Min lillsnörpa

Min älskade L

Skriver till dig idag åtta dagar sedan du lämnade jordelivet och sjutton dagar sedan du försökte ta ditt liv. Denna lördag blev en mörk dag. det var inte oväntat men inte heller väntat om att det var nu det var dags.
Vi tog en promenad timmarna innan, vi pratade om vårt nya stora hus där du alltid skulle ha en plats. Du följde oss hem efteråt, vi sa adjö och något inom mig gnager i mig än. Det var första och enda gången jag inte kramade dig hej då.
Om jag bara kunnat göra om denna dag, ta dig i famnen och stryka dig över huvudet och säga att allt kommer bli bra.
Som jag så ofta gjort förut, som du älskade, som du behövde.

Det känns ändå någonstans skönt att vi var med dig den sista veckan, du kanske inte uppfattade det men vi var där. Vi var där hela vägen din mor och vi, vi var med när beslutet togs och vi lämnade aldrig din sida. Vi fick även säga farväl en sista gång. Du låg där så kall, så vit och då hade du redan lämnat oss. Jag hoppas du kände oss fina du.

Jag önskar att du nu har frid, jag önskar du nu slipper kämpa.
Jag önskar jag kunde få ge dig denna sista kram.....
Jag önskar jag fick förklara, som så många gånger innan, att vi älskade dig, att du var en i familjen.
Jag önskar du fick vara hos oss, få hjälp....
Jag önskar du levde....

Du kom för några år sedan i våra liv och du fick en ettrig extra mamma, en extra pappa och systrar. Vi åt tacos på fredagar, vi badade och ni lekte, vi pratade och var i stallet och vi hade så fina stunder tillsammans.
Men vi hade även mörker. Vi kämpade ihop, vi satt ute på natten och jag höll hårt om dig när panikångesten var som värst. Vi kämpade mot öppenvården, sluten vården och soc. Du fick inte det vi skrek om, det du behövde.
Möte efter möte höll jag din hand. Det var vi mot världen, så kändes det när deras kommentarer sänkte dig mer än att hjälpa.
Jag blir arg, jag blir ledsen, jag blir allt på en gång.

Det du utstått i livet ska ingen behöva vara med om. Både som liten och vuxen kämpade du, du fick åter se vuxenvärlden svika dig på många sätt.

Din tid på jorden var alltför kort och alltför svår och jag önskar jag kunde vrida tillbaka tiden.
Jag vet dock att du hade stunder av lycka, de minnena kommer jag alltid bära inom mig och le åt.

Du var inte min biologiska dotter men som vi sa behöver det inte alltid vara blod som förenar oss. Det är kärleken.

Jag saknar dig, jag sörjer dig och jag älskar dig. Nu och alltid min underbaraste, klokaste, finaste L.
Vila där uppe nu, tills vi ses igen.
Hos oss är du alltid, förevigt i våra hjärtan och minnen.

Sov gott min älskade extra dotter. Jag kommer göra det jag lovat, lita på det. Det ska inte vara förgäves och fler ska inte behöva gå igenom samma sak som du. Du har mitt ord.

Du saknas oss, dotter, vän, syster och tjej

Kram finaste L