måndag 19 november 2012

Du trodde du var ensam....

Du trodde du var ensam....kanske var du det till en viss del. Många kände dig som Islin, vissa kände dig som liten, vissa kände en del av dig. Allt du ville var att få hjälp, få trygghet och kärlek.
Jag tror och känner att jag kände dig på många sätt.
Jag kände barnen som fick uppleva mycket hon inte ska behöva.
Jag kände tonåringen som gick flytta, byta olika boenden och där symptomen fick mer hjälp än traumat.
Jag kände dig som en tjej som självskadade som bar på ångest.
Jag kände dig som en som kämpade men även gett upp, jag fick många gånger bära dig till möten.
Tyvärr fick jag även oftast bära dig därifrån för hemska och meningar kom från dem.
Ingen förståelse, ingen empati ingen medmänsklighet...

Du delade en hemlighet med mig, du bar modet att efter en tid berätta detta för dem då hörde vi de flesta okompetenta och förnedrande sakerna vi någonsin stött på.
Det skrev du aldrig om på din blogg, då ingen fick veta detta.
Vi ältade och pratade om detta hemma, där de skulle hjälpa dig men aldrig gjorde.

Vi pratade om det dag och natt, vi kämpade.
Nu kämpar jag din kamp för din skull, det ska bli nåt bra men ordentligt så tar lite tid snörpa.

Jag kände inte bara den L som bar hemligheter, sorg och minnen.
Jag kände den smarta, glada, snabbtänkta, envisa, lite småsura tjej.
Den som ibland var 5 igen och kröp upp i famnen.
Den som var tonåring och blängde med en blick som sa, ahhhh vad du är jobbig...som gick in till rummet och kom sen ut och bad om ursäkt.
Jag kände den underbara skrivaren som drömde om att bli journalist eller författare.
Den omtänksamma person som ville jobba på Novahuset nån gång, som ville förändra världen för alla därute.

Vi minns dig som vår underbara glada L som älskade våra fredagar med gottis, bad och lek medbarnen, vara i stallet och ibland bara va.

Har ditt tal till mig på mobilen än, din röst är där så nära.
Det talet berörde många och då förstod jag hur viktig jag var. Önskar bara det slutat annorlunda min lilla.
Priset jag fick då kommer alltid vara ditt och det kommer göra så vi fortsätter hjälpa andra.
Du kommer få göra mycket för andra från andra sidan. Önskar bara det vore från denna sida...
Du trodde du var ensam men lillan det är många som brytt sig om dig och det som hänt...så du vet.


Kram P

3 kommentarer:

Anonym sa...

Du beskriver henne så fint! Hon berörde verkligen mig, fast jag aldrig fick träffa henne i verkliga livet. Men hennes tankar och hennes ångest var som mina egna en gång, fast än mörkare och svårare. Jag tyckte ibland att hon var tjurskalligare än den envisaste unge, och ibland väldigt klarsynt och klok. Det är så sorgligt att hon inte orkade och en skam att hon inte fick den hjälp hon behövde från vården!
Tack för att du skriver om henne!
Sofie

Anonym sa...

ja tack för att du skriver !
Det var kanske omöjligt för Islin att beskriva bemötandet ..som om hon var fast i ett övergrepp i sej..skönt att veta att hon kunde berätta för dej ..att hon inte var ensam i mötet med allt det ohyggliga .
Och det är alldeles för tyst om självmord ..fler dör ju i /av det än vad som dör i trafiken ..som om det ännu är ett tabu-område
http://alwfewor.wordpress.com/

Paulina sa...

Tack
L var en underbar tjej och jag är glad att jag mött henne och fick vara en så viktig person i hennes liv.
Självmord och likaså sexuella övergrepp pratas det alltför sällan om.
Så sorgligt och bedrövligt hur det fungerar/inte fungerar.
Men glad att vi på Novahuset kan göra något iaf, det som myndigheter dock ska göra.
Kram

 
Blogg listad på Bloggtoppen.se