Kroppen minns

Det kan gå år och man kan känna att man lämnar det bakom sig. Man kan ha bearbetat händelser,känslor och minnen. Man tror man är fri från smärtan och sorgen.
Men kroppen minns,den är ständigt på sin vakt,den reagerar vid lukter,minnen och platser. Ibland reagerar den och jag vet inte varför. Jag kan tycka jag mår bra,men fylls plötsligt av ångest och känslor av panik. Kroppen minns....
Den minns varje beröring med hårda tag o de förnedrande saker de gjorde,de minns strypgrepp o rep,att hållas i skräck. Den minns smärtan.
Kroppen reagerar ännu och den skyddar mig mot fara....dock hela tiden. Vill inte vara på vakt,vill inte stressa min kropp så. Men det sker omedvetet,jag är van att följa kroppen. Jag är van och bära vissa känslor mest hela tiden.
Själen minns på ett annat sätt,den minns sveket. Det kan jag ibland resonera kring men kroppen verkar gå sin egna väg.
Att lita på någon som fullständigt sviker allt man trott på,inte bara de man hade utan människans godhet. Det fanns en.ondska jag aldrig kommit i närheten av,det kändes overkligt.
Att inte vara trygg ens i sitt hem eller veta om man skulle leva dagen därpå gör självklart att kroppen vaktar mig. Har man levt på ett sätt tio år är det svårt att vända bana.....ren rutin går min kropp på. Helt slut men uppskruvad.

Det är något jag får leva med o själen och hjärtat kommer finna lugnet. Jag återfår det ofta nu för tiden och trots allt som hänt vägrar jag släppa tron på att det finns underbara människor och tro på kärleken. Den finns,jag har upplevt den o gör det nu. Har hittat en famn jag kallar hem,som känns tryggt och underbart. Så rätt!
Hoppet svek mig aldrig och framför mig ser jag ett liv fyllt av kärlek,värme och lycka med mina barn,min familj o de mig nära och dig mitt hjärta.
Vi läker än kroppen,hjärtat och själen. Vi minns men vi ser en morgondag,en ljus sådan. Jag ser ett liv och det vet jag att ja inte alltid gjort.
Jag vet att det går och det viktigaste,jag vill! Livet är här och nu och jag är värd att leva det fullt ut. Jag kämpar och mellan tårarna ler jag och känner ändå ett lugn.
Styrkekramar till er alla