"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden"
Det blir lite sporadiska inlägg nu under semestern, hoppas ni har överseende med detta:).
Ibland skulle man vilja radera minnen, få allt glömt, somna och vakna till en ny dag, ett nytt liv fri från det förflutna....de mörka, tunga och svåra.
Jag har nu lyckats komma över den där tröskeln, där livet börjat på nytt. Jag bär för alltid med mig minnen och det som hänt, men tack vare stödet runt omkring och bearbetningen har jag lyckats gå vidare.....
Mycket att hjälpen fick jag i polisförhören och i rättegången, det kan tyckas lustigt att en sådan fruktansvärt jobbig process kan leda till något gott. Men med tanke på att jag träffade Göran, polis, och Hans och Tore, målsägadebiträde och åklagare, gick allt så mycket bättre. De upplyste mig om vad som hände, vad jag hade rätt till och var under tiden ett oerhört stort stöd. Det viktigaste var absolut deras förstående och stödjande sätt. De kunde ringa bara för att se hur jag mådde, bekräfta min styrka och att jag gjorde rätt och att det skulle gå bra. De hade förståelse för hur jobbigt det var att prata om, tog pauser och sa dessa magiska värdefulla orden man innan och under hela processen behöver. Jag är er evigt tacksam!
Rättegången och polisförhören var så ingående i detalj, vissa händeser hade jag nog aldrig sagt till en psykolog eller någon annan om jag inte var tvungen som hos polis eller i rätten. Jag skämdes och det var så hemskt, pinsamt och äckligt. Då bar jag ju den bekanta skulden oc skammen.
Visst är/var det jobbigt (förjävligt, hemskt, fruktansvärt, pinsamt) att berätta och att jag var "tvungen" till detta, men vilken befrielse i efterhand. Det hade annars legat i mig och grott, vuxit för att sedan förgöra mig. Så kände jag och gör än idag. Det var nödvändigt och rensa ut allt.
Någon gång var också Göran, Hans och Tore tvungna att släppa taget om mig, efter rättegången började ett nytt kapitel i mitt liv där jag var tvungen att få stöd men även tvungen att faktiskt själv ta ansvar för det som komma skall. Hur vill jag ha mitt liv, hur gör jag för att komma dit.....
Han hade förstört så mycket så länge, inte ville jag förgöra mig själv? Nu hade jag ansvar, inte han att göra mitt liv "drägligt" och bra. Det tog tid att förstå, att ta sig ur offerrollen och bli en överlevare. Idag kan jag säga tack Paulina för att du gjorde detta.
Det krävde stöd, styrka, hopp men viktigast av allt vilja. Utan min egna insats vore det dömt att misslyckas. Ingen annan kan göra jobbet åt mig, det är mitt egna jobb.
Nu minns jag än. Jag kan se, höra, känna och minnas känslor, hoten, handlingar och dessa kränkningar. Ibland tynger de mig men ibland kan även de göra mig starkare. Att se vad jag lyckats överleva och ta mig ur.... Att se hur vackert allt runt mig är, att få uppleva detta. Ibland tänker jag på det mörka, det gör mig fortfarande ledsen och jag bär alltid en sorg.....över det som blev men även det som inte blev.
Det kan plåga mig i vaket tillstånd och i drömmar. Ofta kan jag ur detta få insikt och komma ihåg hur jag kände, vad som var viktigt just då....det kan jag nu använda i jobbet på Novahuset. Så jag vänder mycket ont till gott. Det andra detaljerna kan jag kräkas på, kan inte ändra det, kan bara försonas....med verkligheten och acceptera att inget kan ändras. Jag kan inte radera eller spola tillbaka banden. Men att prata om det är nödvändigt, att få ur sig det....pysa ut. Då är jag tacksam för mitt stöd, mina vänner och familj. Att de orkar, vill och kan.
Sitter idag på kusten, barnen och mannen är ute i båten och fiskar. Själv sitter jag i huset och ser ut över vattnet, huset och båtarna. Jag känner lugnet, jag kan nästan se det över trädtopparna hur det svävar över mig och in i mig. Andas in luften och ny kraft.
Snart får det bli ett dopp i det salta vattnet, lämna av skiten i vattnet och gå upp med nya tag:)
Ikväll är det msn-jour igen....tider på Novahuset. (alla behöver vi ibland någon o prata med, om vi varit med om övergrepp, är ensamma eller på något sätt mår dåligt). Vi har tystnadslöfte, för inga journaler o du kan vara anonym.
Ta hand om er ni värdefulla, fina personer.
Kram på er alla
Ibland skulle man vilja radera minnen, få allt glömt, somna och vakna till en ny dag, ett nytt liv fri från det förflutna....de mörka, tunga och svåra.
Jag har nu lyckats komma över den där tröskeln, där livet börjat på nytt. Jag bär för alltid med mig minnen och det som hänt, men tack vare stödet runt omkring och bearbetningen har jag lyckats gå vidare.....
Mycket att hjälpen fick jag i polisförhören och i rättegången, det kan tyckas lustigt att en sådan fruktansvärt jobbig process kan leda till något gott. Men med tanke på att jag träffade Göran, polis, och Hans och Tore, målsägadebiträde och åklagare, gick allt så mycket bättre. De upplyste mig om vad som hände, vad jag hade rätt till och var under tiden ett oerhört stort stöd. Det viktigaste var absolut deras förstående och stödjande sätt. De kunde ringa bara för att se hur jag mådde, bekräfta min styrka och att jag gjorde rätt och att det skulle gå bra. De hade förståelse för hur jobbigt det var att prata om, tog pauser och sa dessa magiska värdefulla orden man innan och under hela processen behöver. Jag är er evigt tacksam!
Rättegången och polisförhören var så ingående i detalj, vissa händeser hade jag nog aldrig sagt till en psykolog eller någon annan om jag inte var tvungen som hos polis eller i rätten. Jag skämdes och det var så hemskt, pinsamt och äckligt. Då bar jag ju den bekanta skulden oc skammen.
Visst är/var det jobbigt (förjävligt, hemskt, fruktansvärt, pinsamt) att berätta och att jag var "tvungen" till detta, men vilken befrielse i efterhand. Det hade annars legat i mig och grott, vuxit för att sedan förgöra mig. Så kände jag och gör än idag. Det var nödvändigt och rensa ut allt.
Någon gång var också Göran, Hans och Tore tvungna att släppa taget om mig, efter rättegången började ett nytt kapitel i mitt liv där jag var tvungen att få stöd men även tvungen att faktiskt själv ta ansvar för det som komma skall. Hur vill jag ha mitt liv, hur gör jag för att komma dit.....
Han hade förstört så mycket så länge, inte ville jag förgöra mig själv? Nu hade jag ansvar, inte han att göra mitt liv "drägligt" och bra. Det tog tid att förstå, att ta sig ur offerrollen och bli en överlevare. Idag kan jag säga tack Paulina för att du gjorde detta.
Det krävde stöd, styrka, hopp men viktigast av allt vilja. Utan min egna insats vore det dömt att misslyckas. Ingen annan kan göra jobbet åt mig, det är mitt egna jobb.
Nu minns jag än. Jag kan se, höra, känna och minnas känslor, hoten, handlingar och dessa kränkningar. Ibland tynger de mig men ibland kan även de göra mig starkare. Att se vad jag lyckats överleva och ta mig ur.... Att se hur vackert allt runt mig är, att få uppleva detta. Ibland tänker jag på det mörka, det gör mig fortfarande ledsen och jag bär alltid en sorg.....över det som blev men även det som inte blev.
Det kan plåga mig i vaket tillstånd och i drömmar. Ofta kan jag ur detta få insikt och komma ihåg hur jag kände, vad som var viktigt just då....det kan jag nu använda i jobbet på Novahuset. Så jag vänder mycket ont till gott. Det andra detaljerna kan jag kräkas på, kan inte ändra det, kan bara försonas....med verkligheten och acceptera att inget kan ändras. Jag kan inte radera eller spola tillbaka banden. Men att prata om det är nödvändigt, att få ur sig det....pysa ut. Då är jag tacksam för mitt stöd, mina vänner och familj. Att de orkar, vill och kan.
Sitter idag på kusten, barnen och mannen är ute i båten och fiskar. Själv sitter jag i huset och ser ut över vattnet, huset och båtarna. Jag känner lugnet, jag kan nästan se det över trädtopparna hur det svävar över mig och in i mig. Andas in luften och ny kraft.
Snart får det bli ett dopp i det salta vattnet, lämna av skiten i vattnet och gå upp med nya tag:)
Ikväll är det msn-jour igen....tider på Novahuset. (alla behöver vi ibland någon o prata med, om vi varit med om övergrepp, är ensamma eller på något sätt mår dåligt). Vi har tystnadslöfte, för inga journaler o du kan vara anonym.
Ta hand om er ni värdefulla, fina personer.
Kram på er alla
1 kommentar:
Ljus och hopp genomsyrar dina ord. Härligt!
Varm kram
Skicka en kommentar