Jag hade en dröm...
Att träffa en man, den rätte, gifta oss, köpa hus, vara lyckliga och få barn. Ett kärleksbarn o sedan flera. Att leva tillsammans i vått o torrt, uppfostra våra barn tillsammans. Dela de första orden, stegen och skolavslutningar. Dela det svåra och jobbiga men även de lyckliga stunderna.
Jag ville att mina barn skulle få ha det som jag hade det, med två föräldrar som älskade varnandra och att mina barn skulle växa upp i en familj full av kärlek och trygghet.
Det blev inte så. Det blev ingen kärnfamilj. Jag och min A var ensamma i mycket men vi hade alltid varandra. Vi byggde ett starkt band, vi delade allt. Visst kan jag sakna att ingen pappa fanns för de små sakerna som att känna på magen när jag var gravid, ta en promenad med vagnen när hon väl kommit ut och planera födelsedagar. De större problemen delade jag med min familj, mina föräldrar. Men var mycket de små sakerna jag kunde påminnas om och sörja. Det som INGEN kunde ersätta, ingen kunde ta en fars roll.
Jag säger idag till min dotter att hon är unik, jag fick välja en far till henne och valde såklart den bästa, T. Den hon var värd. Idag har vi en familj, inte helt en kärnfamilj men ändå känns det så på något sätt.
Vi är gifta, har en dotter tillsammans biologiskt och två som är våra rent fysiskt och psykiskt. Jag har äran och lyckan att vara mor till mina älskade A o E, vilket är en obeskrivlig känsla.
Sorgen är inte lika stark idag då jag har en man som älskar de båda lika mycket, som sina egna. Han gör ingen skillnad på dem.
I fredags när han kom hem från jobbet satt A och jag på toa och grät. Hon i min famn, jag omfamnande.
Något tryckte hennes hjärta och hon berättade. Det rörde "han" (som hon nästan aldrig nämner). Hon visste att hon var lik honom (utseendemässigt), hon ville ej det. Jag sa att hon även var lik mig, att människor som gjort fel inte behöva vara fula. Det var det hon sa, hon ville inte vara ful som honom. Det högg i hjärtat när hon sa, att hon led av detta. Jag har aldrig sagt att han är ful trots att jag känt och tyckt det. Men det är något hon målat upp inom sig och det sved att höra.
Jag är glad och stolt över att hon öppnar sig när något är/känns fel eller jobbigt. Det kom upp mer saker, som att hon vill bli bebis igen. Att hon ville att jag och T skulle gå ut med henne som liten. Det var mycket hon önskade.
Tyvärr går det inte dra tillbaka tiden, vi kan inte göra henne liten igen.
T och jag träffades när hon var 2,5 år så hon minns inget från tiden hon och jag var ensamma men inom henne finns någon saknad. Jag tror mycket av det kommer upp eftersom hon har en lillasyster vi delat allt med. Där T funnits med från start.
Mina föräldrar säger att hon är lik mig, vi har även hört att någon sagt att hon är lik T (vilket är helt omöjligt, iaf det ytliga).
Vi pratade länge, kramades och grät. Då högg i mitt mamma hjärta. Jag vet att vi hade det bra åren vi var ensamma men det var inte min önskan....inte min dröm att vara själva.
"Han" gjorde så jag skämdes, och kände skuld för att vara en ensam mamma, att hon senare skulle hata mig. Nu har jag kommit längre, jag vet nu mer och vet att lyckan sitter i annat än det biologiska. Hon har idag den bästa far hon kan tänka sig.
Tack älskade dotter för förtroendet och modet, jag är glad att du öppnar dig och pratar med mig. Jag hoppas vi även i framtiden kan ha den relationen.
Nu njuter vi som storfamilj och kanske tillökning:)
Jag har plågat mig själv för länge och sörjt över kärnfamiljen men har ju egentligen aldrig velat leva med honom. Att han skulle vara en del av min kärnfamilj.
Även om man inte har en kärnfamilj kan man vara o bli lycklig, tänk på det. Bara för att man lever med sin riktiga mor o far behöver man inte vara lycklig. Tror att man ibland tänker fel om det, det gjorde jag!
Det vi kan göra nu är att ge alla barnen ett kärleksfullt och tryggt liv. Vi måste se framåt och skapa det som vi kan ändra på. Inte fastna i det som har hänt. Även om jag är glad att det kommer upp när det trycker på....vill inte att något ska stoppas upp och fastna för att senare poppa upp och bli värre.
Nu söndagsmy med familjen
Kram
Att träffa en man, den rätte, gifta oss, köpa hus, vara lyckliga och få barn. Ett kärleksbarn o sedan flera. Att leva tillsammans i vått o torrt, uppfostra våra barn tillsammans. Dela de första orden, stegen och skolavslutningar. Dela det svåra och jobbiga men även de lyckliga stunderna.
Jag ville att mina barn skulle få ha det som jag hade det, med två föräldrar som älskade varnandra och att mina barn skulle växa upp i en familj full av kärlek och trygghet.
Det blev inte så. Det blev ingen kärnfamilj. Jag och min A var ensamma i mycket men vi hade alltid varandra. Vi byggde ett starkt band, vi delade allt. Visst kan jag sakna att ingen pappa fanns för de små sakerna som att känna på magen när jag var gravid, ta en promenad med vagnen när hon väl kommit ut och planera födelsedagar. De större problemen delade jag med min familj, mina föräldrar. Men var mycket de små sakerna jag kunde påminnas om och sörja. Det som INGEN kunde ersätta, ingen kunde ta en fars roll.
Jag säger idag till min dotter att hon är unik, jag fick välja en far till henne och valde såklart den bästa, T. Den hon var värd. Idag har vi en familj, inte helt en kärnfamilj men ändå känns det så på något sätt.
Vi är gifta, har en dotter tillsammans biologiskt och två som är våra rent fysiskt och psykiskt. Jag har äran och lyckan att vara mor till mina älskade A o E, vilket är en obeskrivlig känsla.
Sorgen är inte lika stark idag då jag har en man som älskar de båda lika mycket, som sina egna. Han gör ingen skillnad på dem.
I fredags när han kom hem från jobbet satt A och jag på toa och grät. Hon i min famn, jag omfamnande.
Något tryckte hennes hjärta och hon berättade. Det rörde "han" (som hon nästan aldrig nämner). Hon visste att hon var lik honom (utseendemässigt), hon ville ej det. Jag sa att hon även var lik mig, att människor som gjort fel inte behöva vara fula. Det var det hon sa, hon ville inte vara ful som honom. Det högg i hjärtat när hon sa, att hon led av detta. Jag har aldrig sagt att han är ful trots att jag känt och tyckt det. Men det är något hon målat upp inom sig och det sved att höra.
Jag är glad och stolt över att hon öppnar sig när något är/känns fel eller jobbigt. Det kom upp mer saker, som att hon vill bli bebis igen. Att hon ville att jag och T skulle gå ut med henne som liten. Det var mycket hon önskade.
Tyvärr går det inte dra tillbaka tiden, vi kan inte göra henne liten igen.
T och jag träffades när hon var 2,5 år så hon minns inget från tiden hon och jag var ensamma men inom henne finns någon saknad. Jag tror mycket av det kommer upp eftersom hon har en lillasyster vi delat allt med. Där T funnits med från start.
Mina föräldrar säger att hon är lik mig, vi har även hört att någon sagt att hon är lik T (vilket är helt omöjligt, iaf det ytliga).
Vi pratade länge, kramades och grät. Då högg i mitt mamma hjärta. Jag vet att vi hade det bra åren vi var ensamma men det var inte min önskan....inte min dröm att vara själva.
"Han" gjorde så jag skämdes, och kände skuld för att vara en ensam mamma, att hon senare skulle hata mig. Nu har jag kommit längre, jag vet nu mer och vet att lyckan sitter i annat än det biologiska. Hon har idag den bästa far hon kan tänka sig.
Tack älskade dotter för förtroendet och modet, jag är glad att du öppnar dig och pratar med mig. Jag hoppas vi även i framtiden kan ha den relationen.
Nu njuter vi som storfamilj och kanske tillökning:)
Jag har plågat mig själv för länge och sörjt över kärnfamiljen men har ju egentligen aldrig velat leva med honom. Att han skulle vara en del av min kärnfamilj.
Även om man inte har en kärnfamilj kan man vara o bli lycklig, tänk på det. Bara för att man lever med sin riktiga mor o far behöver man inte vara lycklig. Tror att man ibland tänker fel om det, det gjorde jag!
Det vi kan göra nu är att ge alla barnen ett kärleksfullt och tryggt liv. Vi måste se framåt och skapa det som vi kan ändra på. Inte fastna i det som har hänt. Även om jag är glad att det kommer upp när det trycker på....vill inte att något ska stoppas upp och fastna för att senare poppa upp och bli värre.
Nu söndagsmy med familjen
Kram
2 kommentarer:
Åh Paulina, nu sitter jag med tårarna rinnandes å ont i mitt mammahjärta(vilket vackert ord).
Vilken fantastisk liten tös du har, vilken styrka å vilket mod att klara av att berätta för dig..för även om du aldrig nånsin sagt i ord vad du tycker om "han" så förstår hon, hon vet..Var stolt att du fostrat henne till den modiga å fantastiska tjej hon är - det är Du som gjort det Paulina...Du å din familj.
Många kramar
//A
Tack fina du! Ja jag är stolt, över mig själv och henne:)
Kram
Skicka en kommentar