tisdag 13 november 2012

Min lillsnörpa

Min älskade L

Skriver till dig idag åtta dagar sedan du lämnade jordelivet och sjutton dagar sedan du försökte ta ditt liv. Denna lördag blev en mörk dag. det var inte oväntat men inte heller väntat om att det var nu det var dags.
Vi tog en promenad timmarna innan, vi pratade om vårt nya stora hus där du alltid skulle ha en plats. Du följde oss hem efteråt, vi sa adjö och något inom mig gnager i mig än. Det var första och enda gången jag inte kramade dig hej då.
Om jag bara kunnat göra om denna dag, ta dig i famnen och stryka dig över huvudet och säga att allt kommer bli bra.
Som jag så ofta gjort förut, som du älskade, som du behövde.

Det känns ändå någonstans skönt att vi var med dig den sista veckan, du kanske inte uppfattade det men vi var där. Vi var där hela vägen din mor och vi, vi var med när beslutet togs och vi lämnade aldrig din sida. Vi fick även säga farväl en sista gång. Du låg där så kall, så vit och då hade du redan lämnat oss. Jag hoppas du kände oss fina du.

Jag önskar att du nu har frid, jag önskar du nu slipper kämpa.
Jag önskar jag kunde få ge dig denna sista kram.....
Jag önskar jag fick förklara, som så många gånger innan, att vi älskade dig, att du var en i familjen.
Jag önskar du fick vara hos oss, få hjälp....
Jag önskar du levde....

Du kom för några år sedan i våra liv och du fick en ettrig extra mamma, en extra pappa och systrar. Vi åt tacos på fredagar, vi badade och ni lekte, vi pratade och var i stallet och vi hade så fina stunder tillsammans.
Men vi hade även mörker. Vi kämpade ihop, vi satt ute på natten och jag höll hårt om dig när panikångesten var som värst. Vi kämpade mot öppenvården, sluten vården och soc. Du fick inte det vi skrek om, det du behövde.
Möte efter möte höll jag din hand. Det var vi mot världen, så kändes det när deras kommentarer sänkte dig mer än att hjälpa.
Jag blir arg, jag blir ledsen, jag blir allt på en gång.

Det du utstått i livet ska ingen behöva vara med om. Både som liten och vuxen kämpade du, du fick åter se vuxenvärlden svika dig på många sätt.

Din tid på jorden var alltför kort och alltför svår och jag önskar jag kunde vrida tillbaka tiden.
Jag vet dock att du hade stunder av lycka, de minnena kommer jag alltid bära inom mig och le åt.

Du var inte min biologiska dotter men som vi sa behöver det inte alltid vara blod som förenar oss. Det är kärleken.

Jag saknar dig, jag sörjer dig och jag älskar dig. Nu och alltid min underbaraste, klokaste, finaste L.
Vila där uppe nu, tills vi ses igen.
Hos oss är du alltid, förevigt i våra hjärtan och minnen.

Sov gott min älskade extra dotter. Jag kommer göra det jag lovat, lita på det. Det ska inte vara förgäves och fler ska inte behöva gå igenom samma sak som du. Du har mitt ord.

Du saknas oss, dotter, vän, syster och tjej

Kram finaste L

14 kommentarer:

Rebecka sa...

Jag säger det igen. Du är underbar Paulina! Tänk om det fanns fler som dig! Varma kramar!

j sa...

Du är helt underbar och den starkaste kvinnan jag känner. Du lyssnar,kommer med alltid kloka råd,tjatar så att man blir alldeles tokig men egentligen glad inuti hjärta för att du bryr dig när ingen annan gör det.
Du finns där när alla andra sviker en ,det är du som öppnar upp ditt hjärta och själ för att det är ingen annan som orkar lyssna på våra historier. Glöm aldrig bort det! Och även fast jag inte kände L så tror jag att hon är glad för att hon fick lära känna dig eller jag vet att det är hon.
Många kramar världens bästa paulina ♥♥

Paulina sa...

Tack fina underbara ni❤ det är starka ord som jag bär med mig och de gör mig starkare och mer säker på min sak.
Ni är värdefulla
Kram

Rozie sa...

Kikar in och lämnar en innerlig kram till dig. Tack för att just du är du och lyste upp L´s nattsvarta väg. Jag är säker på att hon är med dig. Och hon visste att ni fanns där och vakade över henne till slutet. Hon har det bra nu.
Kram /Rozie

PS: Tack för det go´a besöket inne hos Grevinnan Blåst (min andra blogg)

DS

kyrksyster sa...

Det är så sorgligt. Jag har lagt upp en grupp för ljuständning. Länk finns på min blogg.

Anonym sa...

Beklagar sorgen. Jag lärde känna Islin på den tid vi bloggade på Aftonbladet.

Kyrksyster har ordnat en sida däår vi kan tända minnesljus för Islin.

http://kyrksyster.wordpress.com/2012/11/14/sorgligt-besked-om-islin/

Direktlänk till ljuständningen:

http://www.gratefulness.org/candles/candles.cfm?l=sve&gi=I%3DL

kyrksyster sa...

Det har tänts några ljus nu. De är nog för din familj och dig också. Hoppas ni får styrka att gå vidare.

Anonym sa...

Jag vill skriva något, men det känns bara tomt. L borrade in sig i min själ redan första gången jag läste hennes blogg för så många år sedan. Än idag vet jag inte varför just hon. Även om vi hade väldigt lite kontakt genom åren så blev hon viktig för mig på ett sätt som inte riktigt går att beskriva.

Jag hade turen att få träffa L två gånger. Minnena av dessa dagar kommer jag att bära med resten av livet och jag kommer alltid vara oändligt tacksam att jag fick dem.

Jag vet att jag nog inte kommer träffa någon annan som älskade L, men det känns bra att veta att det finns många där ute som kommer minnas henne som den underbara tjej hon var.

Skickar en styrkekram.

Jonas

Anonym sa...

Hej Paulina! Vill bara beklaga sorgen, jag läste din dotters blogg men kände inte henne personligen, dagens psykvård är skandal!! Jag är narkossjuksköterska, och vill bara säga att jag är rätt säker på att hon hörde er <3 eftersom hörseln är en av de sista sakerna som lämnar kroppen innan man dör, jag antar att hon ´var medvetslös? Man hör när man är medvetslös, ville säga det som tröst i denna svåra situation, och ge dig massor med styrkekramar, ingen hade kunnat påverka detta heller, har man bestämt sig så har man, så försök att inte känna skuldkänslor, styrkekramar/ Cassandra

Paulina sa...

Tack till er alla❤ så fint skrivet till mig och om L.
Jag är med säker på att L hörde mig och hon dog där hon dog av en anledning så känns "bra".
Är lika säker på att ni betydde mycket för henne i bloggvärlden.
Kommer hålla er informerade, kommer hända lite framöver kring detta "fall".
Ta hand om er fina
Kram

Anonym sa...

vad heter bloghen? jagbhar letat o letat :-( jag hade den sparad på datorn tilös den gick söbder :-(

Anonym sa...

Ja, vad säger man? Jag beklagar sorgen! Känns inte som att det räcker. Jag kände henne inte alls, men bor i närheten och fick höra detta genom en gemensam vän. Har själv barn i ungefär samma ålder o kan/vill inte sätta mig in i er situation. Det gör alldeles för ont! Jag är så oerhört ledsen för er skull! Kan inte med ord uttrycka det bättre än så. Du o din familj verkar ha varit mycket betydelsefull för henne och vise versa. En klen tröst i detta läget förmodar jag, men kanske framöver... Psykvården är verkligen inte vad den borde o då vill jag inte skuldlägga läkare o sköterskor. Vill tro att dom gör så gott dom kan, med dom resurser dom har. DÄR ligger problemet! Något måste göras o det fort! När så unga människor inte orkar att leva...finner inga ord! Vill dela med mig av några ord som fick mig att fundera och faktiskt fick mig ur min kokong jag fastnat i när min mamma gick bort. Hoppas även du kan finna lite tröst i dom orden med tiden. Många styrkekramar till dig o er familj. <3 /Lotta

"Always Blessings Never Losses."

Paulina sa...

Tack för erat stöd och era tankar.
Psykvården måste få mer resurser men det krävs även bättre människor på denna viktiga plats. Många gånger hänger det på resurser men i Ls fall var bemötandet under all kritik. Av soc, av läkare, psykologer, skötare mfl. De fick henne mer sänkt än stärkt och de klandrade henne för saker.

De sa så mycket hemskt så några har fått höra min arga stämma då hon inte var stark nog att kriga för sig själv.

Kunskapen och medmänsligheten samt resurser måste till och det kämpar vi för.
Kram

Malin Karlsson , Konekta sa...

Idag stod det i tidningen om våran älskade.. Fy fan, så svårt att förstå.. fortfarande..
Mitt i sorgearbetet så förvandlas allt till ilska, Ilska till öppenvårde, slutenvården.. Alla läkare.. alla som tog henne med en klackspark och gjorde henne så otrygg i sig själv, Så rädd och ängslig.. Faan! Om bara vården varit bättre och lyssnat så hade allt sett bättre ut..


Hon ville bara ha en hel familj, Som hon alltid önskat...


Sov gott älskade <3

 
Blogg listad på Bloggtoppen.se