Att känna solen bränna mot huden, ta ett svalkande dopp, läsa en bok, höra barnens skratt och lek....det är sommar. Denna sommar har varit underbar, trots vissa dagar ifrån kärleken.
Men jag är så lycklig.
Det som är just nu är det bästa nu, känna efter, ta det lugnt för att sedan leva lyckligt framöver.
Man vill aldrig såra någon och ibland vill man bara störta in i allt men då kanske någon såras. Det är en avvänjning. Att våga för att vinna eller bromsa lite.
Jag har länge jobbat för att sätta mig och barnen främst. Mår jag bra mår de bra.
Nu kan jag känna det hela vägen, att vi är viktigast.
Många vänner har kommit och gått längst vägen dessa år. Jag är glad att många visat sina äkta ansikten och vissa visat mer kärlek än vad jag trodde var möjligt.
Jag är lyckligt lottad!
Att kunna säga det efter allt känns underligt men befriande. Jag har kommit till den punkten.
Samtidigt går lyckans brus i hjärtat, att för lite mer än ett år sedan hittat den riktiga kärleken att hittat hem. Våren 2012 såg jag och kände jag det jag trodde bara fanns i filmer. Ett lugn av äkta kärlek.
Fokus har varit lite på varsitt håll just nu pga barn och så men ändå växer bandet mellan oss starkare än någonsin.
Finns mycket att göra på våra håll men kärleken övervinner allt.
Att tilliten finns är så otroligt skönt.
Tillit är så viktigt och svårt att återfå.
Vet idag att jag inte ger människor många chanser, missbrukar de min tillit måste jag för min egen skull rygga och lyssna på andra och min inre känsla.
Jag jobbar vidare med Novahuset och regeringsuppdraget, i höst blir det mycket föreläsningar. Känns spännande med ett nytt jobb år.
Häromdagen fick jag ett otroligt mess av en kontakt, det lyfte mig och gav mig kraft i arbetet. Att ge hopp och göra något viktigt känns underbart. Ibland förstår jag inte att en liten mening eller handling kan betyda så mycket men det känns underbart att höra att man gör skillnad. Och tänker jag efter så vet jag ju att de små sakerna ofta är så viktiga.
Nu badar barnen i poolen, själv blir det och mysa ihop lite idag och bara va. Lite besök av vänner, lite kärleksmess så är söndagen gjord.
Ta hand om er fina därute.
Kram på er
söndag 28 juli 2013
onsdag 27 mars 2013
Masken
Det var länge sen jag tänkte på att jag bar en mask. Så idag, på väg till bussen kom känslan över mig. Är jag här helt, jag känner ingenting!!
Det har hänt många gånger att masken åker på, skådisen börjar agera och jag känner mig hård och kall.
Efter övergreppen har jag slutit mig, ber sällan om hjälp el en famn att gråta ut hos. Jag blockerar känslorna.
Det har blivit ett skydd en försvarsmekanism inom mig. För att inte känna och ibland för att inte släppa taget.
Idag är en sån dag. Ska till Lollos hemstad och hennes hem som barn. Det sliter i hela mig, men på ytan är jag sten.
Vill inte känna, vill inte acceptera att hon inte är där och möter mig när jag kommer. Ger mig en kram och ler.
Vill inte släppa henne, vill inte förstå att hon är borta. Vill inte sörja för då är jag rädd att släppa.
När masken levt vid min sida så länge är det svårt att inte ta på honom igen. Det har ibland varit min räddning i stunder då jag inte fick gråta, fick tveka eller vara svag. Då övergreppen blivit värre om masken inte fanns.
Masken gör även ont, den får mig spela och agera som ja klarar mig själv som om jag inte behöver ha nån vid min sida och gråta. Få ha ont med någon.
Nu på tåget känner jag ingenting, det är tomt...samtidigt trycker det över bröstet. Ångesten och sorgen jag trycker undan påminner mig om att masken är på.
Vet inte hur jag kommer klara denna dag, kan gå på många sätt. Men det känns som en viktig dag och visst är du med mig snörpa?
Ta hand om er och glöm inte slänga era masker då och då, det behöver vi❤
Kram Paulina
Det har hänt många gånger att masken åker på, skådisen börjar agera och jag känner mig hård och kall.
Efter övergreppen har jag slutit mig, ber sällan om hjälp el en famn att gråta ut hos. Jag blockerar känslorna.
Det har blivit ett skydd en försvarsmekanism inom mig. För att inte känna och ibland för att inte släppa taget.
Idag är en sån dag. Ska till Lollos hemstad och hennes hem som barn. Det sliter i hela mig, men på ytan är jag sten.
Vill inte känna, vill inte acceptera att hon inte är där och möter mig när jag kommer. Ger mig en kram och ler.
Vill inte släppa henne, vill inte förstå att hon är borta. Vill inte sörja för då är jag rädd att släppa.
När masken levt vid min sida så länge är det svårt att inte ta på honom igen. Det har ibland varit min räddning i stunder då jag inte fick gråta, fick tveka eller vara svag. Då övergreppen blivit värre om masken inte fanns.
Masken gör även ont, den får mig spela och agera som ja klarar mig själv som om jag inte behöver ha nån vid min sida och gråta. Få ha ont med någon.
Nu på tåget känner jag ingenting, det är tomt...samtidigt trycker det över bröstet. Ångesten och sorgen jag trycker undan påminner mig om att masken är på.
Vet inte hur jag kommer klara denna dag, kan gå på många sätt. Men det känns som en viktig dag och visst är du med mig snörpa?
Ta hand om er och glöm inte slänga era masker då och då, det behöver vi❤
Kram Paulina
onsdag 27 februari 2013
Sorgens ansikte
Det enda ja hör är vattnet som forsar och små vårfåglar som kvittrar bortom träden.
Kanske är det du som viskar i mitt öra "jag har det bra".
Kanske ser du på mig och är den kalla vind som smeker kinden.
Kanske är det din själ jag känner svepa runt mig när jag behöver dig som mest.
Kanske är det du....
Saknar dig snörpa.
Idag som så många andra dagar tänder vi ditt ljus och vi har fredagsmys i vanlig ordning på fredagarna och jag vet att du är med oss även om din plats gapar tomt. Du saknas oss.
Älskar dig Louise ❤
Sorgen gör ont i mig men sen ibland när den är som värst känns det som något i mig säger stopp, samlar ihop mig och gör det du ville. Talar om dig, för dig och andras skull. Jag kämpar vidare, jag ger inte upp.
Jag tar kraften från sorgen kring dig, sorgen kring mina egna erfarenheter och samlar ihop dem till ett berg av kraft. För att orka, för att uträtta det jag vill.
Du finns med mig i varje andetag fina du, fina Snörpa
fredag 8 februari 2013
Ord från förr
Jag går bakom
Jag går bakom själva livet
Undangömd och placerad i fack
Jag finns existerar men lever inte
Ser framför mig den jag varit
Set tydliga drag jag önskar jag kunde efterlikna igen
Men inget blir detsamma blir inte den framför mig igen
Jag syns men i bakgrunden av andra
Jag har blivit en skugga av mig själv
Jag rör mig men i takt med andra inte mig själv
Jag lyssnar och tror på andra när lyssnar jag på mig själv igen
Jag är mörkret bakom ryggen
Vill bli hel vill synas
Jag vill gå fram från skuggan till det äkta
Jag vill att det som hänt bara ska finnas i mig som en suddig påminnelse
Vill inte vara skuggan själv
En dikt från förr när jag inte kände nån tro att det kunde bli bra.
Nu är jag inte en skugga mer, jag lever och är lycklig
Kram på er
Jag går bakom själva livet
Undangömd och placerad i fack
Jag finns existerar men lever inte
Ser framför mig den jag varit
Set tydliga drag jag önskar jag kunde efterlikna igen
Men inget blir detsamma blir inte den framför mig igen
Jag syns men i bakgrunden av andra
Jag har blivit en skugga av mig själv
Jag rör mig men i takt med andra inte mig själv
Jag lyssnar och tror på andra när lyssnar jag på mig själv igen
Jag är mörkret bakom ryggen
Vill bli hel vill synas
Jag vill gå fram från skuggan till det äkta
Jag vill att det som hänt bara ska finnas i mig som en suddig påminnelse
Vill inte vara skuggan själv
En dikt från förr när jag inte kände nån tro att det kunde bli bra.
Nu är jag inte en skugga mer, jag lever och är lycklig
Kram på er
Vill även säga....
Mycket tankar far genom huvudet när man varit i tv, och alltid finns det saker man vill få sagt men tiden går fort och man får inte tillfälle.
Jag tycker absolut att själva historian är viktigt, att ja träder fram för att visa att jag är en människa som idag kommit vidare, inte skäms eller bär skuld och fick nåt bra utav rättegången.
Jag vill förtydliga mig, för MIG var rättegången en viktig process men det är alltid DU som avgör. Absolut tycker jag att man ska anmäla men det förutsätter att HELA systemet fungerar. Från polis, målsägarbiträde, rättegång och landsting till vård och stöd efter. Inte bara stöd nån dag efter utan under så lång tid man behöver.
Jag anser att vi behöver mer utbildning inom polis, rättsväsendet och yrken som möter utsatta. Jag anser att alla som studerar till dessa yrken ska ha kunskap i frågorna i mycket större utsträckning än idag, det behöver få komma in mer i utbildningarna.
Det finns många handlingsplaner och lagar men de tillämpas sällan i praktiken.
Ett bra bemötande ska man få överlag överallt, det ska inte handla om kommun och eldsjälar. Och man ska inte bara släppas efter en rättegång eller förhör utan få bra stöd. Så där måste det med finnas bra folk, psykologer läkare mfl. Även fsk borde öppna ögonen med, mer kunskap där oxå då man kan behöva vara sjukskriven i efterhand då allt kommer ifatt en. Den förståelsen finns inte alltid tyvärr.
Man är i en otroligt utsatt situation och man är skör, man uppfattar mycket annorlunda när man redan bär skuld och skam och de bör de skala av ist för att späda på. Gäller både i förhör rättegång och efter. Backa upp istället för att stjälpa.
Jag har valt att vara offentlig pga att ja tyckte de va viktigt när jag var i det, någon som trädde fram och gav hopp. Jag klandrar ingen och likaså om man anmäler eller inte är även detta något man måste välja själv. Jag har valt detta och uppskattar inget näthat efter mina val.
Något jag ville få fram också var om det perfekta offret, som jag inte var... Som jag skrev om igår. Otroligt viktigt med attityder och vad de gör med oss. Det är inte bara i rätten vi kan bli förlöjligade utan i samhället. Det klimaten råder ju tyvärr. Många tycker och tänker och håller inte tyst. Det har gett mer skuld och skam för mig och det är där vi alla kommer in. Samhällets attityder måste ändras.
Vi på Novahuset jobbar mycket med attityder i skolor, och det förebyggande arbetet glöms många gånger bort. Men det är ju lika viktigt, vi vill ju att det ska få ett slut. Att inte det ska ske sexuella övergrepp.
Där har vi alla ett stort ansvar. Och det måste förstås jobba mer med det, med normer och maskulinitet och dessa attityder. Vi måste oxå lägga fokus där skulden hör hemma, på gärningsmannen.
Idag jobbar inte många förebyggande och finns inga projektpengar eller prioriteringar i det, tyvärr. Måste vara vetenskapligt baserat och visa resultat direkt...lite svårt. Mer till det förebyggande !
Sedan måste det både högst uppifrån beslutas saker och hålla koll på kommunerna. Det är kommunerna som måste göra mer och säkra upp arbetet. Sätt kommunpamparna i soffan och så får de säga vad de gör i frågan. Olika för olika kommuner vilket är skit och sexuella övergrepp är inte prioriterat, det måste kollas mycket mer.
Vi måste ha ett kunskapscenter och granska alla anmälningar som ej går till åtal.
Lite mer av de ja ville få sagt....va en del😊
Oavsett om ni väljer att vara offentlig eller ej. Oavsett om ni anmäler eller inte. Prata med NÅGON❤
Tänker på er alla
Ta hand om er värdefulla.
Just nu kan det kännas skit men det kommer inte alltid kännas såhär. Glömma gör man inte men gå vidare är möjligt❤
Styrkekramar P
torsdag 7 februari 2013
En perfekt våldtäkt
Är så trött på attityder, på människors illvilja och okunskap, på att det inte ändras mycket kring dessa.
Människor tycker så mycket kring sexuella övergrepp, hur man ska göra och vara för att det ska vara/var på riktigt.
Om jag tittar på mig själv har jag aldrig varit det perfekta våldtäktsoffret. Har varit full, har haft en del sexpartners och one night stands och varit frispråkig och sagt vad ja tycker.
Likadant när övergreppen begicks...var inget perfekt offer då heller. Jag skrek inte (hade sagt nej på alla vis man kan utan resultat) , jag var tillsammans eller hade någon form av relation med honom och efteråt kunde jag vara tyst om det, jag kunde skratta med vänner och vara som vanligt. På utsidan iaf. Jag fortsatte träffa vänner, festa, må bra på utsidan och glömde allt. Jag kunde för jag var tvungen, jag hade en dotter att ta hand om och jag orkade inte med verkligheten för jag skämdes och kände skuld.
Senare levde jag vidare pga andra omständigheter, jag var då klar. Hade fått hjälp, hade bearbetat och kommit vidare. Släppt ångesten och skulden och skammen. Hade släppt offret och blivit en överlevare.
Jag hitta kärleken igen, jag var lycklig och jag hade sex och snart njöt jag även av det. Igen, äntligen...fri.
Då gav det en ångest, för man mådde för bra och då så tror inte människor det var så farligt det som händt. De verkade tycka att jag var den som skulle lida och aldrig mer skulle le, ha sex eller vara lycklig.
Det som hänt har hänt men jag vägrade sitta i offerbåset, vägrade ge upp mitt liv. Jag var värd att va lycklig igen och det blev jag.
Man kan inte mäta övergrepp och man kan inte mäta det i hur man mår efter. Alla är olika och alla måste ta det i sin takt men något jag är säker på är att man är värd att leva vidare. Man kan ha turen att få bra hjälp, ha nära bredvid sig och då kan det vara lättare att nå dit fortare men ska man straffas för de?
Attityderna kring våldtäkt är
Säga nej- man ska skrika och slåss och gör man ej de anser många att det inte är en riktig våldtäkt. Vad många inte förstår är att många hamnar i chock och paralyseras. Det gjorde jag.
Alkohol- var man full när det hände? Skyll dig då lite själv säger många. Så offret får här mer ansvar och kring gärningsmannen får man höra, hen visste inte vad hen gjorde. Hen var så full. Helt sjukt. Vi ska kunna dricka och gå hem, vi ska kunna följa med nån hem men sedan ha rätt att ångra oss och säga nej. Jag drack inte under tiden för mina övergrepp men jag mötte ju en främmande man från nätet. Det vet ju alla att man ska akta sig för, hm.
Klädsel- har man kort kort och stövlar med mycket smink på sig är även här attityden att man får skylla sig själv om man utmanar ödet och lockar. Helt sjukt. Man ska kunna ha vilka kläder man vill, springa naken utan att någon har rätten att göra något med en man inte vill. Fick frågor i rätten om både klädsel och smink. Vad fan spelar det för roll???
Relationen till gärningsmannen- många anser inte att man kan våldtas av någon man har en relation med. Man ska ju ställa upp när den andra vill. Här finns många gråzoner. Det är i de flesta fall med någon man känner våldtäkter sker. En relation, en familjemedlem, en vän eller nån bekant på en fest. I mitt fall var det en dejtingkontakt.
Offret/förövare - man har en bild över dessa. Förövaren kan inte vara snälla Nisse eller Anna i klassen eller på jobbet, de som är så trevliga. Offret ska enligt många vara svag och må dåligt. Men det kan hända alla. Vi ser inte på någon om de är ett offer eller gärningsman. Min förövare var trevlig, manipulerande och charmig för de han ville, jag var en stark tjej som haft ett bra liv. Mitt misstag var att jag var godtrogen. Jag sa ifrån men han nästlade in sig och fick mig svag.
Sexpartners- man ska helst vara oskuld eller iaf legat med väldigt få. Inte experimenterat nåt eller gilla sex. Så anser många. Annars ville man nog egentligen. Jag hade haft några partners innan och de fick ja redovisa för i rätten. Att ja testat saker och haft one night stands var ju inget bra alls. Men jag var säker på den saken, det har inte med detta att göra. Ingen har rätten och bestämma och ena dagen kanske nåt känns ok men inte nästa, man måste få ändra sig. Det ja gjort innan har ja gjort för jag velat och mått bra av de. Men att gilla sex eller prata om det anses lösaktigt. Kvinnor får inte visa sig kåta men ändå ska man va de? Jag är inte pryd och jag är ärlig men för det är sex något fint för mig som jag vill dela med någon jag är trygg med och gillar. Har det hänt med någon utan förhållande har de varit för jag ville det just då. Så trött på fördomar och dömmande.
Efter våldtäkten- nu kommer vi till det ja skrev om tidigare. Att efter en "riktig" våldtäkt" ska man gråta, stänga in sig, dra sig undan och må synligt dåligt. Men många döljer detta för man mår så dåligt och skulden och skammen tar över och andra har gått vidare. Är det inte bra när någon som utsatts för nåt hemskt kunnat lämna det? Skratta igen, vara med vänner, gå ut och lita på människor igen?
Det tycker ja men än finns det så mycket kvar att göra i världen.
Bäst vi sätter fart ❤
I veckan har det varit om sexualbrott på efter 10 hos Malou på TV4 och om våga anmäl kampanjen. Har ni missat finns det på nätet. Jag är med i morgon, hoppas få fram nåt.
Ta hand om er och reagera som ni vill, det är er upplevelse och det ni känner och gör har ni rätt till.
Önskar er lycka
Kram P
Människor tycker så mycket kring sexuella övergrepp, hur man ska göra och vara för att det ska vara/var på riktigt.
Om jag tittar på mig själv har jag aldrig varit det perfekta våldtäktsoffret. Har varit full, har haft en del sexpartners och one night stands och varit frispråkig och sagt vad ja tycker.
Likadant när övergreppen begicks...var inget perfekt offer då heller. Jag skrek inte (hade sagt nej på alla vis man kan utan resultat) , jag var tillsammans eller hade någon form av relation med honom och efteråt kunde jag vara tyst om det, jag kunde skratta med vänner och vara som vanligt. På utsidan iaf. Jag fortsatte träffa vänner, festa, må bra på utsidan och glömde allt. Jag kunde för jag var tvungen, jag hade en dotter att ta hand om och jag orkade inte med verkligheten för jag skämdes och kände skuld.
Senare levde jag vidare pga andra omständigheter, jag var då klar. Hade fått hjälp, hade bearbetat och kommit vidare. Släppt ångesten och skulden och skammen. Hade släppt offret och blivit en överlevare.
Jag hitta kärleken igen, jag var lycklig och jag hade sex och snart njöt jag även av det. Igen, äntligen...fri.
Då gav det en ångest, för man mådde för bra och då så tror inte människor det var så farligt det som händt. De verkade tycka att jag var den som skulle lida och aldrig mer skulle le, ha sex eller vara lycklig.
Det som hänt har hänt men jag vägrade sitta i offerbåset, vägrade ge upp mitt liv. Jag var värd att va lycklig igen och det blev jag.
Man kan inte mäta övergrepp och man kan inte mäta det i hur man mår efter. Alla är olika och alla måste ta det i sin takt men något jag är säker på är att man är värd att leva vidare. Man kan ha turen att få bra hjälp, ha nära bredvid sig och då kan det vara lättare att nå dit fortare men ska man straffas för de?
Attityderna kring våldtäkt är
Säga nej- man ska skrika och slåss och gör man ej de anser många att det inte är en riktig våldtäkt. Vad många inte förstår är att många hamnar i chock och paralyseras. Det gjorde jag.
Alkohol- var man full när det hände? Skyll dig då lite själv säger många. Så offret får här mer ansvar och kring gärningsmannen får man höra, hen visste inte vad hen gjorde. Hen var så full. Helt sjukt. Vi ska kunna dricka och gå hem, vi ska kunna följa med nån hem men sedan ha rätt att ångra oss och säga nej. Jag drack inte under tiden för mina övergrepp men jag mötte ju en främmande man från nätet. Det vet ju alla att man ska akta sig för, hm.
Klädsel- har man kort kort och stövlar med mycket smink på sig är även här attityden att man får skylla sig själv om man utmanar ödet och lockar. Helt sjukt. Man ska kunna ha vilka kläder man vill, springa naken utan att någon har rätten att göra något med en man inte vill. Fick frågor i rätten om både klädsel och smink. Vad fan spelar det för roll???
Relationen till gärningsmannen- många anser inte att man kan våldtas av någon man har en relation med. Man ska ju ställa upp när den andra vill. Här finns många gråzoner. Det är i de flesta fall med någon man känner våldtäkter sker. En relation, en familjemedlem, en vän eller nån bekant på en fest. I mitt fall var det en dejtingkontakt.
Offret/förövare - man har en bild över dessa. Förövaren kan inte vara snälla Nisse eller Anna i klassen eller på jobbet, de som är så trevliga. Offret ska enligt många vara svag och må dåligt. Men det kan hända alla. Vi ser inte på någon om de är ett offer eller gärningsman. Min förövare var trevlig, manipulerande och charmig för de han ville, jag var en stark tjej som haft ett bra liv. Mitt misstag var att jag var godtrogen. Jag sa ifrån men han nästlade in sig och fick mig svag.
Sexpartners- man ska helst vara oskuld eller iaf legat med väldigt få. Inte experimenterat nåt eller gilla sex. Så anser många. Annars ville man nog egentligen. Jag hade haft några partners innan och de fick ja redovisa för i rätten. Att ja testat saker och haft one night stands var ju inget bra alls. Men jag var säker på den saken, det har inte med detta att göra. Ingen har rätten och bestämma och ena dagen kanske nåt känns ok men inte nästa, man måste få ändra sig. Det ja gjort innan har ja gjort för jag velat och mått bra av de. Men att gilla sex eller prata om det anses lösaktigt. Kvinnor får inte visa sig kåta men ändå ska man va de? Jag är inte pryd och jag är ärlig men för det är sex något fint för mig som jag vill dela med någon jag är trygg med och gillar. Har det hänt med någon utan förhållande har de varit för jag ville det just då. Så trött på fördomar och dömmande.
Efter våldtäkten- nu kommer vi till det ja skrev om tidigare. Att efter en "riktig" våldtäkt" ska man gråta, stänga in sig, dra sig undan och må synligt dåligt. Men många döljer detta för man mår så dåligt och skulden och skammen tar över och andra har gått vidare. Är det inte bra när någon som utsatts för nåt hemskt kunnat lämna det? Skratta igen, vara med vänner, gå ut och lita på människor igen?
Det tycker ja men än finns det så mycket kvar att göra i världen.
Bäst vi sätter fart ❤
I veckan har det varit om sexualbrott på efter 10 hos Malou på TV4 och om våga anmäl kampanjen. Har ni missat finns det på nätet. Jag är med i morgon, hoppas få fram nåt.
Ta hand om er och reagera som ni vill, det är er upplevelse och det ni känner och gör har ni rätt till.
Önskar er lycka
Kram P
tisdag 29 januari 2013
I en perfekt värld hade allt funkat
Går just nu och väntar på något stort i mitt liv och det känns underbart. Men resan hit var lång och jobbig och ibland undrar jag hur jag tog mig fram.
Kan ibland minnas allt så väl, både känslor som går 13 år tillbaka i tiden men oxå utsattheten efteråt. Att det blev ett lotterispel om vilka poliser, fsk- personal, läkare, målsägarbiträde, psykologer och socialarbetare som var bra. Som hade kunskapen att ge mig det jag hade rätt till, ett bra bemötande.
De möter vi idag på Novahuset, att olika kommuner tänker och handlar olika i frågorna. De prioriteras inte.
Hade möte med polisen igår och de sa själva att det inte är ett prioriterat område. Hur kan vi idag 2013 ignorera alla barn och unga som finns i barnpornografi och kopplerihärvor, sexualbrott och liknande. Dessa vi möte hade engagemang och vilja och gjorde mycket bra men det är en stad som är experter inom området. De övriga då?
Önskar många gånger världen vore annorlunda. Inte för att backa och få bort mitt utan för de som finns nu och kommer framöver. Lär vi oss inget? Går det inte framåt?
Det ska inte vara ett lotteri eller att man bör bo på vissa ställen för att få hjälp. Det ska inte handla om att ha turen att komma till en bra, det ska vara en självklarhet.
Att gå därifrån och känna sig betrodd, med mindre skuld och skamkänslor och ett litet ljus av hopp.
Nu blir det många gånger att man får följa med på möten, de trycks ner och vi får plocka ihop bitarna och försöka få bitarna på plats igen. Bygga upp det man hade som så lätt bröts ner och börja om.
Vill så gärna ändra världen.... Alla kan inte göra allt men alla kan göra något" är något vi alla bör tänka på och det bästa tipset är inte alltid det tillsynes mest självklara, gå till psykolog, anmäl mm utan att vända dig till någon och prata om det. Någon som kan detta och någon som finns just för dig.
Hade önskat jag pratat med någon mycket tidigare. I en perfekt värld hade alla instanser fungerat och vi kunde ge andra råd och bolla över till varandra på ett helt annat sätt än nu. Nu chansar man stort när man gör detta, vilket är liv vi chansar med så detta bör göras försiktigt och där får man kolla upp vem man slussar till. Dåligt Sverige !
Nu ska jag jobba vidare här hemma idag och mysvänta på min överraskning.
Kram på er fina
Kan ibland minnas allt så väl, både känslor som går 13 år tillbaka i tiden men oxå utsattheten efteråt. Att det blev ett lotterispel om vilka poliser, fsk- personal, läkare, målsägarbiträde, psykologer och socialarbetare som var bra. Som hade kunskapen att ge mig det jag hade rätt till, ett bra bemötande.
De möter vi idag på Novahuset, att olika kommuner tänker och handlar olika i frågorna. De prioriteras inte.
Hade möte med polisen igår och de sa själva att det inte är ett prioriterat område. Hur kan vi idag 2013 ignorera alla barn och unga som finns i barnpornografi och kopplerihärvor, sexualbrott och liknande. Dessa vi möte hade engagemang och vilja och gjorde mycket bra men det är en stad som är experter inom området. De övriga då?
Önskar många gånger världen vore annorlunda. Inte för att backa och få bort mitt utan för de som finns nu och kommer framöver. Lär vi oss inget? Går det inte framåt?
Det ska inte vara ett lotteri eller att man bör bo på vissa ställen för att få hjälp. Det ska inte handla om att ha turen att komma till en bra, det ska vara en självklarhet.
Att gå därifrån och känna sig betrodd, med mindre skuld och skamkänslor och ett litet ljus av hopp.
Nu blir det många gånger att man får följa med på möten, de trycks ner och vi får plocka ihop bitarna och försöka få bitarna på plats igen. Bygga upp det man hade som så lätt bröts ner och börja om.
Vill så gärna ändra världen.... Alla kan inte göra allt men alla kan göra något" är något vi alla bör tänka på och det bästa tipset är inte alltid det tillsynes mest självklara, gå till psykolog, anmäl mm utan att vända dig till någon och prata om det. Någon som kan detta och någon som finns just för dig.
Hade önskat jag pratat med någon mycket tidigare. I en perfekt värld hade alla instanser fungerat och vi kunde ge andra råd och bolla över till varandra på ett helt annat sätt än nu. Nu chansar man stort när man gör detta, vilket är liv vi chansar med så detta bör göras försiktigt och där får man kolla upp vem man slussar till. Dåligt Sverige !
Nu ska jag jobba vidare här hemma idag och mysvänta på min överraskning.
Kram på er fina
måndag 21 januari 2013
Att få uppleva äkta kärlek
Jag läste mitt senaste inlägg och insåg att jag är lättad över att den perioden var över för många år sedan. Jag har varit kär, haft långa förhållanden och fått mitt sagobröllop.
Jag har mött äkta känslor och män som betytt mycket.
Det är jag glad över, jag är lycklig över att jag aldrig gett upp.
Jag mötte en underbar man när min dotter var 2 1/2 och han blev hennes far, vi fick en dotter till och gifte oss. Att öppna mig för honom var skönt och att samtidigt befriande att få veta att han älskade hela mig.
Våra vägar skildes åt men är än idag bra vänner och han är en fantastisk man och en underbar pappa till mina barn. Jag är tacksam för att jag vågade lita på någon igen, vågade satsa allt och ha ett fint liv tillsammans.
För ca 1 år sedan mötte jag han med stort H. Vi var rätt för varandra och så levde vi. Vi gör det än men på ett lite annat sätt.
Sann kärlek går inte radera och den känslan kan ingen någonsin ta ifrån mig. Att gå på moln samtidigt som det är ett lugn inom en. Att veta.....att det är vi, bara vi som räknas (och barnen då).
Det får ta tid ibland och man får ibland vänta på det goda men när det väl händer kommer det vara livet ut.
Vill inte ha någon annan och den känslan är stark och härlig.
Trodde jag inte för 12 år sedan. Trodde inte jag skulle kunna ha ett långt förhållande igen, inget seriöst, inte med tillit och öppenhet. Och det med barn kändes så långt bort men nu så nära.
Att jag vågade lita på killar berodde nog mycket på mina fina ex, speciellt Martin som jag delade tre år med innan han kom in i mitt liv, min underbara pappa pch mina fina killkompisar. De fick mig att tro.
Att jag skadade mig själv med sex avbröt jag när min ex man kom in i mitt liv för 9 år sedan och nu tänker jag på det som det vore en annan person men självklart lever det kvar. Att jag inte såg mitt värde, såg att det bara skadade mig.
Glad och hoppfull för framtiden, vi tar oss dit tillsammans när stunden är rätt
Kram P
Jag har mött äkta känslor och män som betytt mycket.
Det är jag glad över, jag är lycklig över att jag aldrig gett upp.
Jag mötte en underbar man när min dotter var 2 1/2 och han blev hennes far, vi fick en dotter till och gifte oss. Att öppna mig för honom var skönt och att samtidigt befriande att få veta att han älskade hela mig.
Våra vägar skildes åt men är än idag bra vänner och han är en fantastisk man och en underbar pappa till mina barn. Jag är tacksam för att jag vågade lita på någon igen, vågade satsa allt och ha ett fint liv tillsammans.
För ca 1 år sedan mötte jag han med stort H. Vi var rätt för varandra och så levde vi. Vi gör det än men på ett lite annat sätt.
Sann kärlek går inte radera och den känslan kan ingen någonsin ta ifrån mig. Att gå på moln samtidigt som det är ett lugn inom en. Att veta.....att det är vi, bara vi som räknas (och barnen då).
Det får ta tid ibland och man får ibland vänta på det goda men när det väl händer kommer det vara livet ut.
Vill inte ha någon annan och den känslan är stark och härlig.
Trodde jag inte för 12 år sedan. Trodde inte jag skulle kunna ha ett långt förhållande igen, inget seriöst, inte med tillit och öppenhet. Och det med barn kändes så långt bort men nu så nära.
Att jag vågade lita på killar berodde nog mycket på mina fina ex, speciellt Martin som jag delade tre år med innan han kom in i mitt liv, min underbara pappa pch mina fina killkompisar. De fick mig att tro.
Att jag skadade mig själv med sex avbröt jag när min ex man kom in i mitt liv för 9 år sedan och nu tänker jag på det som det vore en annan person men självklart lever det kvar. Att jag inte såg mitt värde, såg att det bara skadade mig.
Glad och hoppfull för framtiden, vi tar oss dit tillsammans när stunden är rätt
Kram P
måndag 7 januari 2013
Att vara någon
Ett nytt år och nya utmaningar. Ett arbete med mig själv och ett för andra. Båda e lika viktiga för mig.
Tänkte häromdagen på känslorna jag burit i kontakten med killar. Att vara någon, bli bekräftad och att duga till.
När jag var tonåring hade jag killar, var lagom populär och hade många vänner. Alla behöver vi bekräftelse och så även jag. Vet inte riktigt hur allt började, hur behovet blev större eller när de gick fel.
Och gjorde det de, gick de fel eller var jag bara en vanlig tonåring?
Jag vet att det gick fel efter övergreppen och efter min tid med honom. Jag tröstade mig med killar, med sex. Jag kände mig då viktig, sedd och speciell. Det var ju inte riktigt så, de använde mig lika mycket som jag dem.
De visste inte alltid något utan trodde jag ville och såg inte att det jag sökte var kärlek och att vara någon.
Det gav mig även något, inte bara dåliga saker. Utan det gav mig en fri plats, en frizon. Att våga spela ut, våga ha sex som jag ville. För jag bar fortfarande en sån stor skamkänsla, att jag inte fick ha bra sex eller njuta. Inte efter alla övergrepp, inte om de var hemska nog.
Jag skämndes och förminskade det som hänt. Jag skämdes över lust, skämdes över det som hänt och mig själv.
Jag flydde.....jag drack lite, fick svårt att säga nej, töjde på gränserna, messade, träffade killar. Allt för att stilla ett bekräftelsebehov som var både på gott och ont.
Det gav mig en chans att njuta men främst var det något jag mådde dåligt av efter. Jag utnyttjade mig själv för att för en stund duga, vara värd något och vara bra på något. Vara den han skapade, vara den som bara var till för en sak.
Halva jag förstod att jag var värd mer men sex låg nära till hands efter alla övergrepp. Det gav även snabb bekräftelse, även om den var falsk. Det blev mig flyktväg.
Än idag försöker jag tänka efter och minnas för att inte hamna där igen. Vissa känslor sitter än kvar och jag vill ibland även idag fly. Jag kämpar och tänker mycket.
Det kan vara svårt att förstå men jag kan inte förklara det bättre. Jag kan dock känna känslan inom mig, att ena stunden känna nån lättnad eller lycka sedan känna mig helt tom och värdelös.
Jag önskar att fler ska få hjälp med liknande tankar och känslor i år, jag önskar fler söker och får hjälp. Jag vet hur viktigt det är. Att bara få vädra med någon är så värdefullt.
Att känna sig viktig oc lyssnad på, att duga till annat.
Ta hand om er och varandra.
Kämpa på, tillsammans klarar vi mycket
Kram på er
Tänkte häromdagen på känslorna jag burit i kontakten med killar. Att vara någon, bli bekräftad och att duga till.
När jag var tonåring hade jag killar, var lagom populär och hade många vänner. Alla behöver vi bekräftelse och så även jag. Vet inte riktigt hur allt började, hur behovet blev större eller när de gick fel.
Och gjorde det de, gick de fel eller var jag bara en vanlig tonåring?
Jag vet att det gick fel efter övergreppen och efter min tid med honom. Jag tröstade mig med killar, med sex. Jag kände mig då viktig, sedd och speciell. Det var ju inte riktigt så, de använde mig lika mycket som jag dem.
De visste inte alltid något utan trodde jag ville och såg inte att det jag sökte var kärlek och att vara någon.
Det gav mig även något, inte bara dåliga saker. Utan det gav mig en fri plats, en frizon. Att våga spela ut, våga ha sex som jag ville. För jag bar fortfarande en sån stor skamkänsla, att jag inte fick ha bra sex eller njuta. Inte efter alla övergrepp, inte om de var hemska nog.
Jag skämndes och förminskade det som hänt. Jag skämdes över lust, skämdes över det som hänt och mig själv.
Jag flydde.....jag drack lite, fick svårt att säga nej, töjde på gränserna, messade, träffade killar. Allt för att stilla ett bekräftelsebehov som var både på gott och ont.
Det gav mig en chans att njuta men främst var det något jag mådde dåligt av efter. Jag utnyttjade mig själv för att för en stund duga, vara värd något och vara bra på något. Vara den han skapade, vara den som bara var till för en sak.
Halva jag förstod att jag var värd mer men sex låg nära till hands efter alla övergrepp. Det gav även snabb bekräftelse, även om den var falsk. Det blev mig flyktväg.
Än idag försöker jag tänka efter och minnas för att inte hamna där igen. Vissa känslor sitter än kvar och jag vill ibland även idag fly. Jag kämpar och tänker mycket.
Det kan vara svårt att förstå men jag kan inte förklara det bättre. Jag kan dock känna känslan inom mig, att ena stunden känna nån lättnad eller lycka sedan känna mig helt tom och värdelös.
Jag önskar att fler ska få hjälp med liknande tankar och känslor i år, jag önskar fler söker och får hjälp. Jag vet hur viktigt det är. Att bara få vädra med någon är så värdefullt.
Att känna sig viktig oc lyssnad på, att duga till annat.
Ta hand om er och varandra.
Kämpa på, tillsammans klarar vi mycket
Kram på er
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
