men säkert....och jobbar än med mig själv. Jag startade ett nytt liv, att hjälpa andra. De tog mig vidare, kämpade för deras skull lika mycket som för mig själv och den jag en gång var. Kämpade som jag önskat någon kämpat för mig.
Det mörka hemska fick en mening, fick något inom mig att vakna till. Jag vände det, jag gjorde det!
Priset var en liten del av allt detta, en bekräftelse på att allt mitt arbete är värt mycket, att jag faktiskt fixade detta mycket på egen hand. Det ska ingen behöva genomlida.....vi alla behöver vi någon.
När jag utsattes för övergrepp, eller senare sökte sex för bekräftelse och på så sätt iscensatte nya psykiska övergrepp mot mig själv....då hade jag behövt Novahuset. Jag hade behövt någon....om jag då visste det jag vet nu. Att inget var mitt fel.
Då bar jag ännu skulden och skammen med mig, den var som en skugga som aldrig lämnade min sida. Och hade jag vågat prata? Jag hoppas det och jag tror det, med rätt person....jag hade behövt det iaf.
Nu har Novahuset en ny hemsida, så kolla. Och följ oss i novahusets grupp på fb. Jag kommer ta med stoltheten för detta pris och göra vårat projekt jätte bra, fortsätta med Novahuset och föreläsa för skolor om gränser mm och även föreläsa om min historia. Det behövs....jag hade behövt höra den för många år sedan.
Kram på er
De senaste 11 åren har varit en kamp, en kamp emot de där ute, mot minnen, mot mig själv och den hjälp som borde funnits men som ofta lyser med sin frånvaro.
Det var en kamp under det hela men kampen efter har varit minst lika tuff.
Den starka Paulina inom mig har lyft mig när jag inte orkat, när hälften av kroppen liksom gett upp och inte orkat. Den lilla rösten av självkänsla, av hopp och styrka som fanns kvar inom mig gav sig inte....och det gav resultat. Jag klarade det, jag hämtade mig sakta men säkert....och jobbar än med mig själv. Jag startade ett nytt liv, att hjälpa andra. De tog mig vidare, kämpade för deras skull lika mycket som för mig själv och den jag en gång var. Kämpade som jag önskat någon kämpat för mig.
Det mörka hemska fick en mening, fick något inom mig att vakna till. Jag vände det, jag gjorde det!
Priset var en liten del av allt detta, en bekräftelse på att allt mitt arbete är värt mycket, att jag faktiskt fixade detta mycket på egen hand. Det ska ingen behöva genomlida.....vi alla behöver vi någon.
När jag utsattes för övergrepp, eller senare sökte sex för bekräftelse och på så sätt iscensatte nya psykiska övergrepp mot mig själv....då hade jag behövt Novahuset. Jag hade behövt någon....om jag då visste det jag vet nu. Att inget var mitt fel.
Då bar jag ännu skulden och skammen med mig, den var som en skugga som aldrig lämnade min sida. Och hade jag vågat prata? Jag hoppas det och jag tror det, med rätt person....jag hade behövt det iaf.
Nu har Novahuset en ny hemsida, så kolla. Och följ oss i novahusets grupp på fb. Jag kommer ta med stoltheten för detta pris och göra vårat projekt jätte bra, fortsätta med Novahuset och föreläsa för skolor om gränser mm och även föreläsa om min historia. Det behövs....jag hade behövt höra den för många år sedan.
Kram på er
torsdag 6 september 2012
Artikelserie samt nytt projekt får mig att födas på nytt
Mycket har hänt på ett år bara, nya projektet har nu startat. En regeringsuppdrag som Novahuset och 1000 möjligheter har fått äran att fått från Stockholms länsstyrelse. Jag blev oerhört stärkt av detta och fick en ny glimt i hjärtat och i det jag gör. Kände som det som hänt nu fick ännu mer nytta. Jag behöver vända det mörka till ljus för att fortsätta, för att bli helare och komma vidare. Jag föds om och får ny kraft och energi:)
Om vårt projekt läs mer här
Detta projekt innebär att ta fram en samtalsmetod för nätet gällande unga som har sex mot ersättning samt de som skadar sig destruktivt med sex. Vi ska utbilda våra volontärer samt sprida metoden. Jag ser fram emot detta oerhört mycket.
I måndags började SvD med en artikelserie om sex som självskadebeteende, lägger upp de 3 länkarna.
Sex för att döva ångest
Jag tänkte nu duger jag till något (här medverkar jag)
Våldsamt sex för att döva ångest
Efter övergrepp är det inte helt ovanligt att man själv utsätter sig för mer risker, självskadar sig genom sex för att få ur sig ångest. Det är nära till hands då tyvärr, många känner kanske igen sig i "det är det enda jag duger till" eller "det jag kan".
Så var det för mig, ett sätt att få kärlek, att bli sedd.....men blev så fel. Idag har jag lärt mig att det var ett sätt att fly.
Efter många års samtal har jag fått tillbaka mitt värde och jag får stanna upp och faktiskt känna. Att där stanna upp och stå ut i det mörka och inte fly är jobbigt, rent ut sagt förjävligt ibland men jag måste. För jag är värd mer och jag är värd och kämpa för det livet jag vill ha och förtjänar. Likaså ni <3 br="br">
Novahuset håller just nu på med en ny hemsida vilket är jätte roligt. Om ni vill följa Novahusets arbete följ oss på vår fb sida, länk nedan.
Novahusets facebookssida
Tillsammans kan vi göra mycket!
Ta hand om er fina och tro på er själva och glöm aldrig att ni är värdefulla
Kram
Om vårt projekt läs mer här
Detta projekt innebär att ta fram en samtalsmetod för nätet gällande unga som har sex mot ersättning samt de som skadar sig destruktivt med sex. Vi ska utbilda våra volontärer samt sprida metoden. Jag ser fram emot detta oerhört mycket.
I måndags började SvD med en artikelserie om sex som självskadebeteende, lägger upp de 3 länkarna.
Sex för att döva ångest
Jag tänkte nu duger jag till något (här medverkar jag)
Våldsamt sex för att döva ångest
Efter övergrepp är det inte helt ovanligt att man själv utsätter sig för mer risker, självskadar sig genom sex för att få ur sig ångest. Det är nära till hands då tyvärr, många känner kanske igen sig i "det är det enda jag duger till" eller "det jag kan".
Så var det för mig, ett sätt att få kärlek, att bli sedd.....men blev så fel. Idag har jag lärt mig att det var ett sätt att fly.
Efter många års samtal har jag fått tillbaka mitt värde och jag får stanna upp och faktiskt känna. Att där stanna upp och stå ut i det mörka och inte fly är jobbigt, rent ut sagt förjävligt ibland men jag måste. För jag är värd mer och jag är värd och kämpa för det livet jag vill ha och förtjänar. Likaså ni <3 br="br">
Novahuset håller just nu på med en ny hemsida vilket är jätte roligt. Om ni vill följa Novahusets arbete följ oss på vår fb sida, länk nedan.
Novahusets facebookssida
Tillsammans kan vi göra mycket!
Ta hand om er fina och tro på er själva och glöm aldrig att ni är värdefulla
Kram
torsdag 5 juli 2012
Att lyfta på locket
Jag har många stunder levt med min mask. Jag har tryckt undan känslor, minnen och tankar för att det varit för plågsamt eller för att jag inte orkar med det som hänt.
Tryckt undan, tryckt ner och bort....jag gjorde mig själv bara en otjänst. Det försvinner inte.
Ibland behövde jag masken för att få vara vanlig ett tag, den gamla glada Paulina. Var ju dock ej det fullt ut eller helt ärligt men att släppa behövde jag ibland.
Det är svårt när den blir en del av dig, när man sätter på sig masken av ren reflex. För att skydda sig själv, andra eller bara få andas en stund.... Jag tränar än idag att ta bort den, be om hjälp och stå upp för mig själv. Det har jag än idag svårt för. Att uttrycka vad jag vill och behöver. Är dock på god väg och tränar med det.
Tryckt undan, tryckt ner och bort....jag gjorde mig själv bara en otjänst. Det försvinner inte.
Ibland behövde jag masken för att få vara vanlig ett tag, den gamla glada Paulina. Var ju dock ej det fullt ut eller helt ärligt men att släppa behövde jag ibland.
Det är svårt när den blir en del av dig, när man sätter på sig masken av ren reflex. För att skydda sig själv, andra eller bara få andas en stund.... Jag tränar än idag att ta bort den, be om hjälp och stå upp för mig själv. Det har jag än idag svårt för. Att uttrycka vad jag vill och behöver. Är dock på god väg och tränar med det.
Masken finns kvar men oftast är jag mig själv. En ny gammal Paulina.
Idag var jag hos min läkare, efter många år (11) har jag äntligen en bra läkare som pratar med mig på riktigt, vill förstå, vill veta och vill hjälpa. Han ser inget konstigt och jag känner ett stort förtroende för honom.
Idag var jag hos min läkare, efter många år (11) har jag äntligen en bra läkare som pratar med mig på riktigt, vill förstå, vill veta och vill hjälpa. Han ser inget konstigt och jag känner ett stort förtroende för honom.
Jag blev idag tagen på sängen av en fråga om jag kunde berätta det som jag ansåg värst. Jag tänkte....masken på? Masken av? Våga eller inte?
Jag vågade, släppte masken, öppnade mig och berättade om tre händelser jag tyckt varit värst. De var värst på olika sätt.
Jag beskrev, jag kände, jag tänkte och det bara kom.
Det var plågsamt, men även en befrielse. Känslorna fanns med, tårarna kom. Ibland pratar jag bara utan känsla, som jag är van att säga vissa saker. De går på upprepning. Men inte idag. Det fanns tid för att känna, stanna till och tänka efter.
Jag vågade, släppte masken, öppnade mig och berättade om tre händelser jag tyckt varit värst. De var värst på olika sätt.
Jag beskrev, jag kände, jag tänkte och det bara kom.
Det var plågsamt, men även en befrielse. Känslorna fanns med, tårarna kom. Ibland pratar jag bara utan känsla, som jag är van att säga vissa saker. De går på upprepning. Men inte idag. Det fanns tid för att känna, stanna till och tänka efter.
Jag lyfte på locket, jag vågade och jag vann. Vann tillbaka en del av mig själv, min självkänsla och hopp. Jag kände mig stolt. Jag behöver de goda tankarna om mig själv, för jag vet att ibland kroknar jag och min tro på mig själv. Jag är inte framme än men på mycket god väg.
Har haft lugna fina dagar i solen i veckan, med barnen, med vänner o min kärlek. Det värmer mig och jag märker att jag är närmare och närmare min dröm, mitt mål och mitt liv.
Har haft lugna fina dagar i solen i veckan, med barnen, med vänner o min kärlek. Det värmer mig och jag märker att jag är närmare och närmare min dröm, mitt mål och mitt liv.
Ta hand om er all fina och glöm aldrig att NI är värdefulla!
Kram
torsdag 7 juni 2012
Detta med sex och lust
Det är svårt att prata om, det är svårt att känna och veta saker kring detta....detta med sex. När det är roligt och lätt är det lättare, vi kan läsa i varje tidning om det. Hur vi ska va, se ut och gilla mm.
Men när det blir övergrepp, något som man skäms eller känner skuld inför är det tabu...det är lättare att soppa under mattan.
Jag minns när jag gick till polisen för första gången, efter att fått reda på att film med mig legat ute på internet. Åh vad jag skämdes, vad jag kände mig snuskig, äcklig och porrig. Som om jag velat detta. Det var dock inget denna polis brydde sig om, att det inte var ett fritt val från min sida. Jag kände mig så bar.... Likadant i rättegången när filmen på mig visades upp. Hur mycket ska man behöva utstå? Varenda sekund blev so timmar, varenda leende eller läte tog jag på mig mer skuld för. Då kunde jag inte se att detta var en överlevnads strategi....då såg jag bara mig som vidrig och att jag fick skylla mig själv.
Under hovrätten var jag även gravid med dotter 2.
Jag minns känslan över hur tankarna gick och hur kroppen liksom ville dölja den lilla kulan på magen. Varför kunde inte jag få vara stolt? Jo för normen/attityder efter ett övergrepp var så väl rotad i mig att det var fel att ha sex för mig. För då betydde det att det som inte hänt kunde varit så farligt....
Det många inte förstod/förstår än idag är att det fortfarande sitter kvar. Jag minns ibland, jag stelnar och vill inte att någon tar i mig. Men med tiden läker en del. Idag kan jag stolt säga att jag kan ha bra sex och njuta, trots det som hänt. Det krävs tillit men också mod från mig. Att sätta övergreppen och mitt sexliv nu för sig. Jag är inte dömd att aldrig få ha sex mer och det betyder inte att det var ok det som hände. Jag ger mig bara en chans till ett vanligt liv med sex mellan två personer på ett sätt vi båda vill.
Det var svårt (o kan vara än) att våga njuta, våga visa vad man gillar. Jag har många gånger skämts för det är skönt, eller för att jag tagit för mig. Idag försöker jag tänka bort det och säga, du förtjänar detta lika mycket som någon annan.
Jag har ersatt det hemska och fula med sex mot något bra och roligt där jag är viktig. Där även jag får bestämma över min kropp. När det känns fel eller när minnen år mig kall så tränar jag än på stopp och att i det vara stark. Det lyfter mig högt!
De övergrepp som var är för mig inte sex, det var brutala övergrepp, förnedring och hot. Sex för mig är när båda vill, man kan älska personen, man kan vara kär eller bar vilja ha sex. Jag dömer ingen och vi har sex med de vi vill, bara vi mår bra av det och inte skadar någon. Idag är det vackert för mig att ha sex med någon jag tycker om, vara nära och våga lita på. Sex har ersatts till något fint, övergreppen var just det.
Det tar tid och man måste känna efter men det är möjligt att njuta igen och idag skäms jag inte över att jag har sex!
Så ta hand om er o andra och gör det ni vill. Inte det som förväntas av er!
Kramar till er
Men när det blir övergrepp, något som man skäms eller känner skuld inför är det tabu...det är lättare att soppa under mattan.
Jag minns när jag gick till polisen för första gången, efter att fått reda på att film med mig legat ute på internet. Åh vad jag skämdes, vad jag kände mig snuskig, äcklig och porrig. Som om jag velat detta. Det var dock inget denna polis brydde sig om, att det inte var ett fritt val från min sida. Jag kände mig så bar.... Likadant i rättegången när filmen på mig visades upp. Hur mycket ska man behöva utstå? Varenda sekund blev so timmar, varenda leende eller läte tog jag på mig mer skuld för. Då kunde jag inte se att detta var en överlevnads strategi....då såg jag bara mig som vidrig och att jag fick skylla mig själv.
Under hovrätten var jag även gravid med dotter 2.
Jag minns känslan över hur tankarna gick och hur kroppen liksom ville dölja den lilla kulan på magen. Varför kunde inte jag få vara stolt? Jo för normen/attityder efter ett övergrepp var så väl rotad i mig att det var fel att ha sex för mig. För då betydde det att det som inte hänt kunde varit så farligt....
Det många inte förstod/förstår än idag är att det fortfarande sitter kvar. Jag minns ibland, jag stelnar och vill inte att någon tar i mig. Men med tiden läker en del. Idag kan jag stolt säga att jag kan ha bra sex och njuta, trots det som hänt. Det krävs tillit men också mod från mig. Att sätta övergreppen och mitt sexliv nu för sig. Jag är inte dömd att aldrig få ha sex mer och det betyder inte att det var ok det som hände. Jag ger mig bara en chans till ett vanligt liv med sex mellan två personer på ett sätt vi båda vill.
Det var svårt (o kan vara än) att våga njuta, våga visa vad man gillar. Jag har många gånger skämts för det är skönt, eller för att jag tagit för mig. Idag försöker jag tänka bort det och säga, du förtjänar detta lika mycket som någon annan.
Jag har ersatt det hemska och fula med sex mot något bra och roligt där jag är viktig. Där även jag får bestämma över min kropp. När det känns fel eller när minnen år mig kall så tränar jag än på stopp och att i det vara stark. Det lyfter mig högt!
De övergrepp som var är för mig inte sex, det var brutala övergrepp, förnedring och hot. Sex för mig är när båda vill, man kan älska personen, man kan vara kär eller bar vilja ha sex. Jag dömer ingen och vi har sex med de vi vill, bara vi mår bra av det och inte skadar någon. Idag är det vackert för mig att ha sex med någon jag tycker om, vara nära och våga lita på. Sex har ersatts till något fint, övergreppen var just det.
Det tar tid och man måste känna efter men det är möjligt att njuta igen och idag skäms jag inte över att jag har sex!
Så ta hand om er o andra och gör det ni vill. Inte det som förväntas av er!
Kramar till er
måndag 14 maj 2012
Hjälpen idag saknas...
För er som missade dokumentären finns den här. Den var mycket stark men även även väldigt bra och viktig.
Hade velat att man även fick fram den bristfälliga hjälp som finns. Vi måste kräva bättre läkare, psykologer, stödpersoner, lärare mfl. Alla måste ha rätt till hjälp, vart man än bor. Vi måste ha föräldrar som vågar prata med våra barn, vi måste ha lärare som vågar fråga!
Samhället måste stötta när vi anmäler och även annars. Det måste finnas stöd innan under och efter hela processen, det behöver man och det är man värd.
http://svtplay.se/v/2797761/dokument_inifran/ingen_riktig_valdtakt?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2797761/sb,p103467,1,f,-1
Jag tycker det är så viktigt att prata om dessa attityder för tyvärr är vi många som varit utsatta. Och de känslor vi då får och har känner vi ofta inte igen och därför blir det ännu svårare att prata om det och får mer skuld och skamkänslor. Kommer ihåg själv hur jag försökte förtränga och när man väl pratar om det känns det som en hemsk mardröm om någon annan. Jag minns skuld och skamkänslorna som igår, varför gick du inte och varför....dessa varför var många och jag blev bra på att hitta fel bara på mig själv. Jag visste inte vilka reaktioner som var vanliga och vem skulle kunna bära mina hemska berättelser när jag inte kunde det själv? Mötte många gånger okunniga människor som sa helt fel saker och jag gömde mig ännu mer.....jag mötte attityder från vänner o samhälle som skälpte mig något enormt och de som var tysta gjorde mer skada än hjälp. Attityderna går inte framåt....samma attityder unga har idag lever vidare från när jag var yngre. Vi behöver mer förebyggande arbete för att komma framåt. Det jobbar vi mycket med på Novahuset!
Det är lätt för de som inte varit där och säga "jag skulle bara gå" eller skrika mm. Det är lätt att tycka att man får skylla sig själv om man ångrar sig eller övertalas till sex. Mycket är lätt för de som aldrig varit där....därför aktar jag mig alltid för att inte uttala mig starkt om de jag inte har en aning om. Mina erfarenheter kan idag hjälpa andra, många vågar berätta väldigt mycket för mig för jag själv varit med om hemska förnedrande övergrepp av många män.
Min berättelse kan jag idag utnyttja genom att hjälpa andra. Eftersom det inte går att få det ogjort vill jag så gärna hjälpa andra. Jag önskar Novahuset föreläst för mig när jag var yngre och jag önskar jag hade haft någon som mig själv att prata med.
Det känns fint och jag blir så berörd över era fina mail, så jag tackar er alla här! Tycker ni är starka och tack för att ni delar era historier med mig, tillsammans är vi starka!
Ta hand om er och tro på att det kan bli bättre, för det kan det.
Ni är värdefulla och glöm inte att omge er med dem som ger er energi ist för de som bara tar. Ni är värda det bästa!
Kram
http://svtplay.se/v/2797761/dokument_inifran/ingen_riktig_valdtakt?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2797761/sb,p103467,1,f,-1
Jag tycker det är så viktigt att prata om dessa attityder för tyvärr är vi många som varit utsatta. Och de känslor vi då får och har känner vi ofta inte igen och därför blir det ännu svårare att prata om det och får mer skuld och skamkänslor. Kommer ihåg själv hur jag försökte förtränga och när man väl pratar om det känns det som en hemsk mardröm om någon annan. Jag minns skuld och skamkänslorna som igår, varför gick du inte och varför....dessa varför var många och jag blev bra på att hitta fel bara på mig själv. Jag visste inte vilka reaktioner som var vanliga och vem skulle kunna bära mina hemska berättelser när jag inte kunde det själv? Mötte många gånger okunniga människor som sa helt fel saker och jag gömde mig ännu mer.....jag mötte attityder från vänner o samhälle som skälpte mig något enormt och de som var tysta gjorde mer skada än hjälp. Attityderna går inte framåt....samma attityder unga har idag lever vidare från när jag var yngre. Vi behöver mer förebyggande arbete för att komma framåt. Det jobbar vi mycket med på Novahuset!
Det är lätt för de som inte varit där och säga "jag skulle bara gå" eller skrika mm. Det är lätt att tycka att man får skylla sig själv om man ångrar sig eller övertalas till sex. Mycket är lätt för de som aldrig varit där....därför aktar jag mig alltid för att inte uttala mig starkt om de jag inte har en aning om. Mina erfarenheter kan idag hjälpa andra, många vågar berätta väldigt mycket för mig för jag själv varit med om hemska förnedrande övergrepp av många män.
Min berättelse kan jag idag utnyttja genom att hjälpa andra. Eftersom det inte går att få det ogjort vill jag så gärna hjälpa andra. Jag önskar Novahuset föreläst för mig när jag var yngre och jag önskar jag hade haft någon som mig själv att prata med.
Det känns fint och jag blir så berörd över era fina mail, så jag tackar er alla här! Tycker ni är starka och tack för att ni delar era historier med mig, tillsammans är vi starka!
Ta hand om er och tro på att det kan bli bättre, för det kan det.
Ni är värdefulla och glöm inte att omge er med dem som ger er energi ist för de som bara tar. Ni är värda det bästa!
Kram
torsdag 10 maj 2012
Om våldtäkt på svt1 ikväll
I kväll medverkar Novahuset på SVT 1 kl 21 i Dokument inifrån. Det handlar om våldtäkt och fler av Novahusets samarbetspartners är med.
Det tar upp mycket kring attityder som ungdomar har i frågan och det är något vi jobbar mycket med på Novahuset. Vi möter många unga som blivit tvingade till sex på olika sätt över hela landet, både tjejer, killar och transpersoner.
De bär ofta stora skam och skuldkänslor och pratar sällan om det som hänt. Om jag inte gjort så, om jag inte druckit mm är vanliga tankar de brottas med. De flesta vi möter känner personen de utsatts av vilket ofta gör det ännu svårare att berätta. Man kanske känner något för personen, el hen är omtyckt och man tror inte någon ska tro en.
Sexuella övergrepp kan vara så mycket och vi möter de alla olika former, våldtäkt, övergrepp i gränslandet, sex som självskadebeteende, övergrepp online, koppleri, trafficking och att man på något sätt får ersättning för sex. Om vi vill ha ändring i frågorna måste vi arbeta förebyggande och informera och diskutera detta med barn och unga själva. Vi på Novahuset önskar även ett kunskapscenter.
Hos oss kan man vara anonym i mail och chattar, vilket många tycker är otroligt skönt. Gå in på vår hemsida för chattider (hemsidan är under ombyggnad) www.novahuset.com
Jag tycker även ni ska gå in på Facebook och gilla Novahusets sida där samt bli vän med oss där, Nova Huset. För att få ta del av info, debatter mm
Glöm inte att ni är värdefulla och ni har rätt till era kroppar, känslor och tankar!
Kram Paulina
Det tar upp mycket kring attityder som ungdomar har i frågan och det är något vi jobbar mycket med på Novahuset. Vi möter många unga som blivit tvingade till sex på olika sätt över hela landet, både tjejer, killar och transpersoner.
De bär ofta stora skam och skuldkänslor och pratar sällan om det som hänt. Om jag inte gjort så, om jag inte druckit mm är vanliga tankar de brottas med. De flesta vi möter känner personen de utsatts av vilket ofta gör det ännu svårare att berätta. Man kanske känner något för personen, el hen är omtyckt och man tror inte någon ska tro en.
Sexuella övergrepp kan vara så mycket och vi möter de alla olika former, våldtäkt, övergrepp i gränslandet, sex som självskadebeteende, övergrepp online, koppleri, trafficking och att man på något sätt får ersättning för sex. Om vi vill ha ändring i frågorna måste vi arbeta förebyggande och informera och diskutera detta med barn och unga själva. Vi på Novahuset önskar även ett kunskapscenter.
Hos oss kan man vara anonym i mail och chattar, vilket många tycker är otroligt skönt. Gå in på vår hemsida för chattider (hemsidan är under ombyggnad) www.novahuset.com
Jag tycker även ni ska gå in på Facebook och gilla Novahusets sida där samt bli vän med oss där, Nova Huset. För att få ta del av info, debatter mm
Glöm inte att ni är värdefulla och ni har rätt till era kroppar, känslor och tankar!
Kram Paulina
måndag 7 maj 2012
Tankar
Det är vår, äntligen. Solen skiner, fåglarna kvittrar o bladen blir grönare för varje dag. Ofta går jag längst vattnet och funderar. Sätter mig på någon brygga och bara är. Oftast är det en leende Paulina, trots en tung sorg som jag bär med mig.
Jag är glad att vara här, glad att vara borta från allt och känna mig fri. På något sätt är frikänslan dubbel, på ett sätt kan han aldrig nå mig mer men å andra sidan är han o det som hänt en stor del av den jag är.
Många tankar faller tillbaka på hur en person kan va en annan så beroende av denna, så nedtryckt att man skulle gå på vad som. Hur någon kan vilja skada en annan person så mycket.
Jag minns mina tårar, minns att jag bad att slippa, minns mina bedjande blickar om att han skulle ingripa, säga nej och det skulle ta slut.
Jag förväntade mig aldrig att han skulle driva det längre. Att efter varje övergrepp med män trycka ner mig och spotta på mig, min självkänsla o mitt värde. Han lyckades på sitt sätt ge mig all skuld o all skam. Och jag visste inget annat än att ta på mig den och bära den....i flera år var den min ryggsäck. Den tryckte ner mig och självbilden var nertryckt....nersmutsad.
Jag känner än idag hur manipulerad jag var, som hjärntvättad. Det är läskigt vad någon kan göra....
Jag som ansåg mig smart, stark och trygg. Jag som aldrig lät någon bestämma över mig eller trampa på mig. Jag var ju en vanlig tjej....en sån det aldrig kunde hända.
Nu vet jag att det kan hända oss alla. Träffar man en sådan människa som han så är det möjligt....
Det är fortfarande som en mardröm ibland, som om det aldrig hänt. Det känns både frånvarande o närvarande.
När jag sitter på bryggan inser jag att detta har hänt mig o det är ett mirakel att jag sitter här idag. Jag ler, blir stolt över min styrka. Medan solen skiner, fåglarna kvittrar och bladen blir grönare lovar jag mig själv att vara stolt över mig själv, älska mig själv och leva!
Ni är alla starka, även när ni känner er som svagast. Vi kan klara mycket, tillsammans!
Kram på er
måndag 16 april 2012
Våra drömmar
Jag är en drömmare och jag tror. Hela mitt liv har ja drömt om den rätta,familjen o lycka. En familj lik mina föräldrars. Ibland har drömmarna stoppat mig för att njuta av det som var men många gånger har drömmarna o min tro på dem.hjälpt mig.
Jag tror det finns någon för oss alla,det kan även finnas flera om man känner att det är rätt. För mig har det funnits mångasom varit rätt just för stunden då. Jag har träffat många fantastiska män som förr mig betytt mkt o just då var de rätt o bäst för mig. Drömmen om den rätta har dock funnits ändå,att när vi möts märks det,det känns och vi behöver aldrig mer undra. Det ter sig så naturligt.
Det har hänt mig,det som en del skrattat bort för de inte trott på de. Jag släppte aldrig min känsla,min.dröm o mitt drömmande.
Det känns underbart när allt känns så vackert,så rätt. Som jag hittat hem.
När jag mötte Jim var jag redo att möta den rätta och var nog därför hans ord om kärnfamiljen gav mig såna skuld o skamkänslor när vi brutit. Visste att det var rätt men min dröm kärnfamiljen var så stark o jag var så rädd att min dotter skulle vända allt emot mig. Vilket jag visste inte stämde men hans ord var just då sanningen. Hans onda sanning.
Idag vet jag att jag klarar mig med mina barn och de har de bra men att även dela det med någon är underbart. Måste tacka alla fina ex,fina killvänner o min far. Hade jag ej er hade den enklaste vägen efter Jim varit att hata alla män o inte lita på nån igen. Men ni fick mig tro o min dröm kunde han aldrig ta ifrån mig.
Jag har hört att jag lever i en dröm,att det aldrig är som på film. Men just nu är jag där,i filmen o i drömmen. Kan titta i hans ögon och bara känna lugn o värme. Kan inte tänka mig ett liv utan denna och det var bara rätt direkt. Detta öde....jag ler o samtidigt tittar solen fram. Vilket tecken:-)
P
Trots allt hemskt tänker jag kämpa på och njuta av min familj och detta tillfälle. Man måste njuta av varje stund av lycka. När man väl hittar rätt är det bästa man kan göra att följa hjärtat och ta vara på tillfället.
Jag önskar er all lycka!
Kram
Jag tror det finns någon för oss alla,det kan även finnas flera om man känner att det är rätt. För mig har det funnits mångasom varit rätt just för stunden då. Jag har träffat många fantastiska män som förr mig betytt mkt o just då var de rätt o bäst för mig. Drömmen om den rätta har dock funnits ändå,att när vi möts märks det,det känns och vi behöver aldrig mer undra. Det ter sig så naturligt.
Det har hänt mig,det som en del skrattat bort för de inte trott på de. Jag släppte aldrig min känsla,min.dröm o mitt drömmande.
Det känns underbart när allt känns så vackert,så rätt. Som jag hittat hem.
När jag mötte Jim var jag redo att möta den rätta och var nog därför hans ord om kärnfamiljen gav mig såna skuld o skamkänslor när vi brutit. Visste att det var rätt men min dröm kärnfamiljen var så stark o jag var så rädd att min dotter skulle vända allt emot mig. Vilket jag visste inte stämde men hans ord var just då sanningen. Hans onda sanning.
Idag vet jag att jag klarar mig med mina barn och de har de bra men att även dela det med någon är underbart. Måste tacka alla fina ex,fina killvänner o min far. Hade jag ej er hade den enklaste vägen efter Jim varit att hata alla män o inte lita på nån igen. Men ni fick mig tro o min dröm kunde han aldrig ta ifrån mig.
Jag har hört att jag lever i en dröm,att det aldrig är som på film. Men just nu är jag där,i filmen o i drömmen. Kan titta i hans ögon och bara känna lugn o värme. Kan inte tänka mig ett liv utan denna och det var bara rätt direkt. Detta öde....jag ler o samtidigt tittar solen fram. Vilket tecken:-)
P
Trots allt hemskt tänker jag kämpa på och njuta av min familj och detta tillfälle. Man måste njuta av varje stund av lycka. När man väl hittar rätt är det bästa man kan göra att följa hjärtat och ta vara på tillfället.
Jag önskar er all lycka!
Kram
måndag 9 april 2012
Kroppen minns
Det kan gå år och man kan känna att man lämnar det bakom sig. Man kan ha bearbetat händelser,känslor och minnen. Man tror man är fri från smärtan och sorgen.
Men kroppen minns,den är ständigt på sin vakt,den reagerar vid lukter,minnen och platser. Ibland reagerar den och jag vet inte varför. Jag kan tycka jag mår bra,men fylls plötsligt av ångest och känslor av panik. Kroppen minns....
Den minns varje beröring med hårda tag o de förnedrande saker de gjorde,de minns strypgrepp o rep,att hållas i skräck. Den minns smärtan.
Kroppen reagerar ännu och den skyddar mig mot fara....dock hela tiden. Vill inte vara på vakt,vill inte stressa min kropp så. Men det sker omedvetet,jag är van att följa kroppen. Jag är van och bära vissa känslor mest hela tiden.
Själen minns på ett annat sätt,den minns sveket. Det kan jag ibland resonera kring men kroppen verkar gå sin egna väg.
Att lita på någon som fullständigt sviker allt man trott på,inte bara de man hade utan människans godhet. Det fanns en.ondska jag aldrig kommit i närheten av,det kändes overkligt.
Att inte vara trygg ens i sitt hem eller veta om man skulle leva dagen därpå gör självklart att kroppen vaktar mig. Har man levt på ett sätt tio år är det svårt att vända bana.....ren rutin går min kropp på. Helt slut men uppskruvad.
Det är något jag får leva med o själen och hjärtat kommer finna lugnet. Jag återfår det ofta nu för tiden och trots allt som hänt vägrar jag släppa tron på att det finns underbara människor och tro på kärleken. Den finns,jag har upplevt den o gör det nu. Har hittat en famn jag kallar hem,som känns tryggt och underbart. Så rätt!
Hoppet svek mig aldrig och framför mig ser jag ett liv fyllt av kärlek,värme och lycka med mina barn,min familj o de mig nära och dig mitt hjärta.
Vi läker än kroppen,hjärtat och själen. Vi minns men vi ser en morgondag,en ljus sådan. Jag ser ett liv och det vet jag att ja inte alltid gjort.
Jag vet att det går och det viktigaste,jag vill! Livet är här och nu och jag är värd att leva det fullt ut. Jag kämpar och mellan tårarna ler jag och känner ändå ett lugn.
Styrkekramar till er alla
Men kroppen minns,den är ständigt på sin vakt,den reagerar vid lukter,minnen och platser. Ibland reagerar den och jag vet inte varför. Jag kan tycka jag mår bra,men fylls plötsligt av ångest och känslor av panik. Kroppen minns....
Den minns varje beröring med hårda tag o de förnedrande saker de gjorde,de minns strypgrepp o rep,att hållas i skräck. Den minns smärtan.
Kroppen reagerar ännu och den skyddar mig mot fara....dock hela tiden. Vill inte vara på vakt,vill inte stressa min kropp så. Men det sker omedvetet,jag är van att följa kroppen. Jag är van och bära vissa känslor mest hela tiden.
Själen minns på ett annat sätt,den minns sveket. Det kan jag ibland resonera kring men kroppen verkar gå sin egna väg.
Att lita på någon som fullständigt sviker allt man trott på,inte bara de man hade utan människans godhet. Det fanns en.ondska jag aldrig kommit i närheten av,det kändes overkligt.
Att inte vara trygg ens i sitt hem eller veta om man skulle leva dagen därpå gör självklart att kroppen vaktar mig. Har man levt på ett sätt tio år är det svårt att vända bana.....ren rutin går min kropp på. Helt slut men uppskruvad.
Det är något jag får leva med o själen och hjärtat kommer finna lugnet. Jag återfår det ofta nu för tiden och trots allt som hänt vägrar jag släppa tron på att det finns underbara människor och tro på kärleken. Den finns,jag har upplevt den o gör det nu. Har hittat en famn jag kallar hem,som känns tryggt och underbart. Så rätt!
Hoppet svek mig aldrig och framför mig ser jag ett liv fyllt av kärlek,värme och lycka med mina barn,min familj o de mig nära och dig mitt hjärta.
Vi läker än kroppen,hjärtat och själen. Vi minns men vi ser en morgondag,en ljus sådan. Jag ser ett liv och det vet jag att ja inte alltid gjort.
Jag vet att det går och det viktigaste,jag vill! Livet är här och nu och jag är värd att leva det fullt ut. Jag kämpar och mellan tårarna ler jag och känner ändå ett lugn.
Styrkekramar till er alla
fredag 6 april 2012
Lugnets vrå
Önskar vi alla hade en sån plats som jag har här på Öland. Där jag möter lugnet i min oftast hysteriska kropp. Kroppen brukar vara trött och uppspeedad på samma gång och det tar på krafterna.
Det är inte lustigt att kroppen ständigt är på span efter fara men vad jobbigt det är. Även om jag försöker njuta nu och det fina omkring mig är det mörka där som en skugga. Ibland är den starkare, ibland svagare.
Just nu sitter jag framför brasan och tittar ut över vattnet. Jag är lugn och jag ler. Jag och kroppen behöver detta, denna återhämtning.
Jag behöver tänka och känna och hitta mig själv helt igen. Jag känner mig oftast stark och vet vad jag vill i livet, trots att jag bär en sorg inom mig. Livet har inneburit sorg, ångest, nedstämdhet, övergrepp och PTSD och jag lär mig fortfarande hantera gamla och nya saker och känslor.
Det måste ske stegvis, ett steg i taget.
De senaste åren har mina mardrömmar handlat om grova övergrepp, minnesbilder, att bli dödad eller jagad. I natt drömde jag om att jag födde ett barn och jag hoppas det kan vara en nystart. Att även mardrömmarna lämnar mig mer och mer och nya vackra drömmar sätter sig i bröstet. För det är så det har varit, ångesten över drömmarna har tryckt på mitt bröst och jag kvävs.
Jag kanske åter känner något jag så länge saknat, något jag har behövt. Jag känner mig viktig, för mig, mina barn, mina nära och en viss person som får mig att leva på nytt. Jag känner mig utvald, speciell som aldrig innan. Det känns så rätt och jag känner mig hemma.
Mina barn är utomlands denna vecka, med deras farmor (som alltid varit farmor till Alma oxå). Det är tomt, ingen som kramas, pussas och leker men inte heller tjatar eller bråkar. Det är viktiugt att ibland vara ifrån varandra och jag behöver mitt lugn för att bli en bättre mamma. Jag längtar efter dem men vet att de har de bra. Mina små troll.....längtar efter deras viskande ord om att de älskar mig, deras skratt och bus. Deras närhet brukar göra mig hel men vet att jag måste vara hel annars med. Någon gång bor vi inte längre tillsammans. Jag passar på att njuta nu.
Det finns några kontakter jag har med tjejer främst som jag ofta tänker på. Fick ett fint sms idag om hur hon känner för mig. Det känns bra. Kan jag bara hjälpa en så har jag lyckats och jag kommer alltid finnas för er!
Tillsammans är vi starkare och vi alla är värdefulla! Försök se det fina med er själva och döm er inte så hårt. Jag försöker med er.
Jag hoppas ni alla får en fin påsk, jag ska återhämta mig och bara njuta av lugnet. Här ska inte de mörka minnena ta mig...
Kram
Det är inte lustigt att kroppen ständigt är på span efter fara men vad jobbigt det är. Även om jag försöker njuta nu och det fina omkring mig är det mörka där som en skugga. Ibland är den starkare, ibland svagare.
Just nu sitter jag framför brasan och tittar ut över vattnet. Jag är lugn och jag ler. Jag och kroppen behöver detta, denna återhämtning.
Jag behöver tänka och känna och hitta mig själv helt igen. Jag känner mig oftast stark och vet vad jag vill i livet, trots att jag bär en sorg inom mig. Livet har inneburit sorg, ångest, nedstämdhet, övergrepp och PTSD och jag lär mig fortfarande hantera gamla och nya saker och känslor.
Det måste ske stegvis, ett steg i taget.
De senaste åren har mina mardrömmar handlat om grova övergrepp, minnesbilder, att bli dödad eller jagad. I natt drömde jag om att jag födde ett barn och jag hoppas det kan vara en nystart. Att även mardrömmarna lämnar mig mer och mer och nya vackra drömmar sätter sig i bröstet. För det är så det har varit, ångesten över drömmarna har tryckt på mitt bröst och jag kvävs.
Jag kanske åter känner något jag så länge saknat, något jag har behövt. Jag känner mig viktig, för mig, mina barn, mina nära och en viss person som får mig att leva på nytt. Jag känner mig utvald, speciell som aldrig innan. Det känns så rätt och jag känner mig hemma.
Mina barn är utomlands denna vecka, med deras farmor (som alltid varit farmor till Alma oxå). Det är tomt, ingen som kramas, pussas och leker men inte heller tjatar eller bråkar. Det är viktiugt att ibland vara ifrån varandra och jag behöver mitt lugn för att bli en bättre mamma. Jag längtar efter dem men vet att de har de bra. Mina små troll.....längtar efter deras viskande ord om att de älskar mig, deras skratt och bus. Deras närhet brukar göra mig hel men vet att jag måste vara hel annars med. Någon gång bor vi inte längre tillsammans. Jag passar på att njuta nu.
Det finns några kontakter jag har med tjejer främst som jag ofta tänker på. Fick ett fint sms idag om hur hon känner för mig. Det känns bra. Kan jag bara hjälpa en så har jag lyckats och jag kommer alltid finnas för er!
Tillsammans är vi starkare och vi alla är värdefulla! Försök se det fina med er själva och döm er inte så hårt. Jag försöker med er.
Jag hoppas ni alla får en fin påsk, jag ska återhämta mig och bara njuta av lugnet. Här ska inte de mörka minnena ta mig...
Kram
onsdag 4 april 2012
Jag kallar det livet....
Det var många månader sedan jag skrev och det har hänt mycket denna tid, både på in och utsidan av mig.
På nytt har jag hittat mig själv och jag har fått tillbaka min lust att skriva och dela med mig. Jag har varit med i SKR:s Cause of death women som säkert många av er vet vad det är. Det satte igång lite tankar och det var skönt att få uppleva nya känslor och även sortera de gamla minnena.
Många gånger har jag undrat varför detta hände mig och hur allt varit om det inte hänt. Jag valde den väg jag kände var rätt, vägen som ledde till att vända det hemska mot en rik erfarenhet. Något som format mig och ännu gör det. Det finns inget jag kan göra åt det förgångna, jag har accepterat det och valde livet.
Man möter motgångar och man möter medgångar, det är livet. Vissa större och mindre men vi alla möter dem och det är individuellt hur vi bemöter och tar åt oss dem. Jag uppskattar att jag får vara här nu och lär mig fortfarande av det gamla men vill blicka framåt och även leva här och nu.
Ibland är det lättare och ibland svårare. Jag går hos en ny psykolog, jag tog åter upp en kontakt med läkare och denna. Det känns bra och det känns välbehövligt. inte för att älta och fastna i sorg utan för att förlösa känslor och förstå mig själv.
Något jag ofta tänker på är att jag varit nära döden, jag omformulerar det ibland och tänker ist jag överlevde. Det känns många gånger starkare och får mig hitta kraft i mig själv. Jag hittar en glöd som tänker har jag klarat allt det och klarat efterspelet är jag stark och klarar vad som.
Något kan hända någon kan ta mitt liv men min tro, sanningen och min egna frihet rår ingen på. Dit når inte du. Jag tar tillbaka mitt liv från dig och det finns inte längre något vi. För jag är bättre än så, jag är värd mer än det. Redan har år gått åt att må dåligt pga dig, jag säger stopp. Minnet av dig och det som hänt lever alltid inom mig men jag tänker välja ta fram det, se det, syna det och göra något av det. Jag kanske väljer gråta, se sorgen och må dåligt. Men vet du, då kommer det vara mitt val. Inte du som tar mig dit.
Jag kommer välja leva livet och är redo för det bra och dåliga. Jag välkomnar varje sekund för det är just livet och värt o kämpa för!
På nytt har jag hittat mig själv och jag har fått tillbaka min lust att skriva och dela med mig. Jag har varit med i SKR:s Cause of death women som säkert många av er vet vad det är. Det satte igång lite tankar och det var skönt att få uppleva nya känslor och även sortera de gamla minnena.
Många gånger har jag undrat varför detta hände mig och hur allt varit om det inte hänt. Jag valde den väg jag kände var rätt, vägen som ledde till att vända det hemska mot en rik erfarenhet. Något som format mig och ännu gör det. Det finns inget jag kan göra åt det förgångna, jag har accepterat det och valde livet.
Man möter motgångar och man möter medgångar, det är livet. Vissa större och mindre men vi alla möter dem och det är individuellt hur vi bemöter och tar åt oss dem. Jag uppskattar att jag får vara här nu och lär mig fortfarande av det gamla men vill blicka framåt och även leva här och nu.
Ibland är det lättare och ibland svårare. Jag går hos en ny psykolog, jag tog åter upp en kontakt med läkare och denna. Det känns bra och det känns välbehövligt. inte för att älta och fastna i sorg utan för att förlösa känslor och förstå mig själv.
Något jag ofta tänker på är att jag varit nära döden, jag omformulerar det ibland och tänker ist jag överlevde. Det känns många gånger starkare och får mig hitta kraft i mig själv. Jag hittar en glöd som tänker har jag klarat allt det och klarat efterspelet är jag stark och klarar vad som.
Något kan hända någon kan ta mitt liv men min tro, sanningen och min egna frihet rår ingen på. Dit når inte du. Jag tar tillbaka mitt liv från dig och det finns inte längre något vi. För jag är bättre än så, jag är värd mer än det. Redan har år gått åt att må dåligt pga dig, jag säger stopp. Minnet av dig och det som hänt lever alltid inom mig men jag tänker välja ta fram det, se det, syna det och göra något av det. Jag kanske väljer gråta, se sorgen och må dåligt. Men vet du, då kommer det vara mitt val. Inte du som tar mig dit.
Jag kommer välja leva livet och är redo för det bra och dåliga. Jag välkomnar varje sekund för det är just livet och värt o kämpa för!
Ni där ute, jag kommer nu skriva oftare igen. Trodde ingen saknat mig men hade visst fel:) Jag sänder er styrkekramar o tankar och glöm aldrig att livet är framför er och ni är värdefulla!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
