Att finna hoppet....

Jag fick en kommentar sist, en fråga om att lyckas gå vidare, min kraft och styrka. Vart denna förmåga kommit ifrån?
Det är en svår fråga, till och med för mig som gjort denna resa.
Ett steg i taget, att inte rusa och få känna är viktigt...
Ibland har jag stått handfallen, inte trott att jag kunnat gå vidare, inte kännt mig stark nog att ta ett steg till och kraften har verkligen sinat till botten. Men på något sätt har jag lyckats även denna/dessa gånger. Att kravla mig ur mörkrets tunnlar, fylld med hat, skam och skuld till mig själv, till andra och till livet....men jag kravlade, såg ljuset, såg hoppet....framtiden.
Någonstans inom mig fanns det hela tiden, ibland brann det svagt, nästintill osynligt. Ibland lös det starkt, då samlade jag energi, kraft och kärlek, för att orka vidare på de mörka stigarna som jag visste jag åter skulle vandra på, som åter skulle komma till mig.

Det är svårt att peka på just DET som hjälpte mig och tog mig vidare. Men några viktiga saker har varit stödet runt om mig, de fina vänner jag har, familj och framförallt mina barn. Barnen har räddat mig, de har fått mig se livet, att uppskatta det och vilja se mer. De har fått mig att "återuppstå" och komma igen gång på gång.
Livet är skört, jag tror att jag alltid tagit det för givet....inte levt fullt ut. Det är svårt idag med ibland, men jag försöker. Jag vill inte missa någonting, vill inte missa den blå himmel jag nu ser framför mig, vill inte missa fågelsången jag hör....inte heller vattnet som blänker där framför mig...det lyckas ibland skölja bort en del, få mig att skaka av mig det jag inte kan göra något åt. Födas på nytt....med ett gammalt liv och minnen men ändå som någon omstart, en överlevare.
Att vara så nära att mista mitt liv, att vara så nära att inte få ta del av allt får en att tänka om, att tänka till.
Det kunde varit värre, jag kunde varit död.....

Mycket inom mig har väckts, jag har känt de flesta känslor, för honom och det som hänt....jag har varit sviken, sårad, jag har hatat, känt medkänsla, sorg, jag har gråtit, skrattat och känt de mest lustiga känslor som finns. Tror det har varit viktigt att tillåta mig dessa känslor, bearbetat och få gå igenom dem. Fått älta, men ändå inte fastnat på vägen...fått hjälp att ta mig vidare. Hjälpt mig själv.
Det viktigaste, även om stödet runt om är otroligt viktigt, är resan jag varit tvungen och göra själv. Kampen, kriget och hitta kraft har varit något som kommit till mig....som sagt har den legat där, väld dold men jag valde att gräva fram den, tro att den fanns där. Jag valde kampen. Jag valde ta striden...för mig själv.
Jag tror att vi alla har detta hopp inom oss, vi måste välja att tro på det, tro på framtiden, att vi kan klara det och livet. Att tro och veta vi förtjänar mer.
Vi måste försonats med det som hänt...för oss själva. Inte tycka det är ok eller som om inget av det är viktigt och fruktansvärt utan förlika oss med att det har hänt och nu har jag ansvar för resten av livet. Han tog så många år, han förstörde så mycket men nu om jag bara ältar, bara hatar och bara trycker ner allt vackert slutar hoppet finnas....det bleknar. Har nog också tänkt att han inte är värd all tid, alla tårar. Han är inte värd något från mig....han ska inte få ta mer tid från mig. Den energin behöver jag till annat....så oviktig har jag gjort honom.
Nu har ja ansvar att göra det bästa av livet, att vända det hemska till något fint. För vi alla är värda ett liv fyllt med ro, frihet och kärlek (både att ge o få).
Vi är värdefulla och unika...
Jag har också försonats med de tankar och känslor jag haft, om skulden och skammen....om mig själv, min värdelöshet, oduglihet och äcklighet. Jag vet vem som bär skulden, ansvaret, jag vet att inget jag kunnat gjort hade hjälpt eller kunnats göra annorlunda. Jag vet hur det fungerar, jag vet att ingen har rätt till att göra det han gjorde. Jag vet att det inte är jag som är äcklig utan de saker han tvingade mig till att göra var hans sätt att trycka ner mig. Det var han och det han tvingade mig göra som var äckligt. På det sättet det gjordes.

En viktig sak har också varit att inse vad styrka är, den är inte att alltid bära huvudet högt, att le och må bra. Den är att visa sig svag ibland, att få vara liten och få tvivla. Det gäller att då acceptera dessa dippdagar och tänka att ja idag är en sådan dag....sedan tänka i morgon blir det nog bättre.
Låter lätt, som en medicin att ta och sen är allt klart. men det är jobbigt och svårt men det är också värt det och jag vet att vi alla har kraften. Vi alla kan... Vi måste alla tro det. Livet ligger framför oss inte bakom oss.....vi kan få det vi drömmer om, vi kan om vi vågar!
Kom ihåg att ni är värda det!

Kram fina ni