Det händer inte mig....

Ibland kan det "dåliga" måendet eller de mörka tankarna hänga över en som ett åskväder....det är tryckande, kvavt för att sedan brista, blixtra o dundra. Efteråt känner jag lättnad, jag kan andas igen. Frisk luft, nya vindar....nytt liv. Man behöver ibland dessa åskväder, för att rensa, för att känna, för att spola av sig. För att överleva!
Idag har jag spolat av mig:) Och känner mig nu stark igen....

Många har frågat mig, hur kunde detta hända dig (mig)? Och för många år sedan trodde jag nog aldrig det skulle hända mig. Man var som tonåring oslagbar, slog bort tankar med ett "det händer inte mig".
Jag reflekterande inte ens, tänkte inte tanken ifall om....utan gick min egen väg och trodde ingen rådde på mig. Vad kunde hända?
Då hade jag säkert tankar kring detta, o säkerligen någon fördom som i dag är långt bortsprungen....
Jag kunde inte se mig i ett förhållande där någon gjorde mig illa, jag var stark, ingen kunde få mig dit den ville om ja själv inte ville. Jag hade haft bra förhållanden, ibland kunde nog jag va lite bossig själv (ser jag nu i efterhand).
Var det därför skönt när någon tog kontrollen och bossade över mig? Jag vet inte.... det var hans sätt. Jag var kär i den person jag trodde eller ville att han skulle vara. Inte den han var och den jag såg.... Det är svårt att förklara, att älska någon man hatar och dessa två är olika fast samma person:) Låter märkligt och för många år sedan när inget kunde hända mig var det nog ännu lustigare..
Samtidigt som skulden o skammen följde mig, fanns även denna fråga om kärleken och vårt barn....
Idag har jag kanske inte hittat svaret helt men jag har accepterat de svar jag nu har framför mig och thats it. Skammen o skulden är begraven, tillsammans med mina ömkande och både bra/dåliga känslor för honom. Känner inget för honom, han är inte värd min tid o mina tankar. Det som hänt känns men inte med skam o skuld utan mer som ett konstaterande på vad han utsatte mig för och en suck. Det lever med mig, men har vänt det....han finns inte längre, men allt omkkring gör ju det. Mycket pga "vårt" barn och min familjs fortsatta liv.

Det är mycket som inte händer mig, det är lättae att slå bort tanken än att reflektera över, undra och faktiskt tänka på. Det är ofta först när något händer oss själva eller någon oss nära vi förstår. Både av gott o ont vet jag i dag mycket mer men händelsen i sig är inte värt det. Men å andra sidan har det nu hänt och jag måste se det som så, att jag har lärt mig något och kan hjälpa andra.
Jag kommer aldrig mer säga, det händer inte mig.....aldrig mer i något avseende.

Kram P