Att berätta det man varit med om medför vissa känslor, vissa starkare än andra och andra starkare/svagare dag för dag.
I början och under rättegången var skammen och skulden oerhört starka känslor. Jag tyckte mycket var mitt fel, om jag inte gjort så, om jag förstått mm. Jag kände mig äcklig, dum och värdelös. Jag skämdes över det som hänt, att jag varit så dum och inte såg hans små "dumheter" i början. Och lät det gå så långt.
Nu i efterhand vet jag ju hur det går till, man märker inte när "övertagningen" och greppet tas/sker. Greppet tas så man inte märker något, en process som smyger sig på. Och sedan tar över helt.
Nu vet jag att inget är mitt fel, ingen har rätt att göra så mot mig och jag kunde inte gjort annorlunda för att skydda mig. Han bär ansvaret, helt.
Jag pratar om det som hänt numera, utan skuld. Men ibland kan denna skam dyka upp. Jag vet ju innerst inne att det är inte jag som är äcklig, även om sakerna jag tvingats till har varit det. Jag vet att jag inte velat göra detta om jag hade haft ett val, jag vet också att jag inte valt de män jag "mött" om jag fått välja själv.
Jag vet att skammen inte borde finnas inom mig. Men man har hört så mycket, från honom, från samhället och omvärlden. Attityder, normer och åsikter. Hans nedvärderande ord bröt ner mig till noll, det tar lång tid att bygga upp. Samtidigt stöter man på dessa attityder även bland "vänner" och samhället och då är man på plus minus noll igen. Men jag klättrar upp igen:)
Ibland mötts man (jag) av åsikter, tankar och ord, ibland av tystnad, ibland av en blick. Oj vad en blick kan säga mycket. Många gånger är jag stark och tar inte åt mig för jag vet sanningen, jag vet hur det är. Ibland är jag inte lika stark. Ibland sätter min mask sig på mig självmant och spelar orörd och sen känns det av på kvällen hemma.
Jag tror och vet att många av mina skuld och skamkänslor inte behövts finnas. Hade människor runt en inte dömt och tyckt en massa hade jag funnit en inre ro. Nu har jag kämpat upp den mestadels själv. Jag är näst intill klar men vet faktiskt inte om jag någonsin kommer bli helt "hel".
Det säger jag inte av sorg, frustration eller av ilska. Jag säger det för att jag har accepterat att jag varit med om något traumatiskt, något som kommer leva inom mig för alltid. Det går att leva med det, jag har bearbetat. Jag önskar bara så innerligt att människo runt om i landet/världen vore mer empatiska och förstående. Att inte dömma någon och sparka den som redan ligger. Lyft dem istället, hjälp dem och stötta dem. Var stolta över dem, att de tagit sig igenom detta mörker och fortfarande står upp. Det är med eran (delvis) hjälp de kan stå helt. Med stödet omkring dem finns inte onödiga hinder.
Idag går mina tankar till alla jag mött, alla de tjejer som bär samma sorg. Alla de tjejer jag mailar, alla ni som läser här!
Ni är värdefulla och hoppet finns inom er, ibland starkare och ibland starkare. Men det sviker aldrig!
Kram P
måndag 31 maj 2010
söndag 30 maj 2010
Mors dag
Idag var det sol, värme och picknick med familjen på självaste mors dag.
Jag kan inte fatta det ibland, att jag är mor. Mor till två underbara döttrar som berikar mitt liv varje dag, som får mig le, får mig skratta av de små underbara sakerna. De lyfter mig alltid, de får mig att vara stolt varje liten sekund. Även de barnbråk, tjat, sömnlösa nätter och annat som hör barndomen och mammarollen till är en viktig del av mitt liv. En del jag aldrig skulle byta med något annat!
Jag är så otrolig lycklig, det är en ära att få vara deras mor.
Jag hoppas jag är den mor jag alltid velat vara och att jag ger dem det de behöver och förtjänar. Jag är lycklig, så lycklig att dela mitt liv med er, mina fina, underbara döttrar.
Mamma älskar er A och E mer än allt annat!
En stolt mamma
Jag kan inte fatta det ibland, att jag är mor. Mor till två underbara döttrar som berikar mitt liv varje dag, som får mig le, får mig skratta av de små underbara sakerna. De lyfter mig alltid, de får mig att vara stolt varje liten sekund. Även de barnbråk, tjat, sömnlösa nätter och annat som hör barndomen och mammarollen till är en viktig del av mitt liv. En del jag aldrig skulle byta med något annat!
Jag är så otrolig lycklig, det är en ära att få vara deras mor.
Jag hoppas jag är den mor jag alltid velat vara och att jag ger dem det de behöver och förtjänar. Jag är lycklig, så lycklig att dela mitt liv med er, mina fina, underbara döttrar.
Mamma älskar er A och E mer än allt annat!
En stolt mamma
lördag 29 maj 2010
Att finnas på nätet, foto o film....
Det kan få en att balla ur totalt, att krampa, att få ångestattack....panik! Jag vet, har fått det många gånger. Vetskapen om att man finns kvar, det går ej radera eller deleta. Det lever kvar, för alltid.
Tankarna kan börja rusa när sanningen och verkligheten lyser stark för mig. Det äcklar mig. Att finnas där synlig för några jag ej valt själv, att någon kan se övergreppen, vissa kanske ser de med ögon av lust, andra äckel.
Det är blottande.....
De är inte något man kan ta lätt på för det rör upp så mycket, det lever med mig ännu idag trots att det var år sedan det hände. Just pga att det till viss del är dokumenterat och öppet för fler, även just nu. Att ta del av något som någon innan bestämt....om mig. Usch!
Men vad kan jag göra?
Kan inte stoppa det, kan inte få det att försvinna. Kan acceptera och försöka se framåt. Kan inte fastna i saker som får mig at se svart, som får mig att tappa energi och fokus på något viktigare....mig, att skämmas och att hitta lösningar när den inte finns. Men ibland borrar det igenom mig, allt det han gjort mot mig och andra. Det gör ont ibland ännu....men det är ok för de bra dagarna är fler.
Det människor gör mot varandra idag, som jag får vetskap om från jobbet. Det är skrämmande men inte förvånande...
Det finns många som kränks genom datorn, via foto och filmer och i verkliga livet. Det finns de som i detta nu gråter över att finnas i någons "ägo". Det gör mig ännu mer beslutsam över att finnas där, lyfta problemet och kämpa.
Det finns alltför många unga (även äldre) människor som lider för att de blir illa behandlade, kränkta.
Jag tar med mig det hoppfulla inlägget från i förrgår, tar en "nypa" sol för ny energi och satsar mot en ny vecka (snart) och nya möjligheter.
Glömmer för en stund filmen (filmerna) med mig, glömmer gang bang biljetten som de som köpte filmen skulle få. Med mig, en tjej som ej ens visste att detta "ebjudande" fanns, inte heller filmens existens på nätet.
Man kan inte mer än undra hur det kommer sig att vissa vill förnedrar och trycka ner andra människor.
Om man bara förstod.....
Ha nu en mysig kväll, mys ihop er i soffan och njut av någon film eller melodifestivalen och ät ert lördasgodis:) Det ska jag.
Tänk på att just DU är unik och värdefull! Vad än andra gör/har gjort mot dig är du viktig och inget är ditt fel. Ingen har någonsin rätt att behandla dig dåligt!
Kram Paulina
Tankarna kan börja rusa när sanningen och verkligheten lyser stark för mig. Det äcklar mig. Att finnas där synlig för några jag ej valt själv, att någon kan se övergreppen, vissa kanske ser de med ögon av lust, andra äckel.
Det är blottande.....
De är inte något man kan ta lätt på för det rör upp så mycket, det lever med mig ännu idag trots att det var år sedan det hände. Just pga att det till viss del är dokumenterat och öppet för fler, även just nu. Att ta del av något som någon innan bestämt....om mig. Usch!
Men vad kan jag göra?
Kan inte stoppa det, kan inte få det att försvinna. Kan acceptera och försöka se framåt. Kan inte fastna i saker som får mig at se svart, som får mig att tappa energi och fokus på något viktigare....mig, att skämmas och att hitta lösningar när den inte finns. Men ibland borrar det igenom mig, allt det han gjort mot mig och andra. Det gör ont ibland ännu....men det är ok för de bra dagarna är fler.
Det människor gör mot varandra idag, som jag får vetskap om från jobbet. Det är skrämmande men inte förvånande...
Det finns många som kränks genom datorn, via foto och filmer och i verkliga livet. Det finns de som i detta nu gråter över att finnas i någons "ägo". Det gör mig ännu mer beslutsam över att finnas där, lyfta problemet och kämpa.
Det finns alltför många unga (även äldre) människor som lider för att de blir illa behandlade, kränkta.
Jag tar med mig det hoppfulla inlägget från i förrgår, tar en "nypa" sol för ny energi och satsar mot en ny vecka (snart) och nya möjligheter.
Glömmer för en stund filmen (filmerna) med mig, glömmer gang bang biljetten som de som köpte filmen skulle få. Med mig, en tjej som ej ens visste att detta "ebjudande" fanns, inte heller filmens existens på nätet.
Man kan inte mer än undra hur det kommer sig att vissa vill förnedrar och trycka ner andra människor.
Om man bara förstod.....
Ha nu en mysig kväll, mys ihop er i soffan och njut av någon film eller melodifestivalen och ät ert lördasgodis:) Det ska jag.
Tänk på att just DU är unik och värdefull! Vad än andra gör/har gjort mot dig är du viktig och inget är ditt fel. Ingen har någonsin rätt att behandla dig dåligt!
Kram Paulina
torsdag 27 maj 2010
Just idag är jag stark.....
Ibland lever det som hände mig på näthinnan, det är så nära. Men ibland är det långt borta, nästan som om det inte hänt eller hänt någon annan. Sorgen över vad som kunde varit eller kunde blivit kommer alltid finnas där men smärtar sticker inte med nålar i min själ, mitt hjärta och minne längre. Såret är omplåstrat, omhändertaget och är numera ett ärr. Ett minne av något hemskt men också ett minne av att jag tog mig igenom det och klarade det. Jag tog mig igenom detta mörker, detta helvete.Idag tog jag med mig lunch ut, gick en sväng och satt mig sedan ner på en fin plats jag hittade.
Sitter på bryggan, vatten pårlar, fåglar sjunger, båtar passerar, människor är glada och många är ute och njuter av sommaren. Solen skiner och värmer mig, både inombords och på skinnet. Det är blå himmel, inte ett moln så långt ögat kan nå:)
Jag känner ett rus, som samtidigt är en stillhet, ett lugn. Just nu, just här kan ingen rå på mig. Jag vet att det inte är sant, jag är en "måltavla" vart jag än är, men det bekommer mig inte idag. Jag känner mig trygg och fri. Denna stund har guld i mun, denna stund är viktig för mig, min kropp och mitt inre. En inre ro, ett sinne i harmoni.
Jag har alltid uppskattat de nära runt mig men inte uppskattat livet till fullo. Det finns bara ett liv, ett liv jag är värd att leva, att älska och att vara lycklig i.
Mörkret, det svåra och jobbiga framkallar minnen, rädsla, hot och förföljelse. Det har tyngt mig, kan det göra ännu men inte på samma sätt eller lika ofta. Inget blir bättre av att jag ser mig som ett offer som inte är värd eller kan leva vidare, inte kämpar och drar nytta av livet. Det hjälper inte mig, inte någon.... Det är nu upp till mig.
Inga mörka tankar kan rå på mig idag.
Jag fäller en tår.....samtidigt ler jag. En underbar känsla, en befrielse, att släppa in livet och släppa ut smärta. Det är inga svåra och tunga tårar, det är lättnads tårar. Rofyllda, viktiga och betydelsefulla.
Detta ögonblick värmer mig, omfamnar och håller mig hårt. Den ger mig kraft för nya dagar. Till de mörka dagarna och till de mörka nätterna....som idag är långt borta.
Idag är jag stark, idag kan ingen sätta sig på mig, sätta käppar i hjulet, göra mig rädd eller ledsen, för idag är jag oslagbar.
Idag ger någon mig kraft...
Jag känner ett rus, som samtidigt är en stillhet, ett lugn. Just nu, just här kan ingen rå på mig. Jag vet att det inte är sant, jag är en "måltavla" vart jag än är, men det bekommer mig inte idag. Jag känner mig trygg och fri. Denna stund har guld i mun, denna stund är viktig för mig, min kropp och mitt inre. En inre ro, ett sinne i harmoni.
Jag har alltid uppskattat de nära runt mig men inte uppskattat livet till fullo. Det finns bara ett liv, ett liv jag är värd att leva, att älska och att vara lycklig i.
Mörkret, det svåra och jobbiga framkallar minnen, rädsla, hot och förföljelse. Det har tyngt mig, kan det göra ännu men inte på samma sätt eller lika ofta. Inget blir bättre av att jag ser mig som ett offer som inte är värd eller kan leva vidare, inte kämpar och drar nytta av livet. Det hjälper inte mig, inte någon.... Det är nu upp till mig.
Inga mörka tankar kan rå på mig idag.
Jag fäller en tår.....samtidigt ler jag. En underbar känsla, en befrielse, att släppa in livet och släppa ut smärta. Det är inga svåra och tunga tårar, det är lättnads tårar. Rofyllda, viktiga och betydelsefulla.
Detta ögonblick värmer mig, omfamnar och håller mig hårt. Den ger mig kraft för nya dagar. Till de mörka dagarna och till de mörka nätterna....som idag är långt borta.
Idag är jag stark, idag kan ingen sätta sig på mig, sätta käppar i hjulet, göra mig rädd eller ledsen, för idag är jag oslagbar.
Idag ger någon mig kraft...
Lev här och nu
Styrkekramar Paulina
Styrkekramar Paulina
tisdag 25 maj 2010
Föräldrakoll
Caroline Engwall som skrev boken "14 år till Salu" skrev häromdagen om "Päronkoll" på sin blogg. Jag tycker själv Caroline är en underbar person. Hon bloggar för de unga utsatta och föreläser om nätet, övergrepp och att sälja sex mm (pga hennes bok då).
Det fick mig att tänka mycket och de tog mig även tillbaka till utbildningen förra veckan där vi diskuterde detta.
Caroline skriver så här:
Har du koll på vad dina barn gör på nätet?
Du är inte ensam
Enligt en undersökning gjord av datasäkerhetsföretaget Norman uppger bara hälften av de tillfrågade föräldrarna att de vet vad deras barn gör på nätet. Det är så viktigt att vara vaksam, uppmärksam på det som händer på de sidor dina barn besöker. Det behöver inte handla om porr eller att de säljer sin kropp, det kan vara så enkelt som elaka kommentarer i en gästbok eller på facbook. Det kan verka oskyldgt men till skillnad från mobbning i skolan där ett förfluget ord kan stickas ligger kommentarerna kvar längre. De kan läsas om och om igen. Det är så man mest effektivt sänker en tonårings självförtroende.
Hon skriver också om chattskydd:
Nästa vecka kommer det dra igång en chattskyddskamanj i alla ICA Maxi runt om i landet. Nu blir det enkelt och köpa program som skyddar mot uppladdning av felaktikga bilder och som varnar vid hot, mobbning och övergrepp på nätet. Se film www.chattskydd.se
Då ploppar självklart mina tankar och funderingar upp, vad anses som felaktiga bilder? Vem bestämmer det? Är inte så insatt i just detta chattskydd så ska kolla upp lite men det är intressant. Tror ungdomar och vuxna tänker olika där. Likadant med sexiga bilder, vad är det för en 15 åring respektive en 50 åring? Tror samhället och vi ändras hela tiden. Där måste vi hänga med lite, det är för att vi bryr oss. Det är vårat ansvar!
Sen tycker jag absolut att man ska ha mer koll på sina barn, vad nätet gör/är som förälder. Gärna mer information om detta. Precis som de får information om droger och alkohol genom skolan många gånger.
Men vill vi att de vet allt? Måste vi inte få ha lite hemligheter? Det hade jag för mina föräldrar, det tror jag alla hade.
Jag tror inte på alla förbud, alla tekniska stopp. Hur brukar förbud lyckas? Det brukar bli extra spännande kan jag se och i tonåren är man ju "lite" trotsig och vill bryta sig loss.
Där spelar vi som föräldrar stor roll, likaså skolan, media och andra runt oss. Jag tror på samtalet, att prata mer med våra barn/ungdomar, att vara närvarande och intresserad av deras fritid på nätet likaså i verkligheten när det gäller vänner, träningar mm. Jag tror på att prata om det "farliga" (riskerna) på nätet men också lyfta det positiva. Att vi vet en del är viktig men allt?
Ungdomars liv är ju mycket på nätet idag nästan som en fritidsgård. Man pratar mest med vänner, ser fim, lyssnar på musik, söker information mm. Det är deras vardag och helt normalt för dem. Tänk vad många de har kontakt med samtidigt....hade vi den möjligheten? Så finns mycket bra med som är värt att titta på.
Kan det då göra skillnad om vi vet allt? Kan vi skydda dem? Jag har hört av föräldrar mfl, om jag bara visste mer om nätet, om jag visste hur hon hade det, vad som håll på att hända mm. Kunde de gjort skillnad? Till en viss del kan jag tycka, men inte allt. Jag likaså många med mig vet att vi döljer det bra. Vi är en hel hög skådisar i landet (som inte arbetar inom teatrarna.) Vi är dem som förtränger, förskjuter och väljer att glömma. Sätta på vår mask. Vi döljer det vi bestämmer och delar det vi vill. Tror det är likadant på nätet som i verkliga livet. Jag dolde det väldigt bra, vet inte om någon hade kunnat gjort annorlunda....kanske. Jag ger skulden till förövarna inte till de runt mig. Jag spelade ett bra spel på många plan.
Jag ville skydda dem, inte göra de ledsna. Det tror jag är vanligt och så skäms man ju....(trots att inget är ens fel).
Jag vill inte göra någon skillnad på dessa två, det händer "farliga" saker på nätet likaså i verkligheten, man är inte skyddad någonstans, farar och övergrepp sker överallt och jag tror att vi döljer det bra både online och offline. Övergrepp/kränkningar är lika olagligt på båda ställena. Eller vad tror ni?
Sen tycker ja som Caroline, att det är viktigt att prata om konsekvenserna på nätet, för där är det skillnad, att en bild eller kommentar faktiskt ligger kvar föralltid likaså att det är lika olagligt där som irl med hot, övergrepp och mobbning.
Lagom koll och mer information är min slutkläm för dagen:)
Nu msn-jour på Novahuset, sen njuta av solen och en lugn bra dag.
Ta hand om er ni fina
Kram P
Det fick mig att tänka mycket och de tog mig även tillbaka till utbildningen förra veckan där vi diskuterde detta.
Caroline skriver så här:
Har du koll på vad dina barn gör på nätet?
Du är inte ensam
Enligt en undersökning gjord av datasäkerhetsföretaget Norman uppger bara hälften av de tillfrågade föräldrarna att de vet vad deras barn gör på nätet. Det är så viktigt att vara vaksam, uppmärksam på det som händer på de sidor dina barn besöker. Det behöver inte handla om porr eller att de säljer sin kropp, det kan vara så enkelt som elaka kommentarer i en gästbok eller på facbook. Det kan verka oskyldgt men till skillnad från mobbning i skolan där ett förfluget ord kan stickas ligger kommentarerna kvar längre. De kan läsas om och om igen. Det är så man mest effektivt sänker en tonårings självförtroende.
Hon skriver också om chattskydd:
Nästa vecka kommer det dra igång en chattskyddskamanj i alla ICA Maxi runt om i landet. Nu blir det enkelt och köpa program som skyddar mot uppladdning av felaktikga bilder och som varnar vid hot, mobbning och övergrepp på nätet. Se film www.chattskydd.se
Då ploppar självklart mina tankar och funderingar upp, vad anses som felaktiga bilder? Vem bestämmer det? Är inte så insatt i just detta chattskydd så ska kolla upp lite men det är intressant. Tror ungdomar och vuxna tänker olika där. Likadant med sexiga bilder, vad är det för en 15 åring respektive en 50 åring? Tror samhället och vi ändras hela tiden. Där måste vi hänga med lite, det är för att vi bryr oss. Det är vårat ansvar!
Sen tycker jag absolut att man ska ha mer koll på sina barn, vad nätet gör/är som förälder. Gärna mer information om detta. Precis som de får information om droger och alkohol genom skolan många gånger.
Men vill vi att de vet allt? Måste vi inte få ha lite hemligheter? Det hade jag för mina föräldrar, det tror jag alla hade.
Jag tror inte på alla förbud, alla tekniska stopp. Hur brukar förbud lyckas? Det brukar bli extra spännande kan jag se och i tonåren är man ju "lite" trotsig och vill bryta sig loss.
Där spelar vi som föräldrar stor roll, likaså skolan, media och andra runt oss. Jag tror på samtalet, att prata mer med våra barn/ungdomar, att vara närvarande och intresserad av deras fritid på nätet likaså i verkligheten när det gäller vänner, träningar mm. Jag tror på att prata om det "farliga" (riskerna) på nätet men också lyfta det positiva. Att vi vet en del är viktig men allt?
Ungdomars liv är ju mycket på nätet idag nästan som en fritidsgård. Man pratar mest med vänner, ser fim, lyssnar på musik, söker information mm. Det är deras vardag och helt normalt för dem. Tänk vad många de har kontakt med samtidigt....hade vi den möjligheten? Så finns mycket bra med som är värt att titta på.
Kan det då göra skillnad om vi vet allt? Kan vi skydda dem? Jag har hört av föräldrar mfl, om jag bara visste mer om nätet, om jag visste hur hon hade det, vad som håll på att hända mm. Kunde de gjort skillnad? Till en viss del kan jag tycka, men inte allt. Jag likaså många med mig vet att vi döljer det bra. Vi är en hel hög skådisar i landet (som inte arbetar inom teatrarna.) Vi är dem som förtränger, förskjuter och väljer att glömma. Sätta på vår mask. Vi döljer det vi bestämmer och delar det vi vill. Tror det är likadant på nätet som i verkliga livet. Jag dolde det väldigt bra, vet inte om någon hade kunnat gjort annorlunda....kanske. Jag ger skulden till förövarna inte till de runt mig. Jag spelade ett bra spel på många plan.
Jag ville skydda dem, inte göra de ledsna. Det tror jag är vanligt och så skäms man ju....(trots att inget är ens fel).
Jag vill inte göra någon skillnad på dessa två, det händer "farliga" saker på nätet likaså i verkligheten, man är inte skyddad någonstans, farar och övergrepp sker överallt och jag tror att vi döljer det bra både online och offline. Övergrepp/kränkningar är lika olagligt på båda ställena. Eller vad tror ni?
Sen tycker ja som Caroline, att det är viktigt att prata om konsekvenserna på nätet, för där är det skillnad, att en bild eller kommentar faktiskt ligger kvar föralltid likaså att det är lika olagligt där som irl med hot, övergrepp och mobbning.
Lagom koll och mer information är min slutkläm för dagen:)
Nu msn-jour på Novahuset, sen njuta av solen och en lugn bra dag.
Ta hand om er ni fina
Kram P
söndag 23 maj 2010
Solstrålar
Jag går längst vattnet, träden och knopparna har slagit ut....det luktar underbart. Solen ger mig energi, värme och det blir nästan som om jag går och ler. Jag älskar våren, (sommaren) och nu är den här. Det känns lite som om allt är lättare, det mörka ligger i ide. Jag njuter, drar in dofterna, synen och lyssnar till fåglarna.
Någon frihetskänsla infinner sig, jag svävar lättare. Det som finns inom mig finns där men inte så plågsamt. Nu vänder jag det till något bra, något viktigt för andra.
Hela jag har slagit ut mina knoppar, jag skäms inte längre, känner ingen skuld. Jag visar upp hela mig, se mig, älska mig för den jag är. Hela mig!
Hoppet är en härlig känsla, inget är omöjligt....det finns inom räckhåll.
Kram på er alihopa där ute, hoppas värmen och hoppet finns hos er med...
Någon frihetskänsla infinner sig, jag svävar lättare. Det som finns inom mig finns där men inte så plågsamt. Nu vänder jag det till något bra, något viktigt för andra.
Hela jag har slagit ut mina knoppar, jag skäms inte längre, känner ingen skuld. Jag visar upp hela mig, se mig, älska mig för den jag är. Hela mig!
Hoppet är en härlig känsla, inget är omöjligt....det finns inom räckhåll.
Kram på er alihopa där ute, hoppas värmen och hoppet finns hos er med...
onsdag 19 maj 2010
Det mörka måste få pysa ur er....
Det mörka måste få finnas det måste få tynga er ibland. Men det måste också någon gång få komma ur er. Det går inte gömma undan alltför länge, det går inte göra ogjort.
Att dela sitt mörkaste kan vara det svåraste i livet men också något som ger någon lättnadskänsla.
Jag vet hur svårt det är. Jag vet också att mångas hopp inte längre existerar men jag har hopp för oss alla....låt mig dela det med er! Det finns ljus i slutet av tunneln, om du bara vill o orkar.
Du är värd det!
Idag har en tanke (minne) kommit till mig.....
På utbildningen pratade vi om att välja ord på könen och på det man varit med om. Att under ett förhör känna sig tvungen att tänka på att uttrycka sig rätt så de ej missförstår eller tycker man är grov i orden.....och då får skylla sig själv (för tyvärr lever den attityden).
Att nämna ett övergrepp med sex kan för många bli helt fel för att säga att man har sex kan verka/vara något fint något bra som alla inblandade vill.
Då kanske man behöver uttrycka sig me andra ord. Vilket vi måste kunna förstå och hantera. Ungdomar idag (även jag ibland) använder dessa ord i vardagen, vi måste vara på deras nivå där och inte bli förskräckt över detta.
Det handlar inte om HUR man säger det utan VAD man säger. Tycker bara det är otroligt starkt att prata om det överhuvudtaget.
Kommer ihåg mina polisförhör, jag hade en underbar polis och underbart stöd men ändå satt jag där osäker på hur jag skulle säga, vad är rätt att säga och kalla de olika händelserna/könen? Jag satt o tänkte på att ingen fick misstolka mig....Istället för att fokusera på vad HAN gjort fel och få fram det...
Har man stöd med sig hos polis, soc mfl kan det göra mycket. Man är aldrig ensam, man kan få uppbackning och man tas emot om/när man ramlar.
Många därute förstår inte hur viktiga de är, hur viktigt deras liv o framtid är. Även om de kanske vet det någonstans har något annat tagit över, rädsla, oro, skam eller skuld.
Men inget är någonsin ert fel och ni har rätt till hjälp.
Ta hand om er ni fina
Kram P
Att dela sitt mörkaste kan vara det svåraste i livet men också något som ger någon lättnadskänsla.
Jag vet hur svårt det är. Jag vet också att mångas hopp inte längre existerar men jag har hopp för oss alla....låt mig dela det med er! Det finns ljus i slutet av tunneln, om du bara vill o orkar.
Du är värd det!
Idag har en tanke (minne) kommit till mig.....
På utbildningen pratade vi om att välja ord på könen och på det man varit med om. Att under ett förhör känna sig tvungen att tänka på att uttrycka sig rätt så de ej missförstår eller tycker man är grov i orden.....och då får skylla sig själv (för tyvärr lever den attityden).
Att nämna ett övergrepp med sex kan för många bli helt fel för att säga att man har sex kan verka/vara något fint något bra som alla inblandade vill.
Då kanske man behöver uttrycka sig me andra ord. Vilket vi måste kunna förstå och hantera. Ungdomar idag (även jag ibland) använder dessa ord i vardagen, vi måste vara på deras nivå där och inte bli förskräckt över detta.
Det handlar inte om HUR man säger det utan VAD man säger. Tycker bara det är otroligt starkt att prata om det överhuvudtaget.
Kommer ihåg mina polisförhör, jag hade en underbar polis och underbart stöd men ändå satt jag där osäker på hur jag skulle säga, vad är rätt att säga och kalla de olika händelserna/könen? Jag satt o tänkte på att ingen fick misstolka mig....Istället för att fokusera på vad HAN gjort fel och få fram det...
Har man stöd med sig hos polis, soc mfl kan det göra mycket. Man är aldrig ensam, man kan få uppbackning och man tas emot om/när man ramlar.
Många därute förstår inte hur viktiga de är, hur viktigt deras liv o framtid är. Även om de kanske vet det någonstans har något annat tagit över, rädsla, oro, skam eller skuld.
Men inget är någonsin ert fel och ni har rätt till hjälp.
Ta hand om er ni fina
Kram P
måndag 17 maj 2010
Delete....
Många trycker delete.....vill inte se vill inte veta.....
Ibland vill även jag bara blunda, gömma mig eller gömma undan de tjejer jag får kontakt med. För sanningen är hemskare än många tror, verkligheten så nära. Men vem kämpar då för dem om vi alla väljer att blunda, sopa under mattan eller låter andra ta i "problemet"....?! Så lita på att jag aldrig ger upp!
Mailen kommer in om unga tjejer som känt sig tvingade att ha sex på festen, kanske till och med av pojkvännen, de gäller unga som äldre. Barn (10-11 åringar) som säljer sex, barn och tonåringar som utsätts för övergrepp av sina fäder eller andra släktingar. (det finns pojkar o män som utsätts med men de som hör av sig till oss är främst tjejer).
Det låter hemskt att säga att det är min vardag. Det är vanligare än man tror. I vissa (många) fall är de ensamma om sina tankar och känslor. Ibland även hemma.... Att vara ensam i en utsatt situation är oerhört tufft, inget man ska behöva. Det är då man behöver stöd, en trygg hamn.
Det finns mycket att kämpa för, jag vill inget annat än att ändra på saker i samhället, att ge dessa "offer" mer hjälp. Jag måste kämpa vidare, varenda liv är viktigt.
De mail man får sätter sig och de alla finns med mig varenda en. Det är ett tufft jobb men så oerhört viktigt. Jag kämpar för dem och jag önskar fler slog upp sanningens ögon och såg min vardag.
Detta ska inte ske, vi alla är värda så mycket mer.
Jag är också oerhört stolt, att de som söker kontakt har tagit detta stora, svåra steget. Att öppna sig. Ett första steg, ett jätte kliv. Jag vet själv den utsatthet man känner när man är själv. Och trot att det är jobbigt att berätta för någon släpper det en viss ångest, en klump mindre trycker över bröstet. Det är värt det!
Till er alla, kämpa vidare, ni är värda det. Ingen har någonsin rätt att göra er något illa.
Nu kämpar vi tillsammans.....
Kram P
Ibland vill även jag bara blunda, gömma mig eller gömma undan de tjejer jag får kontakt med. För sanningen är hemskare än många tror, verkligheten så nära. Men vem kämpar då för dem om vi alla väljer att blunda, sopa under mattan eller låter andra ta i "problemet"....?! Så lita på att jag aldrig ger upp!
Mailen kommer in om unga tjejer som känt sig tvingade att ha sex på festen, kanske till och med av pojkvännen, de gäller unga som äldre. Barn (10-11 åringar) som säljer sex, barn och tonåringar som utsätts för övergrepp av sina fäder eller andra släktingar. (det finns pojkar o män som utsätts med men de som hör av sig till oss är främst tjejer).
Det låter hemskt att säga att det är min vardag. Det är vanligare än man tror. I vissa (många) fall är de ensamma om sina tankar och känslor. Ibland även hemma.... Att vara ensam i en utsatt situation är oerhört tufft, inget man ska behöva. Det är då man behöver stöd, en trygg hamn.
Det finns mycket att kämpa för, jag vill inget annat än att ändra på saker i samhället, att ge dessa "offer" mer hjälp. Jag måste kämpa vidare, varenda liv är viktigt.
De mail man får sätter sig och de alla finns med mig varenda en. Det är ett tufft jobb men så oerhört viktigt. Jag kämpar för dem och jag önskar fler slog upp sanningens ögon och såg min vardag.
Detta ska inte ske, vi alla är värda så mycket mer.
Jag är också oerhört stolt, att de som söker kontakt har tagit detta stora, svåra steget. Att öppna sig. Ett första steg, ett jätte kliv. Jag vet själv den utsatthet man känner när man är själv. Och trot att det är jobbigt att berätta för någon släpper det en viss ångest, en klump mindre trycker över bröstet. Det är värt det!
Till er alla, kämpa vidare, ni är värda det. Ingen har någonsin rätt att göra er något illa.
Nu kämpar vi tillsammans.....
Kram P
tisdag 11 maj 2010
Att välja rätt
Har man valt rätt? Vad är rätt? Huvudvärk och mycket tankar ikväll. Gömma sig? Chansa ? Med den viktigaste insatsen. Varför får vi inte stöd, skydd och hjälp men de får det. Man skyddar de dömda. Skyddar man oss? Gå under jorden, sätta sin dröm, sitt liv sist. Varför ska vi vara de som flyr?
Var i Linköping idag, där jag föddes och delvis växte upp. Home! Känns alltid bra även om de ej blir ofta. Var utbildning med Novahuset och en polis föreläste. Satte igång många tankar.
En lång suck är allt jag orkar skriva, finns egentligen mycket mer att få ner. Så mycket viktigt som far i huvudet, som inte får grepp, som inte hittar någon lösning på något som aldrig tar slut. Det finns ingen lösning. Ångra, ångrar inte.....till vilken nytta?
Men att gömma sig, att inte hjälpa andra. Det har aldrig varit min melodi. Om alla stack huvudet i sanden och tänkte bara på sig själva vart finns då dem som behövs, som kämpar? Jag vet att det finns bra människor som jobbar med detta och ej varit utsatta men just det jag vill visa, att man inte ska skämmas, man kan se ut som vem som, man kan förverkliga sin dröm och det måste bli många ändringar för de utsatta. Vem är villig att kämpa för de tysta, de med munkavel?
Hemma sent, direkt till sängen och sova sen. Hoppas på en fin dröm, behöver lugn just nu.
Kram P
Var i Linköping idag, där jag föddes och delvis växte upp. Home! Känns alltid bra även om de ej blir ofta. Var utbildning med Novahuset och en polis föreläste. Satte igång många tankar.
En lång suck är allt jag orkar skriva, finns egentligen mycket mer att få ner. Så mycket viktigt som far i huvudet, som inte får grepp, som inte hittar någon lösning på något som aldrig tar slut. Det finns ingen lösning. Ångra, ångrar inte.....till vilken nytta?
Men att gömma sig, att inte hjälpa andra. Det har aldrig varit min melodi. Om alla stack huvudet i sanden och tänkte bara på sig själva vart finns då dem som behövs, som kämpar? Jag vet att det finns bra människor som jobbar med detta och ej varit utsatta men just det jag vill visa, att man inte ska skämmas, man kan se ut som vem som, man kan förverkliga sin dröm och det måste bli många ändringar för de utsatta. Vem är villig att kämpa för de tysta, de med munkavel?
Hemma sent, direkt till sängen och sova sen. Hoppas på en fin dröm, behöver lugn just nu.
Kram P
måndag 10 maj 2010
Försvarsmekanismer
Vid en tramatisk händelse/situation upplever man en stark känsla av vanmakt. Det som händer är outhärdligt och kroppens vanliga skyddssystem vid fara, att slåss eller att fly, sätts ofta ur spel. Som skydd tar man då till omedvetna försvarsstrategier för att skydda sig själv.
Jag har alltid trott, innan mina övergrepp, att jag skulle skrika och slåss om det hände mig, jag hade en plan.....så blev det inte....
Isolering
Isolering innebär att man skiljer ut känslor från situationer och händelser. En kvinna/man kan tex i deltalj redogöra för vad som hände under våldtäkten men det är som om hon pratar om någon annan. Eller så går hon till jobbet eller skolan nästa dag som om ingenting har hänt. Det handlar helt enkelt om känsloblockering.
Splittring
Eftersom verkligheten blir outhärdlig splittrar man upp den i delar som man sedan har svårt att se sammanhang i. Det kan tex handla om minnesbilder från våldtäkten som inte verkar höra ihop. Det kan också handla om att man splittrar upp kropp och själ. En del beskriver det som om de lämnade sin kropp under våldtäkten. Andra kanske kan komma ihåg precis hur tapeten såg ut men kan inte minnas jälva övergreppet.
Bortträngning
Vid bortträngning stänger psyket helt ute minnen som är outhärdliga. Man kan inte komma ihåg bitar från tiden före, under eller efter våldtäkten. Ibland kommer inte ihåg något alls. Personer som utsatts för övergrepp som barn kan helt ha förträngt detta, minnesbilderna kan börja komma i vuxen ålder. Minnen från bortträngningar kan komma tillbaka i vaket tillstånd eller i drömmar, men det är inte alltid man kan koppla ihop dem med våldtäkten.
Förnekande
Vid förnekande så vägrar man att godta en verklighet som känns för hemsk och "bestämmer sig" därför för att det inte alls har hänt. När någon frågar hur man mår förstår man inte alls vad de pratar om. Kanske väljer man att se våldtäkten som om man hade sex.
Identifikation
När våldtäkten/våldtäkterna sker en relation kan vanmaktkänslan bli extra stor. Man klarar inte av att se personen som man kanske är beroende av och/eller älskar som en våldtäktsman. Man försöker "sätta sig in i den andres ställe" för att kunna förstå och känna empati. Han/hon har det så jobbigt just nu, han/hon är ju snäll egentligen men hans/hennes uppväxt var ju så svår.
Lägga skuld på sig själv
Att när man utsatts för våldtäkt lägger skuld på sig själva handlar om många saker, framför allt om de värderingar som råder i samhället. Men att lägga skuld på sig själv kan också vara en försvarsstrategi. Genom att vårt eget handlande får betydelse för det som har hänt kan vi känna att vi har en viss kontroll över situationen. Om jag bara hade gjort annorlunda, inte druckit, inte kysst denna.....så skulle det aldrig hänt. Det innebär att samma sak inte behöver hända igen.
Självklart är det aldrig ens egna fel men känner igen tankarna. Nu förstår jag att det är HAN som bär skulden, ansvaret och att det kan hända vem som helst. Jag kan inte skydda mig helt mot detta. Det är många av dessa (om inte alla) försvarsmekanismer jag gått igenom, hittat längst vägen. Jag har tyckt synd om honom för hans uppväxt, jag har lagt skulden på mig själv, jag har förnekat det som hänt, förträngt det, stängt av för att det har varit för tungt och svårt att hantera. Jag var tvungen att glömma för att bli en bra mamma, leva vidare.....
Jag glömde dock aldrig. Det kom tillbaka i mina drömmar, det fanns alltid i bakhuvudet. Klumpen i bröstet växte medans jag tryckte undan den....när den till slut fick det utrymme den behövde kom allt ur mig och jag blev änligen fri (friare). Jag har pratat om detta som om det vore någon vän jag berättade om, jag delade upp mig i kropp och själ..utan att egentligen inte tänka på det.
Jag slog bort det...det var inte så farligt...bara för att sanningen och verkligeheten var för farlig och hemsk att minnas. Jag har också minnen från lägenheter men inte från själva övergreppen, minnen av en soffa, en katt, en viss planlösning. Jag kan minnas vad jag åt innan men sen blir det suddigt. Jag kan även minnas att jag lämnade platsen, slöt ögonen och var uppe i taket. Paralyserades, ville bara bort.
Jag tror många känner igen sig. Vissa kanske också har vänner som varit utsatta och inte förstår hur man kan gå omkring som vanligt dagen efter, trycka undan allt. Det gjorde jag, här vänner har ni en bra förklaring.
Jag hade också alltid trott, förutm att skrika och slåss, att jag skulle prata med någon. Det gjorde jag inte heller. Jag ångrar det, så ni där ute, prata med någon....en vän eller kanske oss på Novahuset.
Ta hand om er, ni är värdefulla och INGET är någonsin erat fel
Kram P
Jag har alltid trott, innan mina övergrepp, att jag skulle skrika och slåss om det hände mig, jag hade en plan.....så blev det inte....
Isolering
Isolering innebär att man skiljer ut känslor från situationer och händelser. En kvinna/man kan tex i deltalj redogöra för vad som hände under våldtäkten men det är som om hon pratar om någon annan. Eller så går hon till jobbet eller skolan nästa dag som om ingenting har hänt. Det handlar helt enkelt om känsloblockering.
Splittring
Eftersom verkligheten blir outhärdlig splittrar man upp den i delar som man sedan har svårt att se sammanhang i. Det kan tex handla om minnesbilder från våldtäkten som inte verkar höra ihop. Det kan också handla om att man splittrar upp kropp och själ. En del beskriver det som om de lämnade sin kropp under våldtäkten. Andra kanske kan komma ihåg precis hur tapeten såg ut men kan inte minnas jälva övergreppet.
Bortträngning
Vid bortträngning stänger psyket helt ute minnen som är outhärdliga. Man kan inte komma ihåg bitar från tiden före, under eller efter våldtäkten. Ibland kommer inte ihåg något alls. Personer som utsatts för övergrepp som barn kan helt ha förträngt detta, minnesbilderna kan börja komma i vuxen ålder. Minnen från bortträngningar kan komma tillbaka i vaket tillstånd eller i drömmar, men det är inte alltid man kan koppla ihop dem med våldtäkten.
Förnekande
Vid förnekande så vägrar man att godta en verklighet som känns för hemsk och "bestämmer sig" därför för att det inte alls har hänt. När någon frågar hur man mår förstår man inte alls vad de pratar om. Kanske väljer man att se våldtäkten som om man hade sex.
Identifikation
När våldtäkten/våldtäkterna sker en relation kan vanmaktkänslan bli extra stor. Man klarar inte av att se personen som man kanske är beroende av och/eller älskar som en våldtäktsman. Man försöker "sätta sig in i den andres ställe" för att kunna förstå och känna empati. Han/hon har det så jobbigt just nu, han/hon är ju snäll egentligen men hans/hennes uppväxt var ju så svår.
Lägga skuld på sig själv
Att när man utsatts för våldtäkt lägger skuld på sig själva handlar om många saker, framför allt om de värderingar som råder i samhället. Men att lägga skuld på sig själv kan också vara en försvarsstrategi. Genom att vårt eget handlande får betydelse för det som har hänt kan vi känna att vi har en viss kontroll över situationen. Om jag bara hade gjort annorlunda, inte druckit, inte kysst denna.....så skulle det aldrig hänt. Det innebär att samma sak inte behöver hända igen.
Självklart är det aldrig ens egna fel men känner igen tankarna. Nu förstår jag att det är HAN som bär skulden, ansvaret och att det kan hända vem som helst. Jag kan inte skydda mig helt mot detta. Det är många av dessa (om inte alla) försvarsmekanismer jag gått igenom, hittat längst vägen. Jag har tyckt synd om honom för hans uppväxt, jag har lagt skulden på mig själv, jag har förnekat det som hänt, förträngt det, stängt av för att det har varit för tungt och svårt att hantera. Jag var tvungen att glömma för att bli en bra mamma, leva vidare.....
Jag glömde dock aldrig. Det kom tillbaka i mina drömmar, det fanns alltid i bakhuvudet. Klumpen i bröstet växte medans jag tryckte undan den....när den till slut fick det utrymme den behövde kom allt ur mig och jag blev änligen fri (friare). Jag har pratat om detta som om det vore någon vän jag berättade om, jag delade upp mig i kropp och själ..utan att egentligen inte tänka på det.
Jag slog bort det...det var inte så farligt...bara för att sanningen och verkligeheten var för farlig och hemsk att minnas. Jag har också minnen från lägenheter men inte från själva övergreppen, minnen av en soffa, en katt, en viss planlösning. Jag kan minnas vad jag åt innan men sen blir det suddigt. Jag kan även minnas att jag lämnade platsen, slöt ögonen och var uppe i taket. Paralyserades, ville bara bort.
Jag tror många känner igen sig. Vissa kanske också har vänner som varit utsatta och inte förstår hur man kan gå omkring som vanligt dagen efter, trycka undan allt. Det gjorde jag, här vänner har ni en bra förklaring.
Jag hade också alltid trott, förutm att skrika och slåss, att jag skulle prata med någon. Det gjorde jag inte heller. Jag ångrar det, så ni där ute, prata med någon....en vän eller kanske oss på Novahuset.
Ta hand om er, ni är värdefulla och INGET är någonsin erat fel
Kram P
söndag 9 maj 2010
Små viktiga stunder...
Man kan sakna något som aldrig var menat, man kan sakna något som aldrig blev till. Det får göra ont, det får kännas....
Det kan vara mycket som kommer i tankarna när något oväntat händer och varför stoppa dem? Jag låter dem komma, ända sättet att få dem ur sig.
Helgen har varit lugn och skön, precis det jag behövde. Idag var lillan på kalas, då tog den stora flickan och jag en lång cykeltur, vatten, blommor, natur och glass. Så mysigt att umgås på tu man hand ibland. Lyckan infinner sig i detta rätt enkla. Det är dessa små men så viktiga stunder som berör, som sätter sig i hjärtat. De man minns och tar med sig. De stunder jag värdesätter och som åter en gång har räddat mig från mörkret och sorgsna tankar. Vad vore "mammi" utan er barn?
Idag går mina tankar till en kär vän på sjukhus.....ta hand om dig fina du!
Kram P
Det kan vara mycket som kommer i tankarna när något oväntat händer och varför stoppa dem? Jag låter dem komma, ända sättet att få dem ur sig.
Helgen har varit lugn och skön, precis det jag behövde. Idag var lillan på kalas, då tog den stora flickan och jag en lång cykeltur, vatten, blommor, natur och glass. Så mysigt att umgås på tu man hand ibland. Lyckan infinner sig i detta rätt enkla. Det är dessa små men så viktiga stunder som berör, som sätter sig i hjärtat. De man minns och tar med sig. De stunder jag värdesätter och som åter en gång har räddat mig från mörkret och sorgsna tankar. Vad vore "mammi" utan er barn?
Idag går mina tankar till en kär vän på sjukhus.....ta hand om dig fina du!
Kram P
fredag 7 maj 2010
Ännu en sorg..
Veckan som gått har ändrat om lite, både i tankar och prioriteringar. Efter en sorg (kris) byggs man upp för att orka nästa sorg. Låter väldigt uppmuntrande men sant. Vi alla drabbas av flera sorger genom livet, vissa mindre och vissa större. Denna sorg som jag nu stött på vet jag inte vart den hamnar, alldeles för stor ibland och ganska liten ibland med tanke på annat. Jag har valt att göra något jag sagt åt mig att inte göra, att inte prata om det. Har gömt mig lite istället, varit min egna vän. Det är aldrig bra att bära det själv men det blir bara så ibland. Man vill liksom inte påverka andras liv alltför mycket. Skicka ett ledsamt mess vill man ej göra, nej då väntar jag hellre på att de hör av sig och berättar då. Så dumt egentligen, för som vän finns man ju alltid där i glädje och sorg. Det gör och vill ju jag göra....Och är säker på att mina vänner med vill finnas där om de visste....
Detär inte alltid det bästa att gömma sig men har dock låtit en vän kommit nära mig dessa dagar. Det är en manlig vän, jag har låtit honom komma så nära att han känner mig väldigt väl just nu. Det känns bra med de ord jag får, de stöttande tankarna och kärleken vänner emellan. Han är en sann vän. Har känts skönt att masken åkte av för en iaf. Tack A!
Jag vet att jag brukar komma stark ur varje kris så även denna gång. Gäller att gråta ur sig lite och ställa sig på benen igen. I helgen tar jag hjälp av mannen (som åter är hemma) och barnen att resa mig. Barnen ger mig alltid den kraft som behövs, de leenden man mår bra av.
Hoppas ni får en fin helg.
Kram på er
Detär inte alltid det bästa att gömma sig men har dock låtit en vän kommit nära mig dessa dagar. Det är en manlig vän, jag har låtit honom komma så nära att han känner mig väldigt väl just nu. Det känns bra med de ord jag får, de stöttande tankarna och kärleken vänner emellan. Han är en sann vän. Har känts skönt att masken åkte av för en iaf. Tack A!
Jag vet att jag brukar komma stark ur varje kris så även denna gång. Gäller att gråta ur sig lite och ställa sig på benen igen. I helgen tar jag hjälp av mannen (som åter är hemma) och barnen att resa mig. Barnen ger mig alltid den kraft som behövs, de leenden man mår bra av.
Hoppas ni får en fin helg.
Kram på er
torsdag 6 maj 2010
Idag är jag stark, stolt över mig själv och älskar den jag ser i spegeln
Det tog tid att komma hit men idag kan jag vara den som säger att jag kom stark ur allting. Jag är värdefull och jag kan prioritera bättre i livet.
Självklart var inte allt som hände värt denna insikt men när det väl hänt måste man ju göra något bra av det. Vända det.
Jag kan vara nöjd med mig själv, se mig med fel och brister. Duga som jag är. Känna att varje kamp har gjort mig starkare på olika plan.
Jag föreläste i tisdags och onsdags, det kändes jätte bra. De verkade nöjda och jag växte även denna gång. Gjorde något som kändes svårt och lite nervöst men sedan efter var det skönt. Jag vet att det jag gör betyder något....och kommer fortsätta.
Fick en kommentar som det ej går att lägga upp för tillfället (blev något lustigt). Som svar på tal säger jag bara:
Till de som inte verkar förstå eller har läst allt jag skrivit så tar jag avstånd från allt våld, både de kvinnor och män utsätter någon för. Jag vet att alla kan drabbas, stor som liten, kille som tjej. Inget är ok och alla är lika värda. Har aldrig ens kommit i närheten av något annat i mina ord.
Men det jag har varit med om hjälper mig idag....även andra. Därför har jag valt att skriva om det. Jag kan inte skriva om hur det känns för en 17 årig kille som utsatts för våld, övergrepp för jag är ändå kvinna. Det jag skriver om är mina erfarenheter, mina känslor och mina tankar. Den enda jag kan förstå helt fult ut är mig själv, knappt det ibland.
Om man läst min blogg vet man att jag hyllar de fina män i Sverige (i världen). De finns många där ute, de knäppa finns med men i mindre skala. Och hemsk människor finns ju tyvärr överallt, i vilket kön man än pratar om, vilket land man än nämner. Eller hur? Jag har idag en man som finns för mig, underbara killvänner (varav en var han som räddade mig ur helvetet), en fin pappa och många manliga förebilder. Har många gånger har jag nämnt polismannen, åklagaren och målsägarbiträdet som stöttat mig som de underbara män de var? Så jag tycker inte jag är någon manshatare, tvärtom. Vad vore livet utan dem? Ibland läser man och ser man det man vill se....
Min blogg är mer ett utlopp för min historia och det jag upplevt. Som just tjej.
TIPS: Ikväll på svt1, debatt, kl 21:30 särskoleeleven Anna 14 år såldes till över 100 män, ingen har åtalats. Vissa övergrepp skedde i socialtjänstens hus, hur är det möjligt?
Låt oss älska oss själva precis som vi är, vi är unika och värdefulla.
Kram på er
Självklart var inte allt som hände värt denna insikt men när det väl hänt måste man ju göra något bra av det. Vända det.
Jag kan vara nöjd med mig själv, se mig med fel och brister. Duga som jag är. Känna att varje kamp har gjort mig starkare på olika plan.
Jag föreläste i tisdags och onsdags, det kändes jätte bra. De verkade nöjda och jag växte även denna gång. Gjorde något som kändes svårt och lite nervöst men sedan efter var det skönt. Jag vet att det jag gör betyder något....och kommer fortsätta.
Fick en kommentar som det ej går att lägga upp för tillfället (blev något lustigt). Som svar på tal säger jag bara:
Till de som inte verkar förstå eller har läst allt jag skrivit så tar jag avstånd från allt våld, både de kvinnor och män utsätter någon för. Jag vet att alla kan drabbas, stor som liten, kille som tjej. Inget är ok och alla är lika värda. Har aldrig ens kommit i närheten av något annat i mina ord.
Men det jag har varit med om hjälper mig idag....även andra. Därför har jag valt att skriva om det. Jag kan inte skriva om hur det känns för en 17 årig kille som utsatts för våld, övergrepp för jag är ändå kvinna. Det jag skriver om är mina erfarenheter, mina känslor och mina tankar. Den enda jag kan förstå helt fult ut är mig själv, knappt det ibland.
Om man läst min blogg vet man att jag hyllar de fina män i Sverige (i världen). De finns många där ute, de knäppa finns med men i mindre skala. Och hemsk människor finns ju tyvärr överallt, i vilket kön man än pratar om, vilket land man än nämner. Eller hur? Jag har idag en man som finns för mig, underbara killvänner (varav en var han som räddade mig ur helvetet), en fin pappa och många manliga förebilder. Har många gånger har jag nämnt polismannen, åklagaren och målsägarbiträdet som stöttat mig som de underbara män de var? Så jag tycker inte jag är någon manshatare, tvärtom. Vad vore livet utan dem? Ibland läser man och ser man det man vill se....
Min blogg är mer ett utlopp för min historia och det jag upplevt. Som just tjej.
TIPS: Ikväll på svt1, debatt, kl 21:30 särskoleeleven Anna 14 år såldes till över 100 män, ingen har åtalats. Vissa övergrepp skedde i socialtjänstens hus, hur är det möjligt?
Låt oss älska oss själva precis som vi är, vi är unika och värdefulla.
Kram på er
tisdag 4 maj 2010
Att lägga det på andra
Det tog ett tag innan jag förstod eller ville inse att det är jag som måste bära de tunga stenarna till "målet", jag som måste ta mig bort från de destruktiva tankarna och ta ansvar för mitt liv. Det kan ingen göra åt mig. Men hjälpen man får är avgörande och viktig. Dock kan de "bara" ge en verktygen och stötta på vägen, leda en fram till vilka val och vägar som är bäst att gå....men fortfarande är det mina ben som måste gå dem. Jag kan inte fly, jag kan inte hoppa upp på någons rygg. Få dem gå den där jobbiga vägen och tro att det försvinner. Många gånger ville jag bara låta någon ta hand om mig, "fixa" problemet. Välja den enkla vägen.... Det går inte till så.Jag måste vara den som gör det!
Inga fusk, inga genvägar.
Jag önskar ibland att det funnits, för det var jobbigt att älta, bearbeta och till slut komma till insikten att det just nu inte är han som förstör mitt liv, det är jag själv.
Visst har han gjort fel och det borde aldrig hänt men detta nu (då).....förstör jag bra själv. Jag lät honom få finnas, få förstöra och ta upp tid för mig....dyrbar tid, som aldrig kommer igen.
Nu i efterhand ångrar jag mitt "spel", att jag dolde det, försköt det. Men att ångra är inget bra, man får lära av det ist. Jag får inse att då gjorde jag allt jag orka och kunde, jag överlevde. Just då var jag "tvungen" att förtränga för att orka, det var för jobbigt för att få finnas för mig då. Jag var mor och skulle minsann vara den bästa modern:) Så jag glömde.....
Poängen är ju dock att det går aldrig glömma helt, det ettsar sig fast någon annanstans inom dig och gror...tills det får vädras och äntligen komma ut.
Det var svårt att få fram det när jag väl försökte, hade legat bra där inne och gömt sig alltför länge. Visste ej hur jag skulle säga, vad jag kom ihåg och just då var ännu skulden och skammen så hög att jag inte tillät mig minas allt. Det blev utplock från minnet jag delade med andra, det andra hann fatt mig när jag var lugnare och tryggare i allt. Då blev jag min egen psykolog (fanns dock andra). Jag blev starkare, jag levde igen, jag tog åter kontrollen över mig själv.
Jag blev en ny människa med nya erfarenheter men jag, Paulina, byggdes även upp på nytt igen.
Man orkar mycket själv men inte allt. Man behöver få stöd och råd med människor som jobbar med detta eller varit där själva. Man måste få lära sig tänka rätt, känna tillit och släppa kontrollen. Släppa ut det.
Jag är glad att jag tog mitt ansvar, att jag valde att inse att jag är viktig och måste få detta "klart" för att få det livet jag vill och förtjänar.
Jag är glad att jag hade de nära jag hade, för att underlätta för mig på denna krokiga, svåra väg....
Idag ser jag att det är värt det, dessa år har gått mig förlorat delvis då jag gärna lät andra fixa mina problem. Så kan det inte gå till, ingen annan än DU kan göra något åt det.
Vissa frågor får man aldrig svar på, vilket kan vara svårt at inse. Men när man försonats.....inser man att alla dessa varför egentligen inte spelar någon roll.
Det är också skönt att acceptera alla de känslor som uppstår, de man trott varit onormala men som inte varit det. Kännt att man blir förstådd, trodd och fått stöd.
Visst har han gjort fel och det borde aldrig hänt men detta nu (då).....förstör jag bra själv. Jag lät honom få finnas, få förstöra och ta upp tid för mig....dyrbar tid, som aldrig kommer igen.
Nu i efterhand ångrar jag mitt "spel", att jag dolde det, försköt det. Men att ångra är inget bra, man får lära av det ist. Jag får inse att då gjorde jag allt jag orka och kunde, jag överlevde. Just då var jag "tvungen" att förtränga för att orka, det var för jobbigt för att få finnas för mig då. Jag var mor och skulle minsann vara den bästa modern:) Så jag glömde.....
Poängen är ju dock att det går aldrig glömma helt, det ettsar sig fast någon annanstans inom dig och gror...tills det får vädras och äntligen komma ut.
Det var svårt att få fram det när jag väl försökte, hade legat bra där inne och gömt sig alltför länge. Visste ej hur jag skulle säga, vad jag kom ihåg och just då var ännu skulden och skammen så hög att jag inte tillät mig minas allt. Det blev utplock från minnet jag delade med andra, det andra hann fatt mig när jag var lugnare och tryggare i allt. Då blev jag min egen psykolog (fanns dock andra). Jag blev starkare, jag levde igen, jag tog åter kontrollen över mig själv.
Jag blev en ny människa med nya erfarenheter men jag, Paulina, byggdes även upp på nytt igen.
Man orkar mycket själv men inte allt. Man behöver få stöd och råd med människor som jobbar med detta eller varit där själva. Man måste få lära sig tänka rätt, känna tillit och släppa kontrollen. Släppa ut det.
Jag är glad att jag tog mitt ansvar, att jag valde att inse att jag är viktig och måste få detta "klart" för att få det livet jag vill och förtjänar.
Jag är glad att jag hade de nära jag hade, för att underlätta för mig på denna krokiga, svåra väg....
Idag ser jag att det är värt det, dessa år har gått mig förlorat delvis då jag gärna lät andra fixa mina problem. Så kan det inte gå till, ingen annan än DU kan göra något åt det.
Vissa frågor får man aldrig svar på, vilket kan vara svårt at inse. Men när man försonats.....inser man att alla dessa varför egentligen inte spelar någon roll.
Det är också skönt att acceptera alla de känslor som uppstår, de man trott varit onormala men som inte varit det. Kännt att man blir förstådd, trodd och fått stöd.
Det är viktigt att ta det i sin takt, men farligt när man fastnar i samma mönster för länge. Att inte se slutmålet utan delmål var viktigt för mig, för att inte känna av känslan att misslyckas. Och att inse att misslyckas, det gör vi faktiskt alla.
När det inte var mitt fel, när jag inte längre skämndes lämnade jag många tunga stenar. Det kan hända oss alla och jag är inte den enda där ute.....en samhörighet som är viktig att känna. Den fick jag i gruppen och de finns än idag kvar i mina liv. Som medsystrar som delar något svårt med mig men som ändå står för nuet och framtiden. Ett hopp. Vi klarar det, om vi bara vill.
När det inte var mitt fel, när jag inte längre skämndes lämnade jag många tunga stenar. Det kan hända oss alla och jag är inte den enda där ute.....en samhörighet som är viktig att känna. Den fick jag i gruppen och de finns än idag kvar i mina liv. Som medsystrar som delar något svårt med mig men som ändå står för nuet och framtiden. Ett hopp. Vi klarar det, om vi bara vill.
På vägen har jag tappat många vänner och hittat många, jag har omprioriterat mycket och blivit ännu starkare. Jag är idag glad att jag vänt det hemska till något "bra". Jag är glad att jag idag tillåter mig ha mörka dagar, för det måste man få. Bara man återkommer till de bättre. Att vara stark är att visa sig svag ibland....
Idag blir det föreläsning, ytterligare något jag växer med. Gillar inte alls att prata inför folk men trotsar mig där. Efteråt blir jag stolt och vet att jag gjort något viktigt. Det är en härlig känsla.
Ta hand om er! Ni är värdefulla
Kram på er
Idag blir det föreläsning, ytterligare något jag växer med. Gillar inte alls att prata inför folk men trotsar mig där. Efteråt blir jag stolt och vet att jag gjort något viktigt. Det är en härlig känsla.
Ta hand om er! Ni är värdefulla
Kram på er
måndag 3 maj 2010
Länge sen....
Det var många dagar sedan jag skrev, kan säga att det har varit fullt upp. I helgen var svärmor med man här och vi firade valborg, underbart skönt väder, mycket folk vid brasan och barnen var så glada. Blev en brasa i vattnet, fint....
Sen på lördagsmorgonen smög jag iväg tidigt för att åka på möhippa. Så det blev kidnappning, ett lite annorlunda aerobics pass (skitkul även om jag såg rolig ut), sen lunch, bubbelbad och champagne och massage för den blivande bruden. Sedan väntade middag på kvällen. Var en lyckad och mysig dag och kväll med trevliga tjejer.
Tyvärr mådde jag inte så bra men härdade ut till senare på kvällen. Något e lite tokigt, så yr....
Så idag är det jobb hemma, förbereder två föreläsningar och en utbidning i veckan. Så fullt upp ändå:)
Nu börjar msn-jouren på Novahuset sätta lite fart med, är roligt. Och behövligt. Nu jobbar vi även med ett nytt projekt som blir till hösten. Hoppas vi får stöd att genomföra det bara.
Har tänkt mycket på de lögner man befunnt sig i/runt och som nu ibland får en att rygga tillbaka och misstro andra. Jag försöker dock att inte lägga det han gjorde på andra, men tilliten har ju fått sig en törn vilket många gånger visar sig. Att vissa människor är så bra på att ljuga att man kan gå på vad som mer eller mindre. Det är skrämmande. Mytomaner!
Jag vill numera ha kontroll. Även om jag vet att man inte kan kontrollera allt så ligger oron o gnager när jag inte riktigt vet olika saker, när jag släpper garden lite....
Han har ljugit för många genom åren, vissa vet nog ej om det än. Att man kan bli så "hjärntvättat", som hjärnan blåstes ur och han tog över. Antar att det är ett sätt som är vanligt. Det stöter man många gånger på i arbetet, tjejer som blivit lurade på det mesta, dessa lögner, dessa dubbelspel.
När jag träffade "HAN" var han förlovad och sambo (visade det sig långt senare), hittade en ring i hans innerficka....Många gånger satt jag i bilen när han gick upp till lägenheten där hon var (visste jag ju ej då), var hemma och sov där med hans barn, i deras lägenhet. Barnen måste undrat. Han firade jul med mig o min familj, helt skruvat. Han tog till och med hem en man dit som han sålde mig till....till hemmet.
Han hittade alltid svar på allt, tjejerna var ju helt knäppa, de höll på att separera, han utnyttjade någon med pengar.....ja mycket hade han oss alla till. Mycket tankar i en liten hjärna.....kan man tycka. Tror inte ens jag vet hälften, det var nog många tjejer/kvinnor involverade i hans liv under alla dessa år. Har ju fått veta en del nu i efterhand. Vilket spel.
Efter övergreppen var det mest spel, på hot,rädsla, kontroll, kärlek, lögner och manipulation. Visste knappt vad jag visste/trodde eller antog. Allt var rörigt....tror huvudet mitt var i kris också.
Nu är jag alltid rädd för lögner, att bli sviken, baktalad.....att människor vet saker jag inte vet. Är rädd om mitt hjärta, mitt huvud, min själ som jag lyckats bygga upp igen. Mina barn är insläppta men svårt att släppa in fler helt. Det sker bitvis, river en mur i taget....ett steg sen vidare mot nästa. Jag antar att man måste våga för att vinna. Flertalet människor är vänliga, de vill en väl. Men det svider och bli sviken. Särskilt så grovt.....
Nu sol och promenad, hitta lugnet och förhoppningsvis komma bort från yrsel o må dåligt känslorna.
Kram P
Sen på lördagsmorgonen smög jag iväg tidigt för att åka på möhippa. Så det blev kidnappning, ett lite annorlunda aerobics pass (skitkul även om jag såg rolig ut), sen lunch, bubbelbad och champagne och massage för den blivande bruden. Sedan väntade middag på kvällen. Var en lyckad och mysig dag och kväll med trevliga tjejer.
Tyvärr mådde jag inte så bra men härdade ut till senare på kvällen. Något e lite tokigt, så yr....
Så idag är det jobb hemma, förbereder två föreläsningar och en utbidning i veckan. Så fullt upp ändå:)
Nu börjar msn-jouren på Novahuset sätta lite fart med, är roligt. Och behövligt. Nu jobbar vi även med ett nytt projekt som blir till hösten. Hoppas vi får stöd att genomföra det bara.
Har tänkt mycket på de lögner man befunnt sig i/runt och som nu ibland får en att rygga tillbaka och misstro andra. Jag försöker dock att inte lägga det han gjorde på andra, men tilliten har ju fått sig en törn vilket många gånger visar sig. Att vissa människor är så bra på att ljuga att man kan gå på vad som mer eller mindre. Det är skrämmande. Mytomaner!
Jag vill numera ha kontroll. Även om jag vet att man inte kan kontrollera allt så ligger oron o gnager när jag inte riktigt vet olika saker, när jag släpper garden lite....
Han har ljugit för många genom åren, vissa vet nog ej om det än. Att man kan bli så "hjärntvättat", som hjärnan blåstes ur och han tog över. Antar att det är ett sätt som är vanligt. Det stöter man många gånger på i arbetet, tjejer som blivit lurade på det mesta, dessa lögner, dessa dubbelspel.
När jag träffade "HAN" var han förlovad och sambo (visade det sig långt senare), hittade en ring i hans innerficka....Många gånger satt jag i bilen när han gick upp till lägenheten där hon var (visste jag ju ej då), var hemma och sov där med hans barn, i deras lägenhet. Barnen måste undrat. Han firade jul med mig o min familj, helt skruvat. Han tog till och med hem en man dit som han sålde mig till....till hemmet.
Han hittade alltid svar på allt, tjejerna var ju helt knäppa, de höll på att separera, han utnyttjade någon med pengar.....ja mycket hade han oss alla till. Mycket tankar i en liten hjärna.....kan man tycka. Tror inte ens jag vet hälften, det var nog många tjejer/kvinnor involverade i hans liv under alla dessa år. Har ju fått veta en del nu i efterhand. Vilket spel.
Efter övergreppen var det mest spel, på hot,rädsla, kontroll, kärlek, lögner och manipulation. Visste knappt vad jag visste/trodde eller antog. Allt var rörigt....tror huvudet mitt var i kris också.
Nu är jag alltid rädd för lögner, att bli sviken, baktalad.....att människor vet saker jag inte vet. Är rädd om mitt hjärta, mitt huvud, min själ som jag lyckats bygga upp igen. Mina barn är insläppta men svårt att släppa in fler helt. Det sker bitvis, river en mur i taget....ett steg sen vidare mot nästa. Jag antar att man måste våga för att vinna. Flertalet människor är vänliga, de vill en väl. Men det svider och bli sviken. Särskilt så grovt.....
Nu sol och promenad, hitta lugnet och förhoppningsvis komma bort från yrsel o må dåligt känslorna.
Kram P
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
