onsdag 28 juli 2010

Sex som självskadebeteende


Många gånger vet inte de vi möter vad de varit med om, de kan även skydda sig själva eller slå ifrån sig traumat genom att säga "det var inte så farligt".
Skulden o skammen bär dem alla, de är tungt att bära dem själv.

När de vi har kontakt med eller mött på olika sätt som säljer sex eller har sex som självskadebeteende kan skulden vara extra tydlig. "Det var ju jag som kontaktade han, jag som erbjöd mig själv mm". De tycker då att de får skylla sig själva och att de bär ansvaret för det som hänt. Vilket inte är fallet.
Många återfår kontrollen säger de, de har kontrollen över det som händer (övergreppet). De kan iscensätta en våldtäkt men känner att de har kontrollen för de vet vad som komma skall.
Att ha sex med någon som inte vill är fel, hur det än går till. Man kan vara så rädd, nedbruten eller full att man inte kan/vill eller orkar säga nej. Man kan tycka att det är den enda jag duger till....så har jag också känt. Vilket inte är så lustigt.

Många av dem jag möter som sålt sex eller har sex som självskadebeteende har varit utsatta som barn eller tidigre i livet. De kan komma från trasiga familjer, vara ensam eller må allmänt dåligt pga något. Men inte alla. Vissa kommer från bra lyckliga familjer. En del pratar om en spänning i början, om uppmärksamhet/bekräftelse, andra om lätta pengar eller kontroll. Någonstans har det dock spårat ur, det som en gång var lätt och spännande kanske nu har blivit en katastrof som man inte kan ta sig ur. Vissa berättar om ett missbruk eller beroende. Många pratar om rädsla, skam...skuld.
Det är inte bara pengar man kan få, det kan vara cigg, kläder, alkohol eller kanske påfyllnad på mobilen. Sånt unga idag behöver och vill ha. Det som började med ett "bara" har nu blivit en mardröm.
Ibland ser de inte allvaret i det som händer, ibland blundar de för de. De är inte värda mer. "Det är bara min kropp de får"

Många ser på det inifrån sig själva men jag anser att det är viktigt att prata om det, för att få andras synvinklar. När man mår dåligt ser man det inte så klart, man ser inte sig själv värdefull eller viktig. Det behöver man höra. Det hade jag behövt.
Jag fick höra det till slut, jag började tro det och jag har fortsatt kämpa på för min rätt. Det tar tid, det tar kraft men ljuset och lättnaden efteråt ger hopp och jag inser att varje plåga varit värt detta Nu.

Bästa fina Caroline Engwall skrev idag på sin blogg
Var finns killarna?
Vi vet att det är fler unga killar än tjejer som säljer sex
Ändå syns de ingenstans
Jag har aldrig fått ett enda mail från en sexsäljande kille, medan breven från tjejer öser in.
Det är skrämmande
Vart finns killarna?
Och hur många känslor håller de inom sig
Det tål o tänkas på, vad tror ni?
Jag har fått endast ett mail från en kille. Vart fins ni andra?

Glöm inte detta....Ni är alla värdefulla och ingen har rätt att behandla er illa eller göra något ni inte vill.

Barnen är på äventyr med pappa o farmor i familjen, jag var tvungen o jobba lite. Nu kommer de nog snart, då blir det TACO. Gotti:)

Kram Paulina

tisdag 27 juli 2010

Min prinsssa 8 år


10:42 den 27 juli 2002.....minnen tar mig tillbaka.
Jag hade legat med förvärkar i två nätter, mamma var på plats. Det var hon som skulle vara med under förlossningen, då ingen far fanns "tillgänglig".

Jag hade under de senaste 6 månaderna jag var gravid försökt komma bort, komma ur från greppet HAN hade om mig. Hade gått på någon "avprogrammering eller avvänjning".
Jag hade försökt fokusera på mig, mitt barn och att gå vidare. Jag bar hans barn men då och även nu i efterhand har hon sen jag bar henne varit min. Vi har aldrig fått någon hjälp, något stöd eller tanke. Jag är dock glad för det, att han hållt oss borta med sitt dravel....(iaf nu)
Han har ju funnits som ett osynligt hot hela tiden, tills han åkte in men mer eller mindre ur våra liv.
Ena dagen skrek han, slampa, hora, du är äcklig, ingen tror dig och jag har koll på er. O andra dagar var det, jag älskar er, du bär vårt kärleksbarn, vi måste försöka för hennes skull, du är mitt allt mm.
Något som bet extra mycket på mig var skulden....han uttryckte sig så starkt att det var mitt fel att hon inte hade familj, vi var tvungna att försöka igen för annars skulle hon hata mig.
Det tog....för i mina drömmar har jag alltid tänkt att jag skulle leva med mina barn o dera far, som en kärnfamilj. Det gjorde ont, det sved o jag blev rädd.

Åter till den 27/7 -02....
Jag kände mig aldrig ensam eller svag, trots att jag inte hade någon man eller kärlek vid min sida. Jag skulle klara det själv, vi skulle göra det tillsammans, lilla kämpen i magen o jag. Tillsammans skulle mamma stötta mig igenom detta....denna förlossning.
Du kom ut, min lilla flicka. Du blängde med ett öga öppet, jag såg honom i dig men valde att se dig som en egen individ. Min egna lilla söta flicka.

Min skatt, mitt allt....Mamma älskar dig mer än allt

Jag höll dig nära, jag tog din hand, din lilla hand.....
Sedan dess har jag hållt dig i min famn, hållt dig i handen. Vi har burit varandra och jag vet att du fått utstå mycket som du som barn inte klarar eller är värd. Tyvärr har du fått vara med om mycket....det gör ont i mig. Men jag vet ändå att du är lycklig, du har en stor familj och du är älskad.

Ser på dig nu, lång och inte längre min lilla flicka. Du är stor o har vuxit till en underbar flicka med empati, full av kärlek och vilja. När jag nu tittar på dig ser jag inte längre honom på samma sätt, du är din egna individ full av allt det han inte hade.

Sen den dagen du såg ljuset för första gången gick jag in i en Alma värld. Det som hänt existerade inte längre, du blev min räddning, du blev min framtid. Ingen eller inget kunde ta det ifrån mig. När allt kom tillbaka till mig var du fortfarande min räddning min lycka. Det mörka tog du bort bara ett leende....ett första steg eller första ord. Det fanns alltid något att vara tacksam för, att leva vidare för. För du fanns hos mig....

Jag är stolt över dig!
Tack för dessa år, jag ser fram emot framtiden o vår tid tillsammans/Mamma

Nu bad sen kalas:)
Glöm inte att det e msn jour ikväll på Novahuset, lägg till oss på din lista så väljer ni själva när ni vill prata, om allt o inget.....

Kram Paulina

söndag 25 juli 2010

Att bli sedd....

Ibland vet inte människor vad som döljer sig bakom de stängda ögonen, den vilsna blicken eller kroppen som går rakryggad och ser ut som vilken kropp och människa som helst. Det är lätt att gömma sig bakom ett leende, bakom likgiltighet eller tystnad...trots en smärtande insida.
Men det som smärtar mest, är att inte bli sedd. Att folk vet och ser men avsiktligt blundar. Man finns inte, de väljer att inte se, att istället blunda, de väljer en lätt väg.....en fri väg. Där allt ansvar o medkänsla har flugit ur deras händer....
Då känner man att man inte är värd någonting, inte viktig alls....inte värd att bry sig om. Det smärtar. Det kan hända än och det har hänt förr.
Tårar som man trycker undan, låter dem torka igen....rädd för att de ska falla och någon ser dem.
Även tårar som rinner, någon ser....tittar bort. Tittar åt ett annat håll, väljer även denna gången en lätt väg....för dem.
Visst ser ni
Visst förstår ni
Är det för jobbigt, för svårt, för tabu?

Att bära dessa känslor, denna smärta och sorg helt ensamt är olidligt....det äter upp en inifrån o ut. Jag har känt den alltför ofta, närgånget och påtryckt. Den stora klumpen inom en. Vi behöver alla någon o prata med, vad det än gäller. Så klumpen kan bli mindre....Vi behöver känna oss sedda o älskade. Tack till er som älskar och ser mig. Att bli sedd fullt ut är för mig ovärderligt!

Nu lite positiva ord o tänka på...

"Ur ingenting är allting möjligt"

"Bakom molnen finns alltid blå himmel"

"Njut av dagen, den går inte i repris"

Kram Paulina

torsdag 22 juli 2010

Med nya steg....


"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden"

Det blir lite sporadiska inlägg nu under semestern, hoppas ni har överseende med detta:).

Ibland skulle man vilja radera minnen, få allt glömt, somna och vakna till en ny dag, ett nytt liv fri från det förflutna....de mörka, tunga och svåra.
Jag har nu lyckats komma över den där tröskeln, där livet börjat på nytt. Jag bär för alltid med mig minnen och det som hänt, men tack vare stödet runt omkring och bearbetningen har jag lyckats gå vidare.....
Mycket att hjälpen fick jag i polisförhören och i rättegången, det kan tyckas lustigt att en sådan fruktansvärt jobbig process kan leda till något gott. Men med tanke på att jag träffade Göran, polis, och Hans och Tore, målsägadebiträde och åklagare, gick allt så mycket bättre. De upplyste mig om vad som hände, vad jag hade rätt till och var under tiden ett oerhört stort stöd. Det viktigaste var absolut deras förstående och stödjande sätt. De kunde ringa bara för att se hur jag mådde, bekräfta min styrka och att jag gjorde rätt och att det skulle gå bra. De hade förståelse för hur jobbigt det var att prata om, tog pauser och sa dessa magiska värdefulla orden man innan och under hela processen behöver. Jag är er evigt tacksam!

Rättegången och polisförhören var så ingående i detalj, vissa händeser hade jag nog aldrig sagt till en psykolog eller någon annan om jag inte var tvungen som hos polis eller i rätten. Jag skämdes och det var så hemskt, pinsamt och äckligt. Då bar jag ju den bekanta skulden oc skammen.
Visst är/var det jobbigt (förjävligt, hemskt, fruktansvärt, pinsamt) att berätta och att jag var "tvungen" till detta, men vilken befrielse i efterhand. Det hade annars legat i mig och grott, vuxit för att sedan förgöra mig. Så kände jag och gör än idag. Det var nödvändigt och rensa ut allt.

Någon gång var också Göran, Hans och Tore tvungna att släppa taget om mig, efter rättegången började ett nytt kapitel i mitt liv där jag var tvungen att få stöd men även tvungen att faktiskt själv ta ansvar för det som komma skall. Hur vill jag ha mitt liv, hur gör jag för att komma dit.....
Han hade förstört så mycket så länge, inte ville jag förgöra mig själv? Nu hade jag ansvar, inte han att göra mitt liv "drägligt" och bra. Det tog tid att förstå, att ta sig ur offerrollen och bli en överlevare. Idag kan jag säga tack Paulina för att du gjorde detta.

Det krävde stöd, styrka, hopp men viktigast av allt vilja. Utan min egna insats vore det dömt att misslyckas. Ingen annan kan göra jobbet åt mig, det är mitt egna jobb.
Nu minns jag än. Jag kan se, höra, känna och minnas känslor, hoten, handlingar och dessa kränkningar. Ibland tynger de mig men ibland kan även de göra mig starkare. Att se vad jag lyckats överleva och ta mig ur.... Att se hur vackert allt runt mig är, att få uppleva detta. Ibland tänker jag på det mörka, det gör mig fortfarande ledsen och jag bär alltid en sorg.....över det som blev men även det som inte blev.
Det kan plåga mig i vaket tillstånd och i drömmar. Ofta kan jag ur detta få insikt och komma ihåg hur jag kände, vad som var viktigt just då....det kan jag nu använda i jobbet på Novahuset. Så jag vänder mycket ont till gott. Det andra detaljerna kan jag kräkas på, kan inte ändra det, kan bara försonas....med verkligheten och acceptera att inget kan ändras. Jag kan inte radera eller spola tillbaka banden. Men att prata om det är nödvändigt, att få ur sig det....pysa ut. Då är jag tacksam för mitt stöd, mina vänner och familj. Att de orkar, vill och kan.

Sitter idag på kusten, barnen och mannen är ute i båten och fiskar. Själv sitter jag i huset och ser ut över vattnet, huset och båtarna. Jag känner lugnet, jag kan nästan se det över trädtopparna hur det svävar över mig och in i mig. Andas in luften och ny kraft.
Snart får det bli ett dopp i det salta vattnet, lämna av skiten i vattnet och gå upp med nya tag:)

Ikväll är det msn-jour igen....tider på Novahuset. (alla behöver vi ibland någon o prata med, om vi varit med om övergrepp, är ensamma eller på något sätt mår dåligt). Vi har tystnadslöfte, för inga journaler o du kan vara anonym.

Ta hand om er ni värdefulla, fina personer.

Kram på er alla

söndag 18 juli 2010

Att finna hoppet....


Jag fick en kommentar sist, en fråga om att lyckas gå vidare, min kraft och styrka. Vart denna förmåga kommit ifrån?
Det är en svår fråga, till och med för mig som gjort denna resa.
Ett steg i taget, att inte rusa och få känna är viktigt...
Ibland har jag stått handfallen, inte trott att jag kunnat gå vidare, inte kännt mig stark nog att ta ett steg till och kraften har verkligen sinat till botten. Men på något sätt har jag lyckats även denna/dessa gånger. Att kravla mig ur mörkrets tunnlar, fylld med hat, skam och skuld till mig själv, till andra och till livet....men jag kravlade, såg ljuset, såg hoppet....framtiden.
Någonstans inom mig fanns det hela tiden, ibland brann det svagt, nästintill osynligt. Ibland lös det starkt, då samlade jag energi, kraft och kärlek, för att orka vidare på de mörka stigarna som jag visste jag åter skulle vandra på, som åter skulle komma till mig.

Det är svårt att peka på just DET som hjälpte mig och tog mig vidare. Men några viktiga saker har varit stödet runt om mig, de fina vänner jag har, familj och framförallt mina barn. Barnen har räddat mig, de har fått mig se livet, att uppskatta det och vilja se mer. De har fått mig att "återuppstå" och komma igen gång på gång.
Livet är skört, jag tror att jag alltid tagit det för givet....inte levt fullt ut. Det är svårt idag med ibland, men jag försöker. Jag vill inte missa någonting, vill inte missa den blå himmel jag nu ser framför mig, vill inte missa fågelsången jag hör....inte heller vattnet som blänker där framför mig...det lyckas ibland skölja bort en del, få mig att skaka av mig det jag inte kan göra något åt. Födas på nytt....med ett gammalt liv och minnen men ändå som någon omstart, en överlevare.
Att vara så nära att mista mitt liv, att vara så nära att inte få ta del av allt får en att tänka om, att tänka till.
Det kunde varit värre, jag kunde varit död.....

Mycket inom mig har väckts, jag har känt de flesta känslor, för honom och det som hänt....jag har varit sviken, sårad, jag har hatat, känt medkänsla, sorg, jag har gråtit, skrattat och känt de mest lustiga känslor som finns. Tror det har varit viktigt att tillåta mig dessa känslor, bearbetat och få gå igenom dem. Fått älta, men ändå inte fastnat på vägen...fått hjälp att ta mig vidare. Hjälpt mig själv.
Det viktigaste, även om stödet runt om är otroligt viktigt, är resan jag varit tvungen och göra själv. Kampen, kriget och hitta kraft har varit något som kommit till mig....som sagt har den legat där, väld dold men jag valde att gräva fram den, tro att den fanns där. Jag valde kampen. Jag valde ta striden...för mig själv.
Jag tror att vi alla har detta hopp inom oss, vi måste välja att tro på det, tro på framtiden, att vi kan klara det och livet. Att tro och veta vi förtjänar mer.
Vi måste försonats med det som hänt...för oss själva. Inte tycka det är ok eller som om inget av det är viktigt och fruktansvärt utan förlika oss med att det har hänt och nu har jag ansvar för resten av livet. Han tog så många år, han förstörde så mycket men nu om jag bara ältar, bara hatar och bara trycker ner allt vackert slutar hoppet finnas....det bleknar. Har nog också tänkt att han inte är värd all tid, alla tårar. Han är inte värd något från mig....han ska inte få ta mer tid från mig. Den energin behöver jag till annat....så oviktig har jag gjort honom.
Nu har ja ansvar att göra det bästa av livet, att vända det hemska till något fint. För vi alla är värda ett liv fyllt med ro, frihet och kärlek (både att ge o få).
Vi är värdefulla och unika...
Jag har också försonats med de tankar och känslor jag haft, om skulden och skammen....om mig själv, min värdelöshet, oduglihet och äcklighet. Jag vet vem som bär skulden, ansvaret, jag vet att inget jag kunnat gjort hade hjälpt eller kunnats göra annorlunda. Jag vet hur det fungerar, jag vet att ingen har rätt till att göra det han gjorde. Jag vet att det inte är jag som är äcklig utan de saker han tvingade mig till att göra var hans sätt att trycka ner mig. Det var han och det han tvingade mig göra som var äckligt. På det sättet det gjordes.

En viktig sak har också varit att inse vad styrka är, den är inte att alltid bära huvudet högt, att le och må bra. Den är att visa sig svag ibland, att få vara liten och få tvivla. Det gäller att då acceptera dessa dippdagar och tänka att ja idag är en sådan dag....sedan tänka i morgon blir det nog bättre.
Låter lätt, som en medicin att ta och sen är allt klart. men det är jobbigt och svårt men det är också värt det och jag vet att vi alla har kraften. Vi alla kan... Vi måste alla tro det. Livet ligger framför oss inte bakom oss.....vi kan få det vi drömmer om, vi kan om vi vågar!
Kom ihåg att ni är värda det!

Kram fina ni

torsdag 15 juli 2010

SVT morgonsoffa

Här pratar jag o Beatrice Ask i SVT morgonsoffa om unga som säljer sex samt min historia...tio minuter lite kort men får ta det andra här i morgon:)

Kram på er

tisdag 13 juli 2010

Svt:s morgonsoffa

Så satt man på tåget igen, tillbaka till semester, familj o Öland. I morse var jag med i SVT morgonsoffa tillsammans med Beatrice Ask, vi diskuterade unga som säljer sex och jag berättade min historia. Jag var trött, nervös och fick hålla inne hostan hela tiden....men men det är det värt.

Minnen väcks, då det kändes för tungt, för mörkt och jag inte hittade någon utväg, inget slut på allt.
Det kändes då meningslöst, hopplöst....jag var tom.
Men jag kämpade....jag stred och jag vann. Idag är jag lycklig för det, det är det värt!
Jag ser tillbaka på tiden då jag ständigt var rädd, orolig....när hoten var över mig, i mig. När jag skämdes, våndades och kände skuld. Jag kände mig smutsig, som om någon doppat mig i en lerhög och jag inte kunde tvätta mig ren. Jag var nedtryckt, förnedrad, ensam med mina tankar och känslor.
Förstår nu hur viktigt stödet är, att ite bara få höra sina egna fördömande i huvudet, att få ventilera och få höra "sanningen". Om jag visste vad jag utsates för, hur "vanligt" det är, vart jag skulle vända mig, vad jag hade rätt till....
Det vill jag idag ge alla er, mina kontakter.

Det är mycket man önskar säga på de tio minuterna i tv, mycket som behövs göras och sägas. Återkommer mer om allt jag ville ha sagt:)
Kolla här o här för mer info o reportaget rapport gjort här. Mitt från i morse kommer så fort det finns ute.

Nu ska jag läsa en bok, planera den kommande dagen och njuta av vädret. Snart simmar jag i Ölands vattnet med mina barn, äter god picknick och njuter av nuet och att jag idag är där jag är.
Återkommer med mina planer, krav:) och önskningar kring sexuella övergrepp och unga som säljer sex .

Kom ihåg att ni alla är unika och värdefulla. Inget är någonsin erat fel....
Novahuset kör som vanligt msn jour ikväl kl 19-21, dit är alla välkomna om ni behöver någon att prata med.

Kram Paulina

måndag 12 juli 2010

Små ögonblick....



If a coul reach up and hold a star for every time u made me smile, i would have the whole night sky in the palm of my hands......

Ibland kan allt som hänt kännas overkligt, är det mig det hänt? Är detta verklighet? Det försvinner även helt ibland.....det kan då kännas som något fattas en, är det inget jag borde vara orolig för, få ångest över, eller minnas?
Dessa små stunder betyder mycket, de kan infinna sig varsom och närsom. Just idag försvann jag från minnen och just "den" verkligheten och levde bara i nuet. Mina döttrar drog mig till detta nu, vi lekte, vi badade, vi mös....vi gav varandra kärlek. Små ögonkast, små ord och små kramar, de betyder ofta så mycket. Och för varje gång växer jag mig starkare....växer mig fri....växer in i nuet. Bara blicken av dem får mig le, får mig vilja så mycket, får mig o kämpa...

Tack älskade döttrar för att ni finns, er kärlek håller mig ovanför ytan. De lär mig se vad som verkligen är viktigt i livet och att det aldrig är för sent....det finns mycket kvar att leva för. Man får inte ge upp, det är vi alla för värdefulla för.
Även om mörkret kan omfamna och överskölja en ibland....
Då är det viktigt att tänka på dessaa fina ljusa dagarna, för de kommer igen....vilket åskvädr vi än gått igenom.

Kram P

söndag 11 juli 2010

Vad trodde hon skulle hända då?


Sitter nu ute i ett underbart väder, sol och tryckande värme... Tankarna far i huvudet och jag känner mig levande. Älskar sommaren, friheten och ron som då infinner sig.

I morgon bitti skulle jag varit med på SVT i morgonsoffan. Prata om varför unga säljer sex. Men blev inställt för ett annat progrm om detta skulle sändas idag men gör ej de. SKIT! Viktigt......plus at ja e ensam kvar n när familjen åkt. Kanske blir i veckan ist.

Att få skylla sig själv får många höra eller vad trodde hon då.....som gjorde si och så. Sådana fraser verkar många ha lätt att kasta ur sig, som några tjejer jag haft kontakt med sagt. Men jag följde ju med honom hem eller jag drack ju så mycket. Också när det gäller att sälja sex, det var ju faktiskt jag som tog kontakten så får väl skylla mig själv.
Kom ihåg att hur det än började och blev är inget någonsin erat fel....det finns mycket bakomliggande. Ingen har rätt att göra något mot er som ni inte vill.

Madrass har många fått höra någon gång, av de man mött, sin "käraste", och kanske även sk vänner. Jag hatar dessa ord, jag ogillar allt skitsnack, fördömande och falskhet. Har själv utsatts för det. Det sårar långt in på själen och sitter kvar länge....
Har man som madrass, hora....eller vilka ord man kan använda inga rättigheter? Bara för man varit med många eller man tros ha varit med många. (kommer ihåg att det ibland räckte med att man satt i någons knä eller pratade med någon så hade man gjort allt....vissa gillade att sprida rykten)
Jag tycker det är hemskt o tänka och prata så och alla har enligt mig rätt att göra vad man vill med vem man vill, så länge ingen utnyttjas eller mår dåligt för det. Man har även rätt o tycka om vad man vill. Det gäller det mesta tycker jag, vare sig man är hetero, bi, homo, mörkhyad, vit, punkare, gillar och va singel och ha sex med olika eller kanske gillar hårt och "annorlunda" sex.
Det finns många som gillar och är på ett visst sätt, sen när det väl händer något dömmer vi ut denna och säger......vad trodde du då eller du får väl skylla dig själv eller blir de "bara" offer för skitsnack.
Vi alla gillar olika saker, olika människor och borde få göra det utan hela befolkningns nedvärderande.

Glöm aldrig. Att det inte är ditt fel, vad man än gillar, hur du än är eller varit....ingen har rätt att göra något mot dig som du ej vill.

Många av andras åsikter o attityder blev jag "offer" för i rättegången och man frågade vad för sex jag gillade, hur många jag legat med och hur jag var klädd.....o den städniga frågan varför gick du inte bara.....
Ja ni det får jag förklara en annan dag för er som ännu inte förstår det.

Nu förbereder jag mig för vm final ikväll. Ska njuta av de varma men behövliga vindarna som kommer till mig ibland med, så jag inte försvinner helt i hettan och solen. Ett svalkande dopp är ett måste idag:)

Kram P

torsdag 8 juli 2010

Det händer inte mig....

Ibland kan det "dåliga" måendet eller de mörka tankarna hänga över en som ett åskväder....det är tryckande, kvavt för att sedan brista, blixtra o dundra. Efteråt känner jag lättnad, jag kan andas igen. Frisk luft, nya vindar....nytt liv. Man behöver ibland dessa åskväder, för att rensa, för att känna, för att spola av sig. För att överleva!
Idag har jag spolat av mig:) Och känner mig nu stark igen....

Många har frågat mig, hur kunde detta hända dig (mig)? Och för många år sedan trodde jag nog aldrig det skulle hända mig. Man var som tonåring oslagbar, slog bort tankar med ett "det händer inte mig".
Jag reflekterande inte ens, tänkte inte tanken ifall om....utan gick min egen väg och trodde ingen rådde på mig. Vad kunde hända?
Då hade jag säkert tankar kring detta, o säkerligen någon fördom som i dag är långt bortsprungen....
Jag kunde inte se mig i ett förhållande där någon gjorde mig illa, jag var stark, ingen kunde få mig dit den ville om ja själv inte ville. Jag hade haft bra förhållanden, ibland kunde nog jag va lite bossig själv (ser jag nu i efterhand).
Var det därför skönt när någon tog kontrollen och bossade över mig? Jag vet inte.... det var hans sätt. Jag var kär i den person jag trodde eller ville att han skulle vara. Inte den han var och den jag såg.... Det är svårt att förklara, att älska någon man hatar och dessa två är olika fast samma person:) Låter märkligt och för många år sedan när inget kunde hända mig var det nog ännu lustigare..
Samtidigt som skulden o skammen följde mig, fanns även denna fråga om kärleken och vårt barn....
Idag har jag kanske inte hittat svaret helt men jag har accepterat de svar jag nu har framför mig och thats it. Skammen o skulden är begraven, tillsammans med mina ömkande och både bra/dåliga känslor för honom. Känner inget för honom, han är inte värd min tid o mina tankar. Det som hänt känns men inte med skam o skuld utan mer som ett konstaterande på vad han utsatte mig för och en suck. Det lever med mig, men har vänt det....han finns inte längre, men allt omkkring gör ju det. Mycket pga "vårt" barn och min familjs fortsatta liv.

Det är mycket som inte händer mig, det är lättae att slå bort tanken än att reflektera över, undra och faktiskt tänka på. Det är ofta först när något händer oss själva eller någon oss nära vi förstår. Både av gott o ont vet jag i dag mycket mer men händelsen i sig är inte värt det. Men å andra sidan har det nu hänt och jag måste se det som så, att jag har lärt mig något och kan hjälpa andra.
Jag kommer aldrig mer säga, det händer inte mig.....aldrig mer i något avseende.

Kram P

måndag 5 juli 2010

Beslut

Många gånger har jag svårt att fatta beslut, jag tvekar, känner mig osäker på mig själv och min kapaciet. Rädd att misslyckas.... Jag vet att mina höga mål gör att det nästan alltid blir att jag misslyckas....höga krav.
Men ändå är jag glad o nöjd med mig själv, dit jag kommit och det jag gör.
Nu har jag fått ett erbjudande, vara med i en för mig stor sak. Ett nytt projekt som rör detta och jag darrar lite men är samtidifgt förväntansfull och glad.
Jag släpper oron och bara kör, det får bära eller brista. Man måste våga för at vinna:) Jag vinner oavsett på något sätt tror jag.
Att vakla är många gånger jobbigt o stressande....hoppas lite frid kommer över mig varje gång jag ÄNTLIGEN tar ett beslut som nu.

Har flera dagar njutit av sol, bad och mina älskade döttrar...vad vore livet utan er. Vi har haft det så mysigt, fina dagar, fina "samtal", många kramar o mys. Detta värdesätter jag högst! Njuter för fullo och lever i detta nuet. Att livet kunde bli så undebart:)

Citat
Frågan är inte vad som är meningen med livet utan vad som är livets mening för dig....

Var snäll mot vänner på vägen upp för du kommer möta dem på vägen ner

Kram Paulina
 
Blogg listad på Bloggtoppen.se