10:42 den 27 juli 2002.....minnen tar mig tillbaka.
Jag hade legat med förvärkar i två nätter, mamma var på plats. Det var hon som skulle vara med under förlossningen, då ingen far fanns "tillgänglig".
Jag hade under de senaste 6 månaderna jag var gravid försökt komma bort, komma ur från greppet HAN hade om mig. Hade gått på någon "avprogrammering eller avvänjning".
Jag hade försökt fokusera på mig, mitt barn och att gå vidare. Jag bar hans barn men då och även nu i efterhand har hon sen jag bar henne varit min. Vi har aldrig fått någon hjälp, något stöd eller tanke. Jag är dock glad för det, att han hållt oss borta med sitt dravel....(iaf nu)
Han har ju funnits som ett osynligt hot hela tiden, tills han åkte in men mer eller mindre ur våra liv.
Ena dagen skrek han, slampa, hora, du är äcklig, ingen tror dig och jag har koll på er. O andra dagar var det, jag älskar er, du bär vårt kärleksbarn, vi måste försöka för hennes skull, du är mitt allt mm.
Något som bet extra mycket på mig var skulden....han uttryckte sig så starkt att det var mitt fel att hon inte hade familj, vi var tvungna att försöka igen för annars skulle hon hata mig.
Det tog....för i mina drömmar har jag alltid tänkt att jag skulle leva med mina barn o dera far, som en kärnfamilj. Det gjorde ont, det sved o jag blev rädd.
Åter till den 27/7 -02....
Jag kände mig aldrig ensam eller svag, trots att jag inte hade någon man eller kärlek vid min sida. Jag skulle klara det själv, vi skulle göra det tillsammans, lilla kämpen i magen o jag. Tillsammans skulle mamma stötta mig igenom detta....denna förlossning.
Du kom ut, min lilla flicka. Du blängde med ett öga öppet, jag såg honom i dig men valde att se dig som en egen individ. Min egna lilla söta flicka.
Jag hade legat med förvärkar i två nätter, mamma var på plats. Det var hon som skulle vara med under förlossningen, då ingen far fanns "tillgänglig".
Jag hade under de senaste 6 månaderna jag var gravid försökt komma bort, komma ur från greppet HAN hade om mig. Hade gått på någon "avprogrammering eller avvänjning".
Jag hade försökt fokusera på mig, mitt barn och att gå vidare. Jag bar hans barn men då och även nu i efterhand har hon sen jag bar henne varit min. Vi har aldrig fått någon hjälp, något stöd eller tanke. Jag är dock glad för det, att han hållt oss borta med sitt dravel....(iaf nu)
Han har ju funnits som ett osynligt hot hela tiden, tills han åkte in men mer eller mindre ur våra liv.
Ena dagen skrek han, slampa, hora, du är äcklig, ingen tror dig och jag har koll på er. O andra dagar var det, jag älskar er, du bär vårt kärleksbarn, vi måste försöka för hennes skull, du är mitt allt mm.
Något som bet extra mycket på mig var skulden....han uttryckte sig så starkt att det var mitt fel att hon inte hade familj, vi var tvungna att försöka igen för annars skulle hon hata mig.
Det tog....för i mina drömmar har jag alltid tänkt att jag skulle leva med mina barn o dera far, som en kärnfamilj. Det gjorde ont, det sved o jag blev rädd.
Åter till den 27/7 -02....
Jag kände mig aldrig ensam eller svag, trots att jag inte hade någon man eller kärlek vid min sida. Jag skulle klara det själv, vi skulle göra det tillsammans, lilla kämpen i magen o jag. Tillsammans skulle mamma stötta mig igenom detta....denna förlossning.
Du kom ut, min lilla flicka. Du blängde med ett öga öppet, jag såg honom i dig men valde att se dig som en egen individ. Min egna lilla söta flicka.
Min skatt, mitt allt....Mamma älskar dig mer än allt
Jag höll dig nära, jag tog din hand, din lilla hand.....
Sedan dess har jag hållt dig i min famn, hållt dig i handen. Vi har burit varandra och jag vet att du fått utstå mycket som du som barn inte klarar eller är värd. Tyvärr har du fått vara med om mycket....det gör ont i mig. Men jag vet ändå att du är lycklig, du har en stor familj och du är älskad.
Ser på dig nu, lång och inte längre min lilla flicka. Du är stor o har vuxit till en underbar flicka med empati, full av kärlek och vilja. När jag nu tittar på dig ser jag inte längre honom på samma sätt, du är din egna individ full av allt det han inte hade.
Jag höll dig nära, jag tog din hand, din lilla hand.....
Sedan dess har jag hållt dig i min famn, hållt dig i handen. Vi har burit varandra och jag vet att du fått utstå mycket som du som barn inte klarar eller är värd. Tyvärr har du fått vara med om mycket....det gör ont i mig. Men jag vet ändå att du är lycklig, du har en stor familj och du är älskad.
Ser på dig nu, lång och inte längre min lilla flicka. Du är stor o har vuxit till en underbar flicka med empati, full av kärlek och vilja. När jag nu tittar på dig ser jag inte längre honom på samma sätt, du är din egna individ full av allt det han inte hade.
Sen den dagen du såg ljuset för första gången gick jag in i en Alma värld. Det som hänt existerade inte längre, du blev min räddning, du blev min framtid. Ingen eller inget kunde ta det ifrån mig. När allt kom tillbaka till mig var du fortfarande min räddning min lycka. Det mörka tog du bort bara ett leende....ett första steg eller första ord. Det fanns alltid något att vara tacksam för, att leva vidare för. För du fanns hos mig....
Jag är stolt över dig!
Tack för dessa år, jag ser fram emot framtiden o vår tid tillsammans/Mamma
Nu bad sen kalas:)
Glöm inte att det e msn jour ikväll på Novahuset, lägg till oss på din lista så väljer ni själva när ni vill prata, om allt o inget.....
Kram Paulina
Jag är stolt över dig!
Tack för dessa år, jag ser fram emot framtiden o vår tid tillsammans/Mamma
Nu bad sen kalas:)
Glöm inte att det e msn jour ikväll på Novahuset, lägg till oss på din lista så väljer ni själva när ni vill prata, om allt o inget.....
Kram Paulina
5 kommentarer:
Stor kram till dig världens bästa å starkaste Paulina. Du är en stor förebild för mig...den jag tänker på när livet känns tungt för mig. Du är en stor del i att jag är där jag är i dag...Tack!
Fira Almas födelsedag ordentligt...å hoppas den blir precis så bra som ni alla förtjänar.
Kramar i massor
//Annelie
Tack så hemskt mycket, dina ord värmer finaste du
Kram
Ja vad skulle man göra utan sina barn, som du skriver känner jag så väl igen mig. Barnen var/är min räddning, utan dem skulle jag aldrig orka.
Kramar och ett stort tack till våra underbara barn.
Jag blir så otroligt rörd av vad du skriver. Tänka att något så underbart kan komma ur något så hemskt... Det är inte utan att tårarna samlar sig lite i mina ögon när jag läser din blogg och inser att det faktiskt händer folk... och hur underbart det är att organisationer som Novahuset finns! Massa styrkekramar till dig och jag önskar dig all lycka i världen!
Ja barnen ger mig mycket o något underbart kunde det trots allt bli, verkligen lustigt. Från allt ont blev det en ängel:)
Kram på er o TACK
Skicka en kommentar