Ovana

Jag har kvar mina ovanor, men idag vet jag om dem och försöker ändra dem. Inte så lätt alltid. Vissa saker har satt sig i ryggraden. Som när jag mår dåligt, har mina dåliga dagar. Jag drar mig hellre undan trots att jag inget hellre vill än att prata, att ha någon där. Jag har många vänner, många bra som finns där och som skulle finnas där. Men jag drar mig bort, sluter mig. Ett snällt väl menat "ring om det är något" spolar jag lätt undan. Självklart är det snällt sagt men jag ringer inte. Jag hantera det själv, ensam.....och ensam är inte stark.

Ibland går man in i väggar, just nu en betongvägg. Det händer mycket, är mycket känslor och tankar. Det är en jobbig känsla att känna att man knappt orkar gå upp. Finns så mycket att göra, finns så mycket jag vill göra. Men vet att kroppen reagerar som den gör och ibland måste man lyssna på den och dess signaler. Har lätt för att gå in i saker jag brinner för och köra i 200 samtidigt som barnen och hemmet och jag behöver mycket utrymme.

Jag har dock lärt mig att efter regn kommer sol, jag vet att redan i morgon kan det vara bättre.Jag har lärt mig acceptera att kroppen måste vila ibland, hinna ifatt sig själv igen. Något jag lärt mig men som jag inte följer är just detta med att inte dra mig undan och bära allt själv.
Ska försöka tänka på det....

I helgen var det släktfest med T:s släkt. Så glad att de finns. Barnen hade så kul och de har tagit till sig Alma som deras "riktiga" släkting från dag ett. (nu 5 1/2 år sedan). A och E dansade in på småtimmarna, de var T och jag som blev trötta och ville gå hem vid ett. Det betyder så mycket att se barnen le, skratta och njuta av livet och familjen runt sig så vi dröjde oss kvar en stund sen slockna vi som stockar. Slitna även idag.

Ta hand om era nära och kära....och glöm inte er själva.

Kram P