Tankar

Det är vår, äntligen. Solen skiner, fåglarna kvittrar o bladen blir grönare för varje dag. Ofta går jag längst vattnet och funderar. Sätter mig på någon brygga och bara är. Oftast är det en leende Paulina, trots en tung sorg som jag bär med mig. Jag är glad att vara här, glad att vara borta från allt och känna mig fri. På något sätt är frikänslan dubbel, på ett sätt kan han aldrig nå mig mer men å andra sidan är han o det som hänt en stor del av den jag är. Många tankar faller tillbaka på hur en person kan va en annan så beroende av denna, så nedtryckt att man skulle gå på vad som. Hur någon kan vilja skada en annan person så mycket. Jag minns mina tårar, minns att jag bad att slippa, minns mina bedjande blickar om att han skulle ingripa, säga nej och det skulle ta slut. Jag förväntade mig aldrig att han skulle driva det längre. Att efter varje övergrepp med män trycka ner mig och spotta på mig, min självkänsla o mitt värde. Han lyckades på sitt sätt ge mig all skuld o all skam. Och jag visste inget annat än att ta på mig den och bära den....i flera år var den min ryggsäck. Den tryckte ner mig och självbilden var nertryckt....nersmutsad. Jag känner än idag hur manipulerad jag var, som hjärntvättad. Det är läskigt vad någon kan göra.... Jag som ansåg mig smart, stark och trygg. Jag som aldrig lät någon bestämma över mig eller trampa på mig. Jag var ju en vanlig tjej....en sån det aldrig kunde hända. Nu vet jag att det kan hända oss alla. Träffar man en sådan människa som han så är det möjligt.... Det är fortfarande som en mardröm ibland, som om det aldrig hänt. Det känns både frånvarande o närvarande. När jag sitter på bryggan inser jag att detta har hänt mig o det är ett mirakel att jag sitter här idag. Jag ler, blir stolt över min styrka. Medan solen skiner, fåglarna kvittrar och bladen blir grönare lovar jag mig själv att vara stolt över mig själv, älska mig själv och leva! Ni är alla starka, även när ni känner er som svagast. Vi kan klara mycket, tillsammans! Kram på er