I helgen blev det tydligt. Tydligt att det lever kvar i en. Även om jag kommit långt tror jag att jag får leva med vissa känslor.
Detta med närhet, det är svårt. Jag är väldigt fysisk av mig, har alltid varit. Tycker det är mysigt och kramas, att känna någon nära. Det med sex går numera rätt bra, även om man ibland får sina attacker och minnen. Att slappna av kan vara svårt, trots att man har trygghet runt sig och man vet att man kan och får säga nej. Att man respekteras trots det.
I fredags var jag helt ensam, mannen jobbade och kom hem idag, söndag. A var hos min syster och kille och E var hos mina föräldrar. Hade hela dagen fullt upp för att på kvällen mysa ihop i soffan och äta gott helt ensam. På lördagen kom föräldrarna med barnen, de hade haft det sååå mysigt. Vi gick på marknad och hade en mysig dag. Inga minnen eller tankar. Vi fikade....och mamma kramade mig, länge och tog ett grepp om mig som fick mig att få panik. Känslan kom helt plötsligt, ingen förvarning....fick panik. Det bara sköljde över mig. Kände mig fasthållen och närheten blev oerhört jobbig.
Jag brottade mig nästan ur greppet och rusade iväg och sprattla. Jag vill inte, släpp mig, jag får panik sa jag.
Både mamma och pappa förstod vad som hände. Det gör ont att se deras ögon, att "det" inte fått lämna deras dotter. Att jag fortfarande har det i mig. Jag såg smärtan och sorgen.
Det kändes lustigt att känslan kom just då, med just mamma. Den kvinna som antagligen älskar mig mest på denna jord.
Jag brukar kunna krama om vänner jag träffar, mina släktingar och familj utan problem. Antar att jag då går in i kramen självmant, vet vad om ska hända. Jag har kontroll. Denna gång blev det hastigt och det fick mig nog att reagera.
Det är vissa stunder man blir ifattsprungen av det förflutna. Som förra helgen då jag gick hem från affären på kvällen. En ljummen, underbar kväll. Det var knäpptyst, inga bilar, inga ljud....bara vinden och tystnaden. Det sätte igång känslor och tankar. Och utan att veta om det började jag gråta. Det liksom fyllde hela mig. Det var känslor från det mesta, men mest var det en frihetskänsla och ett lugn. Jag var lycklig. Jag tror det behövde komma ut. Det var länge sedan tårarna fanns hos mig. Det var behövligt! Den stunden var skön och oerhört viktig. Kom hem och sa:- Jag började gråta. Han höll om mig.....jag ville bara få ur mig allt. Stillsamt lät jag det komma, svärmor fanns i rummet intill. Och det var ju inget, var ju bara glad.
Så detta med känslor är svårt ibland. Det kommer ibland oväntat och plötsligt och man undrar varför nu.
Det är skönt att de runt mig vet hur det är, så de förstår mina känslor och ev utbrott. Tack för ert stöd.
Nu e barnen med pappen i badhuset, jag ska jobba lite. De behövde lite ensamtid.
Kram på er
söndag 29 augusti 2010
onsdag 25 augusti 2010
Önskar jag bestämde:)
Har suttit och letat lokaler och håller nu på med vår skolampanj.
Det finns mycket att förbättra, mycket att göra. Jag önskar det hände mer, att det var en prioriterad fråga. Nu är det många som lever i det tysta, kämpar i det tysta. Alltför många. Att tystas är hemskt, när ingen frågar, när ingen vågar göra det. Då är det som man inte finns. Man lever i en bubbla, jag mot dem. När vi inte frågar för vi är rädda för svaret är det fegt och oerhört egoistiskt. Våga fråga! Om ni tycker det är svårt och jobbigt, vad tror ni då människan ni möter som har varit med om något fruktansvärt tycker?
Vi behöver ökat stöd de till som utsätts för sexuella övergrepp, både tjejer och killar. Hetro som hbtq personer. Det ska inte spela någon roll var i landet du bor eller hur gammal du är.
Vi behöver ett kunskapscentra.
Vi behöver samverka mer och bättre. De som får pengar borde följas upp så man kan se vilka man samverkar me. Idag fungerar inte samverkan alls på många ställen. Man tänker på sig själv och sin verksamhet istället för offret och den som behöver oss mest.
Vi behöver förebyggande arbete med ungdomar när de redan är unga. Får att nå alla ev offer och gärnings"män". För att prata med dem, inte om dem.
Vi behöver en handlingsplan för att de som sitter av straffen de fått inte kommer ut som samma personer. Så de får "hjälp".
Vi behöver kunskapsspridning, för ungdomar, föräldrar, personal. Där kan skolan göra mycket. Häromdagen stod det att många var rädda för att börja skolan igen, för kränkningar av olika slag. Det händer på fritiden också och vi en var har ansvar likaså våra föräldrar men detta händer också skoltid och vi måste finnas där för ALLA elever och stötta dem. De ska inte behöva vara rädda för att gå till skolan. Nätet är underbart men det kan även finnas farligheter där. Att informera om vad som är lagligt, vad som är ett övergrepp borde vara självklart på alla skolor då datorer finns där. Man vill ju inte bli anmäld som Bjälstad kommun eller? Likaså poliser, advokater. Låt ungdomarna prata sitt språk, döm dem inte efter hur de pratar. Det är det de säger som är viktigt. Likaså förståelsen och bemötandet är så viktigt.
Vi måste prata med våra barn, om kärlek, sex, respekt. De måste vet att vi finns där både i roliga stunder men även i svåra.
Idag sviker vi offrena, hela samhället och vuxenvärlden gör det. Vi har ett ansvar.
I en undersökning står det klart att 20 000 ungdomar sålt sex, minst en i varje klass har utsatts för någon form av sexuella övergrepp. Våga göra något, våga lyfta frågan. Det kan inte slopas under mattan för att det är tabu.
Läste lite nyheter, en kvinna våldtogs av en man som klättrade in genom fönstret, en annan blev utfryst och mobbad via nätet för hon inte ville klä sig som hora (på en fest i skolan skulle killarna klä ut sig till hallickar och tjejerna horor, lärarna hade sagt påskkärringar o hare). Unga pojkar i Afganistan som säljs som sexslavar till rika män. Man slutar aldrig förvånas....
Idag vill jag vara politiker och ändra saker, jag vill vara rektor och bestämma föreläsningar.....jag vill så mycket, idag som alltid:) Och ni får se mer av mig, det lovar jag. Pratade med fem underbara personer igår, Carolina, Petra, Anna, Janne och Linda J. De finns inom kommunen samt olika organisationer. Jag är tacksam för er och att ni är så öppna med samverkan och sätter den utsatte främst, vi är på samma spår. Underbart! Tack, ni ger mig ork och kraft att fortsätta.
Märkte ni att jag var het idag? Tar med mig min energi till i morgon hoppas jag. Då kämpandet går vidare.
Ta hand om er och varandra.
Kram P
Det finns mycket att förbättra, mycket att göra. Jag önskar det hände mer, att det var en prioriterad fråga. Nu är det många som lever i det tysta, kämpar i det tysta. Alltför många. Att tystas är hemskt, när ingen frågar, när ingen vågar göra det. Då är det som man inte finns. Man lever i en bubbla, jag mot dem. När vi inte frågar för vi är rädda för svaret är det fegt och oerhört egoistiskt. Våga fråga! Om ni tycker det är svårt och jobbigt, vad tror ni då människan ni möter som har varit med om något fruktansvärt tycker?
Vi behöver ökat stöd de till som utsätts för sexuella övergrepp, både tjejer och killar. Hetro som hbtq personer. Det ska inte spela någon roll var i landet du bor eller hur gammal du är.
Vi behöver ett kunskapscentra.
Vi behöver samverka mer och bättre. De som får pengar borde följas upp så man kan se vilka man samverkar me. Idag fungerar inte samverkan alls på många ställen. Man tänker på sig själv och sin verksamhet istället för offret och den som behöver oss mest.
Vi behöver förebyggande arbete med ungdomar när de redan är unga. Får att nå alla ev offer och gärnings"män". För att prata med dem, inte om dem.
Vi behöver en handlingsplan för att de som sitter av straffen de fått inte kommer ut som samma personer. Så de får "hjälp".
Vi behöver kunskapsspridning, för ungdomar, föräldrar, personal. Där kan skolan göra mycket. Häromdagen stod det att många var rädda för att börja skolan igen, för kränkningar av olika slag. Det händer på fritiden också och vi en var har ansvar likaså våra föräldrar men detta händer också skoltid och vi måste finnas där för ALLA elever och stötta dem. De ska inte behöva vara rädda för att gå till skolan. Nätet är underbart men det kan även finnas farligheter där. Att informera om vad som är lagligt, vad som är ett övergrepp borde vara självklart på alla skolor då datorer finns där. Man vill ju inte bli anmäld som Bjälstad kommun eller? Likaså poliser, advokater. Låt ungdomarna prata sitt språk, döm dem inte efter hur de pratar. Det är det de säger som är viktigt. Likaså förståelsen och bemötandet är så viktigt.
Vi måste prata med våra barn, om kärlek, sex, respekt. De måste vet att vi finns där både i roliga stunder men även i svåra.
Idag sviker vi offrena, hela samhället och vuxenvärlden gör det. Vi har ett ansvar.
I en undersökning står det klart att 20 000 ungdomar sålt sex, minst en i varje klass har utsatts för någon form av sexuella övergrepp. Våga göra något, våga lyfta frågan. Det kan inte slopas under mattan för att det är tabu.
Läste lite nyheter, en kvinna våldtogs av en man som klättrade in genom fönstret, en annan blev utfryst och mobbad via nätet för hon inte ville klä sig som hora (på en fest i skolan skulle killarna klä ut sig till hallickar och tjejerna horor, lärarna hade sagt påskkärringar o hare). Unga pojkar i Afganistan som säljs som sexslavar till rika män. Man slutar aldrig förvånas....
Idag vill jag vara politiker och ändra saker, jag vill vara rektor och bestämma föreläsningar.....jag vill så mycket, idag som alltid:) Och ni får se mer av mig, det lovar jag. Pratade med fem underbara personer igår, Carolina, Petra, Anna, Janne och Linda J. De finns inom kommunen samt olika organisationer. Jag är tacksam för er och att ni är så öppna med samverkan och sätter den utsatte främst, vi är på samma spår. Underbart! Tack, ni ger mig ork och kraft att fortsätta.
Märkte ni att jag var het idag? Tar med mig min energi till i morgon hoppas jag. Då kämpandet går vidare.
Ta hand om er och varandra.
Kram P
söndag 22 augusti 2010
Ful gubbe och döden
Det är ju ingen som kan se på någon att man är en pedofil, eller gärningsman på något sätt. Har många gånger skrivit att en våldtäkts"man" och sexköpare kan vara din granne, en klasskompis och chef. Många gånger är det den trevliga personen vi inte trodde sånt om.
Men man varnar ändå för de fula gubbarna, de med söndriga slitna kläder, halv eller helalkisar, de med håret i ett enda burr. De som sitter på parkbänken eller hoppar på oss från en buske. Vi varnar inte för de vanliga trevliga killarna (för det är ofta män vi varnar för), de vi träffar i skolan/jobbet eller på fest. Eller de vi möter ute på gatan med fru och barnvagn.
Varna får inte betyda skrämma. Det är en avvägning, svår ibland. Tror vi gör bäst i att prata om vad som kan hända och att vi då har den kunskapen att de kan vara vem om helst. Att vi har en öppen diskussion och vet vad våra barn, vänner gör.
Att de vet att vi finns där i vått o torrt, även om det händer. Och då inte ge dem mera skuld.
Detta har jag tagit upp förr och nu till grejen...
Vi var på festival i helgen och inväntade barnens farmor (trots att det inte är Almas riktiga farmor ser vi det så) vid ett bankomatuttag. Alma höll på att hoppa från en bänk o jag satt på andra sidan, med ryggen mot henne. Det var dag, mycket folk....jag hörde henne säga nej. Hon kom fram till mig, jag vände mig om och såg just denna fula gubbe. Denna gång var han inte normalt klädd, som en svensson utan var den snuskige, sunkiga fula gubbe många varnar för. Jag frågade vad han sagt. - Han frågade om jag ville hoppa upp och rida på honom och följa med så skulle jag få glass.
Jag blev tyst, trodde inte det var sant.
Hon sa då - Jag ville ju följa med på ett sätt, jag ville ju ha glass.
Jag blev ännu stummare, kramade henne. Sa (igen) att hon aldrig får följa med någon hon inte känner, att det var bra att hon ej gjort det. (hade ju sett det men nästa gång kanske hon skulle va själv).
Ville springa efter honom och slå honom, men det får man ju inte....:) Men ack så förbannad jag/vi var.
Jag fick ett prov på att det kan självklart vara fula gubbar som beter sig också men vad som är mest skrämmande var: Om en sån ful sunkig gubbe nästan lyckas få med sig min 8 åriga dotter hade en välklädd, trevlig kille/man/kvinna haft det ännu lättare och kanske lyckas.
Usch, oroande. Vill inte oro eller skrämma henne men pratar om henne om det ibland. Likaså respekt och ett nej är ett nej. Kan vara småsaker som om lillasyster inte vill kramas o säger nej. Att respektera varandra och deras kroppar, tankar och känslor.
Jag tror inte jag skrämmer dem, för vi pratar så mycket roligt också. Det får inte bara bli hemskheter. Jag hoppas de kan prata med mig om allt. Än så länge känns det så, vi har en bra relation. När de mår dåligt eller är ledsna över något berättar de vad som hänt. Det känns bra, att sluta sig är inget bra....i know. Även om föräldrar inte behöver veta allt ska de veta att de kan prata om allt om de vill.
Apropå de så var vi på kyrkogården igår. "Hälsade på" min farmor och Theo. Det var känslosamt, några tårar kom. Likaså tusen frågor från en nyfiken och lite ledsen Ella. Vart är de nu? När kommer de upp från marken? Hur kommer de till himlen? Är de ensamma? Varför dör man? Pust vilka frågor.....som vi försökte förklara på bästa sätt. På vägen hem var det två småtöser som grät och tänkte i baksätet.
När Ella skulle sova grät hon igen och sa till sin pappa: Jag vill inte att Theo ska vara död, jag vill leka med honom. Jag vill inte dö, vill inte ligga själv i jorden....lova att du är där då pappa.
Vad säger man? Vad vet man om döden? Jag vet bara vad jag önskar.... Och hon verkade nöjd med svaret.
Det är svårt och prata om svåra saker men också viktigt. Vi kan inte skydda barnen mot allt även om man vill.
Men man varnar ändå för de fula gubbarna, de med söndriga slitna kläder, halv eller helalkisar, de med håret i ett enda burr. De som sitter på parkbänken eller hoppar på oss från en buske. Vi varnar inte för de vanliga trevliga killarna (för det är ofta män vi varnar för), de vi träffar i skolan/jobbet eller på fest. Eller de vi möter ute på gatan med fru och barnvagn.
Varna får inte betyda skrämma. Det är en avvägning, svår ibland. Tror vi gör bäst i att prata om vad som kan hända och att vi då har den kunskapen att de kan vara vem om helst. Att vi har en öppen diskussion och vet vad våra barn, vänner gör.
Att de vet att vi finns där i vått o torrt, även om det händer. Och då inte ge dem mera skuld.
Detta har jag tagit upp förr och nu till grejen...
Vi var på festival i helgen och inväntade barnens farmor (trots att det inte är Almas riktiga farmor ser vi det så) vid ett bankomatuttag. Alma höll på att hoppa från en bänk o jag satt på andra sidan, med ryggen mot henne. Det var dag, mycket folk....jag hörde henne säga nej. Hon kom fram till mig, jag vände mig om och såg just denna fula gubbe. Denna gång var han inte normalt klädd, som en svensson utan var den snuskige, sunkiga fula gubbe många varnar för. Jag frågade vad han sagt. - Han frågade om jag ville hoppa upp och rida på honom och följa med så skulle jag få glass.
Jag blev tyst, trodde inte det var sant.
Hon sa då - Jag ville ju följa med på ett sätt, jag ville ju ha glass.
Jag blev ännu stummare, kramade henne. Sa (igen) att hon aldrig får följa med någon hon inte känner, att det var bra att hon ej gjort det. (hade ju sett det men nästa gång kanske hon skulle va själv).
Ville springa efter honom och slå honom, men det får man ju inte....:) Men ack så förbannad jag/vi var.
Jag fick ett prov på att det kan självklart vara fula gubbar som beter sig också men vad som är mest skrämmande var: Om en sån ful sunkig gubbe nästan lyckas få med sig min 8 åriga dotter hade en välklädd, trevlig kille/man/kvinna haft det ännu lättare och kanske lyckas.
Usch, oroande. Vill inte oro eller skrämma henne men pratar om henne om det ibland. Likaså respekt och ett nej är ett nej. Kan vara småsaker som om lillasyster inte vill kramas o säger nej. Att respektera varandra och deras kroppar, tankar och känslor.
Jag tror inte jag skrämmer dem, för vi pratar så mycket roligt också. Det får inte bara bli hemskheter. Jag hoppas de kan prata med mig om allt. Än så länge känns det så, vi har en bra relation. När de mår dåligt eller är ledsna över något berättar de vad som hänt. Det känns bra, att sluta sig är inget bra....i know. Även om föräldrar inte behöver veta allt ska de veta att de kan prata om allt om de vill.
Apropå de så var vi på kyrkogården igår. "Hälsade på" min farmor och Theo. Det var känslosamt, några tårar kom. Likaså tusen frågor från en nyfiken och lite ledsen Ella. Vart är de nu? När kommer de upp från marken? Hur kommer de till himlen? Är de ensamma? Varför dör man? Pust vilka frågor.....som vi försökte förklara på bästa sätt. På vägen hem var det två småtöser som grät och tänkte i baksätet.
När Ella skulle sova grät hon igen och sa till sin pappa: Jag vill inte att Theo ska vara död, jag vill leka med honom. Jag vill inte dö, vill inte ligga själv i jorden....lova att du är där då pappa.
Vad säger man? Vad vet man om döden? Jag vet bara vad jag önskar.... Och hon verkade nöjd med svaret.
Det är svårt och prata om svåra saker men också viktigt. Vi kan inte skydda barnen mot allt även om man vill.
Så helgen har upptagits av en ful gubbe och döden som samtalsämnen. Nu ligger jag halvdålig i sängen. Ont i hjärtat, vet ej om det är stress eller annat. Men ingen fara, barnen leker med pappa och jag får tid att vila och lyssna på deras gyllene skratt och lek. Den värmer hjärtat som snart ska må bättre igen. Nu lagar de mat och dukar, min kock och mina älskade barn. Love u!
Kram P
Kram P
fredag 20 augusti 2010
Ett straff - en hjälp? Eller kanske både och
Polischefen överklagade ju sin dom, vilket inte alls var oväntat. De flesta våldtäkts och övergreppfall brukar ju överklagas och det får man nästan vänta sig.... Detsamma gällde mitt (våra) fall.
Det är ett tungt slag i magen för offren, att behöva dra allt igen. Gå igenom de raderade minnena och återuppväcka det hemskaste och mörkaste.
För mig var beskedet om överklagan jobbigt men ändå väntat och jag var förberedd. Tingsrätten var svår men ändå lyckades jag ta mig igenom det. Nämndemännen gav mig tro och hopp, deras ögon gav mig tillit.
Hovrätten kom att bli värre. Och jag önskar det vore/hade blivit annorlunda i en hel del där. Inte i straffet dock, det blev maxstraffet 14 år, men bemötandet där var kyligt, hårt och det varma hoppet och tron fanns inte på samma sätt i deras ögon. Stenansikten. Det är deras jobb, att vara neutrala och jag kan inte anklaga det för annat men det kändes i min kropp, själ och hjärta. Det sved och vred om.
Det jag såg var att mitt sexliv, kläderna fick mer plats i hovrätten. Min skuld. Det gjorde mig arg men jag behövde den ilskan för att orka.
Jag fick gå igenom allt igen, i minsta detalj....tårar, minnen och känslor jag inte visste om eller kunde hantera.
Trots detta behövde jag denna andra hovrättsakt. Det kan låta lustigt men att genomborra historian, att inte få välja vad jag skulle berätta och minnas och berätta ALLT visade sig göra gott. Det var tvunget att genomarbetas. Hade jag släppt det där hade jag nog slutit mig igen. Glömma, glömde....glömt.
Jag hade valt att inte prata om det förbjudna, det som ingen visste. Hade valt att berätta de "lugnaste" hemska minnena. Inte de vidriga, äckliga och hemska som jag nu kan nämna nästan utan att blinka. (kommer självklart mörka dagar me)
Visst gick jag igenom allt i tingrätten och kanske hade det räckt men jag tror inte det. Hovrätten var ett måste även för mig, liksom för honom. Jag är lycklig att det gick vår väg även i hovrätten och önskar tjejerna detsamma.
Dessa tjejer kanske inte känner som mig, eller ser de det inte nu. Jag förstod det först många år senare. Vi är alla olika och jag önskar bara de har bra stöd och sänder dem all kraft.
Så tjejerna har tuffa dagar, veckor framför sig av smärta och jobbiga minnen men jag önskar att det blir för dem som för mig. Att de kan ge något bra i slutet.
Det bästa hade varit om han erkände allt och de slapp detta från början....(det bästa vore självklart om han varit en bra man och inte gjort detta)
Det som behöver ändras är hur man ser på offrena, deras sexliv, klädsel och leverne. Där behövs förändringen. Ingen ska behöva känna denna skuld i rätten, tryckt ner i halsen. Tror det får många och backa, inte berätta allt. Detta gäller även hos polisen.
Jag är tacksam för stödet jag hade, annars hade jag kanske inte upplevt något positivt alls. Stödet är avgörande, de lyfte mig. Tack!
Nu kommer svärmor snart och mannen i em. Vi ska hämta barn, fika och äta gott sen festivaldags:)
Kram P
Det är ett tungt slag i magen för offren, att behöva dra allt igen. Gå igenom de raderade minnena och återuppväcka det hemskaste och mörkaste.
För mig var beskedet om överklagan jobbigt men ändå väntat och jag var förberedd. Tingsrätten var svår men ändå lyckades jag ta mig igenom det. Nämndemännen gav mig tro och hopp, deras ögon gav mig tillit.
Hovrätten kom att bli värre. Och jag önskar det vore/hade blivit annorlunda i en hel del där. Inte i straffet dock, det blev maxstraffet 14 år, men bemötandet där var kyligt, hårt och det varma hoppet och tron fanns inte på samma sätt i deras ögon. Stenansikten. Det är deras jobb, att vara neutrala och jag kan inte anklaga det för annat men det kändes i min kropp, själ och hjärta. Det sved och vred om.
Det jag såg var att mitt sexliv, kläderna fick mer plats i hovrätten. Min skuld. Det gjorde mig arg men jag behövde den ilskan för att orka.
Jag fick gå igenom allt igen, i minsta detalj....tårar, minnen och känslor jag inte visste om eller kunde hantera.
Trots detta behövde jag denna andra hovrättsakt. Det kan låta lustigt men att genomborra historian, att inte få välja vad jag skulle berätta och minnas och berätta ALLT visade sig göra gott. Det var tvunget att genomarbetas. Hade jag släppt det där hade jag nog slutit mig igen. Glömma, glömde....glömt.
Jag hade valt att inte prata om det förbjudna, det som ingen visste. Hade valt att berätta de "lugnaste" hemska minnena. Inte de vidriga, äckliga och hemska som jag nu kan nämna nästan utan att blinka. (kommer självklart mörka dagar me)
Visst gick jag igenom allt i tingrätten och kanske hade det räckt men jag tror inte det. Hovrätten var ett måste även för mig, liksom för honom. Jag är lycklig att det gick vår väg även i hovrätten och önskar tjejerna detsamma.
Dessa tjejer kanske inte känner som mig, eller ser de det inte nu. Jag förstod det först många år senare. Vi är alla olika och jag önskar bara de har bra stöd och sänder dem all kraft.
Så tjejerna har tuffa dagar, veckor framför sig av smärta och jobbiga minnen men jag önskar att det blir för dem som för mig. Att de kan ge något bra i slutet.
Det bästa hade varit om han erkände allt och de slapp detta från början....(det bästa vore självklart om han varit en bra man och inte gjort detta)
Det som behöver ändras är hur man ser på offrena, deras sexliv, klädsel och leverne. Där behövs förändringen. Ingen ska behöva känna denna skuld i rätten, tryckt ner i halsen. Tror det får många och backa, inte berätta allt. Detta gäller även hos polisen.
Jag är tacksam för stödet jag hade, annars hade jag kanske inte upplevt något positivt alls. Stödet är avgörande, de lyfte mig. Tack!
Nu kommer svärmor snart och mannen i em. Vi ska hämta barn, fika och äta gott sen festivaldags:)
Kram P
torsdag 19 augusti 2010
Politiker o polischef....som sagt de kan vara vem som helst
En moderat anklagades för att ha gjort det, nu har två socialdemokrater även gått över gränsen och köpt sex, läs här. Nu verkar politiker tänka på annat än valet....får se vem som vinner och vad de kan ändra på både innanför deras egna väggar och i Sverige.
Dessutom fanns fru och barn med i bilden här. Som jag skrev igår, de ser inte ut och är på ett visst sätt.
Samtidigt överklagar polischefen sin dom, 6,5 år, han vill frias från flera våldtäkter, misshandel och koppleri och kräver dessutom att få skadeståndet till offren och sina advokatkostnader reducerade. Se här.
Just nu blir man bara för trött på allt, blä. Men får hoppas det kan leda till något gott, att människors attityder ändras, att det kommer upp på tapeten och mer görs.
Visst kan vi få önska det iaf? Mitt i allt tragiskt.
Kan ju uppmuntra med två fulbilder på mig (o en halvnormal), tog kort för en tidning som har en intervju med mig idag och kan bara inte va normal jämnt:). Och ibland måste man liva upp
allt helvete! (för mycket underbart finns också)
Kram P
Dessutom fanns fru och barn med i bilden här. Som jag skrev igår, de ser inte ut och är på ett visst sätt.
Samtidigt överklagar polischefen sin dom, 6,5 år, han vill frias från flera våldtäkter, misshandel och koppleri och kräver dessutom att få skadeståndet till offren och sina advokatkostnader reducerade. Se här.
Just nu blir man bara för trött på allt, blä. Men får hoppas det kan leda till något gott, att människors attityder ändras, att det kommer upp på tapeten och mer görs.
Visst kan vi få önska det iaf? Mitt i allt tragiskt.
Kan ju uppmuntra med två fulbilder på mig (o en halvnormal), tog kort för en tidning som har en intervju med mig idag och kan bara inte va normal jämnt:). Och ibland måste man liva upp
allt helvete! (för mycket underbart finns också)
Kram P
onsdag 18 augusti 2010
Så fel bild....
Artikel
Igår läste jag om en allsvensk fotbollsspelare som åtalas för att han köpt sex. Som om inte det var nog. Hans uttalande gjorde mig så trött.....Han sa: Skulle jag köpa sex? Om jag ska vara ärlig så har jag tusentals tjejer som jag kan få hur lätt som helst.
Skrämmande på två sätt. Ett: att en sexköpare ska vara någon om inte kan få andra och se ut på ett visst sätt, typ en ful gubbe. Det är helt fel bild av det. Det kan vara snygga, trevliga och ha välbetalda jobb. Din granne, familjefadern i affären eller din chef. Han kan ofta få andra, det är ju inte bara de som inte får nåt som köper sex. Jag vet, jag har mött dem.
Lika dumt är uttalet om att han kan få tusentals tjejer om han vill. Låter lite drygt och dumt va? Han har verkligen målat in sig i ett hörn. Det är inte en bra bortförklaring han kommer med direkt.
Jag antar att jag hade en bild av både prostituerade och sexköpare innan jag själv var med om det jag var. Den bilden finns inte längre, inte heler bilden av den lyckliga horan. I mitt arbete möter jag tjejer som säljer/har sålt sex och de flesta gör det som ett självskadebeteende. Många kommer också in i detta pga att något hänt innan, en del fastnar där av olika andra anledningar.
Söker uppmärksamhet, spänning sen är man i något ohanterbart. Och möter dessa "vanliga" män. Vissa värre än andra.
Så uttalanden som denna kan jag bara rynka åt. Likadant åt all okunskap andra människor har om övergrepp mm. De verkar veta, men har aldrig varit i närheten av det.
Nu har jag pyst ut lite frustration:) Nu blir det lite jobb och tv soffan. Barnen somnade tidigt, de har börjat dagis och tvåan nu ign efter ett långt sommarlov.
Kram på er
Igår läste jag om en allsvensk fotbollsspelare som åtalas för att han köpt sex. Som om inte det var nog. Hans uttalande gjorde mig så trött.....Han sa: Skulle jag köpa sex? Om jag ska vara ärlig så har jag tusentals tjejer som jag kan få hur lätt som helst.
Skrämmande på två sätt. Ett: att en sexköpare ska vara någon om inte kan få andra och se ut på ett visst sätt, typ en ful gubbe. Det är helt fel bild av det. Det kan vara snygga, trevliga och ha välbetalda jobb. Din granne, familjefadern i affären eller din chef. Han kan ofta få andra, det är ju inte bara de som inte får nåt som köper sex. Jag vet, jag har mött dem.
Lika dumt är uttalet om att han kan få tusentals tjejer om han vill. Låter lite drygt och dumt va? Han har verkligen målat in sig i ett hörn. Det är inte en bra bortförklaring han kommer med direkt.
Jag antar att jag hade en bild av både prostituerade och sexköpare innan jag själv var med om det jag var. Den bilden finns inte längre, inte heler bilden av den lyckliga horan. I mitt arbete möter jag tjejer som säljer/har sålt sex och de flesta gör det som ett självskadebeteende. Många kommer också in i detta pga att något hänt innan, en del fastnar där av olika andra anledningar.
Söker uppmärksamhet, spänning sen är man i något ohanterbart. Och möter dessa "vanliga" män. Vissa värre än andra.
Så uttalanden som denna kan jag bara rynka åt. Likadant åt all okunskap andra människor har om övergrepp mm. De verkar veta, men har aldrig varit i närheten av det.
Nu har jag pyst ut lite frustration:) Nu blir det lite jobb och tv soffan. Barnen somnade tidigt, de har börjat dagis och tvåan nu ign efter ett långt sommarlov.
Kram på er
söndag 15 augusti 2010
Viktiga stunder....
Nu var det några dagar sedan, det har varit fullt upp med ansökningar, möten och planering för Novahusets höst. Spännande, tufft men roligt och nödvändigt. Ni vet att jag kämpar vidare och inte ger mig:)
Igår hade jag (vi) en underbar dag, först badade vi hela familjen och min syster med kille. Sedan blev det barnfestival med ponnyridning, hundagility, kaninutställning, barnteater, klättervägg mm. "E" njöt av att sitta på hästryggen igen.
Vi gick hem för att äta lite gott, sedan gick vi tillbaka för sånguppträdande, eldshow och fyrverkerier. Sedan blev klockan mycket för två trötta barn. Vi vände hemåt och lämnade många där som skulle se utomhusbio i värmen. "E" ville självklart ringa mormor och morfar för att meddela att hon var uppe lika sent som vuxna:).
Tack syster för en underbar dag och kväll:) A och E, ni är fantastiska och ger alltid er mor ett varmt hjärta.
Ibland kan man bli tårögd för "mindre", att vara nära mina barn, min familj och syster. Att lyssna på sång som gav gåshud, texter som bet sig fast.....
De som arrangerade allt hade satt upp facklor längst vattnet och kvällen var ljuvligt varm. UNDERBART! Då känner jag att jag lever och verkligen vill göra allt för att leva som jag vill de år man har. Man vet aldrig när det upphör.
Idag är det en vanlig söndag med mys och fix hemma, barnen har "beställt" spagetti och köttfärssås så snart blir det mat. Kanske en mysigt kvällsdopp innan mannen i morgon åker till jobb och veckan börjar på nytt med att va åtskida som en hel familj, skola, dagis och Novahus jobb. Det är mycket med det nu men ack så viktigt och roligt (förstå mig rätt). Det är dags för en skolkampanj nu.
Jag vill säga till er alla som hör av sig till oss, via mail eller msn, jag är stolt över er. Det är ofta ett svårt och jobbigt steg, men ni har gjort det och vi finns där.
Ni är alla värdefulla, ikväll jour igen....
Kram Paulina
Igår hade jag (vi) en underbar dag, först badade vi hela familjen och min syster med kille. Sedan blev det barnfestival med ponnyridning, hundagility, kaninutställning, barnteater, klättervägg mm. "E" njöt av att sitta på hästryggen igen.
Vi gick hem för att äta lite gott, sedan gick vi tillbaka för sånguppträdande, eldshow och fyrverkerier. Sedan blev klockan mycket för två trötta barn. Vi vände hemåt och lämnade många där som skulle se utomhusbio i värmen. "E" ville självklart ringa mormor och morfar för att meddela att hon var uppe lika sent som vuxna:).
Tack syster för en underbar dag och kväll:) A och E, ni är fantastiska och ger alltid er mor ett varmt hjärta.
Ibland kan man bli tårögd för "mindre", att vara nära mina barn, min familj och syster. Att lyssna på sång som gav gåshud, texter som bet sig fast.....
De som arrangerade allt hade satt upp facklor längst vattnet och kvällen var ljuvligt varm. UNDERBART! Då känner jag att jag lever och verkligen vill göra allt för att leva som jag vill de år man har. Man vet aldrig när det upphör.
Idag är det en vanlig söndag med mys och fix hemma, barnen har "beställt" spagetti och köttfärssås så snart blir det mat. Kanske en mysigt kvällsdopp innan mannen i morgon åker till jobb och veckan börjar på nytt med att va åtskida som en hel familj, skola, dagis och Novahus jobb. Det är mycket med det nu men ack så viktigt och roligt (förstå mig rätt). Det är dags för en skolkampanj nu.
Jag vill säga till er alla som hör av sig till oss, via mail eller msn, jag är stolt över er. Det är ofta ett svårt och jobbigt steg, men ni har gjort det och vi finns där.
Ni är alla värdefulla, ikväll jour igen....
Kram Paulina
tisdag 10 augusti 2010
Drömmar som biter sig in.....
Jag vaknade av att allt det jag nyss, i drömmen, gått igenom var verkligt och "här". Visste knappt om det var en dröm eller på riktigt. Många drömmar är så. Hjärtat i halsgropen....dunkande. Rädslan nära och känslan från då är närvarande. Drömmen biter sig in, borrar sig fast och etsar sig kvar.
Inatt handlade det om fruktansvärt kränkande och förnedrande saker han och andra tvingat mig till. Det lustiga var att det var komiskt i drömmen, som ett "skämt". Kan vara så att det var skammen o skulden jag då kände som visade sig på detta sätt. Eller var det han som skrattade mig i ansiktet, att det jag var med om var "roligt" för honom och jag inte skulle bli trodd.
För mig var det aldrig ett skämt. Det var inte en mardröm.....det var verklighet.
Jag kan rysa...när jag tänker på då....kan rysa när jag tänker på drömmen. Urin, avföring, spott, slag, sex i alla former och i detta grepp.
En del av drömmen var sådan....en mörk tunnel av minnen, dock komiskt....(sjukt).
I den andra delen var jag i fängelset hos honom....min dotter var med mig....han sa det han brukade, han tittade på mig så som han brukade. Jag föll. Inte för honom utan för sättet. Ni som varit kära i den ni hatar vet vad jag menar. Hat o kärlek på samma gång. Det är en lustig känsla, svår och förklara för hur kan man känna så?!
Han använda sitt allt, och jag föll in i greppet, in i hjärntvätten och in i beroendet. Det var hemskt att vakna till, att vara där igen.
Att min dotter blev indragen i drömmen vill jag helst av allt glömma, hon trodde honom med....han skulle greppa taget,ljuga och hon skulle bli sviken. Som så många av oss blivit.
Fy och fä...tur var det bara drömmar men det är kusligt hur verkligt det kan kännas och vilka känslor som blossar upp inom en. Det blir återigen en påminnelse om de förflutna, som en ond cirkel som bara kommer tillbaka...
Fokus positivt och framtid. Fokus mig, fokus mina barn.
Härmed lämnar jag dig ännu en gång i sticket, går ifrån greppet. För det gör jag i detta nuvarande NU, jag lyckas med det. För jag måste, jag vill och jag kan!
Kram på er
Inatt handlade det om fruktansvärt kränkande och förnedrande saker han och andra tvingat mig till. Det lustiga var att det var komiskt i drömmen, som ett "skämt". Kan vara så att det var skammen o skulden jag då kände som visade sig på detta sätt. Eller var det han som skrattade mig i ansiktet, att det jag var med om var "roligt" för honom och jag inte skulle bli trodd.
För mig var det aldrig ett skämt. Det var inte en mardröm.....det var verklighet.
Jag kan rysa...när jag tänker på då....kan rysa när jag tänker på drömmen. Urin, avföring, spott, slag, sex i alla former och i detta grepp.
En del av drömmen var sådan....en mörk tunnel av minnen, dock komiskt....(sjukt).
I den andra delen var jag i fängelset hos honom....min dotter var med mig....han sa det han brukade, han tittade på mig så som han brukade. Jag föll. Inte för honom utan för sättet. Ni som varit kära i den ni hatar vet vad jag menar. Hat o kärlek på samma gång. Det är en lustig känsla, svår och förklara för hur kan man känna så?!
Han använda sitt allt, och jag föll in i greppet, in i hjärntvätten och in i beroendet. Det var hemskt att vakna till, att vara där igen.
Att min dotter blev indragen i drömmen vill jag helst av allt glömma, hon trodde honom med....han skulle greppa taget,ljuga och hon skulle bli sviken. Som så många av oss blivit.
Fy och fä...tur var det bara drömmar men det är kusligt hur verkligt det kan kännas och vilka känslor som blossar upp inom en. Det blir återigen en påminnelse om de förflutna, som en ond cirkel som bara kommer tillbaka...
Fokus positivt och framtid. Fokus mig, fokus mina barn.
Härmed lämnar jag dig ännu en gång i sticket, går ifrån greppet. För det gör jag i detta nuvarande NU, jag lyckas med det. För jag måste, jag vill och jag kan!
Kram på er
söndag 8 augusti 2010
En gång på nätet alltid på nätet...
Jag läste om en tjej som fick samtal och äckliga mms på sin mobiltelefon, hundratals. Hon fick veta att numret fanns på en porrsida. Där stod även hennes adress och andra personliga saker om henne. Till slut anmälde hon detta, hade ip adressen, men det lades ner.
Ska man kunna göra vad som helst mot någon?
Det kunde hänt värre saker, de kunde kommit hem till henne. Det som hände var nog för att mer skulle gjorts kan jag tycka.
Läs om Elisabeth här
Kan bli så frustrerad på sånt här, man kan lägga ut bilder/filmer, skriva fula ord om någon eller ge ut nummer och adress, man kan till och med hota människor men det läggs många gånger ner. Även om de kanske inte ser hotet så känner "offret" många gånger det. Det känns "kusligt" att någon vet nummer, det känns kränkande att finnas på bild, man kan vara rädd.
Vem är någon och säga att det inte är så farligt eller ok?
Jag anmälde första gången när jag var på internet, utan vetskap. En film såldes och en biljett utlovades om man köpte filmen. Jag hade en hemsida....tydligen. En gång var jag på en porrsida, ansiktet syndes inte men jag visste ju. Han hade lagt ut mig.
Det är kränknande och när det läggs ner suger de musten ur en. Man får liksom känna skuld och skam samt att man inte är viktig och han ej gjort fel.....helt utan att någon sa emot. Det var så, det hade jag då fått bekräftat. Då vågade jag aldrig berätta om de värre brotten.
Nu i efterhand kan jag känna att just den anmälningen som ej gick vidare kan "skada" mig mest, jag kanske finns där ute....söker man noga lär jag göra det. Det kan aldrig släppa eller försvinna helt. Som sagt en gång på nätet, på nätet för alltid. Och känslan att veta det är svår ibland.
Jag hoppas man i framtiden (snart) kan "fånga in" de som sprider bilder/filmer, kränker någon med ord eller på något sätt lägger ut människor så här får ett straff. Att det inte längre är ok. Att man jobbar med det och förbättrar sig. För det kan förstöra väldigt mycket för en människa...hot eller inte.
Har i alle fall haft en mysig helg, mina systrar var här och en respektive. Vi firade min 8 åring för tredje gången:) Nu har hon äntligen blivit firad av alla. Vi grillade och åt gott, det är så härligt att ha alla samlade. Glad att de finns....
Nu blev jag nyss klar med en ansökan för Novahuset, pust. HOPPAS!
I morgon är det en ny vecka och nya tag. Jag är redo....
Kram P
Ska man kunna göra vad som helst mot någon?
Det kunde hänt värre saker, de kunde kommit hem till henne. Det som hände var nog för att mer skulle gjorts kan jag tycka.
Läs om Elisabeth här
Kan bli så frustrerad på sånt här, man kan lägga ut bilder/filmer, skriva fula ord om någon eller ge ut nummer och adress, man kan till och med hota människor men det läggs många gånger ner. Även om de kanske inte ser hotet så känner "offret" många gånger det. Det känns "kusligt" att någon vet nummer, det känns kränkande att finnas på bild, man kan vara rädd.
Vem är någon och säga att det inte är så farligt eller ok?
Jag anmälde första gången när jag var på internet, utan vetskap. En film såldes och en biljett utlovades om man köpte filmen. Jag hade en hemsida....tydligen. En gång var jag på en porrsida, ansiktet syndes inte men jag visste ju. Han hade lagt ut mig.
Det är kränknande och när det läggs ner suger de musten ur en. Man får liksom känna skuld och skam samt att man inte är viktig och han ej gjort fel.....helt utan att någon sa emot. Det var så, det hade jag då fått bekräftat. Då vågade jag aldrig berätta om de värre brotten.
Nu i efterhand kan jag känna att just den anmälningen som ej gick vidare kan "skada" mig mest, jag kanske finns där ute....söker man noga lär jag göra det. Det kan aldrig släppa eller försvinna helt. Som sagt en gång på nätet, på nätet för alltid. Och känslan att veta det är svår ibland.
Jag hoppas man i framtiden (snart) kan "fånga in" de som sprider bilder/filmer, kränker någon med ord eller på något sätt lägger ut människor så här får ett straff. Att det inte längre är ok. Att man jobbar med det och förbättrar sig. För det kan förstöra väldigt mycket för en människa...hot eller inte.
Har i alle fall haft en mysig helg, mina systrar var här och en respektive. Vi firade min 8 åring för tredje gången:) Nu har hon äntligen blivit firad av alla. Vi grillade och åt gott, det är så härligt att ha alla samlade. Glad att de finns....
Nu blev jag nyss klar med en ansökan för Novahuset, pust. HOPPAS!
I morgon är det en ny vecka och nya tag. Jag är redo....
Kram P
onsdag 4 augusti 2010
Detaljer
Just nu går jag igenom mitt liv, min historia i detalj. För jobbet och olika projekt.
Det smärtar inte olidligt utan att jag kan skriva om det. Det lättar istället lite för varje gång. Och för varje gång jag berättar om detta känner jag mig tryggare och får ut något av det istället för att stänga av och bara göra det.
Jag gör det självklart för andra men även för mig själv. Hade aldrig gjort det om jag var tvungen att stänga av känslor och händelser, om det var för tungt eller jobbigt. Jag hade inte då varit redo.
I mina detaljer kan jag känna dofter, känna smärta och andra känslor. Rädslan kan äta upp mig i minnet men jag kan då förflytta mig till nuet. Smutsen kan jag i dag tvätta bort, få den och hamna hos honom och männen där den hör hemma. Smutsen lämnar mig nu. Jag kan se saker framför mig som en film, som nu. Jag kommer ihåg.
Detaljerna kan hjälpa mig idag. Ibland måste jag se tillbaka för att kunna hjälpa och förstå andra. Ibland även mig själv.
Jag är säker på att man inte själv behöver varit utsatt för att förstå andra men jag tror att det i många fall kan hjälpa.
Sen kan man aldrig förstå en människa helt och fullt ut, vi är alla olika.
Detaljer kan vara jobbiga men det finns många detaljer i dåtid, nutid och framtid som värmer mig. De detaljer är viktiga, de är något jag inte vill leva utan.
Nyss la ja lillan, låg och höll hennes lilla hand, hörde hennes små andetag bli djupare o djupare tills hon somnade. Jag tittade på henne, log och kände värmen i bröstet, i hela mig. Kunde inte gå....låg kvar och njöt. En sån ro hon hade, den smittade. Att varje kväll få uppleva detta är värt kampen och den betyder mycket för min framtid. Den ger mig allt jag behöver.
Ron smittade även till stora flicka som nu läser. Med stolt blick ser jag henne, hon läser "Glad att vara jag" och "Visst får du gråta" böckerna, underbara böcker för barn som vi alla borde läsa. Om självkänsla, om att vi alla är unika och värdefulla.
Det är svårt att säga oss själva, det är också ofta svårt att ta emot när andra säger något bra till en....om väl självkänslan en gång gått vilse eller blivit överkörd. Det tror jag många kämpar med.
När jag gick i grupp fick vi i uppgift att skriva något bra om oss själva, något vi var nöjda med och något vi gjort bra under dagen....VARJE DAG! Herregud va svårt det var. Ärligt kan jag säga att vi var många som fuskade, det fick bokstvligt dra något ur oss. Vi var ju inget bra, hade inga fina egenskaper. Även om vi såg de fina egenskaperna hos andra såg vi inte dem i oss själva. De var väl gömda. Men ju mer vi pratade om det ju lättare blev det, och det kändes bra.
Vi borde alla ställa oss framför spegeln och säga till oss själva. - Jag duger som jag är.
Svårt men betydelsefullt. Vi är alla bra på något och vi är alla vackra och unika!
Det är viktiga detaljer som för oss framåt.
Försök redan nu ikväll, för det är du värd
Varför är det så svårt
att tro att man är bra?
Att känna att just jag
är den jag helst vill va
Någon annans kvaliteer
är sådant man bara vet
Men uppskattning från andra
tas emot med tveksamhet
Tänk om vi bara kunde
byta plats ett litet tag
O genom andras ögon
se oss själva för en dag
Då skulle du få veta
det du inte tror på nu
Att det är helt fantastiskt
att det finns någon som DU
Kram Paulina
Det smärtar inte olidligt utan att jag kan skriva om det. Det lättar istället lite för varje gång. Och för varje gång jag berättar om detta känner jag mig tryggare och får ut något av det istället för att stänga av och bara göra det.
Jag gör det självklart för andra men även för mig själv. Hade aldrig gjort det om jag var tvungen att stänga av känslor och händelser, om det var för tungt eller jobbigt. Jag hade inte då varit redo.
I mina detaljer kan jag känna dofter, känna smärta och andra känslor. Rädslan kan äta upp mig i minnet men jag kan då förflytta mig till nuet. Smutsen kan jag i dag tvätta bort, få den och hamna hos honom och männen där den hör hemma. Smutsen lämnar mig nu. Jag kan se saker framför mig som en film, som nu. Jag kommer ihåg.
Detaljerna kan hjälpa mig idag. Ibland måste jag se tillbaka för att kunna hjälpa och förstå andra. Ibland även mig själv.
Jag är säker på att man inte själv behöver varit utsatt för att förstå andra men jag tror att det i många fall kan hjälpa.
Sen kan man aldrig förstå en människa helt och fullt ut, vi är alla olika.
Detaljer kan vara jobbiga men det finns många detaljer i dåtid, nutid och framtid som värmer mig. De detaljer är viktiga, de är något jag inte vill leva utan.
Nyss la ja lillan, låg och höll hennes lilla hand, hörde hennes små andetag bli djupare o djupare tills hon somnade. Jag tittade på henne, log och kände värmen i bröstet, i hela mig. Kunde inte gå....låg kvar och njöt. En sån ro hon hade, den smittade. Att varje kväll få uppleva detta är värt kampen och den betyder mycket för min framtid. Den ger mig allt jag behöver.
Ron smittade även till stora flicka som nu läser. Med stolt blick ser jag henne, hon läser "Glad att vara jag" och "Visst får du gråta" böckerna, underbara böcker för barn som vi alla borde läsa. Om självkänsla, om att vi alla är unika och värdefulla.
Det är svårt att säga oss själva, det är också ofta svårt att ta emot när andra säger något bra till en....om väl självkänslan en gång gått vilse eller blivit överkörd. Det tror jag många kämpar med.
När jag gick i grupp fick vi i uppgift att skriva något bra om oss själva, något vi var nöjda med och något vi gjort bra under dagen....VARJE DAG! Herregud va svårt det var. Ärligt kan jag säga att vi var många som fuskade, det fick bokstvligt dra något ur oss. Vi var ju inget bra, hade inga fina egenskaper. Även om vi såg de fina egenskaperna hos andra såg vi inte dem i oss själva. De var väl gömda. Men ju mer vi pratade om det ju lättare blev det, och det kändes bra.
Vi borde alla ställa oss framför spegeln och säga till oss själva. - Jag duger som jag är.
Svårt men betydelsefullt. Vi är alla bra på något och vi är alla vackra och unika!
Det är viktiga detaljer som för oss framåt.
Försök redan nu ikväll, för det är du värd
Varför är det så svårt
att tro att man är bra?
Att känna att just jag
är den jag helst vill va
Någon annans kvaliteer
är sådant man bara vet
Men uppskattning från andra
tas emot med tveksamhet
Tänk om vi bara kunde
byta plats ett litet tag
O genom andras ögon
se oss själva för en dag
Då skulle du få veta
det du inte tror på nu
Att det är helt fantastiskt
att det finns någon som DU
Kram Paulina
söndag 1 augusti 2010
Stödpersoner
Beatrice Ask: Lätt att brottsoffer åsidosätts, läs mer här och om att få brottsoffer informeras om stöd, läs här.
Enligt lag ska man förmedla stödkontakt till ett brottsoffer och jag vet av egen erfarenhet hur viktigt det är med stöd på förhör, i rätten och bland andra myndigheter. För både mig och många tjejer jag mött/haft kontakt med har detta visat sig vara otroligt viktigt för att orka fortsätta och tro på sig själv och sin rätt. Utan stöd o ensam är man inte alltid så stark och det kan leda till att man drar sig bort, drar tillbaka anmälan eller tar sig igenom detta med en plåga....som hade kunnat lindrats genom en stödperson.
Polisen har ett ansvar i detta, inte bara ta fast förövaren utan ta hand om brottsoffren genom förmedling vidare. Men vi stödorganisationer har också ett ansvar. Att visa oss, så människor och myndigheter vet om oss. Visa oss i skolor mm. Vi kan inte bara sitta och invänta dem, vi måste ut och nå dem, visa oss och skapa en kontakt, ett förtroende.
Kram fina ni
Enligt lag ska man förmedla stödkontakt till ett brottsoffer och jag vet av egen erfarenhet hur viktigt det är med stöd på förhör, i rätten och bland andra myndigheter. För både mig och många tjejer jag mött/haft kontakt med har detta visat sig vara otroligt viktigt för att orka fortsätta och tro på sig själv och sin rätt. Utan stöd o ensam är man inte alltid så stark och det kan leda till att man drar sig bort, drar tillbaka anmälan eller tar sig igenom detta med en plåga....som hade kunnat lindrats genom en stödperson.
Polisen har ett ansvar i detta, inte bara ta fast förövaren utan ta hand om brottsoffren genom förmedling vidare. Men vi stödorganisationer har också ett ansvar. Att visa oss, så människor och myndigheter vet om oss. Visa oss i skolor mm. Vi kan inte bara sitta och invänta dem, vi måste ut och nå dem, visa oss och skapa en kontakt, ett förtroende.
Kram fina ni
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
